Pseudonymen som sänke

Jag blir inte klok på det här med Daniel Sjölins och Jerker Virdborgs pseudonym Michael Mortimer. Först fick de ett uppslag i Dagens Nyheter för en månad sedan där de fick lägga ut texten om snålblåsten i det svenska litteraturklimatet som sades stå i opposition mot deras ambition att skriva en ambitiös äventyrsserie i sex delar. Och i lördags upprepade de det hela, i en debattext på kultursidorna i Svenska Dagbladet.

Det står visserligen inte uttryckligen att de blivit motarbetade, men vissa “inne i finreservatet” ska reflexmässigt ha reagerat med skepsis eftersom lekfullhet och äventyr inte ses med blida ögon, enligt texten i SvD. Det finns alltså ett kollegialt och branschmässigt motstånd mot den storslagna äventyrsromanen.

Expressens kulturchef Karin Olsson avfärdade i går deras kritik, och jag skriver under på mycket av det hon skrev, men samtidigt är det så klart så att det inom snäva delar av Litteratursverige finns en tendens att vifta bort sådant här som undermåligt och oviktigt eftersom det vänder sig till en bred publik. Det är inte en strömning som endast finns inom litteraturen, en sell out kan man anklagas för att vara inom alla kulturformer.

Men. Jag förstår ändå inte varför Sjölin och Virdborg anser att de måste försvara sig gång efter annan, och pedagogiskt förklara varför det de gör är så viktigt. Är den här skepsisen verkligen så aktiv, stark och betydelsefull att de måste försvara sig via helsidor på landets stora kultursidor?

Jag ska ärligt säga att jag ännu inte tagit mig an “Jungfrustenen“, den ligger i en hylla här hemma oläst av mig, Johanna har dock tagit sig an den och var rätt sval vill jag minnas. Projektets ambition lockar mig, som i grunden naturvetenskapligt skolad tycker jag att tanken på att korsbefrukta humaniora med naturvetenskap i en storslagen äventyrsberättelse känns som en ypperlig idé, mina tankar går till Peter Nilson även om han ofta gled över mer mot science fiction. Jag håller flera av Nilsons romaner som personliga favoriter, särskilt den tvådelade serien “Rymdväktaren” och “Nyaga” som han skrev åren före sin död. Så det får nog bli åtminstone en ljudbokslyssning av “Jungfrustenen” inom kort i alla fall.

Skulle det nu vara så att Sjölin/Virdborg inte fått tillräckligt mycket uppmärksamhet för sitt projekt tror jag tyvärr att de har sin pseudonym att skylla, inte genren äventyrsroman. Jag anser att de gjorde en grov felräkning, hade de i förväg meddelat att de tillsammans ämnade skriva en äventyrsserie med naturvetenskapliga ambitioner i klassisk europeisk tradition, hade deras bok mottagits med genuint intresse. Nu suckades det i stället över ännu en pseudonym som det skulle gissas och spekuleras kring (och de få som orkade sa i princip genast Daniel Sjölin), och projektet avfärdades på förhand.

Tv-skrivet sedan sist

I dag skriver jag på TVdags om att jag numera är en familjeman även när det kommer till mitt tv-tittande.

Dessutom: I fredags klockan 19, en tid då texter förkvävs i endera fredagsmys eller förfestsbestyr, skrev jag en text på TVdags där jag uppmanade filmbranschen att få arslet ur vagnen och börja våga tänka lite nytt när det gäller bio- kontra video on demand-distribution. Summa sommarutställning: Det är dags att släppa sargen en aning.

Uppdatering: Summa sommarutställning. Så kan det gå när man bloggar i mobilen. Bless you autocorrect.

Steget efter

Ejda har nu nått stadiet i sin utveckling då hon hela tiden vill vara med sin storebror. När hon ser Tage skiner hon upp likt en sol, och dit han går beger sig även hon.

Tyvärr går det ju för sakta. Dörrar stängs framför näsan på henne, trappgrindar fälls ned innan hon nått fram, hinner aldrig riktigt med, når aldrig riktigt upp, får aldrig riktigt plats.

Och så sitter hon där, först förvånad, sedan kommer tårarna. Rullar ned längs kindens rund.

Älskade lilla Pejdo. Som jag hoppas att det bara är nu när du kryper som din bror når längre än dig. Men tyvärr finns det för många strukturer här i världen som talar emot det.

