Kärlek, otrohet och det däremellan

harrysally.jpg

Jag menar inte att livet är dåligt för det är det inte. Men det är klart att det blir bättre när det är regisserat. Och aldrig är väl det mer tydligt än på nyårsafton, denna årets mest överskattade dag tillsammans med midsommarafton. Jag vet inte varför jag rent generellt är anti den här dagen, kanske är det för att jag egentligen vill att mitt liv ska vara en romantisk komedi och verkligheten lever väldigt sällan upp till det.

Jag tänker inte bli långrandig om nyår på film nu, det finns det folk som får betalt för att bli. Jag gillade artikeln i ämnet i DN i går som av någon lat anledning fortfarande inte går att hitta på nätet, men åh de borde ju så klart ha tagit med den väldigt hjärtknipande nyårsscenen i Can’t buy me love, som jag nämnde i ett helginlägg härförleden. Och självklart tänker även jag göra det mesta för att årets nyår ska bli en rolig sådan. För andra gången på mindre än en månad tänker jag i kväll använda ett visst mått av smink, det har till och med inkommit önskemål om att det ska användas kajal, för vad är makeup om inte en lätt vinkning till filmens förskönande av verkligheten och det är precis vad jag söker tror jag och om även kajalen åker fram är det väl ingen tvekan längre, tiden går nyåret till trots faktiskt bakåt och jag är tjugo år gammal igen.

Bilden är så klart från När Harry träffade Sally, turturduvorna står i mitten av bildens nedre del och Harry har just gjort den klassiska kampen mot klockan-ruschen genom New York City för att kunna hitta Sally lagom till tolvslaget så att deras läppar kan mötas lagom till Auld lang syne börjar spelas och aldrig skiljas de två igen efter detta. Åh om det ändå vore som på film och jo, den heter faktiskt När Harry träffade Sally på svenska även om de flesta säger När Harry mötte Sally till vardags och såväl min dvd-utgåva av filmen och Stadsteaterns nu aktuella pjäsversion av filmen också bär möttenamnet. I DN:s nyårsfilmsuppslag i går tog de det säkra före det osäkra och kallade den mötte på ett ställe och träffade på ett annat – men ska man vara riktigt riktigt petig och det ska man ju vara ibland så hette den till och med När Harry träffade Sally… när den gick upp på svenska biografer, vilket man till exempel kan se här på vår statliga filmcensurbyrås hemsida. Men precis som de som läst Dannyboy upptäckt är ju tre punkter ett totalt onödigt sätt att avsluta oavslutade meningar på så det var väl inte hela världen att de försvann någonstans längs vägen. Och joy! nu lyckades jag få även den här titeldiskussionen att handla om mig själv, att jag aldrig aldrig aldrig lär mig.

Anyways – nästa år tänker jag skriva en roman om kärlek, otrohet och det däremellan som ska bli som vore det på film. Låt det bli mitt löfte.

Gott nytt år på er!

Systemet och jag

Jag lyckas aldrig ha normala relationer med kvinnorna på mina Systembolag.

Det var elva minuters kö när jag kom in på Systemet vid Odenplan i går och jag ställde mig vid en tom disk och skrapade mina sex trisslotter som jag bytt till mig från ett par vinstlotter jag fått i julklapp. Jag vann hundra kronor till, så nu har jag fyra nya oskrapade i plånboken. Jag kan aldrig växla in trisslotter i pengar, måste ta nya lotter om det så innebär skrapning in absurdum men jag har ju i och för sig aldrig vunnit något mer än 200 kronor på en lott så jag har väl aldrig egentligen ställts inför plötsligt händer det-faktum.

Men det var ju inte det det här skulle handla om.

Väl framme i kassan hade jag turen att få handla av den söta mörkhåriga tjejen jag brukar vilja få handla av, även om jag vilket jag berättat om tidigare alltid haft svårt att styra Systemets kösystem med hjärnan men just den här dagen fungerade det för jag koncentrerade mig ordentligt. Jag angav mitt ärende vilket var två champagneflaskor i 250-kronorsklassen och hon började smattra på tangentbordet och försvann snart iväg och återkom med två flaskor och log mot mig och jag drog mitt Visakort och tänkte att nu är jag äntligen vuxen och så sa hon får jag titta på ditt leg också? och magin var bruten. Ja visst svarade jag och rodnade väl och gav henne mitt pressleg för det känns ju lite mer personligt och unikt än körkortet och hon tittade på det och delade min rodnad och sa oj det här har ju jag tittat på förut och försökte le och förlåt så mycket. Jag fumlade med mitt leg och sa du behöver inte be om ursäkt och såg på mina champagneflaskor och hon försökte le igen och sa du får ta en kasse och jag tackade och sa hej då och jag har ingen aning om hur jag ska få till en bra slutknorr på det här inlägget så jag sätter punkt här.

