Dejavu, på min ära.

Författarförbundet har tillsammans med hjärnorna bakom Pocketförlaget, Lind & Co, Tukan samt Publit på ett hörn bestämt sig för att ta saken i egna händer gällande utgivning av författares backlist, det vill säga den uppsjö av böcker som förlagen inte tycker att det är lönt att hålla i lager, och som man på sin höjd kan hitta i bibliotekens magasinskulvertar eller här och där på antikvariat. Dejavu heter satsningen, där man på något sätt hoppas kunna kombinera affärsmässighet med något som nästan låter som … ja, idealism.

Författare ska på egen hand kunna ge ut sina gamla alster på nytt. Särskilt billigt kommer det inte att bli, bokhandlarna köper böckerna för 120 kronor vilket torde ge Adlibris- och Bokuspriser på någonstans  runt 170-180 kronor och kanske uppåt 250 i en vanlig bokhandel (obs, mina egna uppskattningar), i den mån de nu kommer att ta in dem. Men även om jag oftast brukar sjunga billighetens lov när det kommer så är jag villig att erkänna att poängen här är ju inte att det ska vara billigt. Poängen är ju att de här böckerna ska göras tillgängliga igen.

Låt mig ta ett exempel: I går kväll när jag satt och fixade i ordning veckans DJtv skulle jag länka till Bernt-Olov Anderssons “I syrenernas tid”, eftersom jag ville ha med hans fina Sandvikentrilogi som en modern svensk klassiker. Men trots att samlingsutgåvan gavs ut så sent som 2002, så går den i dag inte att få tag i på annat sätt än genom antikvariat (införskaffade vårt eget exemplar via antikvariat.net i fjol). När jag såg det var min tanke Han borde ju se till att ge ut en pod-version själv så att den åtminstone går att beställa. Och så i dag kommer det här beskedet, som ett brev på posten. Hurra!

Eller för den delen, man behöver ju inte gå så långt tillbaka. Hade det inte varit för att vi gav ut min debut “Dannyboy & kärleken” i pocket på vårt hobbyförlag hade fallet varit detsamma för mig, Forum kasserade resterna av den inbundna utgåvan tidigare i år, och den gavs ändå ut så sent som 2005. Och ett ännu mer aktuellt exempel är Fredrik Virtanen, som twittrade tidigare i dag att förlaget skulle skicka honom de överblivna exemplaren av hans “Olyckligt kär i ingen speciell”, vilket torde betyda att den är på väg mot samma bokbål. Den kom 2006.

Man kan ju tycka att det här borde förlagen ha ordnat själva, att det inte ska behöva ske via ett fackförbund. Och i den bästa av världar vore det kanske så, och delvis är det väl vad de stora förlagen trevande har börjat göra när de försökt säkra rättigheter till sina författares äldre verk, även om det mest talats om att det varit för utgivning i e-boksform. Men eftersom den ekonomiska aspekten är minst sagt vinglig i ett kort perspektiv, och det i första hand främst handlar om att författare som i dag har 90 procent av sin utgivning otillgänglig ska få känna att de faktiskt är med på banan igen, att de faktiskt finns till försäljning, så tycker jag att det är ett fantastiskt initiativ. Hoppas det får effekt.

DJtv #46 – En svensk klassiker

Under vår vistelse i Berlin såg vi att klassikerna hade en framskjuten placering hos bokhandlarna, något som känns rätt väsensfrämmande i Sverige. Varför vårdar vi inte den klassiska litteraturen på samma sätt här? Har det med vår aversion inför den litterära kanonen att göra? Är det ens eftersträvansvärt att lyfta fram det äldre litteraturarvet när det finns så mycket nytt att läsa? Var går gränsen mellan gammalt och nytt? Vilka böcker kan räknas som svenska moderna klassiker? Frågorna är många, åsikterna är skilda och svaren som vanligt spiksäkra när DJtv drabbar er.

