Daisy någon?

Alltså, är det någon som har koll på hur det funkar med såna här Daisy-skivor? Får vem som helst låna dem? Jag har sett på nätet att min roman finns att låna i det här formatet på en del bibliotek, bland annat på Talboks- och punktskriftsbiblioteket i Stockholm, men jag har ingen aning om hur det funkar. Vore ju tufft att höra hur det låter. Har för mig att jag vid något tillfälle sett att man måste vara synskadad för att få låna. Stämmer det tro?

För övrigt har jag, i ett kombinerat utslag av tristess och sysslolöshet, gått igenom hela Sverigekatalogen på bibliotek.se och räknat ut att min bok (i inbunden form) finns på 131 svenska bibliotek. Hur det ser ut med antalet exemplar förtäljer inte historien, men de flesta har väl bara ett ex per bibliotek antar jag. Pocketen finns bara på två. Med tanke på att Sverige rymmer 290 kommuner och varje kommun väl fortfarande har minst en bibbla, finns det alltså gott om utrymme för bättring. Kom igen nu, köp in fler!

Shaken och lätt disturbed

Jag har sovit alldeles alldeles för lite i natt. Jag har vridit, vänt, snurrat, bökat och varit allmänt hopplös. Kanske för att jag var ute en sväng i går, kanske för att det var typ fullmåne, kanske för att det bara var en sån natt.

Eftersom jag inte börjar jobba förrän klockan tio hade jag ställt klockan på först tio över nio, för att minimera skadan. Men så sätter, som vanligt, helvetesmaskinen igång nere på gatan klockan tjugo i åtta. Aaargh!

Jag förstår inte riktigt vad den här maskinen gör. Det finns ett parkeringsgarage under mitt hus. Det går slangar från den gula tingesten (okej, tingesten är i sig en container, maskinen står inne i containern antar jag) ner i garaget, och det springer byggubbar fram och tillbaka mellan den här plåtlådan och garaget dagarna i ända. Jag antar att de gör något viktigt. Jag hoppas att de gör något viktigt, för nu har mitt hus skakat i fyra veckor och har jag förstått saken rätt ska det fortsätta skaka ända till nästa år någon gång.

Oh well, jag brukar ju reta mig på de människor som kräver tyst och lugn trots att de bosatt sig innanför tullarna, så jag ska väl inte gnälla om det här alltför länge. Men måste det skaka så mycket?

In other news så googlade någon på frasen framtidens pingis i går och hamnade hos mig. Personen blev dock en kortvarig besökare.

Nu frukost. Lite clear eyes vore också toppen.

En helt normal måndag

God damn it. Insåg just att det passerat en hel helg utan att jag har skrivit något Seg lördag- eller Slow Sunday- eller annat usch jag var ute sent och drack för mycket sprit i går och oj vad det är synd om mig i dag-inlägg. Jag måste vara på väg att bli vuxen.

Faktum är att det varit en särdeles lugn helg. Visserligen drack jag vissa mängder alkohol både på fredagen och lördagen, men det var knappt ens ihopplussat tillräckligt för att skapa en simpel salongsberusning. Vuxet. Eller tråkigt. Eller båda. Eller skönt. Kanske alla tre.

Såg Djävulen bär Prada i går kväll. Eftersom alla recensenter i princip skrivit samma sak – Meryl Streep i högform i rätt bra film som trots glatt yta har något vettigt att säga men tyvärr förvandlas till ett trainwreck av modell större i slutet – satt jag och stålsatte mig och kollade nervöst på klockan så fort jag passerat åttiominutersstrecket för att invänta Katastrofen. Så tog filmen slut och jag fattar inte vad alla gnäller på. Hade någon förväntat sig att Anne Hathaways karaktär inte skulle inse att hon levt i en livslögn, att hon inte skulle lämna modetidningen och att hon inte skulle hitta den sanna livsvägen igen, nu med fem lager nya skinn på näsan? Det är ju tre fjärdedelar av poängen med den här typen av film – att man ska lämna biosalongen med en sötsliskig men ändock varm känsla av att livet kanske ordnar sig ändå, och att saker och ting på något vridet sätt kanske får ett lyckligt slut, hur ynkligt vi än må ha handlat.

Men be aware, jag är inte särdeles intresserad av att skriva den typen av slut själv. Om de inte fyller en funktion vill säga.

