Bokmässans glansdagar är troligen förbi

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 26 september.

——

I dag öppnar årets upplaga av Bok & Bibliotek i Göteborg. Efter fjolårets återgång till normalläget efter debaclet 2017 som kulminerade med den bisarra nazistdemonstrationen utanför mässområdet på lördagen, hoppas säkerligen mässcheferna Frida Edman och Oskar Ekström på arbetsro, noll kontroverser och en fortsatt återhämtning för besökssiffrorna.

Frågan är dock i vilken utsträckning det kommer att ske. När jag summerade fjolårets mässa i den här spalten skrev jag att 2018 års publiksiffra på 85 000 besökare visserligen var tio procent högre än katastrofen 2017, men jämfört med 2016 – året innan allt kom att kretsa kring tidskriften Nya Tider, författarbojkotter och nazister – så var det alltjämt ett tapp på elva procent av den tidigare publiken.

Det är siffror som borde oroa mässledningen, särskilt med tanke på de senaste veckornas rapporter om att den fysiska boken fortsätter tappa mark till förmån för digitala ljudböcker. Den fysiska boken är viktig för Bok & Bibliotek, att få höra ett montersamtal och sedan köa ett tag för att köpa ett signerat exemplar och kanske växla några artighetsfraser med sin favoritförfattare har för många besökare alltid varit en viktig orsak att åka dit.

Gör man den resan om man redan hunnit lyssna på den aktuella boken i någon av ljudbokstjänsterna? En del kanske, men långtifrån alla.

Bok & Bibliotek är så klart medvetna om det här problemet, och det är antagligen också en av orsakerna till att de i fjol valde att inkorporera deckarfestivalen Crimetime i programmet, efter att denna arrangerats på Gotland i ett antal år utan att verksamheten gått runt. Spänningslitteratur är det som går allra bäst hos ljudbokstjänster som Storytel, Bookbeat och Nextory, och att kunna erbjuda mässbesökarna en särskild avdelning med seminarier som “Ny teknik och forskning – hur påverkar det deckargenren?”, “Skandikrim i världen” och “Miljön i kriminalromaner” är antagligen ett sätt att försöka locka den publiken.

Studerar man den officiella programtidningen – som enligt mässledningen med sina 334 gram är den tyngsta de någonsin presenterat – får man dock bläddra ända till sida 100 innan man når Crimetime, som avslutar den digra luntan. Jag tror dock inte att det bör läsas som att mässan ser den inbyggda deckarfestivalen som ett appendix, utan snarare som en möjligen ängslig strävan efter att fortsätta bevisa sin tyngd.

Och Bok & Bibliotek har, trots sin enträgna stämpel som krängarmetropol för uppmärksamhetstörstande bestsellerförfattare, en oerhörd bredd och tyngd i programmet. Ingen kan heller anklaga dem för att inte med näbbar och klor försöka göra sig ännu tyngre för att visa sig fortsatt oumbärliga.

Något som vid sidan av det fysiska programbladet är tungt i år är användandet av ordet “tema” – mässan har tre officiella teman i Sydkorea, jämställdhet samt tungvrickarordet medievetenhet, och dessa kompletteras sedan med fem “tematiska rum” för historia, ideologi, populärvetenskap, bibliotek och mediefrågor.

Årets tema är alltså tema.

Bokmässan försöker uppenbarligen gasa sig ur krisen. Det gör de nog rätt i, men trots de goda ansatserna, tror jag att dess absoluta glansdagar är förbi. Inte så att dess existens behöver vara hotad, men den kommer att tvingas finna sig i att i växande utsträckning dela positionen som Litteratursveriges tummelplats med arrangemang som Littfest, som i dag troligen skulle ha underlag från såväl publik som förlag för att växla upp verksamheten både en och två nivåer (om det inte rent fysiskt hotade att få Folkets Hus i Umeå att rämna, vill säga).

PS. På tal om Littfest, som alltid är duktiga på att i programmet förvalta sin position i Norrlands mitt – på Bokmässan får man leta länge efter det norrländska. I programtidningen finns “Norrland” inte alls med, faktum är att inte ens ordet “norr” förekommer. Men “Västerbotten” återfinns, dock blott en gång, under punkten “Lokaljournalistikens framtid avgörs nu” där VK:s chefredaktör Jessica Wennberg är en av paneldebattörerna. DS.

