Ständigt denna vikt

Jag drömmer ju ständigt om det allt lättare datorlivet. Inte för att jag i nuläget har några egentliga behov av det då jag i regel jobbar hemifrån (även om just detta skrivs på hamburgerhaket Frasses i Kiruna där jag inväntar att det ska bli dags att åka och hämta upp Johanna från kvällståget från Luleå), men för att … ja, tanken på att jag någon gång åter ska bli en mobil caféskrivare alltid ligger där latent inom mig.

Senast jag tog upp det här ämnet var i juni i fjol då jag hade ett par skrivardagar i Narvik och hjälpt av en iPad Air 2 och Logitechs externa tangentbort Keys-to-go kom ner i den smått osannolika totalvikten 624 gram.

Detta är mig veterligen svårslaget lågt för en iPad av standardstorlek på 9,7 tum (med en mini går det så klart att komma ner ytterligare i vikt), men Keys-to-go har en del nackdelar, där den främsta är att tangentbordet är i princip stumt.

Apples egna Smart Keyboard, som förra veckan släpptes till den nya och mindre iPad Pro på 9,7 tum (och alltså efterträder iPad Air 2 som flaggskeppsmodell i iPadens ursprungsstorlek), har dock riktiga tangenter som fjädrar vid nedtryck, och enligt Jason Snell, forne chefredaktören för amerikanska Macworld som nu driver egna sajten Six Colors, väger detta tangentbord 225 gram, vilket tillsammans med iPad Pron landar på 665 gram. Tangentbordet som sådant har Snell recenserat här.

Alltså inget nytt rekord, men kanske det mest lockande alternativet hittills i praktiken. Synd bara att det skulle kräva inköp av en ny iPad som jag i övrigt verkligen inte har något behov av.

Så jag drömmer vidare.

Jag pratar Norrland i Göteborg

Min turné i ämnet “Att vara skrivande i Norrland” går vidare. På lördag kväll samtalar jag och författaren Elin Olofsson just i detta ämne under ledning av Anders Teglund från Luleåbaserade förlaget Teg Publishing på litteraturfestivalen Textival i Göteborg.

Så här står det i programmet:

Att vara skri­vande i Norrland, lör­dag klockan 19, Göte­borgs Litteraturhus

I ett mejl­sam­tal i Pro­vins nr 1/2016 skri­ver Jämt­lands­bo­satta roman­för­fat­ta­ren Elin Olofs­son: “det är jag skyl­dig min hem­bygd, att skriva det som är sant, sna­rare än det som pas­sar för idyl­liska vykort och inflyt­tar­kam­pan­jer. Det är jag också skyl­dig mig själv”. 2016 års första num­mer av den norr­ländska lit­te­ra­tur­tid­skrif­ten har tema “Att vara skri­vande i Norr­land” och utfors­kar mindre vad som kän­ne­teck­nar norr­ländsk lit­te­ra­tur och mer hur det är att vara verk­sam som för­fat­tare i norra Sve­rige. Vilka vill­kor har en som för­fat­tare i Norr­land när det kom­mer till eko­no­miska frå­gor och pub­li­ce­rings­möj­lig­he­ter, lik­som soci­ala och lit­te­rära sammanhang?

I novem­ber 2015 anord­nade Pro­vins ett panel­sam­tal på Lit­te­ra­tur­hu­set i Göte­borg på temat “Iscen­sätt­ningen av Norr­land” som nu följs upp av “Att vara skri­vande i Norr­land” under Tex­tival Lit­te­ra­tur­fes­ti­val. Kul­tur­ve­ta­ren och för­läg­ga­ren Anders Teglund sam­ta­lar med för­fat­tarna Elin Olofs­son och Daniel Åberg, om att komma från mindre orter i Norr­land, att flytta där­i­från och sedan hem eller ännu längre bort igen. Om att skriva i och skriva om Norr­land, ett begrepp som enligt Åberg på samma gång är “dif­fust och glas­klart […] Så myc­ket enklare det vore om myt­bil­den av ett enhet­ligt Norr­land var sann”.

Jag tror att det kommer att bli ett bra samtal. Så är ni på västkusten – kom dit!

Bloggen i siffror

Jag lyfter på huven och tittar lite snabbt i min statistik för den här bloggen hos Statcounter.

• Cirka 58 procent av er läser det här från en mobiltelefon eller surfplatta, 42 procent från en traditionell dator.

