Kategori: Litteraturvärlden

Augustnomineringarna 2025: Ett riktigt bra år för ljudboken – särskilt i fackboksklassen

2025 års nomineringar till Augustpriset har kommit, och för nionde året i följd (jubileum nästa år!) har jag undersökt hur många av de nominerade som finns i ljudboksformat. Och årets resultat är … rätt så jäkla bra, om än inget rekord. Sju av arton nominerade finns som ljudböcker, och allra flest faktiskt i fackboksklassen, där fyra av sex titlar återfinns i ljudboksform. Tre av sex finns i den skönlitterära klassen, och noll av sex i barn- och ungdomsklassen (trist nog).

De Augustnominerade år 2025. Foto: Andras Sundbom, AXL Media

I fjol var det bara tre av arton som fanns som ljudbok, så det är milsvid skillnad i år – kul! 2023 var det också sju precis som i år, och 2020 var det hela åtta.

Hela nomineringslistan kommer här, med de titlar som finns utgivna som ljudbok i fetad stil.

Ytterligare analys hittar ni under listan, missa inte det.

Årets svenska skönlitterära bok:
• En inre angelägenhet av Kristian Fredén, Ordfront förlag
• Tomhet och ömhet av Isabella Nilsson, Ellerströms förlag
• Artens överlevnad av Lydia Sandgren, Albert Bonniers Förlag, inläst av Johan Holmberg
• Ett år av apokalyptiskt tänkande av Linda Spåman, Galago
• Liken vi begravde av Lina Wolff, Albert Bonniers Förlag, inläst av Sissela Benn
• Våran pojke av Mikael Yvesand, Bokförlaget Polaris, inläst av Sven Björklund

Årets svenska fackbok:
• Stinas bästa vän. En hundägares glädje, sorg och förundran av Göran Greider, Ordfront förlag, inläst av Göran Greider
• Historien om Norrland. Framtidens land: träpatroner, världskrig och nya drömmar av Robin Olovsson, Volante, inläst av Robin Olovsson
• Bruno Liljefors. En biografi av Fredrik Sjöberg, Albert Bonniers Förlag, inläst av Fredrik Sjöberg
• Tvätten. En bok om kvinnor och klass av Lena Sohl, Natur & Kultur
• Den barmhärtige mördaren. En berättelse om de sista statarna av Patrik Svensson, Albert Bonniers Förlag, inläst av Hannes Meidal
• Vitön av Bea Uusma, Norstedts

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
• Hur låter djuren? Mitt första bestiarium av Clara Dackenberg, Natur & Kultur
• Klara – Tvättbjörnarnas stad av Fabian Göranson, Galago
• Osynligt av Annica Hedin & Karin Cyrén, Rabén & Sjögren
• Det finns inget paradis av Oskar Kroon, Rabén & Sjögren
• Jenka och jag av Elin Lindell, Alfabeta Bokförlag
• Vi måste ha ketchup! av Pija Lindenbaum & Anna Åkerström, Lilla Piratförlaget

Vadan de hyfsat starka siffrorna i år då?

Ja, främst beror det som sagt på fackboken, där relativt breda och ljudboksmässiga titlar har nominerats. Göran Greider är folklig, Robin Olovsson driver den populära Historiepodden och Patrik Svensson gjorde ju dundersuccé med Ålevangeliet för några år sedan. Nästan konstigt är ju att Bea Uusmas Vitön inte finns som ljudbok, gissar att så kommer att ske, föregångaren Expeditionen finns ju och har nästan 7000 satta betyg hos Storytel (långtifrån alla lyssnare sätter betyg) så det var ju en riktig kioskvältare även i ljudformat.

Men även i den skönlitterära klassen är det god utdelning i år – femtio procent, till skillnad från bara en titel i ljud i fjol. Helt klart bredare titlar på listan år 2025 med andra ord, även om det inte var fullt så brett som jag kanske hade förespeglat mig, jag trodde nog att exempelvis Elin Cullheds Eurydikes natt skulle finnas med, och även kanske Elin Perssons Pizzeria Roma, som jag verkligen gillade (båda dessa titlar finns som ljudbok). I år är ju dessutom en av titlarna en serieroman (Linda Spåmans Ett år av apokalyptiskt tänkande), och de går ju i princip bort på förhand som ljudbok.

Inom barn och ungdom är det fortsatt extremt tunt. Det speglar dels hur den ekonomiska ersättningen ser ut för barnböcker inom ljud (låg), och dels att bilderböcker är svåra att ljudsätta. Men att det nu varit så här flera år i rad – trist!

Annat värt att notera?

I förlagskampen bjöds det på en rejäl skräll. Fyra titlar tillhör Albert Bonniers förlag, men även fyra gick till det betydligt mindre Ordfront (kul!) genom två till själva Ordfront och två till Galago som de äger, tre nomineringar gick till Storytelägda förlag (Norstedts och Rabén & Sjögren), två till Natur & Kultur och även två till Alfabeta/Lilla Piratförlaget samt en vardera till Volante, Polaris och sist men inte minst Ellerströms.

Faktum är att detta är Ellerströms första nominering någonsin, och anledningen till att de äntligen får denna är att jag i fjol påtalade i en krönika i Västerbottens-Kuriren att det var en stor skandal att de trots över trettiofem år i branschen aldrig fått en Augustnominering.

NÄÄ – SKOJAR BARA, det är SÅ KLART på intet sätt min förtjänst. Eller …? Nej, men hur som helst – superkul för Ellerströms förlag att de äntligen får lite Augustglans för sitt enträgna arbete med kvalitetslitteratur.

