Västerbottens-Kurien-arkiv

Krönika: Ingen idé för en författare att bli kaxig

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 7 september.

——

Jag gav ut en ny bok i måndags, min nittonde i ordningen (men vem räknar?), Bränd jord heter den, det är första delen i vad som är tänkt att bli en rätt bombastisk ljudbokstrilogi med samlingsnamnet SODA. Jag tror den är spännande, annars har jag gravt misslyckats.

Men jag är inte här för att göra reklam för mig själv, men jag tänkte ägna veckans krönika åt just detta – boksläpp och vad det gör med oss författare.

Jag ska väl egentligen bara tala för mig själv, men en sak tror jag ändå förenar oss författare – vi vill att det vi publicerar ska uppskattas. Jag vet att vissa påstår att de enbart skriver för sig själva och inte bryr sig om vad andra tycker, men ska jag vara frank så vill jag hävda att dessa individer ljuger, eller så har de valt fel yrke. Självklart ska vi bry oss om publiken, det är ju den som möjliggör att vi kan syssla med det här!

Nej, jag tänker inte som någon sorts nyliberal Norrköpingspolitiker plädera för att bara kultur som bär sig ska få existera. Men även den smalaste litteraturyttringen behöver någon sorts publik om man vill kunna få stöd för den. Ingen ger pengar åt något som noll personer är intresserade av.

Och då är vi alltså där, oavsett om vi rör oss på breda eller smala arenor. Ett verk har getts ut, och ska nu möta sin publik. Hur reagerar författaren?

Jag har insett att jag inte är så kolugn som jag ofta vill ge sken av. I söndags vid femtontiden insåg jag att jag helt missat att äta lunch, jag saknade fullständigt aptit. Jag hittade en enkel hamburgare från Coop i frysen som jag stekte upp och tvingade i mig. Ett lätt illamående infann sig. Fasiken, höll jag på att bli magsjuk? Det hade jag inte tid med, jag hade åtaganden gällande nya boken, och sedan ska det ju skjutsas till ridskola och hängas tvätt och … ja, ni vet – livet.

Då slog det mig. Jag var nervös, och det tog sig fysiska yttringar. Inte till samma grad som när recensionerna skulle börja trilla in 2005 när jag debuterade, men de var tveklöst kännbara.

Vid debuten sov jag knappt alls, utan låg vaken natt efter natt i min dåvarande lägenhet i Stockholm och inväntade dunsen från DN ute i hallen. När recensionen väl fanns med en dryg vecka efter utgivningsdagen var den rätt ljum vilket smärtade mig, men jag fick åtminstone nätterna tillbaka. (Och boken fick ett jättefint mottagande i VK och flera andra regionaltidningar, så jag ska inte klaga.)

I dag rör jag mig i en litteraturgenre som sällan recenseras på kultursidor. Min nya bok ges endast ut som ljudbok och e-bok, och finns bara hos Storytel. Jag förväntar mig noll och nada i den traditionella pressen. Men det dämpar inte oron, för i apparna för ljudböcker betygsätts och kommenteras böckerna av lyssnarna – och de är skoningslösa. Redan några timmar efter att Bränd jord blivit tillgänglig i appen fick den sina första betyg – två stycken ettor. Eftersom inläsningen av boken, gjord av superproffset Fredde Granberg, är femton timmar lång gissar jag att de knappast lyssnat igenom hela verket – om ens alls. Men betygsätta kan de ändå, och även skriva dräpande kommentarer. I början, när betygen är få och snittet kan åka upp eller ner flera tiondelar så fort någon sätter en etta eller femma, är det plågsamt att följa. Ändå gör jag det, någon sorts modern form av självspäkning.

Efter en tid lugnar det ner sig, betygen blir så pass många att det är svårt att rucka dem, en konsensus uppstår. Men även om de inte förmår rubba betygssnittet, så fortsätter enstaka låga betyg och elaka kommentarer trilla in, år efter år.