Rebecka, Amanda och den namnlösa

För sen insomning, för tidig uppvakning. Men here we go ändå:

Det här med namn. Jag vet inte hur det kommer sig men jag är besatt av att titelbestämma mina romaner innan jag knappt ens börjat på dem men slående ointresserad av att namnbestämma mina karaktärer. I Dannyboy & kärleken gick jag hela romanen igenom utan att ge den kvinnliga huvudpersonen ett namn. Jag har inget uttömmande och konkret svar på vad det var ett uttryck för – jo ett uttömmande vilket ni väl lär bli varse men inte konkret – men det var inte, som Jessika Gedin kåserade om i ett avsnitt av Kobra förra våren, ett uttryck för att kvinnan i den unga manliga samtidslitteraturen var ett sorts väsen eller objekt och inte en individ eller hur det nu var hon sa, jag minns inte för det var för länge sedan och jag har som sagt sovit väldigt lite i natt och hon nämnde egentligen inte ens vare sig boken eller mig med namn (det gjorde hon däremot i radio här och skrift här och hon verkade väl … ja låt oss säga endast måttligt imponerad i båda fallen men hon är trots det den enda som nämnt min roman i tre olika typer av medier vilket väl ändå … tja, känns lite fint) men hon pratade om flickan med betoning och det var rätt uppenbart vartåt hon pekade om man visste vad hon menade.

Anyways, jag håller inte med även om det inte var vad det här egentligen skulle handla om. För jag tror att den främsta orsaken till att hon inte fick något namn är att hon helt enkelt aldrig funnits. Hon är en fantasifigur som till skillnad från de övriga kvinnorna i den boken inte hade någon verklig förebild och ju längre skrivandet gick insåg jag att jag med flit undvek att namnbestämma henne och eftersom det dessutom var så att man aldrig fick något klart besked om vad den manliga huvudpersonen heter heller – för nej, trots att även jag vid något tillfälle valt att kalla honom Dannyboy i något sammanhang även om jag helst vill kalla honom bara för han, honom eller den manliga huvudpersonen så anser jag ändå det vara så att det aldrig med säkerhet i boken fastställs att han faktiskt heter eller kallas så för visst, han skriver troligen Dannyboy på den immiga badrumsdörren men det står ingenstans att han faktiskt gör det och bara för att det i slutet de facto står att hon lägger till & kärleken när imman åter gör texten synlig så har jag alltid valt att se det främst som en blinkning till bokens titel som ju egentligen var bestämd på annat håll redan långt innan jag började skriva på romanen. Oj det blev kanske den längsta mening jag bloggat ihop.

Men det är egentligen inte heller vad det här skulle handla om.

Det finns dock en konkret orsak till att jag inte gav henne något namn – de jag hade var redan slut. Ända sedan jag började skriva skönlitterärt med någon sorts större ambition i artonårsåldern har jag använt namnen Rebecka och Amanda på mina kvinnliga huvudkaraktärer. Min första roman, som jag skrev som specialarbete i trean på gymnasiet, hette Jag älskade Rebecka och kommer kanske om allt vill sig väl här i världen faktiskt att bli en utgiven roman i en helt ny version någon gång i framtiden eftersom jag verkligen gillar historien men inte känner mig redo att skriva om den än. Mitt andra romanförsök, som jag skrev av bara farten när den första var klar och jag till min förvåning insåg att mina klasskamrater inte ens börjat på sina specialarbeten ännu, kallade jag för Svensk graffitti 1994 och där hette hon Amanda. Vid tidpunkten tyckte jag att bok nummer två var mycket bättre än bok nummer och visserligen var det väl där karaktären i Dannyboy föddes, Sandvikenepisoden som utspelar sig utanför Princess i Dannyboy är till och med klippt från den boken, men i dag anser jag dock den första boken vara bättre. Men det är inte heller vad det här handlar om.