Bortom ljudböckerna då? Tja, för tredje året i följd gjordes ingen webbsändning av tillkännagivandet av nomineringarna, utan de publicerades bara vid klockan 18 på Augustprisets sajt. Jag skrev det i fjol och jag skriver det igen – det är ett trist fattigdomsbevis, det blir så mycket mindre spännande när böckerna inte presenteras en i taget och man får en chans att se de nominerade och höra dem säga några ord om sina böcker. Jag tycker att Förläggareföreningen sjabblar bort en given lägereld för bokälskare att samlas kring så här i mitten av det gråa oktober när de tillkännager på det här bleka sättet.

Och som jag skrev i fjol:

De nominerade har ju de facto alla befunnit sig på en pressträff i Stockholm mitt på dagen i dag, då journalister mot embargo fick träffa dem. Varför inte spela in själva presentationen, publicera den på webben och lyfta embargot i den minut som sändningen är över? Kan det verkligen innebära en så mycket dyrare produktion av pressträffen? Eller går resonemanget att medierna uppvärderar sina nomineringsartiklar och ger dem bättre exponering om de får ensamtjing på att breaka nyheten?

Frågorna kvarstår. Men hur som helst – ett bra år. Det är kul med ljudböcker!

Augustgalan anordnas i år måndag 24 november på Dramaten i Stockholm.

Krönika: Vid Kramfors hade resan mot bokmässan tagit slut

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 13 september.

——

Så har landet äntligen kapats av och vi i norr är fria. Nej, riktigt så kul ska vi väl inte få ha det, men med de senaste veckornas debatt färskt i minnet om hur norra Sverige ses som en koloni som sugs ut på tillgångar utan att vi får något av värde tillbaka, är det svårt att inte se skyfallen över Ångermanland och de förstörda transportlederna som en ödets ironi. Med järnvägen förstörd inte bara på ett eller två utan till och med tre ställen går tanken ofrånkomligen till en högre makts intervention – titta vad jag kan göra när ni fuckar med mig, era jävlar.

Nu tyder väl det mesta på att någon Gud knappast är inblandad, i stället har vi att göra med en kombination av eftersatt underhåll, kortsiktigt (önske)tänkande och ren och skär otur. Alla vet att järnvägen är eftersatt sedan decennier tillbaka och alla verkar även hyfsat eniga om vad som krävs för att ändra på detta, men ställer sig någon verkligen upp och säger att nu banne mig gör vi det här?

Inte riktigt, va? Och det är tyvärr lätt att förstå varför – vilken politiker med självbevarelsedrift vill satsa storskaligt på att pumpa tiotals – eller nej för den delen, troligen hundratals – miljarder in i något som inte ger någon synbar förändring, utan bara leder till att redan existerande infrastruktur fortsätter att hålla ihop?

Förstärkningsarbete av banvallar har tyvärr förfärligt svårt att generera likes på Instagram.

Den här gången var det heller inte bara de tunga godstransporterna som drabbades – skyfallen inföll så olyckligt i tid att de hotar stoppa de nordnorrländska författare och övriga kulturarbetare som i slutet av september varje år vallfärdar ner till västkusten för att delta vid bokmässan i Göteborg. Eftersom denna sorts människor tenderar att ha lite mer klimatångest än populationen i allmänhet (jag generaliserar friskt här nu) vill de gärna ta tåget ner till mässan, något som nu med en och en halv vecka till avspark hänger på mycket sköra trådar såväl hos Trafikverket som vädergudarna. Jag har sett flera i min bekantskapskrets efterlysa resekompisar för bilfärd söderut och även någon som helt kastat in handduken och meddelat att om det inte blir något med tåget – nej, då får årets mässa anstå.

Själv bor jag så långt norrut att jag inte gör mig några illusioner om att tåg är ett vettigt alternativ – jag bokade flygresan från Kiruna till Göteborg redan i våras. I fjol gjorde jag dock hela den 160 mil långa resan med tåg, detta eftersom jag skulle föreläsa för ett högstadium i Stöde utanför Sundsvall på vägen ner, och av ren princip vägrar flyga ner till Stockholm för att sedan flyga norrut igen till Sundsvall – där går till och med min gräns.

Och kors i taket – det gick faktiskt utan problem i 155 mil. Efter en resa över två dagar med idel regionaltåg som innefattat byten i Boden, Umeå, Sundsvall, Gävle och slutligen Stockholm, stötte resan på patrull först en bit söder om Alingsås mindre än fem mil från målet, ett tre timmar långt växelfel framkallat av samma högre makt som jävlades längre upp i texten – nähädu, sakta i backarna, så där lätt ska det inte få gå.

Nå, i år hade den resan vad det verkar inte gått att genomföra, någonstans kring Kramfors hade allt tagit slut. Och det är en sorg att det ska vara så. För det är ju inte bara vi frilansande kulturmånglare som försöker tråckla oss fram genom landet på mer eller mindre omöjliga sätt för att hålla skolföredrag i glesbygd – miljontals människor behöver kunna förlita sig på att resvägarna håller måttet. Men det gör de inte.

Jag menar inte att den här sortens händelse hade varit omöjlig i den bästa av världar. Även i ett Sverige där underhåll av infrastruktur var prio ett och en värld där klimatförändringarna inte gjorde den här sortens skyfall mer sannolika, skulle stjärnorna kunna stå så pass fel att det här ändå inträffade.

Men hade det varit lika sannolikt? Oh nej. Och hade risken varit mindre för att det inträffar igen? Absolut.

Sargad himmel – finalen i SODA-trilogin släpps 16 september

Det har blivit dags att knyta ihop säcken för min senaste Storytel Original-serie. Tisdag 16 september ges Sargad himmel ut på Storytel som ljud- och e-bok, i inläsning av Fredde Granberg.

Innehållsbeskrivningen följer nedan (OBS! innehåller spoilers om man inte lyssnat/läst de första två delarna Bränd jord och Svart horisont):

Anna Svenssons liv ligger i spillror. Hennes make Tor har mördats, dottern Stina är försvunnen och själv är hon utmålad som terrorist. Fången i en före detta Nato-bas i Norge måste Anna nu lösa gåtan om sitt okända halvsyskon för att överleva och hitta tillbaka till sin dotter. Samtidigt i Pajala tvingas Lisa Korhonen, som arbetar för ryska maffian, konfronteras med sitt förflutna när två efterlysta personer plötsligt knackar på hennes dörr. Och i Paris fruktar Brett Smith att han bara har timmar kvar att leva efter en misslyckad aktion för rörelsen.

