Gamla kyrkogården

Dagarna går. Ledighetens sista vecka, vi kämpar oss framåt, går varandra på nerverna ibland, har det väldigt fint ibland.

I dag tog vi kyrkbåten över till byns gamla begravningsplats, som ligger på den udde där Torneälven och Vittangi älv rinner samman, belägen så att de döda skulle få det svårt att ta sig ner till själva byn om de vaknade. Att älvarna är isbelagda åtminstone sju månader per år och det alltså borde ha varit enkelt att ta sig ner under de perioderna verkar de inte ha tänkt på, eller så kunde de inte ta sig upp när det var tjäle i marken, vad vet jag.

Vi har besökt den nya begravningsplatsen som ligger en kilometer söder om byn längs Torneälven ett flertal gånger, men jag hade aldrig gjort den här färden tidigare, inga av Johannas närmare släktingar är begravda där så det har inte funnits något direkt orsak att bege sig dit.

Men en utflykt i sommarsolen är så klart skäl nog. Det visade sig vara en vacker plats, tydligt slumrande men ändå vid påtagligt liv, vi möttes redan vid ankomsten av en ren med de största horn jag sett, som lugnt traskade omkring på området. Vi promenerade omkring, läste på gravstenar, slogs med mygg, blev guidade av kyrkvaktmästare Bengan som även lät oss gå ner i kryptan under kapellet samt letade slutligen upp Johannas pappas morfars grav, då det var den närmaste släkting Johanna kunde komma på som låg där.

En fin dag.

Tur och retur

Åter i norr efter två veckors vistelse i södern. Körde upp i går med fullastad bil medan resten av familjen flög, maratonkörde längs E4:an de 125 milen, kom iväg först efter lunch från Stockholm och rullade således in på gården i Vittangi först klockan kvart i tre i morse. Väl hemma fann jag Johanna vaken med en sovvägrande Ejda, så det dröjde ytterligare en timme innan jag kunde somna in vid tvååringens sida, bara för att väckas av samma dam tre timmar senare. Således en smula mör i dag.

Nonstopkörning längs E4 plus E10 två tredjedelar av Sveriges längd är inget jag rekommenderar som regelbunden syssla. Inlandsvägen är betydligt trevligare och heller inte direkt längre sett till avståndet men däremot gällande tiden det tar att köra, så i regel hamnar jag på E4:an och begagnar mig därtill oftast av de faciliteter som finns direkt längs vägen. Denna gång inbegrep detta tankning samt kaffe- och bullköp på OKQ8 vid Tönnebro, Sibyllamiddag inköpt i Örnsköldsvik och inmundigad på rastplatsen Mosjön ett par mil längre norrut, därefter ny tankning och kaffepåfyllning på OKQ8 i Skellefteå och en avslutande kissning i skogen vid en P-ficka någon mil söder om Gällivare.

Det fina med att lägga nära trettio timmar av ensambilkörning på en tur- och returresa till Stockholm är de långa stunder av oavbruten ljudbokslyssning det ger möjlighet till. Den här resan tog jag mig äntligen an Stephen Kings tegelsten Under the dome som klockar in på trettiofyra timmar, jag hade hunnit en bit in på timme tjugosju när jag rullade in på gården – väl spenderad tid!

Här uppe är det mesta sig likt, bortsett från att det nyklippta gräs som vår gård stoltserade med när vi reste ner nu ser ut som en sommaräng igen.

Morgondagens bekymmer.

Familjestockholmsliv

Extremt mycket familjeliv i detta nu, vi kramar musten ur Stockholm ur barnperspektiv. Bad på Eriksdalsbadet och vid Tantolunden de soliga dagarna i början av veckan, lekplatser i massor, besök på leklandet Kaatach i Tyresö och middagar i Älvsjö hos ex-bokhoran Jessica och på Nyfiken Gul med barnens farfar och faster (där Tage var så nöjd med servicen att han gav en något förvånad servitör en stor kram när vi gick).

Har knappt öppnat datorn på hela veckan, och de få gånger jag gjort det långtifrån använt den till något vettigt.

unnamed-2

Livat i Småland

Vi är i Småland. Ser min gamle kuratorskollega Ulf från tiden på Kalmar nation gifta sig, äter glass till lunch, spelar krocket, upptäcker slott, blåser såpbubblor och besöker Andréemuseet i Gränna och Utvandrarnas Hus I Växjö. I dag far vi vidare mot Astrid Lindgrens värld i Vimmerby.

   
    
   

Jag skriver om Bokvalet i UNT

Det har inkommit en del relevant kritik mot Förläggareföreningens kampanj Bokvalet på olika håll, jag skrev om Kristina Lundblads text i Sydsvenskan för några veckor sedan, och för några dagar sedan skrev Malte Persson i Expressen, och Rasmus Fleischer skrev med anledning av det en text i sin blogg.

Jag hade själv en kritisk text i ämnet ämnad för UNT, men när de ovan nämnda alstren droppade in fick jag ändra fokus en smula på det jag tänkte skriva, ingen anledning att upprepa argument.

Så jag valde att fokusera på hur Förläggareföreningen vill definiera digitala böcker, och undrar hur det kommer sig att målet verkar vara att göra digitala böcker mer analoga än fysiska sådana. Och vilken effekt det här kan få på en del fysiska böckers momsstatus om förändringarna skulle komma till stånd.

Landets roligaste lekstuga?

Tidningen Land anordnar en tävling där landets roligaste lekstuga ska utses. Johanna anmälde Tages och Ejdas stuga, och den togs ut till final. Nu pågår omröstningen på Lands hemsida, och självklart ska ni gå in och rösta!

I nuläget ser det mörkt ut att nå förstaplatsen, en svampliknande (mycket fin!) lekstuga har dragit iväg i omröstningen, men vi är helt klart med och fajtas i kampen om andra- och tredjeplatsen. Ett aber i sammanhanget är att man måste klicka in på själva inlägget för att se färgexplosionen som rubriken utlovar (om man nu inte tycker att grönt och vitt är en explosion i sig), det är ju invändigt som vår stuga levererar till fullo.

Hur som helst – klicka på länken och scrolla ner till botten av inlägget för att hitta omröstningen. Och just det ja – varför benämns den bara som Tages stuga i tävlingen? Well, det är ju i dag lika mycket båda barnens stuga (Ejda är nog dessutom den som rumsterar omkring där mest i nuläget), men färgerna är helt valda av Tage förra våren när vi byggde den – vi litade helt enkelt inte på Ejdas då blott fjorton månader gamla omdöme.

tageslekstuga