Jag som Millennium-författare? Gärna det, men knappast troligt.

Ska jag skriva en fortsättning på Millennium?! Nej, det ska jag nog med all säkerhet inte, men det var roligt att branschsajten Boktugg listade mig som en av sju kandidater till att bli författare av Millennium 7 – om en sådan ens kommer att skrivas, när nu David Lagercrantz med Hon som måste dö tar farväl av sin fortsättning på Stieg Larssons skapelse.

Beslutar sig Norstedts och Stieg Larssons familj för att fortsätta är jag rätt övertygad om att de lämnar över stafettpinnen till en kvinnlig författare. Men det var roligt att bli påtänkt!

Hade jag velat göra det, om erbjudandet kom? Absolut, även om det antagligen skulle ha gett mig grav prestationsångest.

Har lyssnat på nästan hela Hon som måste dö under helgen, och jag måste säga att jag till skillnad från vad vad jag hört och sett på en del andra håll tycker att den på det stora hela är riktigt bra. De som avfärdar Lagercrantz fortsättning med en fisförnäm fnysning och talar om ärekränkning och gravplundring tycker jag är rejält fel ute, jag har personligen svårt att tro att Stieg Larsson skulle ha haft något emot att hans rollfigurer levde vidare, och att det jag skrev i ärendet för fyra år sedan fortfarande håller.

Norstedts backar mot Akademibokhandeln gällande Millennium

Så Storytel/Norstedts backade mot Akademibokhandeln gällande tremånadersexklusiviteten för den kommande Millennium-boken Hon som måste dö. Bokus Play undantas, boken kommer att finnas för streaming även där från dag ett samtidigt som Bookbeat och Nextory får vänta tre månader. Därmed kommer inte Akademibokhandeln att bojkotta titeln i sina fysiska butiker eller i sin nätbokhandel Bokus.

Nu är visserligen Bokus Play den otvetydigt minsta aktören på marknaden. Men när två av fyra aktörer får boken i stället för en av fyra blir ordet exklusiv ändå missvisande, snarare blir det så att två aktörer bojkottas eller utestängs, på samma sätt som att Storytel bojkottas av Bonnierförlagen gällande nya titlar.

Lite surt för Lind & Co kan jag tycka. När de lät Dag Öhrlunds nya Truut-deckare Ingen lämnas kvar bli Storytelexklusiv i ett halvår ”belönades” de med att boken slängdes ut från Akademibokhandeln, men när Storytel/Norstedts själva ställdes inför samma risk med Millennium, backade de i god tid innan försäljningsstart. Jag hoppas att Lind & Co får möjlighet att nu göra detsamma, men i det fallet är nog skadan redan skedd, Öhrlunds bok är snart en månad gammal, närmast antik i den nyhetshetsande bokhandeln där nya sommartitlar står på tur.

Vad blir nästa steg? Kan Bonniers börja använda sin nätbokhandel Adlibris som hot på ett liknande sätt som Akademibokhandeln gjort? Ge oss Millennium till Bookbeat, annars raderar vi boken från Adlibris databas? Situationen är inte lika självklar, Akademibokhandelns resonemang har varit att de vill kunna erbjuda titlar i samtliga sina egna kanaler om en bok existerar i de aktuella formaten. Adlibris har ingen formell koppling till Bookbeat mer än att de båda ägs av Bonniers – det är inte ”deras” streamingtjänst på samma sätt som Bokus Play är Akademibokhandelns. Men vem vet, det verkar vässas knivar överallt för tillfället, så inget skulle längre förvåna mig.

På ett personligt plan kan jag känna att Bokus Play framöver skulle kunna bli ett attraktivt komplement till mitt Storytelabonnemang om den uppkomna bojkottsituationen från Bonniers gentemot Storytel blir bestående. Onekligen är det så att de olika Bonnierförlagen publicerar en del titlar som jag gärna skulle ha tillgång till, och till skillnad från konkurrenterna erbjuder Bokus ett basabonnemang för 79 kronor där man får lyssna på en titel per månad, vilket jag tror skulle täcka mitt ”Bonnierbehov”. Det som bromsar är att Bokus Play till skillnad från Storytel, Bookbeat och Nextory bara är en ljudbokstjänst, och jag vill gärna ha möjligheten att kunna växla mellan lyssning och läsning, något jag börjat göra mer och mer beroende på situation.

