Månad: januari 2012

Dagens toalettbestyr

Jag har aldrig riktigt förstått det här. Har de särskilt känsliga toaletter på caféer och restauranger? Varför finns det så himla ofta anslag som säger att det är strikt förbjudet att spola ner papper i dem?

Jag skulle kunna köpa argumentationen om det handlade om att undvika att sådana där grå och sträva pappershanddukar som alltid fanns i skolan användes, men oftast har de trots lappen handtorkarpapper av samma kvalitet som det som används vid toalettbesök, så jag hajar inte grejen. Betalar affärsetablissemang avgifter för antal spolningar?

PS. Killen som skickat ut det här blogginlägget har inte skrivit lappen. DS.

Två är tre igen

Efter fem dagars praktik som ensamstående förälder återställdes i dag familjens treenighet när Johanna återkom till Stockholm efter att ha begravt sin farfar i Vittangi. Det är både jag och Tage väldigt tacksamma över. Att vara en duo har visserligen sin charm, men när han i går förmiddag drog igång sitt tvååringstrots på alla cylindrar ville jag helst stänga in honom i en garderob.

Men det får man väl inte göra i det här landet längre.

Och så säger de att Facebook och Twitter är meningslöst

En vanlig lördag – veckans sämsta internetdag – snittar den här bloggen runt 100 besökare om jag har skrivit ett normalt inlägg och inte puffar för det. I går, när jag puffade på såväl Facebook som Twitter (samt hade skrivit något som kunde tänkas intressera människor) rusade siffran upp till 400.

Det är i sammanhanget även intressant att notera hur beteendet gällande kommentarer har ändrats. Först ser de att jag har delat ut inlägget på Facebook, klickar sig till inlägget, klickar sig sedan till 2007-inlägget jag länkade till, läser det, men går sedan tillbaka till Facebook och kommenterar vid min delning där. Kommentarsfunktionen i bloggen ekar fullständigt tom.

Stackarn.

Tio år sedan Astrid Lindgren dog

Tio år har i dag gått sedan Astrid Lindgren avled, 94 år gammal. Det har varit oväntat tyst om det tycker jag, endast en liten notis i en av morgontidningarna i morse vad jag kunde se.

Då fattar väl jag mig också kort, och länkar bara till den text jag skrev nästan på dagen för fem år sedan, om mitt besök hemma hos Astrid Lindgren på Dalagatan 1998, ett besök som än i dag ger ekon på gasquerna i Uppsalas nationsvärld.

Nu ska jag ta barnet i handen och gå till Konsum.

Händelser vid Slussen

Hade ingen aning om att det här var på gång men fick just det här pressmeddelandet med inbjudan till pressvisning nästa vecka.

Händelser vid Slussen

“Ge mig en miljon så spränger jag skiten med dynamit”. Det är Pekkas radikala lösning på hur man ska ta itu med Slussens förfall. Pekka som bott utomhus under en av Slussens broar ett par decennier. Han är en av de människor vi lär känna i den här dokumentärfilmen om Slussen i Stockholm.

Året 2011 var ett ödesår för den anrika trafikkarusellen. Då fattades beslutet att den ska rivas och ersättas av en ny. Filmaren Johan Palmgren har följt livet i stormens öga under detta dramatiska år.

Navet i berättelsen är det hemliga arbetet hos arkitekterna som utformar det nya förslaget. De arbetar i sitt kontor, beläget mitt i Slussen-karusellen. Samtidigt skanderar demonstranterna ute på torget för att bevara allt som det är. Alla frågor måste vara lösta tills slututställningen öppnar. Ska man ha två broar eller en?
Vad ska man göra med Saltsjöbanans gamla station? Och hur soligt och glatt kan man framställa det nya förslaget?

Strax nedanför arkitekterna står Nina och slussar båtar. Hon ömmar för Pekka och de andra hemlösa, men måste ibland ryta till för att hålla ordning på dem. Och ibland flyter det upp de mest märkliga ting i kanalen nedanför henne.

Frisören Christian arbetar i sin salong i Blå Gången sedan tjugo år och han trivs med sina stamkunder. Han oroar sig för vart han ska ta vägen när Slussen försvinner.