20131225-190253.jpg

Jul i Mumindalen

I dagarna 24 har vi varje morgon öppnat en lucka i Muminkalendern. I morse när den sista, julaftonsstora, luckan öppnades och visade sig innehålla Muminpappans båt fullbordades samlingen. Även om både jag och Tage tyckte att det var mycket underligt att varken Totiki eller Filifjonkan fanns bland figurerna, trots att Totiki var med på bilden på kalendern och Filifjonkans barnatrio fanns bland de 24. Vem ska då ta hand om dem? som Tage uttryckte det. Ja, vi får väl göra vårt bästa som fosterföräldrar.

IMG_1686

God jul i stugorna!

Snöskottningsbestyr

Jag har hört rykten om att det inte finns någon snö att uppbringa i stora delar av Sverige denna jul. Eftersom jag själv inte varit söder om polcirkeln sedan slutet av oktober (då det redan var full vinter här) har jag svårt att relatera till det.

Hur som helst. Jag satt och lajade lite med ett nystartat Videofymekonto tidigare i dag, och gjorde den här totalt anspråkslösa filmen som visar lite av lördagens snöskottningsbestyr.

Håll till godo nere i den gröna södern.

Lång kvälls färd mot natt

Alltså förkylningsotröstliga knyten på 8,75 månader. Kanske inte direkt min definition av kul.

Men nu sover hon sedan tio minuter lugnt vid min sida efter en och en halv timmes skrik-, gråt-, snor-, host- och som extranummer bajscirkus.

Och vips så är all bottenlös frustration jag nyss känt glömd.

Det är tveklöst det samtidigt bästa och värsta med föräldraskapet – känslolivet som skruvats upp från kanske sju förbi tio för att nu toppa någonstans kring tolv.

Ett träningspass på köpet

En grej jag glömde i gårdagens långa inlägg – snöskottningen.

Jag har dubbla känslor kring den. Dagar när det inte finns någon direkt stress, som i förmiddags när Tage var hos sin mommo och Ejda bestämde sig för att sova bort halva dagen, kan jag tycka att det är rätt skönt att gå ut och skotta. Tre grader kallt, en ljudbok i öronen, snöplogen, skyffeln och jag.

Men okej, att nattens ymniga snöfall som resulterade i en dryg decimeter nysnö skulle ta två timmar att få bort från uppfart och gårdsplan var väl lite snömys i överkant.

Vittangi – år ett

För ett år sedan i dag hämtade vi Tage från förskolan vid Skanstull med klumpar i våra magar. Han fick krama sina fröknar extra länge, vi rensade hans fack från de sista kvarglömda vantarna, vinkade hej då och gick ut i entrén där all vår packning väntade. Vi tog tunnelbanan upp till Centralstationen och gick svettiga och överlastade mot perrong nummer åtta där nattåget mot Narvik skulle avgå.

Under resan upp blev tåget snart två timmar försenat, en försening som under natten och tidiga morgonen höll i sig. Den sista sträckan lyckades dock lokföraren köra in en del tid vilket aldrig meddelades i högtalarna, så när utropet ja, då var det Gällivare om ett par minuter, Gällivare nästa kom var vi oförberedda, vi trodde det var minst tjugo minuter kvar. Resväskor, vagnar, ryggsäckar, påsar, barn och gravidmagar åkte ut från sovvagnskupén med närmast panisk frenesi, och hade det inte varit för att jag i sista stund lyckades sträcka fram och kila in en kasse med julklappar i dörrspringan som var på väg att glida igen hade jag fått åka vidare till Kiruna. I stället kunde jag pressa mig ut genom tågvagnsdörren som på intet sätt hade gett upp sina försök att stänga sig, och förbannad som ett bi tumlade jag ut på den snötäckta perrongen och hälsades inte bara av Johannas något förvånade föräldrar, utan också av -33 grader på årets mörkaste dag.

Flytten till Vittangi var ett faktum.

Det har hänt en del sedan dess. Johanna har höggravid varit nära att stryka med i dubbelsidig lunginflammation, en dotter har fötts, en son har vuxit upp till en liten pojke som det går att samtala och (ibland) resonera med och ett hus har sakta värmts upp, botts in i och renoverats.

