Mobilsupporten och jag

Nu har jag suttit i Tele2:s mobilinternet-support tre dagar i följd (på arbetstid dessutom, de behagar inte ha öppet när jag slutat) och kört huvudet rakt in i väggen. Bakgrunden är att min uppkoppling för att surfa på datorn via mobilen helt plötsligt slutat fungera, till synes utan orsak. Ungefär så här har samtalen låtit:

– Jaså, du har en mac … nej jag tror inte att det fungerar då, man måste nog ha pc.
– Nej, det fungerar alldeles utmärkt, det fungerade så sent som förra veckan och det har funkat finfint i flera år, kan du bara säga vilka inloggningsuppgifter jag behöver så att jag kan kolla så att inget lösenord fallit bort ur datorn eller mobilen eller nåt sånt?
– Har du installerat PC Suite-programmen som följde med på skivorna till abonnemanget?
– Nej, jag har som sagt en mac och då brukar man inte behöva installera några program och det funkade tills för några …
– Nej men jag tror inte att det fungerar utan de där programmen. Jag tror inte att det fungerar på mac.
– Kan jag bara få uppgifterna?
– Men jag tror inte att det fungerar om du inte …

Alltså, jag förstår inte hur de på en supportavdelning som ska vara specialiserad på den här typen av frågor kan vara så totalt omedvetna om att det finns människor där ute som inte använder pc. Okej okej, jag vet att macanvändarna bara står för cirka fem procent av den svenska datormarknaden, men ändå. Idioti!

Till deras försvar bör dock sägas att i dag fick jag faktiskt prata med en kille som tog sig tid att leta efter en kollega som faktiskt verkade kunna en del om mac. Men av okänd anledning fick jag inte prata med den här människan, utan han fick bara bekräfta att jo, det fungerar faktiskt att använda en mac. Sedan fick jag prata med yxskaftet igen.

Oh well. Får jag det inte att fungera igen inom tre dagar kastar jag mobilen i Klara sjö.

Är det en groda? Nej, det är James Bond!

Som så många andra har även jag tagit mig till biografen och kollat in Casino Royale. Som nörd på basicnivå (jag kan premiäråret på alla filmerna samt skulle nog under vapenhot och med lite betänketid kunna räkna upp samtliga Bondbrudar plus vem som gjorde låten – och jag tycker självklart att I hennes majestäts hemliga tjänst är bästa filmen, kanske i viss konkurrens med Agent 007 ser rött) är en Bondfilm en återkommande njutning jag inte skulle byta mot mycket annat på vita duken.

grodbond.jpgDet har skrivits spaltmil om filmen i såväl blogg- som traditionell medieväg, så jag ska inte ta upp alltför mycket av er tid. Men en sak som ingen direkt tagit upp som åtminstone jag häpnade över var att de haft grodor som koreografer till actionscenerna. Alltså, har ni någonsin sett någon studsa så mycket i en actionfilm utanför Hongkong? I jaktscenen på bygget i början, när Bond jagar en bombman i en av de svettigaste scenerna någonsin? När de hoppar zickzack från våning till våning neråt i det halvfärdiga höghuset och sedan dyker genom hål i golv och tar bisarra skutt över bord? Gaddamn, that Daniel Craig sure has some awesome frog skills! Det såg ut som att de tränade inför en audition som Toad i X-men.

Men på det stora hela en väldigt bra Bondfilm, väl värd spaltkilometrarna. Visserligen 20 minuter för lång och synnerligen lättuträknad i sluttwisten med tanke på att det stått i varenda Bondrelaterad artikel det senaste halvåret att vi äntligen skulle få veta varför Bond är en manschauvinist som inte vågar lita på kvinnor, men ändå – åh vad trevligt jag hade.

UPPDATERING FREDAG: Ser via Emma att det ystra studsandet i filmens början helt enkelt bara visar att Bond hänger med i tiden och ägnar sig åt parkour. Yeah yeah, jag tycker ändå det mest såg ut som grodskutt.

Lika som fem bär

jagtittbild.jpgÅh det finns så mycket lustiga saker man kan ägna sig åt när man är lite uttråkad och egentligen borde skriva men istället gör något annat eftersom det verkar mycket mer underhållande. Via Populärkulturjunkien hittade jag i går sajten Myheritage, där man laddar upp en bild på sig själv, som sedan på något mer eller mindre avancerat sätt läses av och jämförs med en bildbank av mer eller mindre kända personer och därefter på ett procentuellt sätt presenterar vem man är mer eller mindre lik. Ja, ni fattar mer eller mindre grejen.

