Den oerhört hårda texten i gårdagens Dagens Nyheter, där Stieg Larssons gamla vänner Svante Brandén och Anders Lindblom kallar utgivningen av den kommande Millenniumboken Det som inte dödar oss av David Lagercrantz för gravplundring, förtjänar en kommentar.
Brandéns och Lindbloms text ger bilden av en konstnär som tog sin Millenniumtrilogi på oerhört allvar, en man som såg sina alster som stor konst. Bara tanken på att han skulle ha låtit någon annan ta vid svindlar, skriver de, Stieg Larrson skulle hellre ha lagt ner alltihop än att låta någon “våldföra sig” på hans romanprojekt. I dagens DN kommenterar såväl Millenniumförlaget Norstedts och Stieg Larssons pappa och bror debattexten, och de har så klart en helt annan syn på den kommande utgivningen.
Det finns ett litet och ett stort problem. Det lilla är att vi än så länge har noll aning om kvaliteterna på den bok David Lagercrantz har skrivit, jag har svårt att se att Brandén och Lindblom har tilldelats ett förhandsexemplar som de har läst och utvärderat innan de skrev sin sågning. Hur de redan nu kan veta att Lagercrantz inte har skapat en historia och befolkat den med rollfigurer som klarar av att fylla deras avlidne väns skor förblir oklart.
Det stora problemet är så klart att vi aldrig kommer att få veta. Vi har genomlevt ett drygt decennium av strider mellan olika intressenter till Stieg Larssons kvarlåtenskap, och hur gärna de olika parterna än påstår det, så kan ingen med säkerhet säga vad Stieg själv hade velat. Eftersom han dog knall fall tio månader innan den första delen i trilogin gavs ut, hann den här typen av frågor av förklarliga skäl aldrig ställas.
Att han kanske inte tog Millennium på fullt så stort allvar som Brandén och Lindblom hävdar i sin text kan man dock ana om man läser den intervju som Lasse Winkler gjorde med Stieg Larsson å Svensk Bokhandels vägnar bara någon vecka före Larssons död. Det är mig veterligen en av få intervjuer – kanske till och med den enda – som gjordes med Stieg Larsson i hans egenskap av deckarförfattare, och ger en bild av en person som kanske inte tog sina Lisbeth Salander-böcker fullt så gravallvarligt som Brandén och Lindblom hävdar. Artikeln hade den närmast kusligt förespående rubriken “En man för historieböckerna” och finns bakom betalvägg hos Svensk Bokhandel (men också sparad i sin helhet som en pdf på tidningen Expos sajt här). Ett utdrag:
Varför valde du att vänta med att gå till ett förlag tills du skrivit tre böcker?
– Svårt att svara på. Jag skrev dem för skojs skull. Och först i tredje boken går alla trådar ihop och man förstår vad som hänt. Men alla böcker är avslutade historier. Jag skrev mest tre böcker för att det roade mig att avsluta storyn. Hade synopsis på fem böcker från början.
Du är snart klar med den fjärde?
– Ja, jag skriver väldigt snabbt. Det är lätt att skriva deckare. Det är svårare att skriva en artikel på 5 000 tecken där allt ska vara hundra procent korrekt.
När kontaktade du Norstedts?
– I april i år.
Vad väntar du dig ska hända nu?
– Om jag ska vara ironisk så väntar jag mig ingenting. Men jag kan konstatera att det här är min pensionsförsäkring.
Jag säger inte att Brandén och Lindblom har fel, för vi kommer som sagt aldrig att få veta. Men skulle Larsson verkligen ha liknat det vid gravplundring? Nja, jag har visserligen själv gett uttryck för dubier gällande den här utgivningen, men kalla mig skeptisk.
Nåväl. Den 27 augusti får vi i alla fall svar på den lilla frågan när världens samlade kultursidor kommer att simultanpublicera sina recensioner. Själv väntar jag nog med att bilda mig en egen uppfattning tills ljudboken släpps hos Storytel ett par veckor senare.
UPPDATERING: Jag publicerade senare under dagen även en lite mer välredigerad och bildsatt version av den här texten på TVdags.