Ovanför alla arbetar bartendern Jakob på fashionabla Gondolen. Han serverar arkitekterna te och ser ner på Slussen varje dag.”Kommer vi att se lika nostalgiskt på Slussen som man gör på Klarakvarteren som revs?”, frågar han sig.

Sändning den 9/2 kl 20.00 i SVT 2.
Repris 10/2 kl 15.50; 11/2 kl 13.25 samt 12/2 kl 00.25 i SVT2.

Åh vad jag hoppas att det här ger en nykter och balanserad bild av Slussenfrågan.

Och där kom gratisätarkortet som ett brev på posten

Några e-boksgrejer så här på morgonen:

• I Svenska Dagbladet gör Mats Söderlund och Författarförbundet sitt bästa för att skjuta debatten om e-boken och biblioteken i sank genom att hävda att de som är emot deras förslag är parasiter som inte vill betala för sig. Det svar som Unni Drougge och Anna Troberg skrev till Författarförbundets första text viftas undan med att de är sjörövare, och ställer man sig skeptisk till deras licensmodell så är man bara en gratisätare som vill frossa på andras bekostnad. Det är alltså på den nivån de som är satta att företräda den svenska författarkåren vill debattera den här frågan. Jag blir så trött.

Det senaste jag skrivit i frågan gällande Författarförbundets ställningstagande hittar du här:
Grattis Författarförbundet – jag lovar att aldrig söka medlemskap hos er
Öppen fråga: Är situationen verkligen ohållbar?
E-pest eller e-kolera?

• En konceptvideo om hur e-böcker “borde” fungera har cirkulerat på nätet de senaste dagarna. Även denna gör mig trött (och då har jag ändå sovit rätt så okej i natt), eftersom det enda syftet verkar vara att den digitala boken ska efterlikna den fysiska boken så mycket som möjligt när man bläddrar. Strunta i om det är praktiskt att göra så här verkar konceptmakarna ha tänkt, bara folk känner igen sig kommer de att gilla e-böcker! Det här är bara ett exempel på en oroväckande utveckling på datorområdet överlag tycker jag, många utvecklare verkar ha fått för sig att vi vill att våra program och tjänster ska härma den fysiska världen så mycket som möjligt. Adressboken i senaste versionen av Mac OS X är ju skräckexemplet, där de frångått utseendet som programmet haft i sju-åtta år och nu gjort om det till att likna en analog filofax. Varför? Tror de inte att användarna ska fatta hur programmet fungerar annars? 1995 hade jag kanske köpt argumentet, men år 2012?

Soundtrack of my novel – slutpunkt

I december lät jag ett antal bokbloggare, författare, vänner och bekanta bidra med en låt vardera till en julkalender, som jag på språkängsligt vis döpte till Soundtrack of my novel. Jag skrev även att den skulle publiceras i sin helhet i mellandagarna. Det misslyckades jag uppenbarligen med. Men skam den som ger sig, här kommer den i listform, med länkar till varje inlägg. Och vill ni lyssna på listan, vilket jag tycker att ni ska göra, har jag ställt samman den hos Spotify här.

