Etikett: Stockholm

Kontraster, föreläsningar, jubilarer och invikta tår

En kontrastrik vecka. I måndags morse var det -24 grader när jag promenerade med barnen till skolan på morgonen, hög himmel och begynnande solsken. I fjol kom snön på allvar först i början av december vilket var extremt sent, men i år slog den till närmast rekordtidigt sett utifrån min egen horisont här, nu inne på den sjunde vintern – snötäcke redan i mitten av oktober, och nu åtminstone två decimeter och sällan temperaturer över -10. Jag var ute på skidor en sväng redan 27 oktober, men har inte hunnit med någon mer tur efter det. I dag skulle dock Tage åka i skolan, hans pjäxor var ack så små upptäckte vi i går kväll när vi testade, blir till att leta nya i lokala köp- och säljgruppen, så att han slipper vika in tårna mer än en eller kanske två gånger.

Men kontrasterna var det ju. Begav mig ner till Stockholm efter lämningen, där sken också solen men marken och Riddarfjärden låg fri, vattnet skvalpade och jag fann de +3 graderna rätt behagliga. Jag var hos Storytel och hängde, träffade min redaktör, fick en introduktion uppe på Skrivarakademin inför att delkursen i ljudboksskrivande som jag ska leda tar sin början, och avslutade den dryga två dygn långa vistelsen med en halvdag på Ordfront och Alfabeta förlag, dit jag hade bjudits in för att prata om mina ljudbokserfarenheter, delgav lite tips om hur jag resonerar när jag skriver och berättade om vart jag trodde marknaden var på väg. Lite praktiska exempel utifrån min egen horisont blandat med branschkunskap helt enkelt. De verkade nöjda med arrangemanget, där även Kerstin Wixe på Sveriges Radio deltog och berättade om sitt mångåriga arbete med Radioföljetongen. Att höra henne berätta om deras arbete var väldigt intressant, och det var också roligt att inse att vi delade en hel del erfarenheter gällande vad som funkar och inte funkar i ljudformat. Tror generellt att ljudboksbranschen skulle ha mycket att lära av att lyssna på hur radion jobbat med dessa följetonger – som ju i regel är kända romaner som bearbetats för att fungera bättre som uppläsningar – i åtta decennier nu, Radioföljetongen fyller 80 i år, och är alltså jämngammal med såväl andra världskriget och Pelle Svanslös.

Den som trodde att ljudboken stod för något nytt bör alltså tänka om. Snarare är det kanske så att vi borde säga att den också fyller 80 i år. Den allra första radioföljetongen som SR producerade var Emilie Flygare-Carléns Rosen på Tistelön, som går att lyssna på samt att ladda ner från Radioföljetongens sajt (det är dock inte originalinspelningen, utan en nyinläsning av bearbetningen från 1997 av Eva Hermansson).

Åter i norr sedan i går morse. -14 grader i dag, och det ser ut att fortsätta ligga där relativt stadigt framöver. Sitter och redigerar Smittad 3 – nej, det betyder tyvärr inte att den är klar, bara att jag vill strama till sjoket lite innan jag tar mig an finalavsnitten – och funderar på vad vi ska se som fredagsfilm. Lutar lite åt Wall-E, som tydligen varken Ejda eller Tage har sett ännu, och som jag upptäckte finns hos HBO Nordic just nu.

Stockholms-Daniel

Jag reste ner till Stockholm i dag, vandrade gatorna jag lekt som vuxen, gick till mitt gamla jobbstammisfik Blå Lotus framåt kvällen och skrev, de har numera öl- och vinrättigheter så jag unnade mig en Starobrno. Gick hem via den lokala indiern, tog med hämtmat och kollade halva säsongsavslutningen av The Walking Dead men hade inte ro att fullfölja, måste jobba lite till, ligger efter, samla tecken, borde skriva klart en scen där två poliser diskuterar ett eventuellt mord och det går långsamt för jag har aldrig skrivit något sådant tidigare, inte på det sättet.

I morgon kväll går Storytels ljudboksgala av stapeln på Gamla Riksarkivet, Storytel Awards som det numera heter. Det ska bli roligt, min förläggare Anna har varit djupt involverad i förberedelserna och hon verkar extremt stressad för att allt ska klaffa, bågen är tydligen hårt spänd och siktet inställt mot stjärnorna.

Men innan dess – full skrivardag. Klockan är ställd på 06.30. Sovmorgon kan jag ha när jag går i pension.