Och jag dras dit som en fluga med läsförmåga, cirklar och surrar kring mina egna sår. Häromdagen gick jag in och läste det senaste som skrivits om min bok Virus, som kom för drygt sju år sedan och som sedan länge har ett stabilt 4,0-snitt i betyg. ”Urdålig” skrev någon den 6 augusti, och gav en etta. Några dagar senare kom ännu en – ”full av plattityder och klichéer, tunn story”. Etta i betyg.

Det är uppenbarligen ingen idé att bli kaxig, vare sig vid debuten eller bok nummer nitton.

Ett dyk ner i Wattpads parallella verklighet

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 31 januari.

———

De senaste tjugo årens digitalisering har vänt upp och ner på många branscher. Sättet vi upptäcker och tar till oss musik, film och tv förändrats till följd av att de här medieformerna passat ypperligt att förvandla till digitala filer som blivit direkt tillgängliga för oss via tjänster som Spotify och Netflix.

Bokbranschen har inte ställts på huvudet på samma dramatiska sätt, skiftet från analog till digital textläsning innebär en större förändring – att bläddra i en fysisk bok är ganska annorlunda jämfört med att läsa på en skärm, samtidigt som det för örat spelar mindre roll om musiken vi hör kommer från en cd-skiva eller Spotify. Även inom litteraturen pågår så klart ett skifte, men pappersboken stretar emot mer än många förutspått.

Men motståndet finns främst bland oss som är vuxna och har ett mångårigt inlärt beteende gällande hur vi tar till oss text. Bland de unga, som saknar vårt inlärda beteende, har nya sätt att ta till sig det skrivna ordet de senaste åren tagit fart på allvar.

Det mest kända – och okända! – exemplet är nog Wattpad, en från början kanadensisk nätplattform som sedan starten i slutet av 00-talet vuxit till en enorm läsar- och skrivarcommunity bland främst tonåringar, som i dag har över 70 miljoner användare som skriver, läser, hissar, dissar och tipsar om andras berättelser.

Och de gör det nästan uteslutande i sina mobiler via Wattpad-appen.

I Sverige har det rapporterats sporadiskt i branschmedier om Wattpad, men mest som nätfenomen bland unga, och som vanligt när det gäller sådana blir det tillfälliga nedslag, ett snabbt tådopp i en subkultur som beskrivs som en lustig kuriositet innan man återvänder till mer traditionella bevakningsområden.

Branschboksajten Boktugg är väl det enda svenska exemplet på någon som kontinuerligt skrivit om Wattpad, och redan hösten 2016 rapporterade de att Wattpad registrerade 120 000 unika besökare från Sverige varje månad, en siffra som med all säkerhet fortsatt växa i takt med att plattformen som helhet gjort det (2016 hade Wattpad ”bara” 45 miljoner användare).

Att dyka ner i Wattpad är att upptäcka en parallell verklighet. Författarnamnen vi är vana vid från den ”riktiga” litteraturvärlden syns ingenstans – de flesta som publicerar sig på Wattpad använder nätalias, många skriver fanfiction som spinner vidare på kända bok- eller filmfigurer och det finns kategorier för närapå allt – en bok jag snubblade över marknadsfördes med att den legat etta på varulvslistan i december 2017.

En del svenska användare skriver på engelska för att nå ut globalt, men många nöjer sig med svenska, och även dessa kan nå långt. Det finns svenskspråkiga böcker med över en halv miljon läsningar, men eftersom de flesta skriver och publicerar kapitelvis och varje kapitel räknas som en läsning, är det svårt att översätta statistiken till de siffror bokbranschen brukar använda sig av.

Framgångarna för en del Wattpadförfattare har inte gått nöjes- och kulturbranschen helt förbi – amerikanska Anna Todd är det mest kända exemplet, när hennes bokserie After växte till ett fenomen på plattformen 2013 – med totalt 1,5 miljarder läsningar till dags dato – plockades hon raskt upp av förlagsvärlden och i Sverige har After-serien getts ut av Norstedts och filmversionen kommer senare i år.

Men enstaka exempel åsido – Wattpad och andra tjänster som fanfiction.net är svåra för etablerade aktörer att förhålla sig till, eftersom innehållet är skapat av amatörer, därtill unga sådana, vars beteende inte låter sig enkelt översättas till hur kommersiellt drivna branscher fungerar.