Samtliga bidrag till Soundtrack of my novel, i publiceringsordning:
“Hello” av Lionel Richie (Therese Dahl, Pocketlover)
“Energy” av Keri Hilson (Gustav Almestad, Nerd Life Deluxe)
“Dom vet ingenting om oss” av Moneybrother (Jessica Johansson, Ord och inga visor)
“It’s all been done” av Barenaked Ladies (Julia Skott)
“Nineteen” av Tegan and Sara (Fredrik Wass, Kajen och Bisonblog)
“If I were a boy” av Beyoncé (Malin Nordlund, Malins bokblogg)
“Long lost penpal” av Hello Saferide (Jessica Andersin, Bokbabbel)
“The end of a love affair” av Stina Nordenstam (Peter Fröberg Idling)
“It’s only you” av Salem Al Fakir (Linda Odén, Enligt O)
“Against all odds (Take a look at me now)” av Postal Service (Josefine Hådell, Joseping)
“Ride on” av Christy Moore (Mathias Rosenlund, Pärlgränden 8)
“Cheek to cheek” av Sahara Hotnights (Johanna Ögren, Bokhora, Gadgette, Fashionista)
“Go now” av The Moody Blues (Kerstin Ydrefors, Eli läser oct skriver)
“Don’t you (Forget about me)” av Simple Minds (Sandra Gustafsson)
“Creep” av Radiohead (Jeanette “Peppe” Öhman, Livet & Helsingfors)
“The blower’s daughter” av Damien Rice (Emma Gray Munthe, Shoot me while I’m happy)
“Dancing with myself” av Nouvelle Vague (Liz Lindvall, Liz blogg hos XIT)
“Indestructible” av Robyn (Ingrid Olsson)
“The 2 of us” av Suede (Mattias Dahlström)
“Det kanske kommer en förändring” av Kent (Isabelle Ståhl)
“Satan i gatan” av Veronica Maggio (Karin Berg, Enbokcirkelföralla)
“Farväl Gullmarsplan” av Alexis Weak (Eric Rosén, Det ljuva livet)
“What are you doing New Year’s Eve?” av Ella Fitzgerald (Mangini vs Pallin remix) (Morgan Sturesson, 400 dagar)
“Song for the songs” av The Concretes (Daniel Åberg)

Jag är överlag väldigt förtjust i listan och de genomtänkta, ofta vackra och i några fall även sorgliga motiveringarna. Kalendern består inte av 24 låtar som jag själv skulle ha valt, men det var ju mer eller mindre hela poängen. Jag ville få andra att motivera hur de såg på min roman och mina rollfigurer. Hade jag sammanställt en låtlista själv skulle den kanske mer ha visat hur jag ser på huvudpersonen Filip, men det känns inte särskilt intressant, och ärligt talat skulle det nog bara ha blivit en 00-talsförlängning av den låtlista med främst 90-talslåtar som jag sammanställde till e-boksversionen av “Dannyboy & kärleken” förra året.

Om jag saknar någon låt? Ja – “Stockholm” av Orup. Inte bara för att det är den bästa Pet Shop Boys-låt som Pet Shop Boys inte har gjort, utan också för att den så skoningslöst skildrar en tillvaro i en stad som den ständigt tillbakablickande och lätt självömkande huvudpersonen inte längre känner igen och vill kännas vid.

Hm. Nu ångrar jag nästan att jag inte valde den själv.

Nåväl, livet går vidare. Återigen – tack till alla er som ställde upp och bidrog!

Nu stänger vi den där förbannade roman #2 och blickar framåt.

Glömskpelle

Men hjälp! Jag har ju helt glömt bort att sammanställa min låtjulkalender från i december ordentligt. Jag skulle ju presentera och länka till det färdiga resultatet i mellandagarna. Visserligen sa jag inte explicit vilka mellandagar jag åsyftade, men ingen lär väl tro mig om jag säger att det var mellandagarna 2012 jag hade i tankarna.

I morgon.

Det obligatoriska kåtsuget

Ja men vad bra då vet vi. Vill man kritisera att samhället blir allt mer sexualiserat samt numera är löjligt besatt av yta, då får man fan i mig inte vårda sitt eget utseende eller titta in i kameran hur som helst när någon tar en bild på en, för då har man kåtsug i blick, vill egentligen bara vara snygg och behöver inte tas på allvar.

Världen. Lika kul att leva i varje dag.

Snart flyttar han hemifrån

I dag har Tage för första gången gjort det stora i sin potta. Eller ja, det var i och för sig första gången han gjorde något överhuvudtaget i pottan, men ändå. Och när jag frågade honom om han ville försöka med pottan, svarade han mmm, hans nya sätt att säga ja på i stället för att i slow motion nicka på huvudet.

Han är så vuxen nu att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Ständigt denna Billy

Ett halvår tog det, sedan blev boktravarna runt om i lägenheten för många och för höga. I dag tvingades jag gå upp på vinden och hämta ner två av de tre återstående Billybokhyllor vi inte trodde vi behövde efter flytten eftersom vi i stället stoppade in två extra hyllplan i alla bokhyllor och därmed sparade golvutrymme.

E-boksrevolutionen kan inte komma fort nog om ni frågar mig.