Efterfest, Skansen och en dröm om ickefest

Bra kväll i går. Efter den mycket välbesökta galan gick vi på efterfest, efter efterfesten gick vi till Stureplan, efter Stureplan gick vi på snabbmatshak och sedan gick jag hem. Då hade klockan hunnit bli fyra på morgonen. Efter vad som kändes som en evighetssovning vaknade jag och kände i hela kroppen att nu måste väl klockan vara minst halv elva. Verkligheten var dock en helt annan – 06.58. Det är då själva fan att det ska vara så omöjligt att sova nu för tiden.

Ägnade dagen – efter ett par fruktlösa morgontimmar då jag försökte somna om – åt att bege mig ut till Skansen för att göra lite research till det som ska komma efter Virus 4 (som för övrigt släpps 27 mars), och som tur var verkade det jag teoretiserat om hålla även i praktiken. Tog därefter Djurgårdsbåten till Slussen och gick till Norstedtshuset för en kaffe med min förläggare Anna, som verkade vara ungefär lika matt i lacken som jag själv. Promenerade sedan upp till Gameshop på Söder och köpte ett födelsedagsspel till Tage, bara för att sedan styra kosan norrut till Kungsholmen och Rådhuset, där jag mötte upp Morgan för en snabb träff innan det var dags att bege sig mot tåget via en snabb middag på Bishops Arms.

Nu ligger jag i en överslaf på nattåget – vi angör just Gävle – och hoppas att orden som kvinnan på våningen under yttrade det första hon sa när hon klev in i kupén – Jag hoppas att det är okej att vi har lite fest här i kväll? – ska visa sig vara blott ett grymt skämt.

På väg på vift

Flyger ner till Stockholm i morgon förmiddag, ska gå på galan för Stora Ljudbokspriset på Vasateatern på kvällen och ge mig ut och göra research för nästa bok på tisdag innan jag tar nattåget norrut igen på kvällen.

Självklart ska det bli roligt att komma iväg, men tyvärr blir min separationsångest när jag ska åka iväg från barnen värre för varje gång jag lämnar dem. I förväg, när resorna bestäms, känner jag bara förväntan, men ju närmare avresan kommer, desto mer tvivlar jag på om det verkligen är värt det. Och helgen efter nästa drar jag iväg igen för Umeå och Littfest, då dessutom i tre nätter och i princip fyra hela dagar. Hualigen!

Nåväl, det brukar släppa när jag väl kommit iväg. Och nu får jag ju det att låta som att jag sticker stup i kvarten, när det i verkligheten var ganska exakt tre månader sedan jag reste bort senast, då också ljudboksrelaterat när jag åkte ner för Storytels julmingel och lite möten.

Nej, nu ljög jag, senast var ju förra månadsskiftet när jag skulle ner på begravning men fick ge upp halvvägs på grund av snöstormen, då var jag borta en natt.

Hoppas på bättre tur denna gång.

Sju dagar i södern

Så vi reste alltså söderöver.

Först ett tre timmar försenat nattåg från Kiruna till Gävle, följt av ett par dagars häng hos mina systrar, min mamma och min pappa i Gävle, Sandviken och Kungsgården.

Därefter vidare för fyra dagars vistelse i Stockholm. Hann inte mer än inkvartera oss innan jag rotade fram mina springskor och shorts (det var ju trots allt +2!) och gav mig ut och sprang en liten runda längs Hammarby kanal bort till Danvikstull och åter via Söders höjder.

Fredagen spenderade vi ute i Fittja på Exploria Centers trampolinpark (Tages önskemål) och Skånegläntans lekplats (Ejdas önskemål). Sin vana trogen slocknade Tage i soffan framåt kvällen samtidigt som Ejda ”Jag är aldrig trött” Ögren höll igång i soffan fram till halv tolv på kvällen, mäkta sur över att jag och Johanna vid halv tio tog kontroll över teven och klämde ett par avsnitt Empire till hämtmaten från Tre Indier.

Lördagen blev en shopping- och evenemangsdag på Söder där vi bland annat åt crepeslunch på Fyra Knop och som kröntes av att jag och Ejda gick på Frost i sing-a-long-version på Bio Rio vid Hornstull innan vi drog hem till vår kompis Paulina för middag med hennes kids Wim och Bill på kvällen. Mönstret från föregående kväll upprepade sig – Tage somnade redan innan vi tog taxi hem samtidigt som Ejda höll igång med oförminskad styrka till strax före klockan elva. ”Så kallat kul”, som Tage brukar uttrycka det.