I Sargad himmel som är den tredje och avslutande delen av thrillerserien SODA knyts berättelsen ihop med Daniel Åbergs tidigare serie Nära gränsen. För Storytel Original har författaren även skrivit succéserien Virus.

Sargad himmel hittar ni här. Mycket nöje!

Krönika: Så här blaskigt blir det när ingen tar ansvar

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 7 juni.

——

Debatten om kulturredaktörernas vara eller icke vara inom dagspressen har fortsatt att puttra under våren. Det blev ju en storm kring detta i vintras där startskottet får sägas ha varit beslutet från Norrbottens-Kuriren att dra in tidningens kulturredaktörstjänst, vilket gjorde att Västerbottens-Kuriren i ett nafs fick Sveriges nordligaste kulturredaktör.

Debatten hade startat redan ett drygt år tidigare när Östgöta Correspondenten gjorde samma indragning. Just ”Correns” besked blev lite av en bomb då tidningen brukar räknas till de stora drakarna på lokalnivå, dit titlar som Nya Wermlands-Tidningen, Upsala Nya Tidning, Helsingborgs Dagblad, Nerikes Allehanda och för all del även VK brukar räknas. Lokalpress med förhållandevis stor upplaga där man förväntar sig en viss bredd, tyngd och spets i bevakningen. Att inte ens en tidning av sådan storlek tyckte sig ha råd med kultur längre chockade många.

En genomgång som tidningen Journalisten gjorde i fjol visade att en tredjedel av landets 40 största dagstidningar helt saknade en person med kulturredaktörsansvar, ytterligare en knapp tredjedel hade någon som ansvarade för såväl kultur som nöje och den återstående dryga tredjedelen hade en dedikerad kulturredaktör.

Hur påverkar det här förutsättningarna för det lokala kultur- och nöjeslivet? Det är tyvärr svårt att mäta. Det går ju inte att med bestämdhet fastslå om till exempel en teaterföreställning hade sålt fler biljetter om lokaltidningen hade skrivit om uppsättningen inför premiären, eller gett den en fin recension under premiärkvällen. Allt blir anekdotiskt – ”jävla NSD, om de hade haft vett att skriva om min nya bok hade fler kommit på författarsamtalet med mig på bokhandeln”, skulle jag själv kanske kunna säga.

Vad som däremot går att se med blotta ögat är hur blaskigt det blir när ingen längre finns som tar ansvar för ett särskilt område. Eftersom jag är boende i Norrbottens län har jag just nämnda NSD som husorgan – alltså Norrländska Socialdemokraten. De gjorde sig av med sin kulturredaktör för flera år sedan, och jag roade mig inför skrivandet av den här krönikan med att gå igenom de tio senaste tidningarna fram till i dag (detta skrivs torsdag 5 juni):

• Samtliga tio dagar finns en sida i NSD titulerad ”Kultur Nöje”.

• Fem av dessa tio tidningsdagar innehåller sidan enbart artikel- och notismaterial från TT, det vill säga rikstäckande nyheter från Tidningarnas Telegrambyrå. Alls inget fel på materialet anser jag (som själv var anställd på TT:s kultur- och nöjesredaktion i många år under min tid i Stockholm), men materialet har inget med Norrbotten att göra, och det är för det lokala jag läser NSD.

• Sex av de tio sidorna innehåller enbart nöjesmaterial, tre en blandning av nöje och kultur och blott en är helt vikt åt kulturen. En av de rena nöjesdagarna rör det sig dessutom inte ens om nöje, sidan består enbart av vimmelbilder på människor som varit på skidorten Riksgränsens avslutningshelg och där folk i bildtexter säger saker som ”Riksgränsen är alltid Riksgränsen” och ”i sommar ska vi renovera ett vindskydd”.

• De dagar det finns egenproducerat material på sidorna är det nästan bara krönikor. (En nöjeskrönika och två kulturkrönikor – en av dem handlar dessutom om ämnet för dagen – den bristande kulturbevakningen i lokalpressen.) Någon ren kulturartikel av nyhetskaraktär publiceras inte under dessa tio dagar.

Självklart blir en sådan här genomgång också anekdotisk, hade jag tagit tio andra dagar kanske jag hade lyckats pricka in ett porträtt av en lokal kulturpersonlighet eller en recension av en aktuell bok med norrbottnisk koppling.

Men ett sådant här snitt visar ändå på något, för så här blir inte resultatet i en dagstidning där någon aktivt jobbar med att bevaka det lokala kultur- och nöjeslivet. Inte minst finner jag den totala frånvaron av lokala notiser anmärkningsvärd – hände verkligen ingenting som var kulturrelaterat i Sveriges nordligaste län mellan den 24 maj och 5 juni som var värt en blänkare på några enkla rader?

Klart det gjorde. Det fanns bara ingen där som tog emot informationen, värderade den och sedan skrev något.

Krönika: Sju av tio vill läsa mer, men orkar inte – för det är inte kul

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 26 april.

——

Unga vill läsa mer. Fast … de gör det inte. Men de vill!

Det var det positiva spinn som lades på den nya rapport som Förläggareföreningen presenterade härom dagen. Bokbarometern som den kallas är den första i sitt slag, och tanken är att den ska bli årligt återkommande, en bokbranschens variant av den väletablerade Mediebarometern.

Ambitionen är det inget fel på, enkäten som är rapportens bas är gjord utifrån opinionsinstitutet Kantar Medias Sifopanel, och resultaten analyseras av litteratursociologerna Karl Berglund och Ann Steiner vid Uppsala universitet. Hur ofta vi läser, vad vi läser, hur vi skaffar oss läsningen och vår generella attityd till böcker är några av de ämnen som stöts och blöts i rapporten.