Men en sak kan slås fast: Läser gör Wattpadanvändarna i massor, och de gör det på sina skärmar. Det kommer de knappast att sluta med när de så småningom blir vuxna.

August är en man två gånger av tre

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 25 oktober.

——

Är August en man? Med tre decennier på nacken – Augustpriset instiftades 1989 och delas i år ut för 30:e gången – känns det som en fråga som borde höra dåtiden till. Numera borde väl mottagaren av Augustpriset lika gärna kunna vara en kvinna?

Svaret på den andra frågan blir ja – men då måste vi fokusera på de senaste åren. Ser vi Augustpriset som en helhet, vilket jag tycker bör göras ett sådant här jubileumsår, blir bilden tyvärr betydligt mer ojämställd.

Borrar man ner sig i statistiken finner man relativt snabbt att det finns betydande skillnader i hur nomineringarna och vinsterna fördelar sig mellan könen i de tre kategorier som stora Augustpriset delas ut i (jag lämnar alltså Lilla Augustpriset därhän nu). Och koncentrerar man sig på den skönlitterära kategorin – den utan tvekan tyngsta medialt och publikt sett – går det tyvärr att säga att August ännu är en man.

Av de nu totalt 180 nomineringar som gjorts i den skönlitterära klassen sedan startåret 1989, står män som författare till 101 av verken, det vill säga 56 procent. Det är ingen jätteövervikt, men studeras vinsterna blir bilden tydligare – 19 av hittills 29 mottagare (årets vinnare presenteras först 26 november) är män, det vill säga 66 procent. Så även om männen inte har någon graverande övervikt på nomineringsstadiet, står det alltså till sist ändå en man längst fram på scenen två gånger av tre när statyetten delas ut.

Tittar man på enskilda år är bilden också entydig. Fyra gånger i prisets historia har det varit kvinnlig dominans bland de nominerade inom skönlitteraturen, fördelningen då har varit fyra kvinnor och två män. Manlig dominans i listan har det varit tretton år, elva av dessa i favören fyra/två och två i favören fem/ett.

Kvinnor har heller aldrig stått som mottagare mer än två år i rad, samtidigt som män vunnit tre år i rad tre gånger, och fem i rad en gång (åren 1998-2002).

Fokuserar man på de senaste åren finns anledning till glädje – från 2010 och framåt har vinsterna hittills gått fyra gånger i varje riktning. Att det i årets skönlitterära nomineringslista återfinns fyra män och två kvinnor är alltså inte symptomatiskt för nuläget, faktum är att 2018 är det första året sedan just 2010 som det är manlig övervikt, oftast på sistone har utfallet varit tre-tre.

Men även om framtiden för oss som gillar att litteraturen är jämställd verkar ljus, tycker jag ändå att de här siffrorna är värda att lyfta – inte minst för att arrangören Svenska Förläggareföreningen gärna undviker det. Går man in på Augustprisets sajt och klickar på sidan för prisets historia, möts man direkt av två tårtdiagram som visar hur oerhört jämnt könsfördelat priset är som helhet – 50/50 bland nomineringarna, och 52/48 i männens favör bland vinnarna.

Bara faktumet att dessa diagram är det första besökaren möter, visar att frågan är en het potatis. Men bakom den välputsade fasaden finns en historisk verklighet där två klasser – skönlitteraturen samt fackböckerna – har manlig dominans, men där den tredje – barn och ungdomskategorin – har så stark kvinnlig dominans att den höjer totalen till någorlunda jämvikt. Att den kategorin är skev är inte heller oproblematiskt men det bottnar i ett delvis annat problem – färre manliga författare skriver helt enkelt för barn och unga jämfört med kvinnor, ett bekymmer värt att belysa i en kommande krönika.

Så är dock inte situationen inom skön- och facklitteraturen. Även om August i detta nu verkar vara hyfsat könsneutral, bör vi hålla detta i minnet, så vi slipper upprepa de gamla misstagen.