30. Kom ihåg

Kom ihåg nu Daniel: Bara för att hela november nu har gått och du har fullföljt bloggutmaningen så betyder inte det att du behöver sluta blogga dagligen och återfalla i den halvslumrande tillvaro bloggen framlevt sitt liv på sistone. Snarare kan du ju bestämma dig för att hålla i det dagliga bloggandet året ut, och skriva om saker som ligger närmare den ursprungliga tanken för den här bloggen i stället för att skriva om innehållet i ditt kylskåp. Okej?

Okej.

——

Det här är del 30/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

Reconstruction time again. Kanske.

Det har blivit den tiden på året igen. Det lackar mot jul och jag känner ett sug efter att bygga om bloggen. Igen. Den här gången lite mer medvetet mobile first, eller åtminstone mobile/computer equal, eftersom hälften av bloggens besökare numera kommer från mobiler och surfplattor.

Jag vill ha ett mobilt tema i samma luftiga stil som jag haft här i spalterna sedan 2006, som inte går ut på att skala bort i princip all funktionalitet bara för att man inte sitter framför en dator. Exempelvis vill jag inte att man ska behöva dra ner en rullgardinsmeny eller scrolla ner till sidans botten för att komma åt högerspalten, vilket sker med temat jag har nu. Men låter det sig göras på ett snyggt sätt?

Tips mottages ytterst tacksamt.

Online

Sakteliga kommer den upp igen, sajten.

Tyckte väl att det var så där roligt att mötas av en avstängt konto-sida när man försökte surfa hit, som därtill insinuerade att jag eventuellt inte betalat mina fakturor eller på annat sätt misskött mig. När det egentligen handlade om att … ja, jag vet faktiskt inte, tyckte inte att killen på Bineros support gav några vidare svar när jag ringde i dag. Något med DNS-inställningarna. Trots att jag hade dem inställda på det sätt han sa att de skulle vara. Och varför mitt konto helt plötsligt stängdes ner sent i går eftermiddag, trots att de här DNS-inställningarna inte hade ändrats sedan förra helgen då jag gjorde de korrigeringar de ombett mig göra inför deras plattformsbyte i tisdags, nej, inte heller där fick jag egentligen något svar.

Svajigt, som sagt.

Det är väl bara att hålla tummarna för att de låter mitt hörn av internet vara i fred i fortsättningen.

Några grejer så här dagen efter

Tre grejer till gällande det här med min insomnade tv-blogg 43 minuter innan jag lägger den till handlingarna.

Först och främst – det var positivt för besöksstatistiken på min blogg att skriva om det här i går:

Sedan kom jag just på en grej – jag kunde ju faktiskt inte hålla mig från att hinta om mitt bloggförflutna i ”Vi har redan sagt hej då”! Det må vara en smula subtilt, men så här står det i kapitel 21, när Filip nojar efter att ha fått ett oväntat rättframt sms från Iris där hon utan klädsamma omskrivningar meddelar att hon vill träffa honom för en ny dejt å det snaraste:

Samtidigt gillar jag ärlighet. Du vill träffas och det snart och du anser att det inte finns någon orsak att hymla med det. Den akuta orsaken är mig visserligen okänd men jag antar att det beror på att du gillar mig och enligt alla gällande regler borde det här smset få mig att vilja rusa åt andra hållet men det är något med dig som i stället får mig att svara Vi ses i kväll, du bestämmer var och när, jag är fullständigt rörlig med vändande post, vilket i det här specifika fallet innebär fyrtiotre minuter efter ankomst vilket jag ser som den perfekta längden.

Tveklöst en smula vagt, jag borde ha skrivit siffrorna med just siffror för att göra det tydligare men det skulle ha brutit mot hur jag hanterade siffror i resten av boken och det ville jag inte. Men trots allt – det finns där.

Till sist – jag är än i dag väldigt stolt över själva namnet på bloggen. För den som inte är insatt i ämnet så är 43 minuter den genomsnittliga längden på ett tv-avsnitt i amerikansk tv (resterande tid av timmen består av reklam). Jag är faktiskt i detta nu på jakt efter ett lika klockrent namn till en annan grej jag går och fnular på och innan jag lyckas komma på det kan jag inte gå vidare, jag är sådan, jag måste ha namnet innan jag skrider till verket med mina projekt.