Och det saknas som sagt inte ljuspunkter, och då inte bara det här med att de unga vuxna mellan 18-29 år gärna vill läsa mer än de gör (chans till förbättring med andra ord – positivt!). En annan positiv sak enligt rapporten är att den tryckta boken står sig stark. 36 procent av de tillfrågade säger att de läser tryckta böcker några gånger i veckan eller oftare.

Mer än en tredjedel av svenskarna är alltså aktiva, närmast dagliga läsare av pappersböcker. Superbra ju, i dessa tider av larm om läskris och ljudbokens utarmning av den kvalificerade litteraturen låter det som ljuv musik.

Ljudböcker för den delen, ägnar sig bara 16 procent av befolkningen åt varje vecka, enligt rapporten. Som medelsvensk är du alltså mer än dubbelt så benägen att sträcka dig efter en pappersbok några gånger i veckan än att trycka på play-knappen i din ljudboks-app i mobilen. Inget är ruttet i konungariket Sverige.

Mja, när jag ser sådant här kan jag inte skaka av mig känslan av att något inte stämmer. Är folk ärliga? Och gör vi oss verkligen en tjänst när vi hela tiden letar efter ljuspunkter med närmast dårens envishet?

Om vi börjar med ärligheten, så är det tyvärr omöjligt att veta. Digital läsning går att mäta, men utan att vi inför ett övervakningssamhälle som skulle få till och med dystopin i 1984 att blekna kan opinionsinstituten helt enkelt inte veta om vi är sanningsenliga när vi svarar på de här frågorna.

Jag menar inte att folk medvetet ljuger, snarare att vi har en tendens att överskatta oss själva i våra svar. Jag kan till exempel höra mig själv säga något i den här stilen:

Läste du i en tryckt bok i går?
– Öhm, alltså, jag är ju en läsare, men just i går blev det inte att jag läste något i en bok, nej.

Har du läst i en tryckt bok någon av de senaste dagarna?
– Joo, det har jag … väl. Eller? Jo, jag säger ja där.

Korrekt eller inte? Vem minns.

Men seriöst – ska jag avfärda en rapport på så vaga grunder som att den ”känns” fel? Nej, det vore förmätet, och det här är trots allt de bästa siffror vi har i nuläget. När vi får de årliga uppdateringarna blir dessutom statistiken mer användbar, då vi kan se förändringar över tid.

Men hur var det då med de unga och deras önskan efter ökad läsning, som Förläggareföreningen presenterade hela rapporten med (rubriken var ”Ny undersökning: Unga vill läsa mer”)? Jo, det går att tolka det så, men läser man slutsatserna i rapporten blir det rätt tydligt att man valt att tolka ett närapå helt utspillt vattenglas som halvfullt. Jag citerar:

”Vad som framträder är en bild där sju av tio vill läsa mer än de gör, men där de flesta samtidigt angav att de inte har tid eller ork att göra det, primärt eftersom de spenderar tid med andra medier istället. Särskilt framträdande är det här mönstret för gruppen unga vuxna: nästan ingen är nöjd med hur mycket de läser, samtidigt som många angav att de inte orkar läsa eller att det inte känns kul.”

Och det är alltså vuxna människor som ger uttryck för detta, inte barn. Sju av tio vill läsa mer, men de orkar inte. För det är inte kul.

När vi som vuxenkollektiv har den här inställningen, skulle jag säga att det blir närapå hopplöst att ingjuta läsglädje i våra barn. Och det tror jag att vi måste vara ärliga med, i stället för att försöka skapa en bild av att vi befinner oss i medvind.

Krönika: Om vi kisar ordentligt pekar utvecklingen åt rätt håll

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 15 mars.

——

Det senaste decenniet har den digitala delen av bokbranschen stigit som en raket medan den fysiska bokhandeln tagit åtskilligt med stryk. Men har vinden börjat vända? Ett par nyligen släppta rapporter antyder det.

Antalet bokhandlare har stadigt minskat i Sverige de senaste femton åren. Men i en rapport som nyligen publicerades av Bokhandlareföreningen finns tecken på att en förändring är på gång. Bokhandelsekonomen Leif Olsson har gått igenom det senaste kvartsseklets utveckling (eller snarare avveckling, skulle väl vissa säga). Det kommer knappast som en överraskning att resultatet som helhet är dystert – ”bokhandelsdöden” är ingen myt utan var tredje svensk bokhandel lagts ner sedan millennieskiftet. I dag saknar majoriteten av landets kommuner egen bokhandel – 148 står utan och 142 har en eller flera, för att vara exakt.

Undergångsstämning? Nej, Leif Olsson är försiktigt positiv i sin slutsats, han tycker sig se ett begynnande trendskifte. Den dramatiska vågen av nedläggningar har klingat av – från 2010 till 2015 försvann 49 bokhandlare, mellan 2015 och 2020 var nedläggningarna 46, men motsvarande siffra för åren 2020 fram till dags dato är bara 18. Tittar man enskilt på året 2024 ökade till och med antalet bokhandlare i landet – kors i taket!

Några alltför stora växlar ska dock kanske inte dras av fjolåret. Men oavsett vad – Leif Olsson ser glaset som halvfullt. Visst har han förbehåll – utvecklingen ”kan” tyda på ett trendskifte skriver han, och tillägger ”åtminstone är detta min förhoppning”.

En kul sak i rapporten är att han gör ett försök att lyfta fram de svenska kommuner som i dag inte har någon bokhandel men som sett till folkmängd och befolkningsutveckling borde kunna ha det. Bland de med allra bäst förutsättningar återfinns ingen i Västerbotten, men såväl Vännäs som Nordmaling lyfts fram som platser där det med lite jävlar anamma borde kunna bära sig – båda har nämligen bättre befolkningsunderlag än den kommun i Sverige som är minst med egen bokhandel (vilket är Karlsborgs kommun i Västergötland). Särskilt Vännäs med sitt växande invånarantal ligger bra till.