Kvällspromenad i lyktans sken

Jag har nästan aldrig varit på en kyrkogård i allhelgonatid. Vet inte riktigt varför egentligen, men det har aldrig blivit av. I går fick jag dock för mig att jag ville se hur det såg ut, och fick med mig en kompis (vars första sms-reaktion var lite morbid…?) till Skogskyrkogården när mörkret fallit, för att se skådespelet.

Egentligen är det konstigt att jag aldrig begett mig dit tidigare. För precis som det avslöjas i Dannyboy & kärleken att jag är rätt svag för kyrkor, så är jag även förtjust i och fascinerad av kyrkogårdar, och även om jag inte är ett uns kyrklig så finner jag platserna väldigt rogivande. Kyrkogården i Uppsala kan jag promenera på i timmar. Lite morbid som sagt.

Hur som helst – det var en udda upplevelse. När vi gick in genom grindarna, vid halvsextiden på kvällen, var min väns första reaktion det här är ju som på Drottninggatan, och jag svarade mm, men utan H&M-butiker. För det var helt bisarrt mycket människor, när vi skulle ut ur tunnelbanan fick vi stå och vänta för att lyckas komma ner för trapporna, vid entrén var försäljningsstånden med ljus uppställda överallt och korvgubbarna stod på rad och sålde chorizos för glatta livet. Det kändes lite … underligt.

skogskapellet.jpgLängre in glesnade dock horden. Och väl inne i skogen var det ljuslykteupplysta området hjärtskärande vackert. Vi promenerade till Skogskapellet, där begravningen i min nya roman – vad den nu ska heta – äger rum. Jag var på väg dit i somras för att rekognoscera, men det blev aldrig av då, jag utgick från kartor på nätet när jag skrev scenen, men tänkte att det väl var lika bra att slå två flugor i en smäll nu. Kapellet var mindre än jag förväntat mig, men det var en fin byggnad, och kommer att fungera alldeles utmärkt i boken.

Summa summarum – en bra utflykt. Men det var lite sorgligt att gå förbi de gravar där det inte lyste lyktor. Kanske borde jag ha köpt ett ljus ändå.

Marcus Birro och jag

Via Emma ser jag att Marcus Birro startat en blogg. Eftersom jag åter drabbats av tvivel inför vad min nästa roman ska heta (mitt eget förslag Vi har redan sagt hej då dissades hårt av ett par kompisar häromdagen, samtidigt som de hyllade det ursprungliga arbetsnamnet Hjärtats hundra sista slag, som jag själv tidigare ratat, så nu är jag helt förvirrad och funderar om jag kanske har tänkt fel) så drog jag mig raskt till minnes den lilla ordväxling som följde mellan mig och Birro efter att jag i början av juli publicerat det här inlägget.

Och när jag tänker efter så skrev jag ju faktiskt det här (mer om romannamnsproblematiken) och det här (om minnets förmåga att spela spratt med mig) där han också figurerade. Med tanke på att jag aldrig läst någon av Birros böcker verkar jag besynnerligt besatt av honom.

För övrigt är det lite deprimerande att jag aldrig, trots att jag är rätt djupt insyltad i branschen, aldrig lär mig att det inte kommer några tidningar såna här dagar. I dag hann jag stå vid dörren och svära i säkert fem sekunder och önska det inkompetenta tidningsbudet både den ena och den andra sjukdomen innan polletten trillade ner. Och då nämnde jag ju ändå det här med den tidningsfria dagen i går. Smart.

Dagen som Gud uppenbarligen glömde

Alltså allvarligt, jag tror att telefonen på redaktionen har ringt fyra gånger i dag, mot i normala fall kanske 40-50. Vi har lyckats pressa ur oss tio notiser, mot normalt närmast det dubbla. Antalet artiklar har visserligen legat på normal nivå, men förutom att Sverigeboende Bebo Valdes fick två Latin Grammys i natt, så har inget hänt i nöjesnyhetsväg i dag som jag kan känna den minsta pulshöjning inför. Total jäkla stiltje, nästan i klass med skärtorsdagsnivå.

Spammejlen har dock tickat in med normal frekvens. De känner uppenbarligen inte igen en helgdagsafton när de ser den.

Nä, nu får det vara nog. Mot fredagsölen.

Borat och jag (3)

I går kväll skulle jag ha tv-maraton och se ikapp en massa grejer jag missat på sistone. Men så damp det ner en kommentar i ett inlägg jag gjorde för drygt två veckor sedan, och jag insåg att det var tråkigt att man som besökare inte kan se när sånt har skett. Så istället satt jag i två och en halv timme och fixade en Senast kommenterat-funktion i högerspalten under mycket vånda och besvär innan den betedde sig helt som jag ville. Se så fint det till sist blev.

