Månad: november 2006

Jag har sovit alldeles alldeles för lite i natt. Jag har vridit, vänt, snurrat, bökat och varit allmänt hopplös. Kanske för att jag var ute en sväng i går, kanske för att det var typ fullmåne, kanske för att det bara var en sån natt.

Eftersom jag inte börjar jobba förrän klockan tio hade jag ställt klockan på först tio över nio, för att minimera skadan. Men så sätter, som vanligt, helvetesmaskinen igång nere på gatan klockan tjugo i åtta. Aaargh!

Jag förstår inte riktigt vad den här maskinen gör. Det finns ett parkeringsgarage under mitt hus. Det går slangar från den gula tingesten (okej, tingesten är i sig en container, maskinen står inne i containern antar jag) ner i garaget, och det springer byggubbar fram och tillbaka mellan den här plåtlådan och garaget dagarna i ända. Jag antar att de gör något viktigt. Jag hoppas att de gör något viktigt, för nu har mitt hus skakat i fyra veckor och har jag förstått saken rätt ska det fortsätta skaka ända till nästa år någon gång.

Oh well, jag brukar ju reta mig på de människor som kräver tyst och lugn trots att de bosatt sig innanför tullarna, så jag ska väl inte gnälla om det här alltför länge. Men måste det skaka så mycket?

In other news så googlade någon på frasen framtidens pingis i går och hamnade hos mig. Personen blev dock en kortvarig besökare.

Nu frukost. Lite clear eyes vore också toppen.

Alltså allvarligt, jag tror att telefonen på redaktionen har ringt fyra gånger i dag, mot i normala fall kanske 40-50. Vi har lyckats pressa ur oss tio notiser, mot normalt närmast det dubbla. Antalet artiklar har visserligen legat på normal nivå, men förutom att Sverigeboende Bebo Valdes fick två Latin Grammys i natt, så har inget hänt i nöjesnyhetsväg i dag som jag kan känna den minsta pulshöjning inför. Total jäkla stiltje, nästan i klass med skärtorsdagsnivå.

Spammejlen har dock tickat in med normal frekvens. De känner uppenbarligen inte igen en helgdagsafton när de ser den.

Nä, nu får det vara nog. Mot fredagsölen.

I går kväll skulle jag ha tv-maraton och se ikapp en massa grejer jag missat på sistone. Men så damp det ner en kommentar i ett inlägg jag gjorde för drygt två veckor sedan, och jag insåg att det var tråkigt att man som besökare inte kan se när sånt har skett. Så istället satt jag i två och en halv timme och fixade en Senast kommenterat-funktion i högerspalten under mycket vånda och besvär innan den betedde sig helt som jag ville. Se så fint det till sist blev.

Nu fick ju inte riktigt funktionen den effekt jag avsett, eftersom jag tidigare i morse fick en kommentar som idiotförklarade mig för att jag inte älskade Borat mer än något annat i hela världen. Nu får ju alla se vilken jubelidiot jag är.

Dock står jag fortfarande för min Boratkritik. Visst – filmen är stundtals hysteriskt rolig (vilket jag också skriver) – men nej, det blir … äh, läs det gamla inlägget om ni vill istället (och uppföljningen).

Fast å andra sidan, det är väl något officiellt gravt humorfel på mig – jag har ju aldrig kunnat skratta åt Ricky Gervais heller. För numera antar jag att de som påstår sig förstå det här med humor ser Gervais bara som världens officiellt näst roligaste människa, efter Sacha Baron Cohen. Jag har med andra ord inte ett enda rätt.

Nej, dags att promenera till jobbet. Resten av mediebranschen må sova denna dag före tidningsfri-dag, men TT vilar aldrig.

Det är konstigt hur man på kort tid kan få för sig att något alltid har funnits. Hur en del företeelser framstår som så självklara att man inte ens kan minnas hur det var innan de fanns.

Jag funderade på det när jag promenerade hem längs Drottninggatan genom den fortfarande vinterskrudade staden för en dryg timme sedan. Som så ofta när jag gick skickade jag några sms. I höjd med Centralbadet, där gatan börjar slutta svagt uppför, kom jag att tänka på att jag ganska länge var skeptisk till det här med sms. Att jag till och med skrev en artikel om det konstiga fenomenet i Situation Sthlm för sex år sedan. Jag blev nyfiken, och började åter rota i min textmapp. Vad jag fann chockade mig smått.

– Brukar du skicka SMS ofta? frågade en kompis när vi möttes för att fika för ett tag sedan.

– Njaa, inte särskilt men det händer väl, blev mitt spontana svar.

För visst använder jag SMS, det gör väl de flesta, men ofta, nej, det vill jag inte påstå. Jag gissade antalet till några stycken i veckan.

Ett par veckor senare kom mobilräkningen för juni månad. ”Några stycken i veckan” – ja tjenare. 84 SMS hade jag sänt iväg på drygt fyra veckor. 20 i veckan, eller tre om dagen. Till vem, och framför allt, varför hade jag sänt dessa meddelanden? Större frågor formades också i huvudet. Varför har SMS blivit så populärt? Är det inte ett dåligt sätt att umgås, föder det inte ett dåligt och förkortande språk, och tar det inte mycket tid? Eller? Med en i förväg negativ inställning försökte jag få klarhet.

– Vad var det du ville tala om sa du? frågar Telia-telefonisten förvånat när jag ringer till kundtjänsten på nummer 90200.

– SMS-explosionen, svarar jag.

– Men…, säger hon innan det blir tyst. Slutligen fortsätter hon: Är det här ett skämt?