Ett andra tecken på att vinden börjat vända för den fysiska boken återfinns i den årliga officiella försäljningsstatistiken, som även den nyligen presenterats.

Precis som i fallet med bokhandelsrapporten behöver man tolka siffrorna med viss välvilja för att känna medvinden i ryggen, men faktum är att det ändlösa fall av krympande upplagor som pappersboken befunnit sig i har börjat stanna av. Det pågår fortfarande ett skifte där lyssningsvolymerna för ljudböcker ökar och försäljningen av pappersböcker minskar, men 2024 var förändringen på sin lägsta nivå någonsin sedan den här statistiken började tas fram för sju år sedan.

Betyder det här att vi börjar närma oss en stabil punkt? Ett läge där den fysiska bokhandeln och den digitala ljudboksmarknaden närmar sig ett jämviktsläge eller varför inte borgfred? Omöjligt är det inte, vilket så klart är glädjande.

Men innan vi korkar upp champagnen måste vi kanske fundera över vad en sådan här jämvikt innebär. Får vi två separata kretslopp för litteraturen nu? Under Littfest diskuterades just detta på ett branschseminarium med rubriken ”En bok för några?” som antydde just detta. Vad händer med ett samhälle där den fysiska bokhandeln visserligen överlever, men bara i en minoritet av våra kommuner? Slits landet isär än mer?

Om du bor på en av alla dessa platser där bokhandeln inte längre finns, vem tar då ansvaret för att tipsa dig om boken du inte visste att du ville läsa? Vi kan visserligen handla böcker som aldrig förr via Adlibris och Bokus – men tips om oväntade guldkorn? Nja, de puffar främst för det som redan säljer, och de digitala ljudbokstjänsterna à la Storytel och Bookbeat fungerar på liknande sätt. Och vem ska bjuda in författare till fysiska möten med läsare i kommunerna utan bokhandel? Biblioteket? Visst, men de slåss också sedan länge mot sjunkande resurser. En bättre (och mer frikostig) statlig kulturpolitik? Det ligger tyvärr inte heller i tiden.

Paneldeltagarna på Littfestseminariet hade inga direkta svar. Inte jag heller, tyvärr.

Vi får klamra oss fast vid det som rapporterna ändå pekar på: Om vi kisar ordentligt så pekar saker åt rätt håll.

Dannyboy & kärleken fyller 20 år (plus en dag)

Jag missade att skriva om det här på rätt dag, men vad spelar väl ett dygn för roll när det handlar om en tidsrymd av tjugo år? Hur som helst – i går fyllde Dannyboy & kärleken 20 år! Det var den 6 april 2005 som min debutroman gavs ut, och så här skrev jag på Instagram i går:

Jag är alltjämt väldigt förtjust i den lilla rödgula tingesten, som ju på mer än ett sätt blivit en bas i mitt författarskap. Dels för att den satte tonen för mitt sätt att skriva på – högt tempo, bra driv och korta tidsspann för berättelserna – och dels eftersom rollfigurer från detta förstlingsverk senare fortsatte sina liv i mina kommande böcker (en av dem överlevde till och med hela Virus-sviten!).

Bilden är från releasefesten som hölls den 4 april 2005 på saligen insomnade baren Ove med skägget på Kungsstensgatan i Stockholm, som väl numera är en del av Friskis & Svettis-lokalen jämte Handelshögskolan. En kul kväll var det, även om jag minns att jag hade extremt svårt att sova efteråt – jag nojade som fasiken inför recensionerna som skulle komma (och som på det stora hela blev rätt fina, och inte minst MÅNGA, sett till hur litteraturkritiken ser ut i dag, tror det landade på runt 25 dagstidningsrecensioner).

Hur som helst, hurra för Dannyboy och för det författarskap den gav mig! Och tack till Bokförlaget Forum som gav min roman chansen (och den finns faktiskt fortfarande kvar på er sajt!). Jag må ha flyttat över till den andra stora förlagskoncernen i dag, men jag kommer alltid att vara djupt tacksam för att ni satsade på min debut.

Så här skrev jag för den delen för fem år sedan, när boken fyllde moppe.

Sölve Dahlgren tilldelas Storytel Awards hederspris – stort grattis!

Det här pressmeddelandet gjorde mig genuint glad att se på tisdagsmorgonen:

Journalisten och författaren Sölve Dahlgren får Synskadades Stiftelses Hederspris vid årets Storytel Awards – Stora ljudbokspriset. Sölve Dahlgren, grundare av nyhetssajten Boktugg, tilldelas priset för att han med sin gedigna expertis inom bokbranschen erbjuder granskande journalistik som analyserar, ifrågasätter och utmanar – och bidrar till förändring och förbättring.

Sölve Dahlgren är årets mottagare av Synskadades Stiftelses Hederspris. Journalisten och författaren grundade nyhetssajten Boktugg 2014, när Storytel var Sveriges enda ljudbokstjänst och ljudböcker i mobilen kanske inte riktigt togs på allvar på alla håll i branschen.

Från början var Boktugg en ren branschblogg, som genom åren utvecklats till en välbesökt och tillförlitlig nyhetssajt med omvärldsbevakning, intervjuer, analyser, en bokdatabas och ett nyhetsbrev.

– Den stora skillnaden från när vi startade Boktugg är såklart digitaliseringen och ljudboksrevolutionen. Vi var väl först med att på allvar bevaka digitaliseringen av bokbranschen. Över tid har vi utvecklat just analysdelen och trendspaningarna. Ibland är vi för tidigt ute. Vi skrev om talsyntes 2017 men det dröjde sju år innan det på allvar började användas brett i branschen. Är det något jag har lärt mig så är det att inte ens de som jobbar i branschen kan förutspå vad som kommer att hända och vad en förändring kan leda till. Och utvecklingen har inte heller avstannat, vilket gör det spännande, säger Sölve Dahlgren.