——

Brukar oftast lägga ut dessa krönikor här med ett par veckors eftersläpning eftersom jag vill att VK ska få exklusivitet på dem ett tag – de betalar ju mig trots allt för att skriva dem – men den här kändes så aktuell att jag lägger ut den redan nu. Kan vara värt att nämna att årets besökssiffra när Bok & Biblioteks-ledningen summerade på söndagskvällen visade sig innebära en liten ökning, men det var på håret – från 85 371 till 86 132. Så någon fortsatt återhämtning av 2017 års katastrof kan man väl egentligen inte tala om.

Kraxar negativt om bokmässans framtid

På väg ner mot bokmässan. Passerar Umeå, och passar på att läsa Västerbottens-Kuriren i fysisk form för en gångs skull. Hittar mig själv!

Tungt för Bonniers författare efter ljudkonflikten

När freden slöts i ljudbokskriget mellan Storytel och Bonniers den 21 augusti siade jag om att det skulle bli lite sämre tider för vissa förlag, när titlarna från Bonnier Audio började trilla in igen. Så här formulerade jag mig:

En del förlag som på senare år visat framfötterna på ljudboksmarknaden kommer antagligen att få se sin lyssning hos Storytel att till viss del sjunka, då konkurrensen om prenumeranternas tid ökar när de populära Bonniertitlarna med ett antal av Sveriges största författare återvänder. Lind & Co är väl det förlag jag främst tänker på, onsdagen då detta skrivs har Lind & Co exempelvis fem titlar på Storytels topp tio-lista (fyra av dem på topp fem) – en vecka in i september gissar jag att så knappast är fallet längre, då Storytels kunder ska lyssna ikapp de senaste alstren av Läckberg, Backman, Jungstedt, Roslund och Nesbø som getts ut under månaderna som konflikten pågått. Och sedan kommer ju Bonniers hela höstutgivning. Det blir mindre utrymme för övriga förlag när jätten återvänder.

En vecka in i september var jag faktiskt redo att skriva att jag haft fel, för bortsett från Camilla Läckbergs En bur av guld var det då fortfarande skralt med Bonniertitlar högt på listan. Men nu, tre och en halv vecka in i normalläget, verkar lyssnarna åtminstone delvis ha hittat fram och lyssnat på böckerna. Dags för en utvärdering, således.

Storytel topp 10, söndag 22 september:

1. Hon som måste dö av David Lagercrantz, inläst av Stefan Sauk (Norstedts)
2. Dotter saknad av Anna Jansson, inläst av Niklas Engdahl (Norstedts)
3. En bur av guld av Camilla Läckberg, inläst av Mirja Turestedt (Bonnier Audio)
4. Jåmåhonleva av Anders Roslund, inläst av Thomas Hanzon (Bonnier Audio)
5. En annan tid av Lee Child, inläst av Magnus Roosmann (Norstedts)
6. Jag ser dig av Mari Jungstedt, inläst av Katarina Ewerlöf (Bonnier Audio)
7. Thea 18: Eldhav av Trine Angelsen, inläst av Maria Lyckow (Lind & Co)
8. Kniv av Jo Nesbø, inläst av Jonas Malmsjö (Bonnier Audio)
9. Den andra dödssynden av Jan Guillou, inläst av Thomas Bolme (Piratförlaget)
10. Skytten av Jonas Moström, inläst av Marie Richardson (Lind & Co)

Fyra titlar av Bonnier Audio, tre från Norstedts, två från Lind & Co och en från Piratförlaget. Samtliga av Bonniertitlarna gavs ut under månaderna när bojkotten pågick, ingen har getts ut efter 1 september.

Sedan Bonniers bojkott avbröts har Storytel varje vecka lagt en av de Bonniertitlar som gavs ut under de fem tappade månaderna på den viktiga “Veckans utvalda”-lista som är det första Storytelanvändarna möter när de öppnar appen, titlar som ofta får bra fart på topplistan. Läckberg var först ut och det gav snabbt resultat, hennes En bur av guld nådde andraplatsen efter bara några dagar och har sedan legat där nästan konstant, men har nu fallit till tredjeplatsen. Även för Anders Roslund tog det snabbt fart efter att han placerats bland de utvalda den andra veckan, men för Fredrik Backman, som låg där tredje veckan (listan byts ut varje fredag) gick det sämre, hans Folk med ångest ligger i skrivande stund bara på plats 20 på topplistan. Mons Kallentofts nya Se mig falla är utvald den här veckan, men med bara ett par dagars exponering har den ännu inte nått högre än till plats 71 på listan. Då den nya boken inte är en del av Kallentofts populära deckarserie om Linköpingspolisen Malin Fors utan en helt fristående titel, finns det väl en risk att den nu, drygt fyra månader efter att den egentligen gavs ut och hade lite “buzz” kring sig, inte orkar ta sig särskilt högt.

