A room of one’s own

Alltså, här har jag gått och oroat mig multum för hur jag ska kunna återskapa den unika atmosfär jag lyckades åstadkomma i källarförrådet till gamla lägenheten då jag beklädde väggarna med madrasser och mattor och hade den som inspelningsstudio i vintras. Jag har varit rädd att det skulle bli svårt att få fram samma mjuka ljudbild efter att vi flyttat därifrån – det nya vindsförrådet var alldeles för stort och låg inte alls lika isolerat till – inför de kompletterande inspelningarna av de saknade kapitlen.

Och så har lösningen hela tiden legat inne i vår nya lägenhet. Klädkammaren är ju allt jag har drömt om. Hyfsat ljudisolerad, bokstavligt fullproppad med akustiksnälla kläder, endast med ett golvutrymme på cirka 0,5 kvadratmeter. Som hittat.

Spenderade således större delen av kvällen därinne i går. Det går framåt. Snart så.

DJtv #fail (11)

Äh hörni, det här går ju inget vidare. Det blev ingen tid under midsommarfirandet i Vittangi till att spela in något program heller, insåg vi i går vid 15-tiden när det började lacka mot hemfärd för mig. Jag ska nu, istället för att slappa i norra Lappland, jobba sju dagar i sträck.

Ni får nöja er med en till bild på Tage i krans. Enligt min mening är det bättre än vilket DJtv-avsnitt som helst.

Och nu gör vi så här: Vi säger att DJtv tar sommarlov. Det är inte omöjligt att det dyker upp något sommaravsnitt ändå, men vi utlovar inget. I mitten av augusti är vi sedan tillbaka på åtminstone någorlunda regelbunden basis.

Jag blir nästan religiös

What the? Hur i hela fridens namn har jag kunnat missa att Marcus Priftis fotbollsroman “Gå på djupet” till viss del handlar om Gefle IF? Nu blir det nog banne mig till att läsa boken, den ligger hemma någonstans i babyröran. Tränaren Pelle Olsson beskrivs enligt Arbetarbladet som någonstans mellan den gode herden och den ansvarstagande fadersgestalten; porträttet av Olsson/Jönsson har starka kristna drag.

Jösses Amalia, Pelle Olsson som en sorts Gud, det vattnas i gästrikiska folkhemshjärta.

Manligt kontra kvinnligt läsande, igen.

I det purfärska numret av tidningen Vi skriver Peter (Fröberg Idling) i sin litteraturkrönika om vilka böcker vi väljer att ha i våra bokhyllor, sett ur könsperspektiv. Det är en krönika som delvis har sin upprinnelse i några inlägg som jag skrev i den här bloggens barndom, ända tillbaka i augusti 2006, en tid i mitt liv då jag bland annat led av villfarelsen att jag hade jämställda bokhyllor.

Det hela började med ett inlägg som Johanna skrev på då rätt nystartade Bokhora – det här var långt innan vi kände varandra – som handlade om ladlit och där min debutroman “Dannyboy & kärleken” nämndes i en kommentar som en ladlitroman. Det fick mig att gå i taket, eftersom jag hade en helt annan bild av denna typ av litteratur än det jag själv försökte skriva, och i kommentarerna snurrade jag in mig i ett resonemang kring manligt och kvinnligt läsande som jag i dag finner väldigt naivt. Hur som helst, jag var inte mer säker i mitt antagande om att män minsann läser kvinnliga författare än att jag var villig att utsätta min egen bokhylla för en kontrollräkning, något som så klart visade på ett ytterst nedslående resultat.

Drygt två och ett halvt år senare – i mars i fjol när jag och Johanna verkligen kände varandra – gjorde vi för övrigt ett DJtv-avsnitt på det här ämnet. Jag tycker att det är ett av de mest intressanta program vi har gjort. Check it out vetja:

DJtv #16 – Daniel & Johanna pratar litteratur from DJtv on Vimeo.

Med anledning av den internationella kvinnodagen diskuterar vi den här veckan kvinnligt respektive manligt läsande. Varför består Daniels bokhylla endast av 24,4 procent kvinnliga författare, och varför är bara 30 procent av de böcker Johanna läser skrivna av män?

Born and bred

Vi har satt ut en annons på Craigslist där vi söker boende i New York i höst, från oktober till årets slut. Några svar har rasslat in, ett helt fantastiskt i Prospect Heights  som hade allt vi kunnat drömma om, tyvärr tystnade dock uthyraren snart, troligen fick hon väl någon som ville hyra hennes studio apartment i hennes viktorianska brownstone house för en längre period än de tre månader mellan oktober och december vi kunde tänka oss.