Nu fick ju inte riktigt funktionen den effekt jag avsett, eftersom jag tidigare i morse fick en kommentar som idiotförklarade mig för att jag inte älskade Borat mer än något annat i hela världen. Nu får ju alla se vilken jubelidiot jag är.

Dock står jag fortfarande för min Boratkritik. Visst – filmen är stundtals hysteriskt rolig (vilket jag också skriver) – men nej, det blir … äh, läs det gamla inlägget om ni vill istället (och uppföljningen).

Fast å andra sidan, det är väl något officiellt gravt humorfel på mig – jag har ju aldrig kunnat skratta åt Ricky Gervais heller. För numera antar jag att de som påstår sig förstå det här med humor ser Gervais bara som världens officiellt näst roligaste människa, efter Sacha Baron Cohen. Jag har med andra ord inte ett enda rätt.

Nej, dags att promenera till jobbet. Resten av mediebranschen må sova denna dag före tidningsfri-dag, men TT vilar aldrig.

Sms kontra S&M

Det är konstigt hur man på kort tid kan få för sig att något alltid har funnits. Hur en del företeelser framstår som så självklara att man inte ens kan minnas hur det var innan de fanns.

Jag funderade på det när jag promenerade hem längs Drottninggatan genom den fortfarande vinterskrudade staden för en dryg timme sedan. Som så ofta när jag gick skickade jag några sms. I höjd med Centralbadet, där gatan börjar slutta svagt uppför, kom jag att tänka på att jag ganska länge var skeptisk till det här med sms. Att jag till och med skrev en artikel om det konstiga fenomenet i Situation Sthlm för sex år sedan. Jag blev nyfiken, och började åter rota i min textmapp. Vad jag fann chockade mig smått.

– Brukar du skicka SMS ofta? frågade en kompis när vi möttes för att fika för ett tag sedan.

– Njaa, inte särskilt men det händer väl, blev mitt spontana svar.

För visst använder jag SMS, det gör väl de flesta, men ofta, nej, det vill jag inte påstå. Jag gissade antalet till några stycken i veckan.

Ett par veckor senare kom mobilräkningen för juni månad. ”Några stycken i veckan” – ja tjenare. 84 SMS hade jag sänt iväg på drygt fyra veckor. 20 i veckan, eller tre om dagen. Till vem, och framför allt, varför hade jag sänt dessa meddelanden? Större frågor formades också i huvudet. Varför har SMS blivit så populärt? Är det inte ett dåligt sätt att umgås, föder det inte ett dåligt och förkortande språk, och tar det inte mycket tid? Eller? Med en i förväg negativ inställning försökte jag få klarhet.

– Vad var det du ville tala om sa du? frågar Telia-telefonisten förvånat när jag ringer till kundtjänsten på nummer 90200.

– SMS-explosionen, svarar jag.

– Men…, säger hon innan det blir tyst. Slutligen fortsätter hon: Är det här ett skämt?

För sent inser jag att hon tror att jag vill prata om S&M, sadomachocism. Även om SMS blivit populärt visar det sig att långt ifrån alla hört talas om det. Jag kopplas vidare till nästa telefonist, och därefter nästa. Efter fem vidarekopplingar kommer jag äntligen till någon på Telia Mobile som hörts talas om SMS, som vidaresänder mig till Telias presstaleskvinna. Hon tipsar mig om deras hemsida, där det finns statistik att tillgå.

Denna visar att antalet sända SMS-meddelanden stiger kraftigt. Några riktigt färska siffror finns inte. De som finns är från 1999 och prognoser för 2000. Men utifrån dessa kan flera slutsatser dras.

I september 1999 skickades enligt Telia 3,7 miljoner SMS i Sverige. Tre månader senare, i december, var siffran uppe i åtta miljoner. Nu stannar dock siffrorna inte där. Enligt Telia fortsätter SMS:andet att öka ”explosionsartat”. I december 2000 förutspås befolkningen i Europa skicka 7,5 miljarder SMS. Inom loppet av en månad! Det motsvarar 168 000 SMS i minuten… Hela SMS-cirkusen börjar så smått kännas som en komplott.

Men Adrienne Sörbom, som är doktorand på sociologiska institutionen vid Stockholms universitet och forskar med ungdomsfrågor, håller inte alls med.