Så har det fortsatt. I alla textprojekt av större längd har jag fortsatt att använda samma namn. Varifrån Rebecka kom minns jag inte. Amanda springer dock ur min crush som artonåring för Amanda Rydman när hon var programledare för Musikjournalen i P3 och var ihop med Andres Lokko som skrev i Pop som jag analyserade varje kommatecken i och när jag såg henne på bild i Aftonbladets Pulsbilaga iförd en av t-shirt med Saint Etiennes klassiska Barbapapamotiv så blev jag helt ärligt kär så där som man kan bli när man är arton och kommer från en småstad och aldrig någonsin tror att man kommer att träffa människorna man vurmar för i verkliga livet och namnen har fortsatt att följa mig ända fram till i dag. Konstigt nog har jag nästan aldrig känt någon med namnen Rebecka och Amanda fram till rätt nyligen.

Att sedan namnet Amanda i den tryckta versionen av Dannyboy & kärleken är ändrat till Agnes är en helt annan historia som beror på orsaker som jag kanske berättar om här någon gång men troligen inte.

Det var det jag ville skriva om nu. Historien om Rebecka och Amanda och hur det delvis kom sig att hon, hon som trots att hon inte finns är den karaktär jag älskar mest av allt jag skapat och jag hoppas hoppas hoppas verkligen att hon får ett långt och lyckligt liv, aldrig fick något namn och varför en av huvudpersonerna i min nästa roman utan tvekan kommer att heta Amanda.

Och nu frukost och tio dagars ledighet. Oh joy joy!

Smörjt ego

Jag skulle inte ha kunnat sagt det bättre själv:

“Jag kan säga att jag lade ifrån mig boken med en härlig feel-good känsla i magen. Man får en påminnelse om att livet visserligen inte alltid blir som man tänkt sig men att det oftast löser sig ändå i slutändan, hur illa det än ser ut. Bonus dessutom för det tokigt snygga bokomslaget!

Det är lite av en generationsroman. Vår generations Jack (av Ulf Lundell). Det här är en bok man ska ha läst!”

Inte nog med att hon gillar boken, hon hyllar omslaget och därmed (väl?) indirekt min överkropp också. Precis vad jag behövde denna sjukt såsiga jobbtorsdag. Hela blogginlägget finns här.

Nu ska jag gå hem.

This is the year, som Marit Bergman sa

Det går mot sitt slut. Året. Man ska sammanfatta. Jag vet inte. Jag vet inte om jag kommer att orka det. Man borde sammanfatta årets bästa böcker, filmer, skivor, tv och bakfyllor. Men jag vet inte om jag har tid och ork till det.

2006 präglades annars av två saker litterärt för mig. Dannyboy kom ut i pocket, vilket var väldigt väldigt trevligt, och mitt jobb med bok nummer två gick bakåt, vilket var väldigt väldigt tråkigt. 2007 kommer ingen bok av mig att komma ut i pocket, vilket torde innebära att arbetet med bok två borde gå framåt enligt all tillgänglig logik. 2007 ska därför bli året då bok nummer två blir klar, råmanuset åtminstone. Då är jag bara ett och ett halvt år försenad i min ursprungliga sovjetiska femårsplan, men så gick det ju som det gick för Sovjet när de inte kunde tänka sig att anpassa sig och kompromissa. Jag gör inte om deras misstag.

Från och med fredag är jag ledig i tio dagar, förhoppningsvis ska jag få fart på skrivandet då, inleda det nya året bra och få en uppfattning om tanken på hon som är med barn är lika bra som när jag vaknade kallsvettig förra veckan. Jag tror det. Men det kan väl lika gärna gå åt helvete igen antar jag.

Eller ja, det nya året lär väl inledas med en rungande baksmälla, men det är en helt annan historia.

Hemvändarfixen (3)

Kör du cross?

När jag hör frågan i kön till Underbar i Sandviken tar jag raskt upp mobilen och skriver in den i telefonen. Det är killen framför mig i kön som ställer den till han som hamnat bredvid mig. Nej, men jag körde gocart i några år, svarar han. Längre hör jag inte, jag har fullt upp med att anteckna.

Senare under kvällen tar jag fram min mobil och filmar dansgolvet, där det gröna stroboskopljuset smattrar fram till tonerna av Hips don’t lie om och om igen, känns det i alla fall som. Jag tar en del kort, tycker att det är jätteroligt. Småstadsvansinnet måste dokumenteras, även om rökmaskinen gör det svårt att få några bra bilder och när vimmelfotografen frågar om han får ta en bild på oss säger jag självklart och tänker att fan vad tuffa och roliga vi är som kan vara avslappnade i den här miljön som vi egentligen skrattar åt.