Der är klart att livet här uppe är annorlunda mot det vi var vana vid. Men jag skulle säga att de flesta förändringarna egentligen inte handlar om att vi nu bor i i ett litet arktiskt samhälle beläget sju mil ut i ingenstans öster om Kiruna, utan i första hand om att vi har bytt ett väldigt typiskt medieklassliv i Stockholms innerstad mot ett villaliv på landsbygden. Vi hade kunnat bosätta oss i en håla några mil utanför Köping och tillvaron hade blivit snarlik.

Okej, vissa undantag finns:

• I Köpingtrakten har de inte tre timmar “dagsljus” per dag just nu.

• De har inte haft snö i mer än två månader redan.

• Där hade troligen inte min svärfar dykt upp oannonserat i dörren en dag och sagt hörru kommer du ut och hjälper mig bära ner renen, varvid vi tio minuter senare hade ett nystyckat djur upphängt i vår matkällare.

Men bortsett från exotiska inslag likt dessa ter sig även livet norr om polcirkeln på många sätt som ett traditionellt landsbygdsliv.

Hur det har gått? Jo tack, tackar som frågar.

Överlag trivs jag väldigt bra i Vittangi. Trots att det på papperet i jämförelse med Stockholms stadspuls kan te sig som ett torftigt liv, hinner vi precis som i Stockholm inte med att ta del av det fritidsutbud som erbjuds. I teorin har jag och Johanna varje kväll i veckan utom lördagar uppbokade för aktiviteter som bio, gympaträningar, badminton, bad, vinklubbar och middagar, men i praktiken orkar vi gå på högst en tredjedel av arrangemangen.

Till skillnad från i Stockholm där vi kanske socialiserade med andra människor efter arbetstid en eller max två kvällar per vecka, umgås vi här med andra säkert fyra eller fem av dessa veckodagar. Okej, umgänget är snävare då vi i regel tar Johannas systers familj ena dagen och Johannas föräldrar nästa för att sedan börja om igen, men eftersom vi trivs i deras sällskap ser jag inte riktigt problematiken i det.

Jo, jag saknar Stockholm och människorna där. Men konstigt nog är det främst när jag är på plats som saknaden infinner sig, jag kan finna mig gå längs gatorna på Söder och i Vasastan och i realtid sakna dem, men från 125 mils avstånd i Vittangi funderar jag inte så mycket på det gamla liv som fortgår i vår frånvaro. Ibland scrollar jag förbi händelser och bilder i nätflödet som jag hade velat bevista, men ärligt talat är risken stor att jag även om vi varit kvar i Stockholm skulle sagt äh jag orkar inte och i stället tryckt igång veckans avsnitt av “The good wife”. Men visst, möjligheten hade ju funnits.

Rent praktiskt är vårt liv rätt bekvämt även här. I stället för att ha 150 meter till Konsum har vi nu 300, och byns pizzeria är vassare än den lokala pizzahökare vi begagnade oss av i kvarteret på Söder. I Vittangi levereras posten i regel vid niotiden på morgonen i stället för tre på eftermiddagen, vårt fasta bredband är dubbelt så snabbt som det vi kunde få på vår adress i Stockholm och det finns till och med hyfsad 4G-täckning om man är Tele2- eller Telenorkund. Eftersom alla här uppe har Telia, som däremot inte fått tummen ur ännu, gör detta visserligen varken från eller till i praktiken.

Däremot är det tveklöst så att livet här uppe kräver viss planering. Bortom det Coop Nära och OK-macken erbjuder (skoterbutiken i byn har jag inte vågat mig in i) finns de närmaste affärerna i Kiruna och Gällivare, som inte heller erbjuder någon större flora av butikskedjor bortom H&M, Lindex, Kappahl och Elgiganten. Ska man ta bussen in till Kiruna går tre dagliga turer i varje riktning på vardagar, två på morgonen och en på eftermiddagen in, tvärtom hem. På helgerna får man hålla sig med egen bil, likaså om man vill åka ner till Gällivare. Att fråga om man ska handla något åt andra när man ändå ska köra in till stan hör därför till god sed. Vi har också under det senaste året ökat frekvensen i vårt näthandlande så markant att det snarare är regel än undantag att Tage frågar Ska vi till affären och hämta något paket i dag? när vi hämtar honom från dagis.

