Månad: juli 2010

Jag kan skriva, jag är inte rädd.

Fick en kommentar i går kväll, där jag angavs som en direkt inspiratör till att ett nytt bokprojekt kallatDimmaletting kommit till stånd. Jag är inte helt på det klara med hur projektet ska gå till eller hur det kommer att bli, men på deras om-sida står att läsa Kan man skriva en bok om två helt vanliga personer? I realtid? Och dessutom göra det riktigt bra? Självklart kan man göra det! vilket väl ger någon typ av fingervisning. Jag kommer absolut att följa utvecklingen av projektet och heja på.

Och ja, det känns väldigt fint att mitt projekt inspirerar andra. För vad än den etablerade förlagsvärlden och förståsigpåare vill göra gällande, så går det så klart att skapa god litteratur utan extern inblandning om man vill. Är det svårt? Självklart. Är det enklare om man har ett bra förlag med kunnig personal som stöd? Med all sannolikhet. Är det hopplöst att lyckas nå ut i bruset på egen hand? Näst intill, åtminstone än så länge. Men är det omöjligt? Nej!

Ett annat projekt jag följt en tid, där jag mig veterligen inte alls är någon inspiratör, är bloggen Lektören och dess modersajt Skrivsidan. Deras tanke är att inspirera och att utveckla författare in spe genom att sälja lektörstjänster om jag förstått det hela rätt, och det finns det ju fler som gör, men det jag främst uppskattar är bloggen, där det bjuds på en inblick i hur en lektör tänker samt tar sig an texter. Väl värt att ta med i rss-läsaren för den blivande författaren.

Ett avslutande torsdagstips om sociala medier-inspirerade litteraturprojekt är den väldigt uppmärksammade UR-serien Hej litteraturen!, som just nu sänds på SVT samt växer fram som bokprojekt på Facebook. Jag har själv inte hunnit se något av avsnitten ännu, men vad jag har hört så håller den god kvalitet.

Bye bye telefonen

Jag har varit telefonlös i 40 timmar, min iPhone stendog i måndags kväll när jag skulle uppdatera till den senaste versionen av operativsystemet. Efter tung hackning och uppbackning från Johannas idoga supergooglande lyckades vi dock vid 14-tiden i dag få igång den igen. Tror det kommer ett Lilla Gumman-inlägg om de dramatiska timmarna vad det lider.

En slutsats kan dras: Eftersom jag nästan hela tiden befann mig i närheten av min dator och mammas eller pappas trådlösa nätverk, hade jag hela tiden tillgång till mitt vanliga internet. Att jag inte kunde ringa eller bli ringd till brydde mig nästan inte alls. Lustigt hur fort det går att vänja sig av med telefonisamhället.

Nu har vi nått pappa, som är sista anhalten på vår tvåveckorssemester, på fredag bär det hemåt igen i några dagar. Farfar Åberg har i princip haft sitt barnbarn i famnen konstant sedan vi kom. Tack för det.

Att pusha eller inte pusha

Väldigt fin recension av ”Vi har redan sagt hej då” hos Boktoka i går. Dock skriver hon att hon stört sig på mitt marknadsföringsarbete av romanen, något som nästan verkar ha fått henne att inte läsa den.

Det är en svår balansgång det där. Hade jag inte jobbat aktivt med att marknadsföra romanen genom att få mitt självutgivningsprojekt omskrivet i bloggvärlden – det är främst där det har fått uppmärksamhet, traditionell media har inte alls skrivit lika mycket – hade jag troligen inte lyckats nå ut alls. Samtidigt är det så klart inte lyckat att skapa en antikänsla inför romanen heller. Själv tycker jag dock att den väg jag valde var den rätta, och egentligen den enda möjliga i och med självutgivningen. Att en del skulle ogilla det var nog oundvikligt.

Samtidigt vill jag understryka att alla de blogginlägg jag själv har skrivit om ”Vi har redan sagt hej då” nästan uteslutande har handlat om projektet, och inte om romanen i sig. Förutom när jag dristade mig till att reflektera över recensioner, så har jag verkligen försökt låta romanen som sådan tala för sig själv. Det är möjligt att jag inte alla gånger har lyckats, men det har ändå varit min ambition. Jag har en hel del grejer jag gärna skulle vilja dela med mig av gällande själva romanen, detaljer jag är sprickfärdigt stolt över, några saker jag kanske inte tycker blev fullt så lyckade och ett gäng allmänna reflektioner kring varför romanen blev som den blev, men jag håller dem för mig själv. Åtminstone ett tag till.