Sagt och gjort, jag laddade upp bilden ni ser längst upp till höger, och väntade med spänning på resultaten. Och vad ska man säga – vilken samling! En amerikansk folksångare, en Tolkienfigur, en socialistisk president och hans amerikanske kollega (som helt plötsligt fått något mer gemensamt än att de hatar varandra!) samt ytterligare en amerikansk sångare/skådis. Vilket gäng!

likasombar.jpg

Och om någon undrar, så jo, jag skrev faktiskt lite i går också, nästan två sidor. Eller ja, klippte och klistrade och putsade ett par sidor i alla fall. Nästan samma sak.

Världens otäckaste reklamfilm

Såg En obekväm sanning i går. En finare reklamfilm för Apple har jag aldrig sett. Det var den vackraste Keynote-presentation jag någonsin skådat (glöm allt ni läst om att Al Gore åker världen runt och visar upp sina domedagsprofetior om världsklimatet med hjälp av en Powerpoint-presentation, sånt där kan man inte göra med det programmet ens om man trickfilmar). Shit, det är den där typen av exponering man knappt kan drömma om som företag. Fast å andra sidan, Gore sitter ju i Apples styrelse, det hade väl klassats som högförräderi om han travat runt med en Dell under armen.

algore.jpgOkej, nog med Applesnack – i vilket fall som helst var det en väldigt bra film. Fjärran från up in your face-attityden ämnet skulle behandlats med om … tja, Michael Moore hållit i taktpinnen, var det istället en rätt stillsam men ack så otäck beskrivning av hur världen bokstavligen talat är på väg ner i ett översvämmat dike. Och eftersom jag inte alls hyser samma tilltro som Gore ändå verkar göra om att USA ska lyckas inse problemet i tid och få ordning på rodret innan vi alla tippar över kanten, så kan vi säga så här – jag är glad att jag bor på en av Norrmalms högsta punkter. För neråt city lär det bli rätt blött om fötterna när Grönland rinner ner i Atlanten om några år. Fast just ja, det skulle ju få Golfströmmen att stanna och vi får i vilket fall som helst en ny istid i hela norra Europa inom tio år.

Aldrig får man vara glad.

Har vi redan sagt hej då?

Började skriva i går, även om det tog emot och dröjde alldeles för länge och inte blev alls så långt som jag hade föreställt mig att det skulle bli. Vilket väl å andra sidan var ungefär precis vad jag hade förväntat mig eftersom jag vid det här laget känner mina skrivvanor rätt väl. Eller rättare sagt avsaknad av vanor.

Hur blev det då? Tja, svårt att säga, jag tänker fortsätta i dag när jag får tid. Jag har inte läst igenom det än, och det brukar vara först då jag får en känsla för om jag är på väg käpprätt åt helvete eller om det kan bli okej. Det kändes annorlunda när jag skrev, det blev en annan ton än jag är van vid, oklart varför ännu. Det ger sig väl när jag låter texten sjunka in, tillåter den att ta form, bli formad, omgjord, massakrerad, raderad, utplånad från jordens yta. Så här ser i alla fall det första, totalt oredigerade, stycket ut just nu:

Hjärtat slår lugnt när han går för att möta henne. Kanske är slagen något fler än normalt, strax över vilopuls, men något annat är väl inte att förvänta, han rör ju på sig, går, promenerar med raska steg, hör hur fötternas nedsättning på asfalten – nej gatstenarna – skapar ett lätt ljud. Som det ska vara. Precis som vanligt.

Som sagt, det är inte facit. Jag ändrade för övrigt dokumentnamnet till Har vi redan sagt hej då? när jag började på ny kula. Jag vet inte om det innebär något mer än att jag ville skilja det från det gamla.

Du eller aldrig

Jag har ingen aning om hur boken är, men jag tycker att finlandssvenska Malin Kiveläs roman Du eller aldrig, som recenseras i Svenska Dagbladet i dag, har en helt briljant titel. Fyndig, vacker och dubbelbottnad. Åh, jag vill också komma på något sånt.

Varken Adlibris eller Bokus verkar tråkigt nog ha boken ifråga. Däremot så finns hennes debut Australien är också en ö hos båda två för 15 kronor i inbundet format. Snacka om rea.

UPPDATERING TISDAG: Det krävdes visst inte mer än att jag skulle skriva om avsaknaden av boken i lagret så bestämde sig åtminstone Adlibris för att ändra det. Nu finns Du eller aldrig hos dem. Good.

Dagen D

Ledig från jobbet i dag, och jag har i ett tidigare inlägg utlovat att detta är dagen då version två av roman nummer två ska börja skrivas. Puh. Tja, jag får väl se till att infria det löftet då, trots att jag känner tendenser till en seg måndag. Men man lever bara en gång. Så hey ho let’s go. Fortsättning lär följa.