Dags att porta även Lagercrantz Millennium-bok nu?

Exklusivitetskriget tog ytterligare en vändning i går när Norstedts meddelade att Storytel kommer att få ensamrätt på streamingen av David Lagercrantz tredje och avslutande Millennium-bok när den kommer i augusti. Hon som måste dö som boken heter kommer enbart att finnas hos Storytel bland ljudbokstjänsterna de tre första månaderna efter utgivningen.

Det blir intressant att se om Akademibokhandeln nu väljer att reagera på samma sätt som med Dag Öhrlunds deckare Ingen lämnas kvar, och helt väljer att blockera den från sina kanaler eftersom de inte får tillgång till den i Bokus Play. Än så länge finns Lagercrantz titel listad hos Bokus för försäljning med start 22 augusti, men det kan ju enkelt ändras med ett knapptryck.

Väljer de att inte bojkotta Lagercrantz, tycker jag i rimlighetens namn att de måste upphöra med sin bojkott mot Öhrlund också. Att hålla på och dela ut bannbullor till den ena men inte den andra för att den senare är en potentiellt viktigare titel vore riktigt illa, anser jag.

Nu har ju visserligen inte David Lagercrantz Millennium-böcker blivit riktigt samma supersuccéer som originaltrilogin av Stieg Larsson, men de har ändå sålt väldigt bra, och självklart kommer Akademibokhandeln och Bokus att tappa omsättning om de inte tar in boken, det är höstsäsongens stora indragartitel i år, och köper inte kunderna den hos Akademibokhandeln/Bokus så köper de den (och andra böcker som åker med av bara farten) på Adlibris eller i en matvarubutik i stället.

Vore intressant att veta vad personalen i Akademibokhandelns butiker har uppgetts att säga om kunder kommer in och frågar efter Dag Öhrlunds bok. Bokus Play är ju en väldigt liten aktör på streamingmarknaden efter Storytel, Bookbeat och Nextory, så de allra flesta bokköparna vet antagligen inte ens om att den existerar. Och det är ju ett knepigt sätt att bli varse om dess existens på – Jo, vi har också en streamingtjänst, vill du börja abonnera på den? Vi har ett toppenerbjudande men den saknar tyvärr boken du just kom in och ville köpa.

För övrigt dröjde det en bok längre än jag trodde innan Millennium blev Storytelexklusiv. Så här skrev jag i juni 2016 när det stod klart att Storytel skulle köpa Norstedts:

Dagens besked gör Storytel till en storspelare på allvar i den svenska bokbranschen, endast slagen i storlek av Bonniersfären. En viktig orsak till köpet lär handla om innehåll, Norstedts har inte digitaliserat särskilt mycket av sin backlist och det finns säkerligen en stor mängd titlar som kan fungera bra i Storytels ljud- och e-boksbibliotek. Och det ska bli intressant att se vad som händer med den femte boken i Millennium-serien när den ges ut nästa år, blir det en Storytelexklusiv titel till en början?

Det blev alltså inte femman utan sexan. Men kom ihåg var ni (nästan!) läste det först!

Om Storytels köp av Norstedts

Att det nu på morgonen kom besked om att Storytel köper Norstedts Förlagsgrupp är tveklöst en stor nyhet, men kanske inte direkt förvånande. Dels har de varit en av de aktörer det spekulerats mest kring som potentiell köpare, och dels går det helt i linje med hur de tidigare agerat – så sent som för en månad sedan köpte de danska Mofibo för 125 miljoner kronor och några dagar före midsommar i fjol gjorde de det där bakvända mångmiljonköpet av Massolit som då nyligen förvärvat Forma (bakvänt så till vida att det på papperet var Massolit som köpte Storytel).