Men efter ett tag lägger sig en fadd smak i min mun. Vad är det jag tycker är så roligt med det här egentligen? Vad är egentligen skillnaden? Sure, jag tycker verkligen att det är vansinne när en bekant frågar mig tycker du de där tjejerna är fräscha? och jag svarar tja, de är väl söta på ett så där småstadsaktigt sätt, men jag tycker de ser rätt banala ut, jag tycker nog hon är sötare i sånt fall, och nickar mot en rödlockig tjej en bit bort som mer ser ut att höra hemma på Södra teatern. Hon? frågar han skeptiskt, och fortsätter hon är en sån som inte vaxar bikinilinjen varje dag, det ser man ju, jag vill ha fräscha tjejer. Visst, det är ytligt och lite osmakligt, men konversationen förs varje helg i Stockholm också och har egentligen inget med Sandviken att göra.

Så vad är egentligen skillnaden? Jag vet inte. Jämt när jag är i Gästrikland eller befinner mig i sammanhang som påminner om Sandviken inser jag hur jävla lätt det är att göra sig rolig över småstaden och allt som följer den i kläderna, frisyrerna, dialekterna, attityderna, värderingarna och allt det andra som är så jävla fucking superlätt att skratta sig blå åt när man lämnat det och tagit sig vidare till en annan tillvaro. En högre tillvaro. En bättre tillvaro. Inbillar man sig.

Men jag vet inte. Samtidigt som jag vägrar bli en del av småstaden igen kan jag inte låta bli att på min vandring hemåt från Underbar som jag tröttnar på efter en dryg timme ta en sväng genom det jag lämnade bakom. Jag går ner till stadshotellet Princess, som gjort sin femtioelfte renovering och ägarbyte och för tillfället heter Livingroom/Marquee. Jag har haft fantastiskt roligt där vet jag när jag går förbi de två entréerna och en tjej i tunn blus gråter sittande på stenmuren för att vakterna ansett henne vara för full och lett henne ut och nu är hon otröstlig för livet finns där inne och hon får inte vara med. Det här var även mina gator även om det var länge sedan nu och jag svänger runt hörnet upp mot Storgatan för att ta en sista titt in på Lillpuben, det närmaste Sandviken kommer en alternativ scen antar jag, innan jag går hem. Det är överfullt därinne och jag ser ett par gymnasieansikten jag minns men inte hejar på för det är enklast så, vi gick i parallellklass men jag slår ändå undan min blick, låtsas som att jag inte ser dem inte för att jag ogillar dem utan för att … nej jag har faktiskt ingen aning. Så går jag de sista 300 metrarna hem och är hos mamma igen. Mina systrar är kvar där nere. Mina vänner är kvar där nere, jag kan fortfarande se deras besvikna blickar när jag lämnar dem och går, jag är en banger och jag kan se i deras blickar att jag anser mig vara förmer när jag går och lämnar dem kvar. Jag är hemma trots att det är 20 mil hem och jag inte känner mig hemma.

Men vad är egentligen skillnaden? Människor är sig lika överallt. Jag tror verkligen det. Det är så här människor är och även om jag troligen aldrig kommer att sluta göra mig lustig över mitt ursprung så är det en så stor del av mig att jag vet att jag hycklar så jävla hårt varje gång jag gör det. Jag ser mig själv i dem och kanske är det bara överlevnadsinstinkten som får mig att resa mig ur mammas soffa för att ta tåget söderut igen i dag, just exakt precis nu.

Hemvändarfixen (2)

J har bangat.

Jag stannar hemma och chillar.

Mes. Jag tänker aldrig aldrig aldrig förlåta honom. Men som tur är verkar det finnas andra som är sanna vänner.

Jag sitter i min mammas soffa, dricker en öl och slötittar på tv. Mamma sitter bredvid och skrattar lite åt Harry Potter. Sandviken ser väldigt mörkt ut där utanför. Det snöade lite i morse, men när vi åkte hem från pappa för några timmar sedan föll ett lätt duggregn över världen. Förra året var det tio grader kallt har jag för mig. Och så säger de att inget någonsin förändras.

Så det blir en hemvändarutgång ändå. Hur den slutar vete gudarna. Det brukar vara så.