Irriterande egenhet.

43 minuter av mitt liv

För hundra år sedan, eller åtminstone sju, hade jag en rätt bra tv-blogg. Den hette 43 minuter, och skrevs anonymt.

Jag startade bloggen i augusti för snart sju år sedan. I flera månader hade jag gått omkring och känt att jag ville vara en del av bloggsommaren 2005, men inte riktigt kommit på vad jag skulle bidra med. Men så slog det mig en kväll när jag stod och drack öl på Debaser: Varför inte göra det enkelt för mig och skriva om det jag kunde bäst och redan lade ner cirka tjugo avsnitt per vecka på – amerikanska tv-serier?

Jag var vid det här tillfället tjänstledig från mitt jobb på TT Spektra för att skriva på min andra roman, och hade således all tid i världen att syssla med allt annat utom just detta. Men att på min fritid skriva subjektiva åsikter om tv-serier som jag skulle skriva neutralt om på arbetstid (min tjänstledighet var bara tre månader lång) kändes samtidigt som något min arbetsgivare kanske inte skulle uppskatta.

Alltså blev lösningen en anonym blogg, bildsatt med ett kittlande foto på ett ansikte som till stora delar doldes av en hand som höll för linsen, en bild som inte ens föreställde mig (jag tog bort den efter några månader, det kändes för effektsökande).

43 minuter blev snabbt populär, och var snart Sveriges första riktigt framgångsrika tv-blogg (det här var så länge sedan att det till och med var innan Weird Science blev en blogg) med uppåt 10 000 besökare per vecka, en nivå jag aldrig varit i närheten av i de här spalterna. Jag skrev dels om de serier jag älskade – ”Lost”, ”Battlestar Galactica”, ”24”, ”Veronica Mars” och ”Vita huset” hörde till de stadigt återkommande – men försökte också hålla koll på nykomlingar och skriva om fenomen, trender och onödiga sexscener på HBO i allmänhet och i ”Rome” i synnerhet – något som renderade mig ett epitet som kristdemokrat av en kommentator.

Vad jag vet var det inte särskilt många som hade koll på vem det var som skrev den där mystiska tv-bloggen. En av få som jag avslöjade det för var Kjell Häglund, vi hade en del kontakt i samband med att han gjorde om Weird Science till en blogg och som jag minns det blev han rätt förvånad när jag avslöjade min identitet.

Hur som helst – sagan om 43 minuter blev kort, efter sju månader lade jag ner verksamheten. Jag minns ärligt talat inte längre de exakta omständigheterna, men det är möjligt att jag tyckte att det blev en smula trist att skriva i hemlighet, jag ansåg ju att jag hade skapat något bra och ville nog gärna få uppmärksamhet för det, samtidigt som jag inte var redo att outa mig eftersom jag alltjämt tyckte att det inte funkade ihop med mitt jobb. Så i mitten av mars 2006 stängde jag butiken, och har hållit den förbommad sedan dess bortsett från när jag i fjol kände mig tvingad att skriva ett avslutande bonusinlägg när min på senare år största älsklingsserie ”Friday night lights” gick i graven efter fem säsonger.

Men varför i allsin dar drar jag upp det här nu, snart sju år senare? Jo, förra veckan såg jag nämligen på Twitter att Rasmus Fleischer skrev att en del gamla inaktiva Blogspot-bloggar var på väg att raderas. Jag kände att jag var tvungen att kolla upp om det berörde 43 minuter (det gjorde det inte), och kom att läsa en del gamla inlägg. Och jag kände mig på det stora hela rätt stolt över vad jag såg, vissa av inläggen kändes än i dag både bra och relevanta.

Så 43 minuter kom tillbaka i mitt medvetande. Och när jag i helgen som gick kom att tänka på att det vankades årsjubileum för den här bloggen, tänkte jag att det kanske var dags att äntligen berätta sanningen. Och då menar jag inte först och främst sanningen om 43 minuter, utan sanningen bakom tillblivelsen av just det här hörnet på internet.

För när jag startade den här bloggen den 29 maj 2006 – sex år sedan i dag! – skedde det med det publika skälet att bloggen skulle skildra tillblivelsen av roman nummer två, ett arbete som skulle ta tre månader att färdigställa. Att blogga om skrivandet skulle bli min morot och piska.