En bok som (åtminstone inte ännu) hamnat bland de utvalda är Denise Rudbergs Det första chiffret, som likt Kallentofts bok är en ny satsning och som är tänkt att vara första delen i en serie. Som jag minns det har Rudbergs tidigare Elegant Crime-svit gått väldigt bra hos Storytel, så hon kan knappast vara särskilt nöjd med utfallet på topplistan, Det första chiffret ligger i nuläget blott på plats 36.

Med nya böcker i varsin stark, väletablerad deckarserie har Mari Jungstedt och Jo Nesbø dock inte haft några problem med att hitta tillbaka till topplistan i egen kraft, Jungstedts bok har legat på topp 10 i åtminstone en dryg vecka och Nesbø har klättrat stadigt den senaste tiden, trots att de alltså inte figurerat på utvalda-listan.

Så – visst är det delvis så som jag skrev i mitt förra inlägg, det har blivit trängre i toppen och där Lind & Co för en månad sedan hade fem titlar bland de tio har de nu bara två. Bonnierförlagen har helt enkelt så många populära författarskap i sitt stall att normalläget är att de har tre, fyra titlar bland de tio relativt konstant.

Men med det sagt – jag är tveksam till om någon av de här författarna är nöjda med utfallet. Såväl Läckberg, Jungstedt, Nesbø som troligen även Roslund hade haft givna förstaplaceringar på topplistan om de tillåtits komma ut även på Storytel på sina rätta utgivningsdatum. Nu tvingades de dels fajtas sinsemellan om lyssnarnas uppmärksamhet när de släpptes i klump, och dels försöka sätta sig upp mot David Lagercrantz sista Millennium-titel som gavs ut i samma veva som konflikten blåstes av. Den kampen verkar ingen av dem lyckas vinna – Camilla Läckberg som hade den bästa potentialen har sakteliga börjat dala.

Men bortom kvartetten som i alla fall nått topp 10 finns antagligen ett helt gäng än mer missnöjda författare. Vill man se alla titlar som Bonniers bojkott berörde så har Storytel skapat en särskild kategori som sedan fredsavtalet slöts legat högt ”puffad” på startsidan i deras app under namnet “För dig som saknat Bonnier”, en lista som enkelt kan sorteras i popularitetsordning om man vill kolla hur det gått för titlarna sinsemellan. Tidigare nämnda Denise Rudbergs ambitiösa andra världskrigs-berättelse Det första chiffret hade nog behövt få skjuts av den egentliga lanseringen i juni, och Mariette Lindsteins Sprickor i jorden har också stått och stampat, trots att första delen i hennes Falksekten-serie från i fjol gick väldigt bra (det här är del två). Och de något mer litterära men alltjämt breda titlarna, som Regnmannen av Jonas Karlsson och Herravälde av Elin Olofsson, hade antagligen i än större utsträckning behövt få hjälp av det som skrevs om böckerna när de gavs ut, nu har de i stället inte alls lyckats hitta fram till Storytels ljudbokspublik. Inte ens nylanseringen av ett så givet kort som den delvis omskrivna Hypnotisören – Black edition av Lars Kepler har kommit någon vart.

Att Bonniers författare förlorade på den här bojkotten torde stå klart. Visst, lite fick de säkert igen av att Bookbeat och Nextory vann kunder under konflikten så att de fick fler lyssningar hos dessa tjänster, men det finns ingen chans att hela tappet kunde tas igen på det sättet, Storytels försprång är fortfarande överlag så stort på ljudboksmarknaden i Sverige. Förhoppningsvis kommer lyssnarna att hitta fram till de “förlorade” böckerna över tid, men eftersom det hela tiden ges ut nytt, nytt, nytt och Storytel knappast kommer att fortsätta lyfta fram de här titlarna i tid och evighet, får vi nog utgå från att dessa författare får dras med ett bestående hack i sina kurvor.

Sedan kan man så klart vända på steken, och säga att Bonniers författare kanske är vinnare i det långa loppet, om bojkotten resulterade i ett avtal som är mycket bättre än vad andra förlag får vilket på sikt ger mer betalt. Men eftersom detta avtal (åtminstone än så länge) är höljt i dunkel för oss utomstående, väljer jag att i nuläget förlita mig på det som går att se – de konkreta topplistorna.