Men först rakning, dusch och nyttig frukost. Man måste ju vara hel och ren när man skaldar.

I mediestormens öga

Ja jag säger då det. Jag undrar om Uppsalas stackars Friskis & Svettis-förening räknat med att de inom loppet av tre sömniga dagar i slutet av november skulle utmålas först som rigida sexmotståndare och därefter som dopningsnäste.

Och jag som numera är en Friskis & Svettis-människa. Borde jag ta avstånd på något sätt? Och i sånt fall från vad – sex, dopning eller Uppsala?

Deckaren och det galna drivet

Jag läser en hel del deckare mellan varven. Under några år gick det till och med så långt att jag kände mig nödgad att införa en varannanregel, som gick ut på att för varje ”tung” bok jag läste fick jag ”belöna” mig med en mer lättsmält deckare. Det höll nämligen på att spåra ur, jag plöjde deckarserier på löpande band, och läste inget annat som kanske kunde vidga horisonterna en smula.

Nu menar jag verkligen inte det här som att jag skäms för att jag under perioder plöjer deckare, tvärtom tycker jag att jag får ut en hel del av det läsandet, men man vill ju ändå ha viss variation, det är ju inte kul att äta sill sju dagar i veckan liksom. Jag tror också att mitt myckna deckarläsande påverkat mig i mitt skrivande – det som omnämnts på ett eller annat sätt i nästan varje av det 30-tal recensioner av Dannyboy jag sett – att texten har ”ett galet driv” (citat från Pocketbloggen) – kommer från just detta, att jag konsumerar mycket litteratur som bygger på att läsaren hela tiden ska känna suget att läsa vidare, att varje kapitel ska avslutas med känslan åh jag måste vända blad nu genast bums!, att historien aldrig får stanna upp. Faktum är att jag nästan aktivt försökt undvika det där drivet när jag skrivit på bok två, jag har försökt tvinga mig själv att inse att det inte behöver hända saker hela tiden, att ett långsammare tempo faktiskt är möjligt, kanske till och med att föredra ibland. Men det har varit svårt. Det sitter djupt rotat – rädslan för att läsaren ska stanna till, skräcken inför att någon ska lägga boken ifrån sig, tycka det är tråkigt. Hua.

elden.jpgAnyways – det jag egentligen bara ville meddela innan jag gick igång på det där med drivet var att jag såg i går att Deckarakademin (vars hemsida för övrigt verkar vara gjord cirka 1996) har delat ut sina årliga priser. Expogrundaren (och forne TT-medarbetaren) Stieg Larsson vann årets svenska pris postumt (han avled hösten 2004) för sin andra deckare Flickan som lekte med elden. Jag har inte läst den, tänkte vänta tills den kommer i pocket, men jag gillade den första i serien, Män som hatar kvinnor, även om den gott kunde ha varit uppåt 100 sidor kortare utan att den förlorat något på det.

Själv tycker jag nog att årets bästa svenska deckare är Åsa Larssons Svart stig (som inte ens nominerades). Bland de nominerade tycker jag nog att Edward Finnigans upprättelse, som jag avslutade alldeles nyligen, är den vassaste. Men jag har som sagt inte läst alla.

Det nästan ingen talar om

Har ni hört hur det glunkas på stan om att filmtidningen Sight & Sound hakat på den nya tyska filmvågen? Och har ni hört snacket om att fem svenska dokumentärfilmer ska visas vid filmfestivalen i Amsterdam, och att Quentin Tarantino ska göra en cameo i en sushivästernfilm? Inte? Konstigt.

Jo, jag är lite sur och tvär i dag på DN. Eller rättare sagt på deras fredagsvinjett Nästan alla talar om…, där de samlar filmrelaterade nyheter som de uppenbarligen tyckt varit för marginella för att ta upp på normal nyhetsplats. Jag vet inte varför, men jag stör mig alltid otroligt mycket på den där ansamlingen kortnotiser de lägger i botten på filmuppslaget. Inte på innehåller i sig, men det är något med frasen nästan alla talar om… som gör mig upprörd, agitatorisk, rasande, galen! Jag kan inte sätta fingret på det. Men det triggar mig, får mitt blod att rusa, gör mig snurrig i huvudet, fullständigt konfys och får mig att tappa aptiten. Det förstör hela helgen. Fyra små ord och några illmenande punkter. Det är allt som behövs. Jag är kaputt.

För övrigt ska jag på ett födelsedagskalas i kväll där man förväntas ge en present i form av något man gjort själv. Min roman har hon redan, så vad göra? Rita en teckning?