En lustig filur började dock snart höra av sig, som sade sig ha en lägenhet i Williamsburg att hyra ut. Helt okej pris, helt okej läge (även om adressen i fråga inte verkar vara ett bostadshus enligt Google street view), helt okej lägenhet (flera bilder bifogades), men också mycket bristfällig engelska. Missförstå mig inte, även jag har säkert skrivit en del småtokigt på engelska i mina dagar, men när man presenterar sig med amerikanskt namn och säger sig vara born and bred in the US of A, dessutom för tillfället boende i England (vilket var orsaken till att lägenheten skulle hyras ut), känns det en smula konstigt när hans engelska mest ekar av den ton som brukar prägla de glada mejl som ibland dyker upp med besked om att man vunnit 50 miljoner euro på lotto, redo att cashas in bara man skickar över lite personliga uppgifter. När jag försynt frågade om det var möjligt att låta en vän komma och kolla på lägenheten innan jag skickade över mina passuppgifter samt de 1800 dollarna i pant samt den första månadshyran på 1500 dollar, var det tyvärr inte möjligt – han bodde ju som sagt i England just nu, men så fort jag hade betalat in pengarna skulle han åka över till USA och ge mig nycklarna. I am giving you 100% assurance that everything is Okay, avslutade han sitt senaste mejl.

Jamendåså. Bara att betala och börja planera för en höst i Williamsburg med andra ord.

Ett liv i min handflata

Premiärdag som ensampappa i går, Johanna var tvungen att åka till Göteborg för ett föredrag så jag ordnade så att jag kunde arbeta hemifrån en dag, och tog alltså även befälet över Tage. 13,5 timmar tillsammans på egen hand fick vi, vilket utan tvekan var den längsta tid jag haft ensamt ansvar över honom. Allt gick bra, förutom en gnällig period vid femtiden och en smått bisarr men kort skrik- och gråtfest innan han tvingades acceptera att det var mat- och läggdags vid nio. Ibland viftade han armar och ben i sitt babygym och snackade med sina djur, ibland låg han bredvid mig på sin björnfilt, ibland satt han i sin babystol och ibland fick han stå i mitt knä. Fick Tage bestämma skulle han göra det dygnet runt, det finns inget som är så roligt som att stå. Balansen är det väl si och så med, och han skulle ju falla som en fura om vi släppte honom, men bortsett från att han måste balanseras i sidorna och ibland tas emot under armarna när han börjar vobbla och knäna slutligen sviktar, är han en  jäkel på att stå.

När jag matade honom vid halv tre-tiden på eftermiddagen slog det mig. Jag satt där i sängen med hans huvud vilandes i min handflata, matandes honom med flaskan fylld av mjölkersättning och han tittade storögt på mig, log lite lätt, så där som han alltid gör när han äter från nappflaskan. Det är nog inte ett riktigt leende utan mer en effekt av att han gapar stort för att få in flaskan, men ändå, det ser ut som att han ler åt mig i tio minuter utan paus.

Han är helt beroende av mig, tänkte jag där vi satt. Om jag inte tar hand om honom så dör han.

Det är så klart ingen unik tanke och det är ett faktum jag delar med alla andra småbarnsföräldrar, men det förminskar inte känslan av svindel när insikten kom. Att den här lilla människan på sex kilo är fullständigt beroende av att jag sköter min uppgift. Och att han inte ens är medveten om att det är så, inte är gammal nog att förstå hur utlämnad han är.

Jag kände mig både varm och kall när jag satt där.

Jag och mitt älskade Uppsala

Lite oväntat blev “Vi har redan sagt hej då” recenserad i Upsala Nya Tidning i går. Roligt, inte bara för att recensionen var helt okej, utan också för att mina varma känslor för Uppsala knappast är okända, och jag har ju själv faktiskt arbetat på UNT en gång i tiden.

Recensionen så. Sebastian Johans lägger stor vikt vid faktumet att jag på ett ställe i boken använder mig av en scen i “Can’t buy me love” för att föra handlingen framåt, och det är han nog först om, skulle jag tro. På honom verkar det ha fungerat, han skriver att han läser boken med betydligt större skärpa efteråt eftersom det är en av de filmer som i hans ungdom fångat honom i exakt rätt ögonblick. Fint, eftersom detsamma gäller mig. Överlag är tongångarna i recensionen rätt så positiva, han bromsar visserligen berömmet genom att lägga till ord som “hyfsat fängslande” och “inte alltför långt ifrån förebilder som…” så att jag inte ska få för mig något, men men, sånt får man ta.