Lite om förlags- och författarkvällen i Uppsala

Jag var ju i Uppsala förra veckan och deltog i en samtalskväll på Teater Blanca under rubriken “Förverkliga bokdrömmen”. Här har Eva Ludvigsen som var en av arrangörerna skrivit om evenemanget.

Det visade sig för övrigt att hennes make var ett stort Virus-fan. Alltid roligt att få höra talas om dem!

Ljudboken viktig som sällskap enligt ny rapport

I dag gav Svenska Förläggareföreningen ut rapporten Ljudboken: Hur den digitala logiken påverkar marknaden, konsumtionen och framtiden, skriven av forskarna Hedda Hanner, Alice O’Connor och Erik Wikberg. Jag har spenderat morgonen med att läsa igenom luntan, som bjuder på en del slutsatser värda att uppmärksamma.

En intressant siffra som lyfts fram är att 46 procent av den svenska bokförsäljningen under första halvåret 2019 var digital – sett till volym, vill säga (intäktsmässigt stod digitalböckerna bara för 20 procent). Då kurvan för volymen för de digitala böckerna är kraftigt stigande, är det inte orimligt att tro att andra halvåret 2019 kommer innebära att den digitala läsningen/lyssningen faktiskt går om den fysiska. Vi befinner oss alltså i detta nu mitt i ett historiskt skifte.

En sak de själva trycker på, och som får sägas vara en smula överraskande, är slutsatsen att många väljer ljudboksformatet för att de vill ha sällskap – inläsarens röst minskar känslan av ensamhet och inger trygghet i lyssnaren. Det som ofta brukar lyftas fram som ett argument för ljudboken – att man kan göra andra saker samtidigt som man lyssnar – hittade forskarna betydligt mindre stöd för.

”Den starka kopplingen mellan sällskapsbehov och en positiv attityd gentemot ljudböcker är ett av studiens mest intressanta resultat. Det innebär bland annat att man inte bör förringa uppläsarens roll och betydelse för ljudbokslyssnaren”, skriver rapportförfattaren och Handelshögskole-alumnen Alice O’Connor i en kommentar.

En annan faktor som rapportförfattarna lyfter fram som en styrka för de digitala abonnemangstjänsterna för ljudböcker är deras ”testbarhet”, det vill säga att risken för att ångra ett köp är minimal, användarna kan enkelt byta till en annan bok utan extra kostnad om de inte gillar det de börjat lyssna på, vilket är betydligt svårare när man köper en bok i bokhandeln.

I rapporten anges detta som en ”sällan uppmärksammad” faktor, vilket jag inte håller med om. I de föreläsningar jag hållit om ljudbokens framväxt – nästa inplanerade är vid en konferens om biblioteksutveckling i de norrländska länen som Region Västernorrland anordnar i Sundsvall 4 oktober – är just lyssnarnas bristande lojalitet gentemot en påbörjad ljudbok det första jag lyfter fram.

Något jag däremot uppskattar att de lyfter i rapporten är frågan om ifall ljudböcker kannibaliserar på tryckt litteratur. Författarna skriver att de inte finner någon ”alarmerande risk för att digitala ljudböcker ska ha negativ inverkan på försäljningen av tryckta böcker”, och det tror jag det ligger en hel del i. Det går inte att argumentera rakt av för att en lyssnad bok är ett förlorat köp av en fysisk bok – jag personligen har under mitt dryga decennium som ljudbokslyssnare lyssnat på en hel drös böcker som jag annars inte skulle ha tagit till mig alls (det vill säga inte skulle ha köpt eller för den delen lånat på biblioteket). Men med det sagt har jag så klart ändå ”sluppit” köpa vissa böcker, eftersom jag lyssnat på dem i stället. Eller läst dem för den delen, det finns ju trots allt en bra inbakad e-boksläsare i ljudbokstjänsterna också, och Storytel har sin läsplatta Storytel Reader.