Dagens besked gör Storytel till en storspelare på allvar i den svenska bokbranschen, endast slagen i storlek av Bonniersfären. En viktig orsak till köpet lär handla om innehåll, Norstedts har inte digitaliserat särskilt mycket av sin backlist och det finns säkerligen en stor mängd titlar som kan fungera bra i Storytels ljud- och e-boksbibliotek. Och det ska bli intressant att se vad som händer med den femte boken i Millennium-serien när den ges ut nästa år, blir det en Storytelexklusiv titel till en början?

storytel

Samtidigt är det troligen riskfyllt att gunga båten alltför mycket gällande Norstedts varumärke som anrikt kvalitetsförlag med snart 200 år på nacken (grundat 1823). Författare av i dag är rätt otrogna sina förlag, och det är inte svårt att se att en del av Norstedts tunga, mer litterära författare börjar se sig om efter ett nytt hem ifall det blir för mycket startupkultur på deras förlag. Natur & Kultur, som på senare år profilerat sig mer och mer som kvalitetsförlag inom skönlitteratur, kan säkert se en öppning att knipa några profilerade namn.

Eller som Mr Millennium himself, David Lagercrantz, säger i en intervju med DI Digital gällande köpet:

– Ett förlag är inte som andra företag. Ett förlag är en bärare av kultur och måste, som Norstedts alltid har gjort, hitta en balans mellan smal och bred kultur.

– Det är så oerhört viktigt att inte genrelitteraturen tar över. Jag talar väl emot mig själv när jag säger såhär, men litteratur är inte bara underhållning. Det är alltid någonting mer än så. Jag hoppas, vid gud, att man förstår detta.

UNT kuppar Norstedts gällande Millennium

Angående Millennium-hysterin: Roligt och försigkommet av “min” tidning UNT att lyckas köpa ett av de exemplar av boken som en Pressbyrå i Stockholm började sälja av misstag i morse, en dag för tidigt, och som nu tidningens recensent Tim Andersson sitter och sträckläser inne på redaktionen för att de ska bli först i världen med en recension. Recensionen ska enligt uppgift publiceras vid 15-tiden i dag, men redan nu har de lagt upp en kortare kommentar av recensenten, där han bland annat säger att det märks att det är en annan författare som nu tagit sig an Millennium-världen då språket är enklare och mindre omständligt än i bortgångne Stieg Larssons inledande tre böcker.

Och just det låter faktiskt, i mina ögon, rätt positivt. För det var just omständligheten jag hade svårt för i originaltrilogin.

Här berättar kulturchefen Kristina Lindquist kort om sitt oväntade inköp:

UPPDATERING: Nu har UNT lagt ut sin recension av Det som inte dödar oss.

Ägnar sig Norstedts verkligen åt gravplundring?

Den oerhört hårda texten i gårdagens Dagens Nyheter, där Stieg Larssons gamla vänner Svante Brandén och Anders Lindblom kallar utgivningen av den kommande Millenniumboken Det som inte dödar oss av David Lagercrantz för gravplundring, förtjänar en kommentar.

Brandéns och Lindbloms text ger bilden av en konstnär som tog sin Millenniumtrilogi på oerhört allvar, en man som såg sina alster som stor konst. Bara tanken på att han skulle ha låtit någon annan ta vid svindlar, skriver de, Stieg Larrson skulle hellre ha lagt ner alltihop än att låta någon “våldföra sig” på hans romanprojekt. I dagens DN kommenterar såväl Millenniumförlaget Norstedts och Stieg Larssons pappa och bror debattexten, och de har så klart en helt annan syn på den kommande utgivningen.

Det finns ett litet och ett stort problem. Det lilla är att vi än så länge har noll aning om kvaliteterna på den bok David Lagercrantz har skrivit, jag har svårt att se att Brandén och Lindblom har tilldelats ett förhandsexemplar som de har läst och utvärderat innan de skrev sin sågning. Hur de redan nu kan veta att Lagercrantz inte har skapat en historia och befolkat den med rollfigurer som klarar av att fylla deras avlidne väns skor förblir oklart.

Det stora problemet är så klart att vi aldrig kommer att få veta. Vi har genomlevt ett drygt decennium av strider mellan olika intressenter till Stieg Larssons kvarlåtenskap, och hur gärna de olika parterna än påstår det, så kan ingen med säkerhet säga vad Stieg själv hade velat. Eftersom han dog knall fall tio månader innan den första delen i trilogin gavs ut, hann den här typen av frågor av förklarliga skäl aldrig ställas.