Gårdagen gick i bildningens tecken, vi tog tunnelbanan och spårvagnen till Nordiska museet, utrustade oss hela bunten med barnens audioguide och lät Gustav Vasa lotsa oss genom museet. Otroligt sympatiskt och uppskattat, även Ejda gick igång och sprang runt och letade efter de gula stolpar där nya avsnitt skulle spelas upp.

Faktumet att Tage är döpt efter Tage Erlander (Johanna läste Bangs memoarer under graviditeten precis när vi diskuterade namn och fastnade för Tage när Bang skrev om en intervju hon gjort med Erlander) har via krokiga vägar lett till att våra barn – på ett lite udda sätt antar jag – kommit att intressera sig för Socialdemokraternas fallna ledare. Efter museet åkte vi därför först till NK och gick till platsen där Anna Lindh blev knivhuggen, och promenerade sedan bort till Sveavägen (via Tunnelgatans trappa där mördaren flydde), pratade lite om mordet på Olof Palme vid minnesplaketten på trottoaren och gick sedan upp till Adolf Fredriks kyrka och besökte Palmes grav. Ejda blev lite besviken över att vi inte hann besöka Anna Lindhs grav vid Katarina kyrka också (hon identifierar sig av förklarliga skäl mer med henne än Palme), men vi lovade att så ska ske i sommar i stället.

I går kväll gick jag sedan ner till Hornstull där jag sammanstrålade med Peter för middag på krogen Linje Tio. Vandrade hem genom ett nästan mörklagt Tanto och möttes vid hemkomsten vid halv elva av en Ejda som studsade omkring i soffan och en Tage som slocknat sedan länge.

I dag reser vi hem till snöskottningen och Katten Karlsson, vi tar flyget den här gången. Det har varit en fin vecka med bra aktiviteter hela vägen och nästan helt konfliktfritt mellan kidsen. Den enda plumpen i protokollet kom väl egentligen innan vi ens kommit iväg på allvar – Ejda blev åksjuk redan i bussen mellan Vittangi och Kiruna och kräktes ner sin overall.

Men det finns ju tvättmaskiner.

Några tankar från Bastuträsk

På väg norrut igen efter ett par dagar på resande fot i huvudstaden, det var julmingel på Storytel i onsdags kväll, och i går åt jag lunch och pratade framtid med min förläggare. Hann även med ett besök till Sundbyberg för att inspektera ett par nyanlända tvillingar. Utifrån vad jag kunde notera är det här med tvillingar ingen konst, då de sov sig igenom hela den 90 minuter långa fikastunden.

När jag reser själv brukar jag i möjligaste mån försöka vara ekonomisk, det är enklare att utsätta sig själv för lite umbäranden än hela familjen. Alltså tog jag bussen (som kostar 100 kronor för ett årskort inom Kiruna kommun) in till staden, klev av ute på E10:an och gick de två kilometerna ut till flygplatsen och fick vänta i tre timmar innan flyget skulle gå. Väl i Stockholm tog jag flygbussen in till staden efter att ha köpt biljetten i mobilen – 20 kronor billigare än i automaten vid hållplatsen! – när jag vandrade från gaten. Väl vid Cityterminalen promenerade jag till Södermalm, och sedan upp igen till Norstedtshuset på Riddarholmen efter att snabbt ha svidat om.

Det billigaste alternativet för hemresan visade sig vara nattåget. Egentligen borde jag så klart alltid välja detta alternativ och i teorin älskar jag den inre resan, men i praktiken är det värre. I går kväll när jag fejstajmade med Ejda och hon med daller på rösten sa att hon saknade mig så mycket, sken hon upp när jag sa att jag snart skulle promenera till tågstationen. Då kommer du ju hem snart! Ehm, ja, jo, typ, tåget anländer Kiruna station tjugo över två på eftermiddagen, lagom så att jag missar tidiga bussen hem, jag är i Vittangi halv sju i morgon kväll.

Mindre entusiasm i fyraåringens röst efter det.

När man då vet att det fortfarande skulle finnas tid att traska bort till Södra station och ta pendeltåget upp till Arlanda och hinna med kvällsflyget upp till Kiruna och vara hemma i Vittangi före midnatt, känns 16 timmar i en liggvagn med en medelhastighet på cirka 75 kilometer i timmen sisådär.