– En viktig drivkraft bakom Boktugg har varit att belysa utvecklingen ur olika perspektiv eftersom alla aktörer påverkas på olika sätt av en förändring. Ibland är det svårt för en bokhandlare att sätta sig in i hur ett förlag eller en författare tänker och tvärtom. Därför är det så viktigt att sprida kunskap om hur branschen faktiskt fungerar, inte minst ur ett ekonomiskt perspektiv.

Synskadades Stiftelses Hederspris delas ut årligen under galan Storytel Awards – Stora ljudbokspriset, till en person eller en organisation som gjort något alldeles särskilt för att främja ljudbokens utveckling och spridning. När Sölve Dahlgren fick samtalet från juryn blev han ”glad och överraskad”.

– Det känns som en uppskattning för det jobb jag lagt ner på Boktugg under alla de här åren och det ger ny energi. Det finns ju så många personer som gjort stora insatser för ljudboken i Sverige så det är en ära att bara nämnas i det sammanhanget, säger han.

Sölve Dahlgren under en lunch på Sveavägen i Stockholm med undertecknad i november i fjol.

Jag tror att jag träffade Sölve första gången (med all säkerhet på Bokmässan) endera 2009 eller 2010, när han precis börjat ge ut ungdomsbokserien Innebandypiraterna och likt undertecknad skaffat sig en ovana att i bloggform börja delge omvärlden sina åsikter och insikter om bokbranschen. Till skillnad från mig började han några år senare göra det i mer professionell form via Boktugg, och resten är historia.

Jag har haft glädjen att skriva för Boktugg några gånger – senast ett par deckarförfattarporträtt i höstas – och har genom åren också fått stå på andra sidan skranket och blivit intervjuad av sajten i en del ljudboksrelaterade sammanhang.

Jag skriver under på samtliga av de varma ord som skrivs om Sölve i pressmeddelandet. Därtill är han oerhört sympatisk, vilket inte är fy skam det heller. Så stort grattis, Sölve!

Krönika: Därför klarar sig Luleå sämre än Umeå som kulturstad

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 22 februari.

——

Det har stormat ovanför Umeå den senaste tiden efter att den sista kulturredaktören norr om Sara Meidell tvingats kasta in handduken. Eva Åström som länge basat över kultursidan i Norrbottens-Kuriren är sedan ett par veckor tillbaka nu allmänreporter på tidningen, och vips blev VK:s kulturredaktör nordligast i Sverige, trots att drygt 60 mil av landet återstår när man snurrat sig ur den åttonde och sista rondellen som E4:an passerar på väg uppåt förbi Västerbottens residensstad.

På ett sätt kan jag tycka lite synd om Norrbottens-Kurirens chefredaktör Anton Olofsson som nu tvingats försvara sitt beslut i tre texter i den egna tidningen samt i ytterligare intervjuer med andra medier. Det som tidningen under hans ledarskap nu gjort är knappast något unikt, många kulturredaktörer från söder till norr har försvunnit de senaste åren i takt med att lokalpressen tappat intäkter. Han var inte ens först i Norrbotten – huvudkonkurrenten Norrländska Socialdemokraten (som därtill är betydligt större) gjorde sig av med sin kulturredaktör för flera år sedan utan något blåsväder. Faktum är att jag inte ens lyckas googla mig fram till exakt när det inträffade – det verkar ha skett under total tystnad. Lite pinsamt för mig, då jag sedan över ett decennium är prenumerant på NSD och inte ens noterade när det skedde.

Men gällande stormen just nu – det är väl det där med att siste man släcker lyset, det märks betydligt mer när det blir kolsvart än när lampan alltjämt ger skumbelysning.

De skäl som brukar anges när kulturredaktörer försvinner är att materialet inte blir tillräckligt läst, när pappersprenumeranterna blir allt färre hamnar ökat fokus på vad som får klick på webben, och där sägs kulturen generera för lågt intresse.

Dock verkar inte detta vara någon naturlag. Upsala Nya Tidnings kulturchef Anna Sundström berättade nyligen i en intervju med SVT Nyheter att deras webbtrafik på kulturmaterialet ökat med nästan sextio procent de senaste åren, och de har därför valt att satsa mer på sin kulturbevakning. En intressant detalj i detta är att UNT precis som de två nu kulturredaktörslösa tidningarna i Norrbotten ägs av NTM Media och därför använder sig av samma plattform för sina sajter, och alltså borde ha exakt lika bra eller dåliga möjligheter att lyfta fram kulturmaterialet i sina flöden.

Så vad beror de skilda världarna på? Jag tror att Eva Åström var inne på något viktigt i sin sista krönika som kulturredaktör för Norrbottens-Kuriren. Det som i grunden handlade om ett seminarium i Luleå om kulturens och arkitekturens roller i en samhällsomställning, övergick till en jämförelse om hur Luleå och Umeå har utvecklats – och då främst som universitetsstäder.

Det går så klart inte att jämföra rakt av, men medan LTU genom alla år haft en mycket robust teknisk profil så har universitetet i Umeå som vid starten hade sin bas inom medicinska fält, kommit att bli ett starkt allroundlärosäte med akademisk tyngd på många områden, vilket påverkat förutsättningarna för att leva och trivas i staden (och genererat starka röster på VK:s kultursida, bör tilläggas).

Det är slående att notera hur befolkningsutvecklingen sett ut i de bägge städerna sedan universiteten kom till stan. I mitten av 1970-talet var kommunerna hyfsat jämbördiga, Luleå hade 65 000 invånare och Umeå 75 000. I dag har Luleå knappt 80 000 samtidigt som Umeå är på väg mot 135 000. Återigen – att jämföra rakt av är vanskligt, men det är iögonfallande. Och att Upsala Nya Tidning som jag tidigare lyfte fram precis som Västerbottens-Kuriren finns i en stad präglad av ett blomstrande, mycket brett universitet behöver kanske inte nämnas.