Intimiteten slutligen. Alla har koll på varandra i viss utsträckning här, man vet vem som har gjort vad, om någon är sjuk, om en person har vunnit på tipset och vilka som var inblandade i olyckan som brandkåren ryckte ut på senast räddningstjänstens larm ljöd över byn. Många verkar också veta vem jag är även om jag inte har en aning om vilka de är, att Mona och Rogers äldsta dotter köpt sina farföräldrars hus och flyttat hem har nästan alla koll på och att hon tog med sig man och barn i flytten upp likaså. Än så länge har jag dock inte upplevt det här som något negativt, nyfikenheten har en varm botten och jag får känslan av att den till största del handlar om genuin omtanke om människorna. Och kanske är det väl så när man bor bortom all ära och redlighet, man har inte råd att vara ogin i någon större utsträckning utan värnar om de få som finns i ens närhet.

En dag i vintras när Johanna låg på sjukhuset i Sunderbyn med sin flora av influensor och lunginflammationer gick jag och Tage hem till Johannas syster Niddi för att Tage skulle få leka med sin kusin Ville. Ett bit från målet mötte vi en äldre dam på gatan. Hon stannade och frågade frankt Vems barn är du? Jag blev först en smula paff, kom av mig, innan jag fick ur mig Öh, njae, jag är nog ingens, inte här i alla fall, men min son Tage här i pulkan ska hem till sin kusin Ville som bor i huset där borta och leka. Hon sken genast upp. Jahaa, är det du. Jamen då vet jag ju vem du är.

På något sätt är det första året i Vittangi i ett nötskal.

Lägesrapport

I dag har jag inte så mycket att säga. Jag var i Kiruna och jobbade från café och bibliotek första halvan av dagen, tog bussen klockan 06.40 – lika bra att passa på när jag ändå är vaken – och har efter hemkomst vid halv fyra försökt underhålla två egna och två kusinbarn, innan vi gick på skolans julfest på Folkets hus och kollade på luciatåg och sånguppträdanden. Därefter trilskades Ejda å det grövsta vid läggningen och somnade till sist av utmattning minst en timme försent, vilket sabbade min planerade jobbkväll en aning.

I morgon kommer ett långt inlägg här redan på morgonen plus två inlägg på TVdags. Det är väl det som brukar kallas medial bombmatta.

Att inte se skogen för alla träden

Angående den nya Stieg Larsson-boken, eller förlåt, den nya Millenniumboken: Ändå lite roligt att se de närmare 50 kommentarerna till den amerikanska tekniksajten The Verges artikel om Lagercrantz kommande bok, hur involverade i trilogin de verkar vara, vilka stora fans de där böckerna (och filmerna) ändå har.

Känns som att vi tappat bort det i Sverige längs vägen, här har i princip allt de senaste fem åren handlat om bråken kring Larssons eftermäle. Att det i grunden finns tre böcker som sålt i 75 miljoner exemplar har kanske inte direkt glömts bort, men på något sätt kommit i skymundan.

På det sättet får ändå David Lagercrantz projekt sägas vara en bra grej – det sätter fokus på Stieg Larssons berättelser igen, inte vem som har rätt till vad.

Millenniumbråket rond … ja, ett högt nummer i alla fall

Alltså det här med att David Lagercrantz ska skriva en ny Millenniumbok, på uppdrag av Norstedts? Ska den alltså inte ha något att göra med den oavslutade fjärde boken som fanns på någon hårddisk någonstans, utan vara en historia Lagercrantz helt hittar på själv? Texten i DN nämner bara att boken ska följa upp huvudpersoner, persongalleri och de utlagda trådar som finns i de tidigare böckerna, men kommer samtidigt att ta sig friheten att skapa något eget.

Till SvD säger Stieg Larssons sambo Eva Gabrielsson – som inte är särskilt nöjd med Norstedts tilltag om man säger så – att förlaget inte torde ha fått fatt i det oavslutade manuset.

Fortsättning följer med all säkerhet.

Uppdatering: Till Aftonbladet säger David Lagercrantz att hans historia inte kommer att bygga på Larssons fjärde bok, utan blir hans egen skapelse. Personligen tycker jag att det beskedet ger en fadd smak i munnen, det Millennium som nu skrivs går alltså inte alls i den riktning Larsson själv planerat.

Och finns det någon som tror att det bara blir en bok till?