Böcker, författare och serier vi nämner i veckans avsnitt:
Klas Östergren: “Gentlemen” (1980)
Carina Rydberg: “Den högsta kasten” (1997)
Kerstin Ekman: “Händelser vid vatten” (1993)
Stig Larsson: “Autisterna” (1979)
Claes Holmström: “Tredje stenen från solen” (1994)
Modernistas klassikerserie
Albert Bonniers klassikerserie

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.

Dessutom utlovade ju även Daniel att bjuda på tre svenska moderna klassiker-tips. Det sker genom att han samtidigt slår ett slag för gästrikelitteraturen:
Molly Johnson: “Pansarkryssaren” (1955)
Per-Gunnar Evander: “Det sista äventyret” (1973)
Bernt-Olov Andersson: “I syrenernas tid” (samlad trilogi 2002)

Och missa för all del inte DN:s artikel om svensk klassikerutgivning från 2007.

Första advent

En sådan där helg igen. Med fixarlistan ungefär en mil lång. Och att blogga finns inte med.

I dag har vi däremot julpyntat å det grövsta. Eller nja, vi har i alla fall smällt upp den minijulgran jag köpte på Stadsmissionen i fjol, den är cirka en halvmeter hög och väldigt näpen där den står i vardagsrumsfönstret. Ljusslingorna har också åkt upp, tyvärr blev det till att gå och köpa nya eftersom mina försvunnit i det svarta hål som kallas källarförråd efter flytten. Men att shoppa hör ju julen till. En adventsstjärna i tidningspapper har också införskaffats och väntar på att

Kom! skriker Johanna från köket. Vänta, jag håller på och bloggar, svarar jag. Då klättrar jag väl upp i fönstret själv då, säger hon.

Gotta go.

’cause it’s that time of year

När googlingarna på frasen varför har vi julgran börjar rassla in på min sajt, ja då vet man att det börjar lacka mot jul. För tre år sedan var jag förvånad, för två år sedan var jag lite less, i fjol blott konstaterande men när vi skriver 2009 i kalendern är jag snäll och hjälpsam:

Seden med julgran dök upp i Tyskland under 1400-talet. När julgranen först dök upp i Sverige var den bara en i mängden av dekorationer gjorda av levande kvistar, men med tiden kom den tyska nymodigheten att dominera. Den första rapporterade svenska julgranen är från 1741, men det dröjde innan seden spred sig utanför godsen och herrgårdarna. Först kring 1900 hade den trängt bort de äldre mer bondska trädprydnaderna även ute i stugorna. Äldre tiders julgranar var oftast små och kunde vara placerade i en kruka eller på ett bord. De första svenska granarna var i allmänhet dekorerade med levande ljus och godsaker som frukt och konfekt. Man hängde vanligtvis äpplen i granen för att tynga ner de grenar som ljusen satt på så att de skulle sitta rakare. Det blev dock allt vanligare att familjerna började tillverka sina egna prydnader i papper och halm. Från åren kring 1880 fanns det färdiga julgransprydnader att köpa i de större svenska städerna. De finaste var importerade från Tyskland.

Seden att klä hemmet med levande träd och kvistar är dock mycket gammal och tjänade till att skydda hemmet mot alla sorters onda makter och väsen. Fortfarande tar många in påskris till påsken och dekorerar med löv vid sommarbröllop och andra festliga tilldragelser. Det förekom långt tillbaka att man reste så kallade julstänger utanför bondgårdarna eller placerade en gran på vardera sidan om ytterdörren.

Saxat från Wikipedia

Uppdatering: Och som ett julkort på posten anordnade så Sydsvenskan en chatt i dag där man fick ställa frågor om jultraditioner.

Mojnande vindar?

Jag har lite för mycket att göra de kommande dagarna för att producera något vettigt här, men en sak slog mig på förmiddagen. I Expressen går Marielouise Samuelsson till attack mot de banala intrigerna i Stieg Larssons “Millennium”-böcker, och i recensionen av “Luftslottet som sprängdes” gör Jan Söderquist ungefär samma sak.