Nog för att det vid det laget skulle ha gått loss på över 3 000 kronor för en biljett, men ändå.

Men visst, nu när morgonen motvilligt gryr över de snöklädda skogarna i Västerbottens inland någonstans mellan Bastuträsk och Jörn och jag har hela kupén för mig själv eftersom alla andra klev av redan i Umeå vid halv sju i morse, då känns livet helt okej.

Stockholm och livsfarliga bokhyllor

Ett dygn av resande har passerat, jag åkte ner till Stockholm i går förmiddag för att gå på releasefesten för Peters nya, mycket fina roman Julia & Paul. Trevlig tillställning, även om mitt huvud i dag är lite upprört på Peter eftersom han stack åt mig så fasligt många drinkbiljetter. Inte vad den här kroppen behövde i denna intensiva period där jag gång efter annan verkar behöva skjuta fram deadlinen för Virus 4. Hade utlovat en första leverans till min redaktör i går, och lyckades resandet till trots få ner de 10 000 tecken som saknades för att kunna sända iväg avsnitt 1-7 innan det var dags att dra på sig festkavajen, alltid något.

På tal om böcker, så vaknade tre fjärdedelar av vår familj (Tage sov som en stock) med ett ryck natten till söndagen, om den slitna klyschan tillåts. Bokhyllan i vardagsrummet, som gissningsvis härbärgerade runt 500 volymer, släppte helt enkelt från väggen och rubb och stubb brakade ner i golvet. Vill inte ens tänka på hur illa det kunde ha gått om det hänt på dagtid, golvytan där allt hamnade är en plats där barnen regelbundet leker. Bättre plugg innan den får komma upp igen, på min ära.

Åter i norr nu, har promenerat från flygplatsen ut till E10:an och hoppat på bussen hem.

Virusutbrott på Vasamuseet och Gröna Lund?

Många förslag på var Virus-finalen ska äga rum rasslade in på Storytel Originals instagramkonto i fredags och i lördags – bland förslagen kan nämnas Skansen, Naturhistoriska Riksmuseet, Café Fåfängan, Gröna Lund, Stadshuset, Vasamuseet, Gärdet, Arlanda, Centralen, arenorna Friends, Tele 2 och Stockholms stadion, Waterfront, Mall of Scandinavia, Operahuset, Dramaten, Rosenbad, Storkyrkan, Mosebacke och Sergels Torg. En del intressanta tankar har väckts i min skalle och flera av dessa platser kan helt klart komma att dyka upp. Ett ställe jag tänkt på lyser dock (ännu) med sin frånvaro, men det kan väl inte vara så att jag bara får skriva om de platser jag föreslagits, utan har möjlighet att utöver det tänka lite fritt?

Ja, det tycker jag nog.

Pigga branschsajten Boktugg intervjuade mig för övrigt i fredags om mitt läsarhjälpsinitiativ, och jag fick även chansen att lägga ut texten lite om Virus och mitt skrivande i övrigt.

Virushjälp efterlyses!

Trots att Virus nu alltså fått ett halverat konferensrum döpt efter sig så kan jag inte lägga mig ner och vara nöjd – kampen för att skriva klar Virus 4 går oförtrutet vidare. På Storytel Originals instagramkonto efterlyser jag i dag förslag på hur säcken ska knytas ihop när det kommer till var den ska äga rum. Välkända platser som Skrapan, Västerbron, Globen, Bromma flygplats, Nytorget på Södermalm och Läkarhuset vid Odenplan har redan spelat dramatiska roller i handlingen – men vart ska spektaklet ta slut? Jag tänker mig att det bör vara stort och inbjuda till något riktigt rafflande bombastiskt. Klicka er dit och lämna bra förslag, vetja!

9 timmar Sthlm, 11 timmar resa

Måndag i Stockholm. Klockan ringde 04.20, bil till Kiruna flygplats, tog gryningsflyget ner, flygbussen in mot stan, klev av vid Sankt Eriksplan och vandrade söderut, satte mig på Kulturhuset och jobbade lite. Gick vidare ner till Norstedts på Riddarholmen där jag höll i ett seminarium om att skriva med ljudbokspubliken i fokus, höll ett liknande förra veckan. Därefter promenad och buss ut mot Gärdet för lite research vid Kaknästornet, har en spektakulär tanke gällande Virus 4 som jag ville se om den höll i verkligheten (tror den gjorde det), och promenerade sedan längs Djurgårdsbrunnsviken in mot stan för en alkoholfri ölträff (har ju en bilresa Kiruna-Vittangi att klara av innan den här långa dagen når sitt slut) med Peter för att fira att hans nya roman gått till tryck i dag (dock hittar jag den tyvärr inte länkbar på internet ännu) och därefter ny promenad till Cityterminalen och flygbussen. I detta nu passerar vi … Infra City kanske och jag är mosigare än pulvermos i skallen.

