Produktiv plågoande

Två saker från dagen:

Vi är i köket. Johanna, riktat till mig: Vad fint du hade bloggat om Tage i går kväll. Tage, som sitter i kökssoffan, tittar upp med förfäran i blicken: Varför har pappa plågat mig?

Framåt kvällen i dag skrev jag ett par kortare nyhetstexter på TVdags, med 14 son gemensam nämnare. House of cards säsong två börjar 14 februari, Veronica Mars-filmen får premiär 14 mars.

President Snow versus statsminister Reinfeldt

Jag var på bio i söndags, såg andra “Hunger games“-filmen på Folkets Hus, och morgonen efter frågade Tage vad jag sett. Och det är så fint nu, för det börjar ju faktiskt gå att tala med honom, föra ett samtal, även fast det då klart spårar ur rätt ofta, plus finns risk för blindskär eftersom han av förståeliga skäl ännu har rätt stora luckor i sin allmänbildning.

Men ändå. Jag förklarade historien i korta drag, fokuserade på kampen mellan det goda och det onda, att tjejen som det handlar om sätter sig upp mot den orättfärdiga makten och får folket med sig när de upptäcker att det faktiskt finns något sorts hopp, en möjlighet till förändring. Detta öppnade så klart nya horisonter som var tvungna att förklaras – diktatur, demokrati, varför inte alla människor är goda, att det ibland faktiskt kan vara okej att slåss trots att vi så tydligt sagt att det inte är tillåtet, och så vidare och så vidare.

Och till sist kom så klart frågan som ett brev på posten:

Men pappa, i Sverige då, är de som bestämmer här goda?

Ja, så kom det sig alltså att jag stod inne på toaletten med munnen löddrande av tandkräm och talade vackert om vår moderatledda regering. För i jämförelse med president Snow i Hungerspelens Panem är den så klart godheten själv.

Men det var väl inte riktigt vad jag räknat med när jag klev upp på morgonen.

Koll på e-boksvärlden

Vill man ha koll på utveckling och trender inom e-boksvärlden, så bör man hålla koll på Elibs blogg. De bloggar tyvärr extremt sällan, och när det väl läggs ut något så är det i princip världens längsta blogginlägg, men det de skriver om är alltid intressant och ger en bra bild av vad som sker i branschen, både på ett nationellt men kanske främst internationellt plan.

Men om jag får önska mig något så blir det detta: Fler och därmed kortare inlägg. Jag förstår visserligen tanken bakom att göra det som månadsrapporter och mässummeringar och dylikt, men problemet med långa – och ibland spretiga – inlägg är att de ofta blir liggande som en oläst flik fyllt av dåligt samvete i webbläsaren så länge att innehållet hinner bli inaktuellt (eller stängt av misstag).

#bloggjul 2013

Vaknar upp till jul- eller adventskalendrar var jag än ser, både på nätet och i köttet. I vårt hem handlar det om Muminkött, Tage har fått en Muminkalender där det under varje lucka finns en Muminfigur som han kan placera i det Muminhus han fick i somras när vi var i Muminvärlden i Nådendal.

Jag tänkte inte själv göra något så avancerat som för två år sedan, då jag ju arrangerade en låtlistekalender baserad på “Vi har redan sagt hej då” i dagarna 24 (de mycket läsvärda inläggen kan läsas här, och låtlistan finns här), men jag tänkte i alla fall göra en minivariant av #blogg100 och blogga i dagarna 24.