Är det färdigskrivet om självutgivningsprojektet här samt hos andra nu då? Jag hoppas inte det. Det ska ju för bövelen komma en ljudbok vilken dag eller vecka som helst, samt en pocketupplaga vad det lider också.

DJtv #65 – Sommarläsningsspecial

Vadå industrisemesterstiltje? Under vår vistelse på Åland beslutade vi oss för att strunta i dåsigheten och spela in ett rykande färskt tv-avsnitt. Och vad passar väl bättre än att diskutera de böcker vi passat på att läsa under sommarledigheten. Eftersom vi numera är tre i familjen blir det även tips och omdömen gällande Tages läsning. Ledtråd gällande hans favoritbok: En god bok kan ha flera betydelser.

Böcker som vi pratar om i veckans avsnitt:
Sara Stridsberg: ”Darling River”
Lena Sundström: ”Världens lyckligaste folk”
Patricia Cornwell: ”De dödas bok”
Carsten Jensen: ”Sista resan”
Sofi Oksanen: ”Utrensning”
Joar Tiberg: ”Vad säger fågeln?”
Tove Jansson: ”Mumin – Var är lilla My?”
Eric Sörling (red): ”Ålandsboken”
Jan Guillou: ”Ordets makt och vanmakt”

Johanna har även bloggat på Bokhora om inköpen i Mariehamns bokhandel på lördagen.

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.

Ordningen återställd

Nästan exakt på dagen två år efter att jag gjorde det senast, gick jag igår till Mariehamns stadsbibliotek och ställde saker och ting till rätta i det vackra biblioteksrummets hyllor.

Och jodå, de hade även tagit in ”Vi har redan sagt hej då”, men den var tyvärr – eller ja, det är ju bra för egot men dåligt för skyltningen – utlånad till den 23 augusti.

Déjà vu, banne mig.

Minns ni mitt Hallå bokbranschen, har ni internet?-inlägg förra sommaren, som kanske inte direkt skakade förlagsvärlden men åtminstone var en av startpunkterna till att branschen började diskutera framtidsfrågor på ett lite mer aktivt sätt under andra halvan av 2009? Något liknande har jag väl inte tänkt bidra med just nu, men jag tycker ändå att det är intressant att notera hur den amerikanska förlagsvärlden yrvaket och bestörtat nu tvingas se hur en del författare ratar deras tjänster och går direkt till Amazon för att sälja sina e-böcker, alltså en variant av det som redan skett i musikbranschen och som man hade kunnat räkna ut med lillfingret att det skulle ske även inom bokvärlden.

I Sverige tror dock inte Förläggareföreningen att något liknande kommer att ske, säger Kristina Ahlinder till DN, för här finns ett större samförstånd mellan författare och förlag. Well, tillåt mig vara skeptisk. Den svenska förlagsbranschen har nog bara sett starten på en våg av förändringar som kommer att ske de närmaste fem-sju åren. Visst kommer nätets påverkan på marknaden att ta längre tid här än i USA eftersom vi är ett så mycket mindre land, men att förändringen sakteliga kommer är jag tämligen övertygad om.

Hur som helst – det här inlägget var egentligen bara till för att tala om att Anders Mildner skrivit ett bra blogginlägg hos SvD om just det här med författarna, Amazon och de försmådda bokförlagen. Läs vetja.

Självskryt plus lastbryggshäng

Hepp!

En väldigt fin recension av ”Vi har redan sagt hej då” på bloggen Bokbiten.

På tal om ingenting annat: Så här ser lastbryggan ut där Brändös wifi-hotspot finns. Eller, det är inte riktigt sant, det finns faktiskt uppkoppling på bybiblioteket också, men vi lyckades inte tajma deras något sparsmakade öppettider med Tages mat- och sovschema. Så det fick bli lastbryggshäng.

Bara gula Blend som saknades för att göra det hela riktigt klassiskt.

Älska självsäkerheten i ett sådant namn

Jag skrev ju i går att vi skulle resa till det riktiga Finland över dagen. Vad jag menade var så klart Egentliga Finland, som är namnet på landskapet där Åboregionen ligger.

Besöket blev trevligt, om än relativt kort. Vi åt pizza, kollade in domkyrkan, promenerade och fikade längs den idylliska Aura å samt bytte blöja på Tage i Apoteksmuseets park.

Spädbarnslivet i en liten ask.

Jag gillar verkligen det här skärgårdslivet i teorin, Brändö är väldigt vackert och vår stuga ligger fint till med fantastisk utsikt mot viken. I praktiken går dock ensligheten mig på nerverna en smula, och avsaknaden av internet äter på mig. Det här skrivs från lastbryggan bakom Brändös matvarubutik, där de av någon anledning har valt att placera öns enda fritt tillgängliga wifi-nät. Synd bara att det är en och en halv kilometer att gå hit.