Hemvändarfixen

Julen är nog det mest repetitiva jag har i mitt liv. Jag kan inte erinra mig att en enda jul sedan jag flyttade hemifrån för elva år sedan sett annorlunda ut. De följer ett så exakt mönster att det inte finns någon som helst anledning att färdas in i minnets vrår för att erinra dem, man kan göra dem med förbundna ögon med öronproppar istoppade istället, varför man nu skulle vilja göra det. Klapparna må variera, men rörelsemönstret är detsamma – tåg till Gävle och därefter en rörelse västerut genom Gästrikland via Sandviken mot Kungsgården, och sedan samma väg tillbaka. Julaftons dag hos mamma i Sandviken, julaftons kväll hos pappa i Kungsgården, åter till mamma framåt juldagens seneftermiddag och efterföljande hemvändarutgång i Sandviken varefter annandagen spenderas i bakfyllans tecken för hemfärd mot Stockholm endera samma kväll eller förmiddagen därpå. I elva år, utan större variation. Det är tryggt, jag gillar det och vill inte ha det på något annat sätt för förändring skulle vara av ondo.

Just i år verkar dock kvällens utgång osäker eftersom min trognaste vän i avseendet för någon vecka sedan skrev vi hade ju så jävla tråkigt på Princess förra året och jag sa ja men vi behöver väl inte gå dit, vi kan väl bara gå till Lillpuben och dricka öl, det var ju jättetrevligt där för två år sedan och får svaret nä jag vet inte jag är skeptisk får jag tyvärr erkänna varefter paniken börjar bubbla i mig för förändring är ju av ondo och jag vet inte hur jag kommer att tänka känna agera om jag inte får min årliga trygghetsfix och en efter en har de fallit ifrån och visst vi var så jävla fel på Princess förra året men det finns ju trevliga hemvändare, de måste finnas för de kan ju inte bara ha slutat existera, det måste väl ändå fortfarande finnas några som inte fallit ner i familjelivets svarta vuxenhål? Det är väl inte bara jag kvar?

Visserligen jobbar jag i morgon, åker ner till Stockholm redan vid elvatiden och skulle må väldigt bra av att inte dricka på gästrikevis i kväll, särskilt nu när James Brown gått och dött och vi måste skriva om honom och jaga kommentarer. Men det har inte med saken att göra. Jag kommer att få panik. Det går inte att bara rycka på axlarna och säga äh jag bryr mig inte. Inte när man bara är hemma två gånger om året och aldrig aldrig aldrig skulle komma på tanken att gå ut här vid ett annat tillfälle. Så jag måste. Vi måste. Hör du det J? Jag kommer aldrig aldrig aldrig att förlåta dig om du bangar.

God jul i spandexbrallor

julgran.jpgSnön ligger vit på taken och bara Daniel är vaken. Nej, gräset är grönt, det är fem grader varmt och jag hör mamma vissla i duschen, men i övrigt är allt jag skriver sant. Julen är här, Sandviken står kvar och julgranen är tänd och klapparna ligger där under men inte mina för jag har som vanligt glömt att köpa klisterlappar så jag får snylta av mammas senare och jag hoppas att jag kommer ihåg vem som skulle ha vad utifrån formen på paketen. Hon är för övrigt skeptisk till att Åhléns skulle vara öppet i dag, så det blir nog till att knata bort till ICA Kvantum och köpa den sista julklappen. Fantastiskt.

Alvplågan som gisslat internet den senaste veckan nådde även mig. Min kollega Therese alvade mig på jobbet i fredags när julnyhetstorkan satte in, jag bifogar länken här. På personalfesten på nationen hösten 1995 var jag för övrigt utklädd till Peter Pan och var inte allt för olik den dansande jeppen framåt natten även om jag inte var randig. Åh, jag minns de åtsmitande gröna spandexbyxorna och att Tingeling tyckte att jag hade väldigt snygga lår. Oh the memories.

Oj, nu hör jag julgröten kalla på mig från köket. En fantastiskt god jul till er alla!

Kom-ihåg-lista

Vattna blommorna. Check.

Lappa ett par jeans. Check.

Välta en skurhink på diskbänken så att ett glas fyllt med brusmagnecyl trillar ner på golvet och går i tusen bitar och gör det väldigt blött på köksgolvet. Check.

Dammsuga. Check.

Chatta med min syster. Check.

Äta mat och kolla på ett halvt Arkiv X-avsnitt. Check.

Ladda mobilen. Check.

Packa väskan. Check.

Betala räkningar. Check.

Lyssna på den hemliga jullåtslistan två varv. Check.

Tvätta och hänga tvätt så att jag har något rent att ha på mig när jag kommer hem igen. Check.

Nästan glömma att vattna julstjärnan på vardagsrumsbordet men komma ihåg den precis innan jag ska åka. Check.

Borsta tänderna. Check.

Skriva ett blogginlägg innan jag packar ner datorn. Check.

Mot Gästrikland!