Handlar inte det här om cyniska telefonbolag som skapar ett behov?
– Nej, det tror jag inte, säger hon. Människor är sociala varelser, vi uppfinner hela tiden nya sätt att kommunicera Det är klart att det kan bli tokigt ibland, men det finns fördelar med att alltid vara kontaktbar. SMS är intressant och kan vara kreativt. Man tvingas vara uppfinningsrik för att få ur sig så mycket som möjligt av 160 tecken.

Men gör inte SMS så att ungdomar blir mer asociala?
– För det första är inte SMS och chat ett ungdomsfenomen, säger hon. De må ta till sig nya saker först, men snart kommer alla att använda det. Hur vi bör använda det är svårt att säga exakt. SMS fungerar bäst för korta meddelanden i stil med ”köp tre liter mjölk”. Nu försöker många uttrycka känslor, och med 160 tecken till godo är det kanske inte alltid lämpligt.

Men finns det inga nackdelar?
– Jo, man kan tala om en ny sorts stress, relationsstress. Tidigare tog man sin omgivning för given, men det kan man inte göra nu, eftersom vi ständigt blir kontaktade eller har möjlighet att kontakta. Vi är ständigt uppkopplade. Man kan bli osäker på vem man är, vilket leder till att man grubblar mer.

Men språket då? SMS-meddelanden fylls ju av obegripliga förkortningar, saknar oftast versaler och innehåller urtöntiga smileys som ska fungera som känsloindikatorer. Nyanser och tonfall, två mycket viktiga delar i ett verkligt samtal, försvinner.

Men på Svenska språknämnden menar docent Olle Josephson att det kan vara tvärtom.

– Bara för att vi tar till oss vissa nya uttryck, som ”mejla” till exempel, så betyder inte det att vårt ”riktiga” språk förändras. SMS- och chatspråket följer inte med in i våra vanliga samtal.

Olle Josephson hävdar istället att en del ungdomar som tidigare varit rädda för att uttrycka sig skriftligt nu för första gången törs göra det.

– SMS och chat är vardagliga medium, man behöver inte vara rädd för dem. Alla törs skicka ett meddelande. Fler uttrycker sig skriftligt idag än tidigare. Det är bra.

Men i ett längre perspektiv då?
– Jag förstår att du vill att jag ska säga att det svenska språket är totalt utarmat om 15 år på grund av e-post, chat och SMS. Men jag måste göra dig besviken på den punkten. Det kommer inte att hända.

Men tiden då? Det tar ju en evighet att plita ner meddelanden på dagens små mobiltelefoner.

– Men du använder väl textprogrammet? frågar en förvånad kompis när jag kommer med det påståendet.

”Textprogrammet” visar sig vara en funktion på nya telefoner som ”gissar” sig till vad du försöker skriva. Och efter en stunds träning visar det sig faktiskt fungera. Dessutom finns det gratistjänster på internet där du kan skicka SMS till mobiler utan kostnad, med hjälp av ett riktigt tangentbord.

– Dessutom finns det ju ”sms-chattar”, säger kompisen, där man kan ”prata” med flera kompisar i slutna rum samtidigt. Då går det fortare.

Alla argument mot SMS grusas alltså. Det visar sig att SMS är något bra. Men någon nackdel måste väl ändå finnas?

Ja, det gör det faktiskt. SMS gör oss fega. Vi kommer undan för lätt när vi inte behöver prata. Ett opersonligt textmeddelande vågar vem som helst skicka. En kompis till mig har redan dumpat två killar via SMS. Det får göra-slut-scenen i Fucking Åmål, som sker mellan två angränsande rum via mobiltelefoner, att framstå som rättfram och ärlig. Jag är övertygad om att någon redan friat via SMS, och fått ett rungande JA! följt av en tokglad smileygubbe till svar. Att det är patetiskt kan ingen, inte ens Telia Mobile, ta ifrån mig.

FAKTA SMS.
SMS står för Short Message Service, och finns i alla moderna mobiltelefoner. Priserna varierar något, men för cirka 1,50 kronor kan du skicka ett SMS-meddelande på maximalt 160 tecken till en annan mobiltelefon. Idag går det även att prenumerera på olika tjänster, som väderprognoser och börskurser, via SMS. Det finns även möjlighet hos vissa operatörer att vidarebefordra e-post till sin mobil via SMS. SMS kallas oftast just SMS, men går på svenska även under namnet textmeddelande.

Publicerad i Situation Sthlm september 2000

Ja jag säger då det. Sicken mespropp jag är.