• Av er på mobil eller surfplatta använder 72 procent en produkt från Apple, 13 en från Samsung, 9 en från Sony och därefter är det spridda tillverkare för de resterande 6 procenten.

• Ni med dator surfar till 30 procent med Chrome följt av mer eller mindre dött lopp mellan övriga stora webbläsare – 23 procent Safari, 22 procent Firefox och 21 procent Internet Explorer. Övriga 4 procent består av Windows 10-webbläsaren Edge och “others”.

Takraset

Vi väcktes av ett kraftigt dån följt av en dov duns vid halv fyra-tiden i morse. Snörasräcket vi har på ena sidan av hustaket hade slutligen dukat under av vinterns rekordmyckna snöande följt av de senaste dagarnas värme – pang tjong bong, så var räckets saga all. Eller ja, i alla fall sjuttio procent av det. Ton efter ton av kladdblöt snö vräkte ner över gården, och enda glädjen i eländet var att det hela skedde mitt i natten, så att ingen av oss råkade befinna sig under, som den stackars mannen i Gällivare härom veckan.

Metallräcket fläktes upp från sina fästen under resan ner, och drog med sig en del tegelpannor och spräckte sönder desto fler. Uppåt trettio pannor gick åt skogen, men som tur var hade vi ungefär samma mängd i reserv, så förhoppningsvis kan vi lappa ihop taket med det som står till buds här hemma. Jag ägnade en tidig förmiddagstimme åt att skotta bort den tunga snön, och spenderade resten av dagen på en stege rensandes i bråten samt sågade och skruvade bort resterna av det trasiga snöräcket. När vi sedan gick iväg för att jobba på bion och återkom vid halv åtta på kvällen var moppa Roger här och satte presenning över de delar där det först måste sättas nya tvärgående brädor innan tegelpannorna kan häktas fast igen.

Kanske inte den roligaste sysselsättningen att avsluta påsken på. Men hey – vädret var fint och jag känner mig lite sunt väderbiten i ansiktet nu på kvällskvisten.

Alltid något.

Vi får väl åtminstone vara glada för att det skedde i natt då ingen befann sig under.

Ett foto publicerat av Daniel Åberg (@dannyboysthlm)

Tack för det, Telia

Jag har tidigare skrivit en del om hur illa Telia skött utbyggnaden av mobilnätet i östra halvan av Kiruna kommun (det vill säga den del där huvudorten Kiruna och huvudleden E10:an inte ligger), bland annat i inläggen En av den sista procenten enligt Telia och Drabbad av 4G-brist i fjol.

I höstas kom dock nya master upp här i regionen, såväl inne i Vittangi samt en del andra mindre byar och på en del övriga strategiskt bra ställen, med resultatet att vi nu surfar med rätt bra 4G-hastighet även i stugan i Rovasuando, där det tidigare varit blott tre ploppar Edge på sin höjd. Mätte just via Bredbandskollen inuti stugan, och nådde 19,6 Mbit/s nedströms och 14,3 uppströms. Kanske inte raketfart, men tveklöst helt okej.

Ejda Ögren tre år

Hon börjar bli stor nu, den här stjärnan. Vi firade hennes treårsdag i stugan i dag, vi hade tagit med paketen från farmor och farfar, mommo kom hit på förmiddagen och kusinerna plus gammelmoster Boel på eftermiddagen, då vi dukade upp till kalas utomhus. Döremellan har vi (som alltid) lekt Bockarna Bruse.

Hon är smart och i regel på mycket gott humör, är envis på ett sätt jag trodde var psykiskt omöjligt, har ack så mycket energi och avgudar sin storebror på ett sätt som värmer mitt hjärta.

Och så är hon väldigt mycket pappas flicka.

Grattis älskade Pejdo Po.

Stughelg

Vi åkte till stugan i Rovasuando, utrustad med cirka sju kilo mat och en ambition att sova över två nätter. Vi har eldat hårt i kaminen under dagen, och temperaturen nådde framåt seneftermiddagen smått olidliga 26 grader, även om det är betydligt svalare nedåt golvet. Som ett resultat vaknade de flugor som legat i dvala i takfodret sedan i höstas till liv, och surrar nu omkring ovan oss. Återuppstånden redan på långfredagen, ur led är tiden.

På eftermiddagen tog vi skotern ner längs älven till bron där vägen mot Nunasvaara passerar eftersom Ejda ville kolla om trollet var hemma. Det var nu inte det, vilket kanske var lika bra, hon var rätt uppskrämd bara av möjligheten att få se det och ville inte gå under bron, däremot gärna upp på den, så som bockarna Bruse gör.