Måste försöka skriva lite på flyget, har inte alls hunnit nå dagens kvot ännu.

De två stockholmsbesöken den senaste veckan har varit fina, om än hektiska. Nog saknar jag stadens brus ibland.

Såg för övrigt i morse att gårdagens kvällsflyg var två timmar försenat, och landade först klockan ett på natten i Kiruna. Låt oss alla unisont hoppas att något liknande inte sker i kväll.

Stockholm i mitt hjärta

Gud, vad kan man egentligen skriva efter en sådan här eftermiddag? Jag satt och bråkade med en trilskande epub-fil (mer om det en annan dag) de två första tredjedelarna av arbetsdagen, och när jag äntligen fick tid att sätta mig framför Virus-dokumentet hann jag knappt ens leta upp vart jag slutade i går innan första flashen plingade till i mobilen.

Det blev inget mer arbetat efter det.

Som så många andra är jag genuint stolt över hur Stockholm verkar ha reagerat på händelsen. Det kändes konstigt att känna sig delaktig i skeendet, trots att jag var så långt bort och inte har haft staden i min vardag på så länge nu. Men just de där kvarteren, de cirka fyrahundra metrarna mellan Adolf Fredriks Kyrkogata och Åhlénshuset vid Mäster Samuelsgatan, jag nötte ju dem dagligen under tre eller fyra års tid, jag minns inte exakt i skrivande stund vilket år jobbet flyttade till Söder och jag började promenera Odenplan-Slussen tur och retur varje dag, men jag gick ju där, söderut på morgonen, norrut på kvällen. Drottninggatan är under rusningstid knappast ett mysigt ställe den där mest centrala sträckan, men på morgnarna innan butikerna öppnat och folk mest promenerar till sina arbeten och skåp- och lastbilar står och lastar ur varor inför dagens kommers, då tänkte jag faktiskt ofta det, att gatan ändå har en identitet och ett liv bortom faktumet att det Sveriges mest centrala shoppingstråk.

Nu lär man väl aldrig se på varutransporter där på samma sätt. Usch.

Men stockholmarna, med hashtaggen #openstockholm och Facebookkompis efter Facebookkompis som i dyningarna av att människor strandsattes när kollektiv- och regionaltrafiken stängdes bjöd ut sina hem, erbjöd skjuts och i största allmänhet räckte upp sina händer och sa om någon behöver hjälp, bara pinga till eller kom.

Det var väldigt fint att se.

Sakta jag gå genom stan

Rolig tillställning i går kväll, jag höll i så länge baren höll öppen, vilket enligt mitt McDonaldskvitto vid Medborgarplatsen som skvallrar om att jag var där strax före klockan ett bör ha inträffat cirka tjugo minuter tidigare. I dag har jag således varit lite trött i bollen och har långtifrån nått min skrivkvot, men hemresan mot norr har knappt ens börjat, så tiden på flygbussen, vid gaten och på planet borde nog kunna hjälpa mig med den saken.

Har hela dagen gått och känt att jag borde höra av mig till någon, ta en fika, umgås med mina Stockholmsmänniskor. Men ibland när jag är här drabbas jag mer av en diffus önskan att umgås med staden snarare än dess invånare, som nu i kväll, då jag i stället för att efter skrivpasset på Louie Louie klämma in en fika före hemfärden i stället valde att promenera hela vägen från Skanstull upp till Sankt Eriksplan via mina gamla hoods vid Odenplan.

En del butiker och restauranger hade bytt skepnad och namn, men mycket var ännu sig likt. Att min gamla favoritsunkpizzeria Derya på Upplandsgatan numera var något sorts gourmandpizzaställe gjorde mig dock lite nedstämd.

Klev just på flygbussen vid Sankt Eriksplan, dagens snöfall hade börjat övergå i ett nollgradigt regn och människor runt mig hastade hemåt.

Det är en så dubbel känsla här i Stockholm numera, den av att både höra till och samtidigt inte göra det, ett känsloläge som är svårt att få grepp om.