100!

Tänka sig, det gick vägen den här gången, utan ett endaste litet efterdateringsfusk.

I dag går Fredrik “Bisonblog” Wass #blogg100-utmaning i mål för andra gången, och till skillnad från i fjol, då jag missade ett par lördagar vill jag minnas, tog jag mig i år ända från start till mål utan att snubbla en endaste gång. Det blev till och med lite mer än hundra inlägg, dubbelbloggade en fyra-fem dagar.

Visst, blogginläggen har inte varit särskilt spännande alla gånger, den här vintern och våren har varit ett enda virrvarr av allt annat än internetliv i form av flyttar, husrenoveringar, sjukdomar, sjukhusvistelser och tvåbarnschockar. Inte den mest ultimata tiden att vårda bloggen.

Och just därför är jag väldigt nöjd med att jag faktiskt höll i hela vägen.

Vad händer nu då? Jag har faktiskt tänkt försöka hålla uppe farten, och fortsätta blogga varje dag. Missar jag en eller två är det väl inte längre hela världen, men jag ska göra mitt bästa för att det inte ska ske. De dagliga besöken hit har ökat med ungefär 20-25 procent sedan jag började blogga dagligen igen (det fanns ju en tid i de här spalternas ungdom när jag alltid bloggade minst en, ofta två eller till och med tre gånger varje dag), och det är något jag gärna skulle se höll i sig. För tänk om jag hade tid och ork att alltid blogga kvalitativt, hur höga skulle inte besökssiffrorna bli då?

Team Bison #ftw

Vilken succé! Deltog i går kväll i Medieruset, Fredrik hade dragit ihop ett litet lag kallat Team Bison där även Morgan deltog, och som vi sprang!

Eller ja, åtminstone Morgan, Hampus Brynolf och Niklas Ek, medan jag, Fredrik och Annika Lidne tog det lite lugnare. Den förstnämnda trions älgande – de hetsade varandra att springa de 3,7 kilometrarna på lite drygt 16 minuter vardera – gjorde att vi landade på en finfin femteplats i lagtävlingen, av totalt 145 lag. Själv klockade jag in på tiden 20.51, vilket gjorde att jag kom på plats 191 av totalt 530 startande, något jag är mycket nöjd med. Det bleknar ju dock rejält när kollar in resultatlistan och ser att Morgan, som i år gjorde sin tionde nionde Stockholm maraton i följd, kom på plats 31. Respekt! Start och mål skedde inne på Stockholms stadion, och Tage och Johanna hade placerat sig en bit före mållinjen och hejade friskt, jag pressade mig till att plocka sju-åtta placeringar inne på upploppet bara för att stajla för dem.

En detalj värd att notera: Jag använde Runkeeper under loppet, och enligt den var rundan vi sprang 3,97 kilometer och inte 3,7. Vem i hela världen ska man lita på?

Översta bilden, som visar delar av laget inför loppet, har jag lånat av Fredrik.

Hundra dagar senare

Den här #blogg100-utmaningen som jag deltog i har nått vägs ände. Fredrik, som tog initiativet, har sammanfattat sina erfarenheter i ett inlägg.

Själv misslyckades jag skriva inlägg tre av de hundra dagarna, lördagar varje gång. Längre tillbaka i mitt bloggande, innan jag blev familjefar, var lördagar och söndagar dagar då jag ofta lade ut långa inlägg, texter jag skrev när jag vaknade en smula bakfull om helgmorgnarna. Eftersom Tage sällan vaknar senare än halv sex om morgnarna och heller inte har vett att fatta det här med helg=sovmorgon, finns det inte så mycket tid för det längre nu, vare sig bakfyllan eller skrivandet.

Min egen slutsats? Jag håller med Fredrik, konstant bloggande höjer kvaliteten överlag och sporrar till nya inlägg. Och jag ska försöka hålla i och åtminstone blogga fem gånger i veckan. Tiden då jag aldrig missade att blogga en dag kommer nog aldrig åter, men de kan ju minimeras i alla fall.

 

Soundtrack of my novel #5: Nineteen

Att Fredrik Wass är svag för den kanadensiska tvillingduon Tegan and Sara kommer inte som någon överraskning om man har följt hans privata blogg Kajen ett tag. Jag skulle tro att den låt som är dagens bidrag i låtkalendern, “Nineteen“, har bäddats in som Youtubeklipp där både en och två gånger.

Till vardags är Fredrik en av landets mer tongivande skribenter inom sociala medier-området, han driver bloggen Bisonblog och heter också @bisonblog på Twitter. Han har även en förkärlek för San Francisco, dit jag och Johanna reste för att hälsa på honom våren 2009 när han bodde där, något som bland annat resulterade i den här videon, som gör mig både tårögd och full i skratt varje gång jag ser den.

Just ja, en grej till. Fredrik intervjuade mig faktiskt om “Vi har redan sagt hej då”, relationer och livet förra hösten, ett samtal som Fredrik själv kallade den viktigaste författarintervjun det här året. Kolla in för lite fördjupad kunskap!

Fredriks motivering:

För mig handlar “Nineteen” om de blinda känslorna i ett nytt möte. När någon tar plats i ditt mentala liv över en natt och allt förändras. Känslan av vemod och saknad trots att ni precis träffats. Men också att vara på väg bort innan ni ens fick en chans. Det som var stort och starkt visade sig bräckligt och skört. Bitterljuvt.

Bokstavligt tolkat kan man tänka att låten handlar om när man var nitton år och stormande kärlek dominerade ens känsloliv. Bildligt talat handlar den kanske om den där nittonåringen som lever kvar inuti en själv, oavsett ålder. Hur man kan vara nitton om och om igen.

Jag har länge haft “Nineteen” som en favoritlåt och jag tycker att den passar att illustrera “Vi har redan sagt hej då” genom sättet som Filip hela tiden avbryter relationer innan de hinner brännas, men ändå fortsätter sökandet. Hur han är på väg bort redan från början, men trots allt står redo att försöka igen. Att känna något igen, även om han inte är förmögen att förvalta eller ens släppa fram känslorna på riktigt.

Tidigare bidrag till Soundtrack of my novel:
“Hello” av Lionel Richie (Therese Dahl, Pocketlover)
“Energy” av Keri Hilson (Gustav Almestad, Nerd Life Deluxe)
“Dom vet ingenting om oss” av Moneybrother (Jessica Johansson, Ord och inga visor)
“It’s all been done” av Barenaked Ladies (Julia Skott)