På vägen tillbaka körde vi fast i blöt snösörja och jag fick tillfälligt koppla loss kälken som barnen satt i och med bistånd av en kvinna som kom ut från en närliggande stuga putta oss loss.

Nu sover barnen och Johanna ligger i kökssoffan och läser en Fleetwood Mac-biografi. Stugtemperaturen i detta nu: Rekordvarma 27 grader!

4G-påsk

Jag fick förstarta påsken i dag, vi har tänkt åka ut till stugan i Rovasuando i morgon och sova över i två nätter, men svärfar Roger tyckte att det krävdes uppvärmning redan i dag, så jag följde med honom ut en snabbis på förmiddagen, gjorde eld i kaminen, startade fotogenvärmaren och borrade hål i isen och tog upp vatten. Snön på Torne älv gnistrade vackert i solen, men tyvärr utlovas molnigare väder kommande dagar. Oh well, det blir mysigt ändå.

Och vi har ju numera full 4G-täckning där ute, så barnen blir nog nöjda med Netflix- och Youtubemöjligheterna framåt kvällarna också.

Vilket ägg jag är!

Damn it, halkade av Blogg 100-banan i går. Tomt i (inl)ägg(s)korgen, plump i protokollet. Nåväl, bara att dubblera i dag och köra vidare.

Barnen målade påskägg i går kväll, det utvecklades snabbt till en tävling i mängd snarare än i kreativitet. Tage vann med åtta målade ägg, i slutet tror jag han mest använde sina helt infärgade händer och tvålade in äggen med färg för att det skulle gå fortare. Johanna plockade också påskris från ett par björkar på gården och pyntade fint med fjädrar, men det pyntet gav sig så klart Katten Karlsson på i natt, jag möttes av en vält vas och vatten över hela köksbordet och golvet i morse och fjädrar lite här och där, en föraning om de slaktscener som lär vänta framåt våren.

Bryssel

Skickade ett meddelande till Jocke i morse så fort jag sett de första flasharna om explosioner på flygplatsen i Bryssel, jag antog att risken var minimal att han befunnit sig på fel plats, men ville ändå försäkra mig.

Svaret som kom en stund senare via en Facebookstatus var lugnande men samtidigt otäck – han var i säkerhet, men hade befunnit sig i ett flygplan på väg in för landning i Bryssel när bomberna smällde, och planet dirigerades om och fick landa i Tyskland.

Jag har varit i Bryssel en del de senaste åren sedan han började jobba där, två gånger med familjen, två gånger själv. Jag gillar Bryssel – en lugnare, mer anspråkslös variant av Paris, en stad jag aldrig riktigt lärt mig förstå.

Det är så klart egentligen inte något att ta med i ekvationen, dagens terrordåd hade varit lika hemska om de drabbat en stad jag aldrig satt min fot i. Men det känns ändå annorlunda, kanske beroende på att det är en plats även mina barn gillar, som Tage brukar prata om, fråga när vi ska åka dit igen.

Snart, vill jag säga honom, vi ska åka snart igen och inte låta de jävlarna vinna.

Pappa, du svor, kommer han att säga om det.

Jo, jag gjorde väl det.

Svindel

Har varit urlakad hela dagen, inte alls hunnit med det jag föresatt mig. Extremt irriterande.

Vi kom in på våra barns skolgång i kväll, Johanna sa Men tänk att de ska bli så stora att de går på universitetet, hur ska det gå för dem? och jag var på vippen att svara Jag är mest orolig hur det ska gå för mig. Jag är extremt rädd för att en dag tvingas släppa taget om dem, tvivlar inte en sekund på att det med tiden kommer att utveckla sig till ett reellt problem.

Ejda sover vid min sida nu, hon är lite förkyld och extremt rödnäst eftersom hon envisas med att torka snor med sin tröjärm var tionde sekund vare sig det finns något snor där eller inte. Om fem dagar fyller hon tre år. Lilla stora älskade unge, hur ska jag kunna hantera att du och din bror en dag ska flytta hemifrån? Det känns fullkomligt overkligt.

Gränslös längtan

Åter i Vittangis trygga famn. Hade tänkt skriva en grej gällande hemfärdsdelen av min Littfestvistelse, men det får anstå till i morgon, alltför trött i kväll.

När jag kom in i huset och Ejda hörde att jag var hemma, kom hon rusande emot mig, kastade sig i min famn och skrek Jag har längtat efter dig i hela världen!

Det är mycket längtan det.