En oas för humaniora kanske Luleå aldrig blir, det industriella arvet är för tungt i landets nordligaste region. Men ska folk vilja fortsätta rota sig i norra Sverige på någon annan plats än i Umeå, så måste hela livspaletten erbjudas även på andra håll.

Det tror jag faktiskt att till och med ni umebor håller med om.

Hej då kulturredaktörerna

Jag har alltid känt en glädje och stolthet över att få tillhöra krönikörsstaben på Västerbottens-Kuriren eftersom Sara Meidell genom alla år gjort en så fantastisk insats på tidningens kultursida. Men att Sara nu tvingas sitta nere i Umeå och reflektera över hur det är att vara landets nordligaste kulturredaktör (60 mil söder om Vittangi där jag själv bor) efter att först Norrländska Socialdemokraten och nu även Norrbottens-Kuriren gjort sig av med sina kulturredaktörer är verkligen ett fattigdomsbevis för journalistiken i nordligaste Sverige. Och som vanligt när en sådan här nedskärning sker, kommuniceras den så klart ut som ett sätt att ”stärka bevakningen”.

Detta dessutom när Kiruna om några år blir europeisk kulturhuvudstad, och vi verkligen är i behov av en bra kulturbevakning som inte bara ska täckas av allmänreportrar utan specialkunskap.

Avgå alla! (utom kulturredaktörerna)

Krönika: Får det lov att vara ett betyg till boken?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 14 december 2024.

——

Vad är den här krönikan värd i betyg? Jag siktar på en fyra, så får vi väl se vart jag landar framåt slutet.

Men – kan man verkligen betygsätta texter med litterära (nåja) ambitioner? Diskussionen har förts med viss emfas på kultursidor under senhösten, efter att Aftonbladet Kultur bestämde sig för att börja dela ut sina välkända plustecken även på konstformer som litteratur, teater och utställningar, efter att tidigare bara ha gjort det på ”lättare” kulturformer som brukar sorteras som nöje – film och tv, musik och konserter.

Vadan detta plötsliga behov av utökad siffersättning? Skälen som tidningen angav var tre – ökad synlighet för kritiktexterna i det digitala bruset, en tydligare guidning för läsarna samt en förhoppning om att dessa läsare skulle bli fler, en effekt som det norska public service-bolaget NRK noterat efter att ha infört sifferbetyg på sin kulturkritik i fjol. Dessutom hade NRK kunnat mäta att tiden som läsarna stannade kvar vid texterna där betyg delats ut blev längre.

Ja men då så – klappat och klart och redo för succé? Ökad läsning låter ju toppen tycker jag!

Nej, sakta i backarna nu. Tilltaget uppskattades inte av övriga kulturredaktioner i riksmedierna, som snabbt publicerade kritiska texter i vilka de … ja, ni gissade rätt – satte betyg!

Ett av fem, skrev Svenska Dagbladets Johanna de Gregorio, medan Martin Aagård i Dagens ETC och Victor Malm i Expressen var lite bjussigare och bjöd på tvåor.

Bu för betyg alltså, men hurra för betyg som klankar ner på betyg. Lite kul att sätta dem verkar det trots allt vara.

Vad tycker jag själv då? Tja, rent principiellt kan jag tycka att det är märkligt att de flesta medier tycker att det är fel att betygsätta böcker, men i ett senare skede inte har något problem med att sätta dit en siffra på en eventuell filmatisering av samma bok.

Flera av dem som skrev kritiska texter menade att de var emot betyg över hela linjen – de ville inte se dem på filmer heller – vilket så klart är deras fulla rätt. Själv ser jag dock den hållningen lite som att slåss mot väderkvarnar – ytterst lite talar för att vi går en betygsfri framtid till mötes, tvärtom avkrävs vi snart omdömen så fort vi rundar ett hörn. Du gick just igenom vår säkerhetskontroll – betygsätt din upplevelse! Du köpte just en liter mjölk – hur nöjd är du med ditt köp? Uttryck känslan i glad eller sur gubbe.

Nej, den sortens hetsjakt i vår vardag gillar nog ingen, och visst, en fortsatt fristad inom litteraturen vore skönt. Samtidigt sympatiserar jag med Aftonbladets ambition – får det fler att läsa deras litteraturkritik och i förlängningen fler att upptäcka litteraturen de skriver om är det ju toppen. Dessutom gillar jag tydlighet och att man är konsekvent – och kan den drygt hundra år gamla konstformen film betygsättas, klarar nog romanformen det också, även om den har ytterligare några hundra år på nacken.

Att jag därtill i största allmänhet gillar att bolla med siffror även i litteratursammanhang kommer antagligen inte som en överraskning för er som läst mina krönikor på den här (ack så betygsfattiga) kultursidan genom åren.

Men! Trots detta är jag faktiskt lite skeptisk till Aftonbladets initiativ. Jag avskyr nämligen den femgradiga skalan – trubbig och erbarmlig. Under mina tiotalet år som kultur- och nöjesskribent på TT – där också sifferspannet ett till fem användes i recensionerna av filmer och musikalbum – fann jag mig gång efter annan svära över det hopplösa i att tvingas välja mellan betyget tre och fyra, när sanningen så ofta tycktes ligga mittemellan.

Därför: Gärna betyg vad mig anbelangar, men gör för guds skull skalan tiosiffrig så vi slipper krystade förklaringar som ”en stark trea”. Tio steg gör inte bara arbetet enklare för den stackars kritikern, det ser dessutom proffsigare ut.

Så – var landade den här krönikan då, i mitt eget tycke? Blev det en trea eller fyra? Ingetdera. Det blev så klart 7/10, det i mitt tycke perfekta betyget på den kultur som spänner bågen högt, men inte riktigt lyckas nå trädtopparna.