Aldrig har jag väl för den delen spräckt en deadline så illa som den gången.

Men det där med roman #2 var ju inte hela sanningen. Sanningen var ju lika mycket att jag under de blott två månader som hade gått sedan jag lade ner 43 minuter kommit att sakna bloggandet något oerhört. Jag hade kommit att älska att blogga, jag behövde blogga, jag saknade ett forum att uttrycka mig i, jag saknade mina kommentatorer, jag saknade … ja, sammanhanget.

Så jag startade den här bloggen i stället, en blogg som med tiden öppnade en helt ny tillvaro för mig, som innebar den första kontakten med min hustru och alltså indirekt även ligger till grund för den här killens existens.

Tack för det, 43 minuter.

Hundra dagar senare

Den här #blogg100-utmaningen som jag deltog i har nått vägs ände. Fredrik, som tog initiativet, har sammanfattat sina erfarenheter i ett inlägg.

Själv misslyckades jag skriva inlägg tre av de hundra dagarna, lördagar varje gång. Längre tillbaka i mitt bloggande, innan jag blev familjefar, var lördagar och söndagar dagar då jag ofta lade ut långa inlägg, texter jag skrev när jag vaknade en smula bakfull om helgmorgnarna. Eftersom Tage sällan vaknar senare än halv sex om morgnarna och heller inte har vett att fatta det här med helg=sovmorgon, finns det inte så mycket tid för det längre nu, vare sig bakfyllan eller skrivandet.

Min egen slutsats? Jag håller med Fredrik, konstant bloggande höjer kvaliteten överlag och sporrar till nya inlägg. Och jag ska försöka hålla i och åtminstone blogga fem gånger i veckan. Tiden då jag aldrig missade att blogga en dag kommer nog aldrig åter, men de kan ju minimeras i alla fall.

 

Magjävel

Inte nog med att jag glömde blogga i går och därmed misslyckades med #blogg100-utmaningen, jag lyckades dessutom dra på mig en misstänkt matförgiftning på kvällen av den indiska maten vi åt till mellomiddag. Tre rejäla kräkningar under natten (och Johanna som åt samma rätt som jag märkte också av en väldigt orolig mage i morse) vilket innebär att vi tvingats ställa in Tages födelsedagskalas i dag. Bu! Känner mig som världens sämsta pappa när jag nu ligger och flämtar i sängen med ömmande mage.

Tre timmar sedan senaste toalettbesöket för den delen. Jag håller tummarna.

Och så säger de att Facebook och Twitter är meningslöst

En vanlig lördag – veckans sämsta internetdag – snittar den här bloggen runt 100 besökare om jag har skrivit ett normalt inlägg och inte puffar för det. I går, när jag puffade på såväl Facebook som Twitter (samt hade skrivit något som kunde tänkas intressera människor) rusade siffran upp till 400.

Det är i sammanhanget även intressant att notera hur beteendet gällande kommentarer har ändrats. Först ser de att jag har delat ut inlägget på Facebook, klickar sig till inlägget, klickar sig sedan till 2007-inlägget jag länkade till, läser det, men går sedan tillbaka till Facebook och kommenterar vid min delning där. Kommentarsfunktionen i bloggen ekar fullständigt tom.

Stackarn.

Annars då?

Jo tack, jag har en del ångest för att jag inte har hunnit jobba så mycket som jag borde, särskilt med tanke på att jag dumt nog hamstrade på mig mer arbete än under normala arbetsveckor till årets jul- och nyårsveckor. Men det ska väl lösa sig på något sätt.

Kvällsprojektet fixa bloggen får väl sägas ha nått om inte sin slutpunkt så åtminstone sin nöjd så länge-punkt. Jag är inte helt okej med att sidospalten försvinner så fort man sitter framför en skärm med mindre bredd än 1280 punkter (det vill säga på alla mobiler, ipads och netbooks i princip) – den responsiva webben och jag är alltså inte helt kompatibla – men det är väl sådan framtiden ser ut. Det är också därför jag har valt att ha en underskrift direkt under loggan, jag vill att småskärmsbesökare som trillar in ska få den viktigaste infon om mig också utan att behöva scrolla ner till botten av sidan (där sidospalten placeras på mobila enheter).

Nej, nu måste jag ringa och prata e-handel med en plattformsleverantör till en artikel för Internetworld.