En slump att texterna kommer samtidigt, eller börjar Larssonvinden vända?

In private

Utifrån ett diskussionsämne i Bloggvärldsbloggen skriver Nattens bibliotek om manliga bloggare som skriver om känslor och en av bloggarna hon tar upp som exempel på manliga bloggare som ibland är privata är den här och jag kan inte låta bli att känna skammens rodnad blossa på mina kinder.

För det var ju så länge sedan. Eller nej rättelse – det är nog snarare egentligen så här:

I min nya och strax (nåja) färdigkorrade roman kommenterar den kvinnliga huvudpersonen – och ja hon har faktiskt ett riktigt namn den här gången – angående den manliga huvudpersonens blogg – och ja han har faktiskt ett riktigt namn den här gången – att den ofta är personlig men nästan aldrig privat, du skriver inte mycket om vad du gör i ditt privatliv och vilka du omger dig med men delar gärna med dig av åsikter och bryderier om ditt skrivande och det summerar nog inte min fiktion utan även verkligheten.

Och ja det där är snott av en kommentar som Peter gjorde här i bloggen redan i december 2006 men jag tror att han förlåter mig för det. Fiktionen och verkligheten som sagt.

Men skammens rodnad som blossar var det.

För den här bloggen var annorlunda förut. Den har under de tre komma fem år den funnits genomgått olika faser och själv skulle jag säga att den var tråkig i sin barndom, rätt så jävla bra i sin ungdom och därefter mer stel när den blivit äldre vilket inte per automatik behöver betyda att den blivit sämre men det är utan tvekan ett faktum att det personliga tagit sig mindre tydliga former.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det men bloggen var mer jag tidigare. Och kanske skulle den åter kunna bli jag men när jag nu försöker skriva på det där sättet som var jag märker jag att det inte längre är jag som skriver, det är någon annan, en person som framkrystas och kanske klarar av att formulera sig på någorlunda samma sätt men det blir inte samma sak för jag var någon som ständigt levde livet i imperfekt men nu finner jag mig stå i ett presens jag känner mig väldigt rofylld i även om jag så klart blir nostalgisk ibland för det tror jag aldrig att jag kan sluta vara, åtminstone hoppas jag att känslan aldrig lämnar mig helt för om det sker tror jag att jag tvingas sätta punkt för mitt skrivande på alla plan – det där stundtals hisnande suget bakåt är vad som driver mig framåt.

En del av det här med min lätt autistiska strävan att låta det som är privat vara just privat trots att jag dagligen offentliggör mig själv är troligen en effekt av att jag på vissa sätt är en reserverad person. Det är i sin tur troligen en effekt av att jag på vissa sätt är en blyg person, vilket i sin tur får effekten att jag hos vissa framstår som en dryg person, om ni förlåter mitt nödrim.

Nu kom jag kanske från ämnet igen.

Hur som helst – det slog mig i går när jag tänkte på det här att det finns något av yttersta vikt som inte är ett dugg hemligt som jag av den här ibland överdrivna privatsträvan inte har berättat om här. De av er som följer mig på Twitter har kanske sett det skymta, och ni som följer någon av min flickväns bloggar har med all sannolikhet inte missat det, men hur som helst så meddelar jag härmed genom en officiell bulletin att jag och Johanna om allt går rätt till här i världen blir föräldrar i mitten av april, det officiella datumet är satt till den tionde men till skillnad från Johanna tror jag inte att vår lilla pys bryr sig särdeles mycket om det. När vi var på ultraljud häromveckan filmade jag en liten snutt som jag till och med lagt upp på Youtube.

Det var väl ändå rätt privat, tycker jag.

Construction time

Håller på och strukturerar upp min framtida tillvaro för fullt vilket omöjliggör att jag skriver något smart här, men om man vill ha en sammanfattning av mina äventyr på Augustgalan i går kväll kan man kolla den korta intervju som Johanna gjorde med mig nu på morgonen, som är publicerad på Bokhora.