Jag blev intervjuad av en finlandssvensk journalist i går, som skulle skriva om den gryende finska ljudboksboomen inför Helsingfors bokmässa senare i höst. En av sakerna jag pratade med henne om, var just vad ljudböcker egentligen ersätter. För det tycker jag vi borde prata mer om än vad vi gör i dag. För mig är det nästan inte alls ”vanlig” bokläsning som fått stryka på foten, utan snarare radio- och musiklyssning. Jag lyssnar nästan aldrig på musik längre förutom när jag jobbar (vilket alltså innebär att jag poppar på i detta nu), utan har ersatt denna typ av lyssning med ljudböcker. Författarna för inget resonemang i rapporten om vad ljudboken ersätter, men de når i alla fall slutsatsen att böckers allt svagare ställning i människors liv snarare tar stryk av annan mediekonsumtion än av just ljudbokslyssning. De skriver: ”Företrädare för digitala abonnemangstjänster som uttalar sig om att den verkliga konkurrensen inte står mellan de olika abonnemangstjänsterna utan att det handlar om bokens och ljudbokens ställning gentemot andra medieformer, har stort stöd för sin tolkning.”

Hur som helst, intressant läsning överlag, med en fin historisk inledande genomgång också. Rapporten finns att ladda ner härifrån.

Nu ska jag skriva ljudbok.

Breder ut mig i spalt och på scen

Två självcentrerade kortisar:

I lördags intervjuade Boktugg mig om min stundande debut som lärare i ljudboksskrivande på Skrivarakademin. Bland annat kritiserar jag författare som vill “funka som ljud” men själv inte ids lyssna för att lära sig.

I kväll medverkar jag vid en samtalskväll på Teater Blanca i Uppsala med rubriken “Förverkliga bokdrömmen”, tillsammans med Alexandra Torstendahl från The Book Affair och Anna Levahn från Printz Publishing. Främst är det tänkt att jag ska anta egenutgivarens perspektiv och berätta om mina äventyr med Vi har redan sagt hej då från när det begav sig, men jag tänker att det nog även glider över en del i mina senare års erfarenheter i att skriva främst för digitala kanaler som ljud- och e-bok.

Fjällvandring 2019

Jag har ju helt glömt att skriva om den lilla fjällvandring jag och min pappa gjorde i mitten av augusti.

Pappa kom upp med nattåget till Kiruna på lördagen vid lunch där jag hämtade honom med bilen, och vi körde upp till Björkliden två mil före Riksgränsen. På med ryggsäckarna, och vandringen uppåt kunde börja. Första kvällens mål var Låktatjåkko fjällstation, som med sina 1 228 meter över havet innebar en klättring på cirka 800 meter fördelat på en vandringsmil.

Väl framme tänkte vi att lyx kan vi ägna oss åt hemma, och struntade i att fjällstationen även är Sveriges högst belägna hotell och restaurang. I stället slog vi upp vårt tält och lagade mat på primusköket. Sedan var det bara att kliva in, rulla ut liggunderlag och sovsäck och krypa till kojs.

Söndagen vandrade vi mot Kårsavagge fjällstuga genom ett delvis snötäckt landskap ner mot och genom dalgången Latnjavaggi, där vi passerade forskningsstationen vid sjön Latnjajaure där det bedrivs klimatforskning i fjällmiljö. Efter en del vadande och klättrande uppåt nådde vi till sist en oerhört brant nedstigning innan vi var framme vi målet i dalen där STF-stugan låg. Den här kvällen valde vi lyxen: Stugtak över huvudet. Det var jag, pappa och två kvinnor i 60-årsåldern som kamperade ihop, de berättade att de skulle vandra tillsammans i en dryg vecka ner i sydvästlig riktning och över till Norge.

Måndagen mulnade det på rejält och regnade en del. Första målet var Abisko turiststation, till vilken det var en fjorton kilometer lång vandring genom ett med fjällmått mätt frodigt landskap. Första två tredjedelarna var rätt flacka genom dalgången längs med älven Abiskoeatnu, innan sista tredjedelens branta nedstigning genom skogsterräng vidtog. Vid den oerhört välbesökta turiststationen i Abisko – Kungsleden startar ju här – lämnade vi vår packning, och vandrade längs med Torne träsk på Rallarleden de åtta kilometrarna upp till Björkliden, där vi trötta, blöta och något medtagna efter dagens halvmara i fjällmiljö hoppade in i bilen och styrde kosan söderut mot hemmet i Vittangi.

Det var en jättefin tur! Tre dagars vandring kändes som en bra start för någon som aldrig vandrat förut (jag alltså, min pappa är en veteran), och miljön där uppe är ju nästan genomgående löjligt vacker. Rutten vi gick är dessutom ganska sparsamt vandrad om man jämför med de smärre horder av besökare som tar sig an den närliggande Kungsleden. Här kändes det faktiskt ofta som att vi befann oss i ren vildmark.