Den 31 oktober 1997

Jag letade efter ett bokmärke i går. Jag har läst några dagar i Kjell Erikssons Mannen från bergen men inte haft något att stoppa i den när jag lagt den ifrån mig, och pedanten i mig hatar att lägga böcker uppfläkta på bord eller golv. Letade längs bokhyllorna, där min blick slutligen fastnade på Carina Burmans Den tionde sånggudinnan, som jag uppenbarligen aldrig läste ut, ett bokmärke stack upp mellan sida 226-227. Jag tog fram boken, öppnade den och plockade ur det, ansåg risken vara minimal att jag skulle läsa vidare nu, jag minns inget mer av handlingen än att den kretsar kring en ung kvinnlig forskarstudent i början av 1900-talets Uppsala, jag har en vag minnesbild av att hon blir full eller illamående eller något sånt hemma hos en professor och lider hemska kval. Kanske borde jag läsa om den från början. Jag älskar ju Uppsala.

Nu var det inget riktigt bokmärke. Det var ett kvitto. Ett Systembolagskvitto daterat 971031. Jag tappade balansen när jag såg det, det var inte som ett knytnävsslag men som en påminnelse om den tid som flytt, och vi vet ju alla att jag älskar att frossa i det som varit men inte längre är, eller som kanske tyvärr fortfarande är trots att det inte borde vara det.

Vad jag handlade är egentligen inte viktigt men det var 2 bärkasse, 1 Carlsberg Sort Guld, 5 Kronenbourg fl, 3 Lapin Kulta 7.0 brk samt 2 Lustgårdens Päron. 153 kronor. Det är en lite lustig blandning, jag har väldigt svårt att se vad jag skulle ha de sjuprocentiga Lapin-ölen eller cidern till, men jag kan inte riktigt komma på vem annars i min närhet som skulle ha dem. Jag antar att jag aldrig får veta.

Hösten 1997 var jag barchef – eller barmästare som det egentligen heter – på Kalmar nation. Jag läste c-kursen i litteraturvetenskap men skulle inte komma att skriva min c-uppsats förrän sommaren efter under ett förlängt veckoslut i juli när jag randade ur mig alltihop under de få lediga dagar jag hade kvar på min korta semester från att vara andre kurator – ekonomichef på rikssvenska – på nationen vilket var mer än en heltidsanställning. Resten av semestern hade jag och min flickvän tågluffat Uppsala – Berlin – Prag – Budapest – Wien – Venedig – Milano – Nice – Toulouse – Paris – London – Amsterdam – Uppsala. Jag bodde i en lägenhet på Fredsgatan vilket likt min nuvarande gata var en liten skitgata som ingen kände till trots sitt centrala läge eftersom den var undanskymd och oviktig och saknade landmärken, en lägenhet jag fick för att jag skrivit i en bostadsannons i UNT att jag var en seriös student och han som skulle komma att bli min hyresvärd imponerades av att jag visste att första världskriget började 1914, vilket råkade vara portkoden och väl kanske sa mer om hans syn på dagens utbildning än mina historiekunskaper. Det var min femte termin i Uppsala och jag trodde nog då att jag kanske aldrig skulle komma att lämna staden jag kommit att omfamna så trots att jag stundom hatade den mer än något annat.

Det framgår inte av kvittot vilket Systembolag inköpet gjordes på. Jag antar att det var butiken på Skolgatan, som låg bara några kvarter från mitt hem och som sades vara den Systembutik i Sverige som hade högst omsättning. Hur det var med den saken fick jag aldrig någon klarhet i, butiken finns heller inte längre, den slog igen i samma veva som de byggde om butikerna i Svavagallerian och vid Vaksala torg till självbetjäning om jag inte minns fel. Jag gillade den, det är det närmaste ett ”eget” Systembolag jag kommit, hur konstigt det än må låta. Det fanns ett butiksbiträde där som brukade himla med ögonen när jag klev fram och vid fler än ett tillfälle sa är du här nu igen? med en ton som var menad att låta lättsam men inte riktigt var det. I slutet innan jag flyttade brukade jag försöka att undvika att hamna i hennes kassa. Att styra Systembolagets kölappssystem är dock svårare än vad man kan tro.

Anyways – jag blev tvungen att rota fram en gammal fotolåda med bilder från Uppsalaåren, andra halvan av 90-talet. Det finns en hel hög bilder jag borde scanna in och spara för eftervärlden – eller jaja, för mitt eget höga nöjes skull mest då. Nån dag ska jag göra det. Men just nu nöjer jag mig med kvittot, bokmärket, beviset på att det förflutna faktiskt hände.

Jag är inte mycket för ödet, jag tror mer på slumpens inneboende makt, vilket väl i och för sig låter som en beskrivning av ödet. Men det är ändå lite fint hur det ena leder till det andra. Jag kommer uppenbarligen aldrig bort från ungdomens förlovade stad hur jag än försöker. En deckare om dagens Uppsala ledde mig till en roman om samma stad för hundra år sedan som ledde mig till min egen tid där. Det är väl så nära man kommer antar jag.

Och jo. En bild scannade jag in.