Tydligen skymtade jag i bakgrunden på SVT:s Kulturnyheterna när de intervjuade Steve Sem-Sandberg i direktsändningen, fick åtminstone ett sms från mamma som påstod det, det bör ha varit att jag stod en bit bakom och intervjuade fackboksvinnaren Brutus Östling.

Nåväl – tillbaka till WordPressinstallerandet.

This just in

Två brinnande aktuella boktexter i dag:

Återinför fasta bokpriser, föreslår Författarförbundets ordförande Mats Söderlund i DN i dag. Hemma hos oss ledde texten till sådan debatt i morse att Johanna blev försenad till sitt morgonmöte. Här finns även en intervju med Söderlund hos Svensk Bokhandel, där han utvecklar sin ståndpunkt en smula.

En konferens om bokens framtid. Den är ännu inte verklig, men alltid läsvärda Kalle Magnusson på Bokens framtid drömmer om hur en konferens om den svenska bokens framtid skulle kunna se ut.

DJtv #45 – De små vackra böckerna

Vi kan helt enkelt inte hålla oss borta från boklådorna när vi åker utomlands – alltså har stora delar av vistelsen i Berlin spenderats bland böcker. I veckans DJtv diskuterar vi därför vådan av att tillhöra ett alltför litet språkområde, vår kärlek till böcker på 144 x 94 millimeter, vår fascination inför Stieg Larssons världsherravälde samt tipsar om en alldeles ypperlig och aktuell pocketguide till Berlin. Dessutom bjuder vi på ett par korta reportage filmade på bokavdelningen i det berlinska jättevaruhuset KaDeWe.

Och vet ni vad? DJtv firar ettårsjubileum den här veckan! Tänk vad tiden har gått sedan vi helt anspråkslöst för exakt ett år sedan diskuterade Augustpriset samt litterära sällskap framför en kameralins.

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.

Olika som bär

Det finns många skillnader mellan mig och Johanna, men jag undrar om inte det här är den största:

Tio minuter efter att jag kommit hem från Berlinresan har jag hunnit packa upp, stuva undan mina väskor i garderoben samt byta kläder.

Tio minuter efter att Johanna kommit hem från Berlinresan har hon hunnit slänga väskorna innanför dörren, leta fram sitt Nintendo DS ur garderoben och satt sig i soffan för att börja spela sitt nyinköpta Giana Sisters-spel.

Det finns en del orsaker att inte gilla Berlin

Eller rättare sagt utlandsvistelser. Man påminns nämligen om hur långt fram Sverige ligger på internetområdet, eller kanske snarare hur efterblivet delar av den övriga världen är, även där förutsättningarna är de samma. Vårt hotell här i Berlin är visserligen wifi-täckt, men varje dag får man gå ned till receptionen med mössan i hand och be om ett nytt endagspass. Det berättigar sedan till fri surfning upp till 128 kbit/s, med ett dagligt tak på nedladdning av 200 mb, och 50 mb i uppladdning. Passet fungerar bara på en dator, vill båda surfa måste man be om ett extra pass.

Hej hej 2001.

——

Och på tal om förr i tiden: I fredags besökte vi det finfina burgarstället The Bird i Prenzlauer Berg. Jag skrev en recension på sorgligt eftersatta Bisonburgers.

Nu ska vi dra iväg och äta brunch, spela in DJtv och därefter åka hem till vardagen med lite sorg i hjärtat.

Ni har en hel avdelning kallad DN Bok, remember?

Alltså, har DN nästan helt slutat att publicera sina artiklar på nätet nu eller vad är det frågan om? En litteraturrelaterad artikel utlagd i dag, trots att papperskulturdelen torde varit nedlusad med dem eftersom lördagar är lika med Boklördagar. Okej att nya chefredaktören Gunilla Herlitz sagt att det krutet ska läggas på papperet och inte på nätet, men vafalls – en?

Ge en litteraturtörstande Berlinresenär lite kärlek för fasiken.