Jag som Millennium-författare? Gärna det, men knappast troligt.

Ska jag skriva en fortsättning på Millennium?! Nej, det ska jag nog med all säkerhet inte, men det var roligt att branschsajten Boktugg listade mig som en av sju kandidater till att bli författare av Millennium 7 – om en sådan ens kommer att skrivas, när nu David Lagercrantz med Hon som måste dö tar farväl av sin fortsättning på Stieg Larssons skapelse.

Beslutar sig Norstedts och Stieg Larssons familj för att fortsätta är jag rätt övertygad om att de lämnar över stafettpinnen till en kvinnlig författare. Men det var roligt att bli påtänkt!

Hade jag velat göra det, om erbjudandet kom? Absolut, även om det antagligen skulle ha gett mig grav prestationsångest.

Har lyssnat på nästan hela Hon som måste dö under helgen, och jag måste säga att jag till skillnad från vad vad jag hört och sett på en del andra håll tycker att den på det stora hela är riktigt bra. De som avfärdar Lagercrantz fortsättning med en fisförnäm fnysning och talar om ärekränkning och gravplundring tycker jag är rejält fel ute, jag har personligen svårt att tro att Stieg Larsson skulle ha haft något emot att hans rollfigurer levde vidare, och att det jag skrev i ärendet för fyra år sedan fortfarande håller.

Ägnar sig Norstedts verkligen åt gravplundring?

Den oerhört hårda texten i gårdagens Dagens Nyheter, där Stieg Larssons gamla vänner Svante Brandén och Anders Lindblom kallar utgivningen av den kommande Millenniumboken Det som inte dödar oss av David Lagercrantz för gravplundring, förtjänar en kommentar.

Brandéns och Lindbloms text ger bilden av en konstnär som tog sin Millenniumtrilogi på oerhört allvar, en man som såg sina alster som stor konst. Bara tanken på att han skulle ha låtit någon annan ta vid svindlar, skriver de, Stieg Larrson skulle hellre ha lagt ner alltihop än att låta någon “våldföra sig” på hans romanprojekt. I dagens DN kommenterar såväl Millenniumförlaget Norstedts och Stieg Larssons pappa och bror debattexten, och de har så klart en helt annan syn på den kommande utgivningen.

Det finns ett litet och ett stort problem. Det lilla är att vi än så länge har noll aning om kvaliteterna på den bok David Lagercrantz har skrivit, jag har svårt att se att Brandén och Lindblom har tilldelats ett förhandsexemplar som de har läst och utvärderat innan de skrev sin sågning. Hur de redan nu kan veta att Lagercrantz inte har skapat en historia och befolkat den med rollfigurer som klarar av att fylla deras avlidne väns skor förblir oklart.

Det stora problemet är så klart att vi aldrig kommer att få veta. Vi har genomlevt ett drygt decennium av strider mellan olika intressenter till Stieg Larssons kvarlåtenskap, och hur gärna de olika parterna än påstår det, så kan ingen med säkerhet säga vad Stieg själv hade velat. Eftersom han dog knall fall tio månader innan den första delen i trilogin gavs ut, hann den här typen av frågor av förklarliga skäl aldrig ställas.

Att han kanske inte tog Millennium på fullt så stort allvar som Brandén och Lindblom hävdar i sin text kan man dock ana om man läser den intervju som Lasse Winkler gjorde med Stieg Larsson å Svensk Bokhandels vägnar bara någon vecka före Larssons död. Det är mig veterligen en av få intervjuer – kanske till och med den enda – som gjordes med Stieg Larsson i hans egenskap av deckarförfattare, och ger en bild av en person som kanske inte tog sina Lisbeth Salander-böcker fullt så gravallvarligt som Brandén och Lindblom hävdar. Artikeln hade den närmast kusligt förespående rubriken “En man för historieböckerna” och finns bakom betalvägg hos Svensk Bokhandel (men också sparad i sin helhet som en pdf på tidningen Expos sajt här). Ett utdrag:

Varför valde du att vänta med att gå till ett förlag tills du skrivit tre böcker?
– Svårt att svara på. Jag skrev dem för skojs skull. Och först i tredje boken går alla trådar ihop och man förstår vad som hänt. Men alla böcker är avslutade historier. Jag skrev mest tre böcker för att det roade mig att avsluta storyn. Hade synopsis på fem böcker från början.
Du är snart klar med den fjärde?
– Ja, jag skriver väldigt snabbt. Det är lätt att skriva deckare. Det är svårare att skriva en artikel på 5 000 tecken där allt ska vara hundra procent korrekt.
När kontaktade du Norstedts?
– I april i år.
Vad väntar du dig ska hända nu?
– Om jag ska vara ironisk så väntar jag mig ingenting. Men jag kan konstatera att det här är min pensionsförsäkring.

Jag säger inte att Brandén och Lindblom har fel, för vi kommer som sagt aldrig att få veta. Men skulle Larsson verkligen ha liknat det vid gravplundring? Nja, jag har visserligen själv gett uttryck för dubier gällande den här utgivningen, men kalla mig skeptisk.

Nåväl. Den 27 augusti får vi i alla fall svar på den lilla frågan när världens samlade kultursidor kommer att simultanpublicera sina recensioner. Själv väntar jag nog med att bilda mig en egen uppfattning tills ljudboken släpps hos Storytel ett par veckor senare.

UPPDATERING: Jag publicerade senare under dagen även en lite mer välredigerad och bildsatt version av den här texten på TVdags.

Att inte se skogen för alla träden

Angående den nya Stieg Larsson-boken, eller förlåt, den nya Millenniumboken: Ändå lite roligt att se de närmare 50 kommentarerna till den amerikanska tekniksajten The Verges artikel om Lagercrantz kommande bok, hur involverade i trilogin de verkar vara, vilka stora fans de där böckerna (och filmerna) ändå har.

Känns som att vi tappat bort det i Sverige längs vägen, här har i princip allt de senaste fem åren handlat om bråken kring Larssons eftermäle. Att det i grunden finns tre böcker som sålt i 75 miljoner exemplar har kanske inte direkt glömts bort, men på något sätt kommit i skymundan.

På det sättet får ändå David Lagercrantz projekt sägas vara en bra grej – det sätter fokus på Stieg Larssons berättelser igen, inte vem som har rätt till vad.

Millenniumbråket rond … ja, ett högt nummer i alla fall

Alltså det här med att David Lagercrantz ska skriva en ny Millenniumbok, på uppdrag av Norstedts? Ska den alltså inte ha något att göra med den oavslutade fjärde boken som fanns på någon hårddisk någonstans, utan vara en historia Lagercrantz helt hittar på själv? Texten i DN nämner bara att boken ska följa upp huvudpersoner, persongalleri och de utlagda trådar som finns i de tidigare böckerna, men kommer samtidigt att ta sig friheten att skapa något eget.

Till SvD säger Stieg Larssons sambo Eva Gabrielsson – som inte är särskilt nöjd med Norstedts tilltag om man säger så – att förlaget inte torde ha fått fatt i det oavslutade manuset.

Fortsättning följer med all säkerhet.

Uppdatering: Till Aftonbladet säger David Lagercrantz att hans historia inte kommer att bygga på Larssons fjärde bok, utan blir hans egen skapelse. Personligen tycker jag att det beskedet ger en fadd smak i munnen, det Millennium som nu skrivs går alltså inte alls i den riktning Larsson själv planerat.

Och finns det någon som tror att det bara blir en bok till?