Krönika: Hur kan vi komma bort från Augustprisets Bonnierdominans?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 23 november.

——

Nu på måndag den 25 november delas årets Augustpris ut i Stockholm. Favoriten i den skönlitterära klassen får sägas vara Karolina Ramqvists Den första boken, med Hyper av debutanten Agri Ismaïl som ”runner up”. Men oavsett om Ramqvist, Ismaïl eller någon annan får lyfta Augustgubben, är chansen överhängande att det blir en titel från Bonnierförlagen som vinner.

För i år var nomineringslistan märklig. När författarna på nomineringsdagen presenterades i alfabetisk ordning såg det länge ut som en helt intern affär – de fyra första böckerna kom från Albert Bonniers förlag, följt av en titel från Wahlström & Widstrand och så slutligen en från Norstedts.

Fyra av sex – hoppsan, var min spontana tanke. Sedan kom nästa: Men vänta nu, Wahlström & Widstrand är ju ett Bonnierförlag, mer eller mindre ett så kallat imprint till Albert Bonniers förlag.

Så… fem av sex. Oj!

Att det såg ut så här ledde till kritiska kommentarer. På vissa flög topplocket all världens väg. Pelle Andersson, förläggare och vd på Ordfront förlag, skrev en rejält arg debattartikel i Aftonbladet där den korta och kärnfulla meningen ”Helt jävla orimligt!” sammanfattar innehållet.

Förläggareföreningen som äger Augustpriset slog ifrån sig – vilka förlag som gav ut böckerna var inget juryn skulle bry sig om, titlar granskas som enskilda verk, punkt slut.

En ren slump, var alltså beskedet. De här böckerna var bäst.

Ingen tror så klart heller att juryn med flit tagit fram en lista med så tydlig Bonnierdominans. Och tittar man på de senaste tio årens skönlitterära nomineringar syns det också att 2024 är en anomali. I fjol hade Bonnierförlagen till exempel bara en nominering, och året dessförinnan två. Den enda gång det senaste decenniet som vi haft en situation snarlik årets var 2016, då Albert Bonniers förlag precis som i år på egen hand tog fyra av sex platser och sedan även vann statyetten med Lina Wolffs De polyglotta älskarna.

Men över tid dominerar de kraftigt. Av det senaste decenniets totalt 60 skönlitterära Augustnomineringar har Bonnierförlagen plockat hem 25, det vill säga 42 procent. Norstedts är tvåa med 14 nomineringar eller 23 procent. Återstående 35 procent delas i fallande ordning av Natur & Kultur, Polaris, Modernista, Ordfront, Weyler, Galago, Nirstedt samt Teg Publishing.

(Ja, jag vet att även en del av de mindre förlagen hänger ihop, exempelvis ägs Weyler av Natur & Kultur, Ordfront och Galago hör ihop och likaså Modernista och Nirstedt. Men någon måtta på branschnörderiet får det vara.)

Tittar man på vinnarna blir det ännu tydligare. Om en bok från Bonnierförlagen tar hem statyetten på måndag, så har de vunnit Augustpriset sex av de tio senaste åren.

Men de är ju störst och har många av Sveriges mest kritikerrosade författare i sitt stall, är det inte rimligt att det syns i statistiken? Jo, absolut. Men är de så förträffliga att den långa processen där kandidaterna sållas fram genom först en nomineringsjury och sedan en samling elektorer bör resultera i att de vinner mer än vartannat år? Njaa.

Att peka ut enskilda förlag som förlorar på det här är vanskligt, men om jag ändå ska drista mig till att försöka, så är Ellerströms en av de bästa kandidaterna – ett kvalitativt Malmöförlag med gedigen litterär status och en stark utgivning inom främst poesi. I höstas gav de ut debuten Bokstavstro av Johanna Larsson. Recensenterna golvades – Dagens Nyheter skrev ”årets mest imponerande bok” och Svenska Dagbladet satte rubriken ”Vad väntar ni på? Spring till bokhandeln!” och kallade den årets bästa diktsamling.

Blev den Augustnominerad? Nej, och till det fanns kanske fullt rimliga skäl, vad vet jag. Men att Ellerströms överhuvudtaget aldrig har fått en Augustnominering i prisets nu 36-åriga historia är faktiskt märkligt. Och det finns fler sådana förlag.

Författare är inte dumma i huvudet. Siffrorna är tydliga, chansen är störst att bli nominerad om du ligger på ett Bonnierförlag. Klart att en del författare som ges ut på mindre förlag kommer att söka sig dit om de får chansen. Och så föder framgång ytterligare framgång, med allt fler ägg i samma korg.

Hur ska vi komma runt detta då? Precis som Förläggareföreningen påpekade gällande att juryn enbart ska kolla på själva verken och inte vilket förlag som gett ut dem, så står det inget i prisets statuter om att juryn bör ta förlagsmångfald i beaktande – och det ska det kanske heller inte stå.

Men det står heller inget om könsfördelning, och där har trots detta en praktisk förändring skett – betydligt fler kvinnor nomineras till och vinner Augustpriset i dag än på 90- och 00-talet. Även om det inte angetts i skrift, så har något i den frågan uppenbarligen letat sig in i juryledamöternas ryggmärgar – eller så har någon i ledande ställning mumlat ”öhm, ni kan ju tänka på att göra det hyfsat jämnt mellan könen också” innan arbetet påbörjats.

Är det verkligen omöjligt att tänka sig något liknande när det kommer till förlag?

——

Fotnot: Det blev i slutändan den hyfsat otippade Tony Samuelsson som plockade hem Augustgubben med sin Kungen av Nostratien. Eftersom det var den Wahlström & Widstrand-nominerade boken, så blev det mycket riktigt sex av tio vinster för Bonniers de senaste tio åren.