Att han kanske inte tog Millennium på fullt så stort allvar som Brandén och Lindblom hävdar i sin text kan man dock ana om man läser den intervju som Lasse Winkler gjorde med Stieg Larsson å Svensk Bokhandels vägnar bara någon vecka före Larssons död. Det är mig veterligen en av få intervjuer – kanske till och med den enda – som gjordes med Stieg Larsson i hans egenskap av deckarförfattare, och ger en bild av en person som kanske inte tog sina Lisbeth Salander-böcker fullt så gravallvarligt som Brandén och Lindblom hävdar. Artikeln hade den närmast kusligt förespående rubriken “En man för historieböckerna” och finns bakom betalvägg hos Svensk Bokhandel (men också sparad i sin helhet som en pdf på tidningen Expos sajt här). Ett utdrag:

Varför valde du att vänta med att gå till ett förlag tills du skrivit tre böcker?
– Svårt att svara på. Jag skrev dem för skojs skull. Och först i tredje boken går alla trådar ihop och man förstår vad som hänt. Men alla böcker är avslutade historier. Jag skrev mest tre böcker för att det roade mig att avsluta storyn. Hade synopsis på fem böcker från början.
Du är snart klar med den fjärde?
– Ja, jag skriver väldigt snabbt. Det är lätt att skriva deckare. Det är svårare att skriva en artikel på 5 000 tecken där allt ska vara hundra procent korrekt.
När kontaktade du Norstedts?
– I april i år.
Vad väntar du dig ska hända nu?
– Om jag ska vara ironisk så väntar jag mig ingenting. Men jag kan konstatera att det här är min pensionsförsäkring.

Jag säger inte att Brandén och Lindblom har fel, för vi kommer som sagt aldrig att få veta. Men skulle Larsson verkligen ha liknat det vid gravplundring? Nja, jag har visserligen själv gett uttryck för dubier gällande den här utgivningen, men kalla mig skeptisk.

Nåväl. Den 27 augusti får vi i alla fall svar på den lilla frågan när världens samlade kultursidor kommer att simultanpublicera sina recensioner. Själv väntar jag nog med att bilda mig en egen uppfattning tills ljudboken släpps hos Storytel ett par veckor senare.

UPPDATERING: Jag publicerade senare under dagen även en lite mer välredigerad och bildsatt version av den här texten på TVdags.

Att inte se skogen för alla träden

Angående den nya Stieg Larsson-boken, eller förlåt, den nya Millenniumboken: Ändå lite roligt att se de närmare 50 kommentarerna till den amerikanska tekniksajten The Verges artikel om Lagercrantz kommande bok, hur involverade i trilogin de verkar vara, vilka stora fans de där böckerna (och filmerna) ändå har.

Känns som att vi tappat bort det i Sverige längs vägen, här har i princip allt de senaste fem åren handlat om bråken kring Larssons eftermäle. Att det i grunden finns tre böcker som sålt i 75 miljoner exemplar har kanske inte direkt glömts bort, men på något sätt kommit i skymundan.

På det sättet får ändå David Lagercrantz projekt sägas vara en bra grej – det sätter fokus på Stieg Larssons berättelser igen, inte vem som har rätt till vad.

Millenniumbråket rond … ja, ett högt nummer i alla fall

Alltså det här med att David Lagercrantz ska skriva en ny Millenniumbok, på uppdrag av Norstedts? Ska den alltså inte ha något att göra med den oavslutade fjärde boken som fanns på någon hårddisk någonstans, utan vara en historia Lagercrantz helt hittar på själv? Texten i DN nämner bara att boken ska följa upp huvudpersoner, persongalleri och de utlagda trådar som finns i de tidigare böckerna, men kommer samtidigt att ta sig friheten att skapa något eget.

Till SvD säger Stieg Larssons sambo Eva Gabrielsson – som inte är särskilt nöjd med Norstedts tilltag om man säger så – att förlaget inte torde ha fått fatt i det oavslutade manuset.

Fortsättning följer med all säkerhet.

Uppdatering: Till Aftonbladet säger David Lagercrantz att hans historia inte kommer att bygga på Larssons fjärde bok, utan blir hans egen skapelse. Personligen tycker jag att det beskedet ger en fadd smak i munnen, det Millennium som nu skrivs går alltså inte alls i den riktning Larsson själv planerat.

Och finns det någon som tror att det bara blir en bok till?