Nu börjar Tage skrika i vagnen. Gotta go.

Brändö-Berlin

Vi lever vårt skärgårdsliv. Inrutar tillvaron i Tages mat- och sovperioder. Ror ut med ekan på dagen, besöker en kobbe vi tror att ingen någonsin kanske satt sin fot på tills vi hittar en tom ölburk med utgångsdatum först i början av nästa år, sitter på altanen om kvällen, Johanna läser bok efter bok och jag sliter med ljudboken, redigerar mitt evighetsprojekt som jag påstått närmar sig målgång så många gånger att jag inte ens orkar räkna men nu tror jag kanske att det faktiskt är sant, målet är klart och tydligt i sikte – en vecka, kanske tio dagar, sedan så.

Vad fan är det som tar sådan jäkla tid, frågade någon nej okej då några. Säg det. En tidstjuv utan dess like är dock det här projektet, tur att jag inte skrev en tegelsten. Jag vill inte ens tänka på hur mycket tid jag skulle ha tvingats lägga ner om romanen varit 500 sidor istället för 240. Skulle jag göra det igen skulle det dock gå fortare, jag har lärt mig mycket under redigeringsresans gång och det finns säkerligen finesser i redigeringsprogrammet som hade kunnat snabba upp processen som jag inte har lärt mig. Nästa gång så.

Om jag nu orkar genomföra en nästa gång.

Vi har fått klart med en lägenhet i Berlin, en tvåa i Friedrichshain med inflyttning den 1 september. Fyra trappor utan hiss, vilket jag verkligen ser fram emot med barnvagnen, men i övrigt verkar det nästan overkligt bra. Vår hyresvärd verkar dock finnas på riktigt, så det ska nog ordna sig.

I dag tar vi en bilfärja över till det finska fastlandet och reser till Åbo en sväng. Jag har aldrig varit någonstans i det riktiga Finland förutom i Helsingfors, så jag ser fram emot resan.

Läsningen då? Som väntat har jag väl hunnit … 40 sidor i den första boken, skulle jag tro.

Livet på Brändö

Vi är på Brändö, den östraste av de åländska större öarna, betydligt närmare det finländska fastlandet än ”huvud-Åland” i brist på bättre ord i min vokabulär.

Vi har hyrt en stuga med tillhörande roddbåt, i går kväll satt vi på altanen och åt åländskt svartbröd och drack … eh, Tuborg Grön men hey vi är ju alla vänner här i Norden. Faktum är att det var ännu mer danskt, jag satt i min stol och lyssnade på syrsorna och läste Carsten Jensens ”Sista resan”. Har även tänkt läsa Sofi Oksanens ”Utrensning” – when in Finland! – samt Jan Guillous ”Ordets makt och vanmakt ”. Alla som känner mig inser att jag aldrig kommer att hinna med ens hälften den kommande veckan, dock tar jag mig friheten att drömma.

Nu ska jag byta blöja på Tage. Han är en jäkel på det här med att kissa.

#1

Sista dagen. Halva redaktionen är ledig. Semesterlugnet ligger tungt över hela TT. Måste väl städa skrivbordet senare, det kommer ju att användas av andra under överskådlig tid. Inte för att jag är särskilt stökig av mig, snarare tvärtom, men vissa spår har jag ju trots allt lämnat efter mig. Ska fira in ledigheten med att använda en timme av den återstående arbetstiden till att gå till tandläkaren.

Vi fick ett väldigt intressant lägenhetserbjudande i Berlin i går, håller andan för att tongångarna ska vara lika positiva över mejlen i dag. Gör det ni också vetja En minut vardera borde räcka.

#2

Jag är inte mycket för att säga hej då. Drar mig hellre undan när det ska göras, någon sorts blyghet som kommer fram och väl tyvärr ibland misstas för dryghet. Vet inte varför, har alltid varit sådan.

Och nu är det säga hej då-dags på jobbet. Gick iväg för en biovisning nyss, min kära kollega Sara kommer att ha hunnit gå för dagen innan jag är tillbaka, och i morgon är hon ledig. Hej då-läge.

Genast kommer den där känslan, jag slår ned blicken och mumlar något om att ingen ju riktigt behöver säga hej då längre eftersom vi fortsätter att ses på Facebook, där livet fortgår som om inga föräldraledigheter i världen fanns. Det stämmer så klart.

Men ändå.

Jag överkommer den där jäkla känslan och vi kramas hej då. Det känns bra.