Missförstå mig nu rätt, visserligen låg jag tydligen redan sommaren 2000 rejält över dagens genomsnitt i skickade sms per månad. I juni 2000 sände jag iväg 80 sms, och under 2005 skickade medelsvensson knappt 20 sms per månad, enligt officiell statistik från Post- och Telestyrelsen. Det som stör mig är att jag var så anti fenomenet. Att jag på allvar trodde att det skulle skada mig, skada oss, skada samhället. Urk.

År 2006 skickar jag för den delen sisådär 250 sms per månad. Och jag skulle tro att de har lärt sig skillnaden mellan sms och S&M på Teliasonera också.

När isbanan kom till stan

Jag älskar verkligen när snön lägger sig över Stockholm. Den första dagen, när staden yrvaket beter sig som det aldrig hänt tidigare, innan slasket, innan modden, innan snöröjningen. Det är då Stockholm är som vackrast.

I går kväll vandrade jag hem från Slussen, på väg norrut, vid halv elva-tiden. Isgatan var total, bilarna stod stilla eller sniglade sig på sin höjd fram i ett par kilometer i timmen. Vid minsta motlut gick folk ut och puttade, eftersom avsaknaden av vinterdäck verkade hundraprocentig.

En vän hade frenetiskt försökt ringa mig på mobilen flera gånger, jag hade inte hört samtalen, jag drack öl på Folkoperan och käkade falafel på Folkets kebab. När jag fick tag på honom, när jag stod Tegelbackens rödljus och beundrade skådespelet där bilar fruktlöst försökte kämpa sig upp ur sänkan under tågbron, berättade han att varenda tåg ut från Stockholm var inställt, han kunde inte ta sig till Uppsala och sökte därför husrum hos mig. Eftersom jag inte hade behagat svara hade han sökt sig under en annan bekants tak, men hans ord om tågstopp fick mig att nyfiket gå in på stationen för att kika. Jag kan lugnt påstå att jag aldrig sett så många människor där någonsin. Folk låg överallt och försökte sova.

I Aftonbladet ser jag att Virtanen skriver i sin blogg att om det här hade hänt i New York hade borgmästaren fått foten i dag, man ska tydligen rasa över det som skett, någon måste ställas till svars. Jag är skeptisk. Kanske är jag naiv, men jag tyckte att de flesta tog den totala skridskobanan som lagt sig över innerstan med ett leende, en förundran inför den totala maktlösheten.

Men som sagt, kanske är det bara jag.

Nu ska jag åka skridskor till jobbet.

Voice over och rädslan

När jag suttit och gått igenom Dannyboy & kärleken med ambitionen att komma igång med filmmanuset har jag vid ett flertal tillfällen kommit på mig själv med att tänka vad i hela friden, hur i helvete ska vi kunna lösa det där utan voice over? Vi är så fucking körda.

Men sedan backar jag bandet och tänker äh, kom igen nu, det finns en lösning!

Men så backar jag bandet igen och tänker vad fan, varför slå knut på sig själv?

Och sedan backar jag bandet en tredje gång och tänker därför att så många andra gör det.

Så tänker jag arrghhh!

För det är ju så, av någon anledning ska man, om man är filmnörd, helst hata voice overs så att knogarna vitnar så fort man hör dem.

Själv har jag aldrig förstått det där. Jag har aldrig fattat varför det anses vara fördummande att lägga en berättarröst ovanpå en bild, varför det anses fult att förstärka scener med en ordslinga. Men så är det – klarar man som filmskapare inte av att få fram sitt budskap utan rösthjälpmedel, då är man en lat kvacksalvare som aldrig borde ha fått förhandsstöd från början. Idioti om ni frågar mig.

Själv tycker jag att en av Farväl Falkenbergs stora styrkor (jo, klart den hade såna trots att jag var relativt sval i mitt tyckande) var just den vackra berättarrösten. Utan den hade inte vemodet nått någonstans, filmen hade fallit rätt platt till marken och blivit en tomt skramlande tunna.

Självklart finns det en del rätt irriterande voice overs också, där förnumstigheten och övertydligheten gör att man bara vill hålla för öronen och säga la-la-la-la-la-la-la så länge det pågår (läs inledningen och avslutningen av alla Grey’s anatomy-avsnitt). Men det är ju inte en sådan voice over jag vill ha. Jag vill ha en bra voice over, en röst som fördjupar, förtydligar, formar och fyller i där bilden inte räcker till. Och den tänker jag slåss för.

Bara så att ni vet.