En grej som jag inte sett i någon tidigare recension är Sebastian Johans reaktion på att jag har valt att skriva ut kapitelnumren i kronologisk tidsordning, trots att kapitlen inte kommer i “rätt” ordning i boken. I praktiken betyder det exempelvis att boken inleds med kapitel 6, fortsätter med 8, och först en bra bit in i handlingen fyller upp luckorna däremellan. Johans tycker att utskrivandet av kapitelnumren skapar en övertydlighet och att jag inte vågar lita på mitt skrivande når fram på egen hand. Det här är intressant, för min egen tankebana har snarast varit omvänd, jag tänkte att den enkla vägen hade varit att stryka kapitelnumreringen, att det hade gjort läsningen enklare. Den farhåga jag hade gällande “huller om buller”-ordningen var att den skulle irritera och skapa en sorts teknisk känsla över hela sjoket. Syftet var heller inte att erbjuda en ledsagare som berättade var i kronologin läsaren befann sig, poängen var att visa att det är fullt möjligt att läsa romanen i en annan ordning än den som kapitlen presenteras i.

Hur som helst, jag är glad att UNT nu har recenserat. Jag antar även att det var den sista tidningsrecensionen, det har ju ändå snart gått fem månader sedan romanen gavs ut.

DJtv #fail (10)

Jag vet inte riktigt vart tiden tar vägen.

Den är halv tre när vi kommer hem från brunchhäng med Josefine. Johanna matar Tage, vi tar en tupplur eftersom han också verkar trött och det är lika bra att passa på, vi vaknar, matar igen, han och jag tar en promenad, kommer hem, vi badar honom i baljan, jag matar och nattar honom, vi lagar middag, äter till ett avsnitt av säsong nio av “Cityakuten”, när eftertexterna rullar efter drygt fyrtio minuter är klockan halv elva.

Och då är det ju så dags att börja spela in ett tv-avsnitt.

Efter programmet vi hade planerat till den här veckan hade vi tänkt ta sommarledigt. Vi får skjuta på ledigheten en vecka helt enkelt, för nästa helg, då ska det bli av.

Kärlek kontra dyrkan

Farfar Åberg är på besök i helgen, kom i går och åker i kväll.

Det är roligt att se mina föräldrar med Tage, de uppvisar en oförställd lycka när de ser honom som jag aldrig tidigare skådat. Missförstå mig inte, jag har haft en finfin och kärleksfull uppväxt, men det här är något annat. Jag må vara älskad, men han är dyrkad.

Det lackar mot ljudbok

På senare tid har jag gjort det till en vana att använda runt en halvtimme av min lunch till att redigera ljudboken, då det i princip är den enda tiden under dygnet då jag haft tid att göra det på sistone. Eftersom Johanna är hemma ensam med Tage om dagarna känner jag att morgnarna och kvällarna är mitt huvudansvar, och redigerandet har därför gått på sparlåga.

I går satt jag så på uteserveringen på Jimmy’s Steakhouse vid Tjärhovsplan efter avslutade oxjärpar och fann till min förvåning att jag plötsligt var klar med redigeringen av inläsningen. Inspelningar som upptog runt tio timmar i tid hade kokats ner till fyra timmar och fyrtiosju minuter färdig ljudbok. Konstigt, tänkte jag, är det här Sisyfosprojektet verkligen klart?

Frågan var retorisk, för jag var plågsamt medveten om att svaret tyvärr fortfarande är nej. Under inspelningsfasen, som jag ska beskriva mer i detalj vad det lider, kunde jag bara spela in en timme och tio minuter åt gången innan minnet på inspelningsapparaten var fullt. En stressig kväll i mitten av januari, när jag med väldigt hög stressnivå försökte bli klar med den fysiska utgåvan, e-boksutgåvan samt ljudboksutgåvan parallellt, slumpade det sig så att jag efter att ha fört över de senaste sjuttio minutrarnas inspelning till datorn missade att döpa om filen till något begripligt, och senare samma kväll misstog den för skräp och raderade den när jag hade gjort nästa sjuttiominuterspass. Därmed gick fyra inspelade kapitel upp i rök.

Att det var exakt så här det gick till kan jag inte riktigt svära på, eftersom jag inte tänkte på det när det skedde utan endast har försökt rekonstruera förloppet i mitt huvud i efterhand. Hade jag insett misstaget direkt hade det varit en rätt enkel procedur att fiska upp filen ur glömskan, även om jag hunnit tömma papperskorgen i datorn. Nu upptäckte jag att inläsningen av kapitel 42-45 saknades först när jag hunnit så långt fram i ljudredigeringen, vilket skedde i maj – och då var det ju så dags, inget återskapaförlorathårddiskmaterial-program i världen kunde trolla fram den där filen igen – tro mig, jag försökte.

Så summa summarum: Fyra kapitel ska åter läsas in och sedan redigeras innan jag är färdig. Eftersom boken består av 65 kapitel och det här rör sig om blott fyra torde dock den här lilla stumpen gå rätt snabbt att fixa. Det enda som grämer mig är att inspelningsstudion – det vill säga mitt modifierade källarförråd – inte längre existerar, vi flyttade ju i mars. Att återskapa den unika akustik jag fick fram ur de där trasmatte- och madrassisolerade hönsnätsväggarna kommer att bli svårt.

Men skam den som ger sig.