För sent inser jag att hon tror att jag vill prata om S&M, sadomachocism. Även om SMS blivit populärt visar det sig att långt ifrån alla hört talas om det. Jag kopplas vidare till nästa telefonist, och därefter nästa. Efter fem vidarekopplingar kommer jag äntligen till någon på Telia Mobile som hörts talas om SMS, som vidaresänder mig till Telias presstaleskvinna. Hon tipsar mig om deras hemsida, där det finns statistik att tillgå.

Denna visar att antalet sända SMS-meddelanden stiger kraftigt. Några riktigt färska siffror finns inte. De som finns är från 1999 och prognoser för 2000. Men utifrån dessa kan flera slutsatser dras.

I september 1999 skickades enligt Telia 3,7 miljoner SMS i Sverige. Tre månader senare, i december, var siffran uppe i åtta miljoner. Nu stannar dock siffrorna inte där. Enligt Telia fortsätter SMS:andet att öka ”explosionsartat”. I december 2000 förutspås befolkningen i Europa skicka 7,5 miljarder SMS. Inom loppet av en månad! Det motsvarar 168 000 SMS i minuten… Hela SMS-cirkusen börjar så smått kännas som en komplott.

Men Adrienne Sörbom, som är doktorand på sociologiska institutionen vid Stockholms universitet och forskar med ungdomsfrågor, håller inte alls med.

Handlar inte det här om cyniska telefonbolag som skapar ett behov?
– Nej, det tror jag inte, säger hon. Människor är sociala varelser, vi uppfinner hela tiden nya sätt att kommunicera Det är klart att det kan bli tokigt ibland, men det finns fördelar med att alltid vara kontaktbar. SMS är intressant och kan vara kreativt. Man tvingas vara uppfinningsrik för att få ur sig så mycket som möjligt av 160 tecken.

Men gör inte SMS så att ungdomar blir mer asociala?
– För det första är inte SMS och chat ett ungdomsfenomen, säger hon. De må ta till sig nya saker först, men snart kommer alla att använda det. Hur vi bör använda det är svårt att säga exakt. SMS fungerar bäst för korta meddelanden i stil med ”köp tre liter mjölk”. Nu försöker många uttrycka känslor, och med 160 tecken till godo är det kanske inte alltid lämpligt.

Men finns det inga nackdelar?
– Jo, man kan tala om en ny sorts stress, relationsstress. Tidigare tog man sin omgivning för given, men det kan man inte göra nu, eftersom vi ständigt blir kontaktade eller har möjlighet att kontakta. Vi är ständigt uppkopplade. Man kan bli osäker på vem man är, vilket leder till att man grubblar mer.

Men språket då? SMS-meddelanden fylls ju av obegripliga förkortningar, saknar oftast versaler och innehåller urtöntiga smileys som ska fungera som känsloindikatorer. Nyanser och tonfall, två mycket viktiga delar i ett verkligt samtal, försvinner.

Men på Svenska språknämnden menar docent Olle Josephson att det kan vara tvärtom.

– Bara för att vi tar till oss vissa nya uttryck, som ”mejla” till exempel, så betyder inte det att vårt ”riktiga” språk förändras. SMS- och chatspråket följer inte med in i våra vanliga samtal.

Olle Josephson hävdar istället att en del ungdomar som tidigare varit rädda för att uttrycka sig skriftligt nu för första gången törs göra det.

– SMS och chat är vardagliga medium, man behöver inte vara rädd för dem. Alla törs skicka ett meddelande. Fler uttrycker sig skriftligt idag än tidigare. Det är bra.

Men i ett längre perspektiv då?
– Jag förstår att du vill att jag ska säga att det svenska språket är totalt utarmat om 15 år på grund av e-post, chat och SMS. Men jag måste göra dig besviken på den punkten. Det kommer inte att hända.

Men tiden då? Det tar ju en evighet att plita ner meddelanden på dagens små mobiltelefoner.

– Men du använder väl textprogrammet? frågar en förvånad kompis när jag kommer med det påståendet.

”Textprogrammet” visar sig vara en funktion på nya telefoner som ”gissar” sig till vad du försöker skriva. Och efter en stunds träning visar det sig faktiskt fungera. Dessutom finns det gratistjänster på internet där du kan skicka SMS till mobiler utan kostnad, med hjälp av ett riktigt tangentbord.

– Dessutom finns det ju ”sms-chattar”, säger kompisen, där man kan ”prata” med flera kompisar i slutna rum samtidigt. Då går det fortare.

Alla argument mot SMS grusas alltså. Det visar sig att SMS är något bra. Men någon nackdel måste väl ändå finnas?

Ja, det gör det faktiskt. SMS gör oss fega. Vi kommer undan för lätt när vi inte behöver prata. Ett opersonligt textmeddelande vågar vem som helst skicka. En kompis till mig har redan dumpat två killar via SMS. Det får göra-slut-scenen i Fucking Åmål, som sker mellan två angränsande rum via mobiltelefoner, att framstå som rättfram och ärlig. Jag är övertygad om att någon redan friat via SMS, och fått ett rungande JA! följt av en tokglad smileygubbe till svar. Att det är patetiskt kan ingen, inte ens Telia Mobile, ta ifrån mig.

FAKTA SMS.
SMS står för Short Message Service, och finns i alla moderna mobiltelefoner. Priserna varierar något, men för cirka 1,50 kronor kan du skicka ett SMS-meddelande på maximalt 160 tecken till en annan mobiltelefon. Idag går det även att prenumerera på olika tjänster, som väderprognoser och börskurser, via SMS. Det finns även möjlighet hos vissa operatörer att vidarebefordra e-post till sin mobil via SMS. SMS kallas oftast just SMS, men går på svenska även under namnet textmeddelande.

Publicerad i Situation Sthlm september 2000

Ja jag säger då det. Sicken mespropp jag är.

Missförstå mig nu rätt, visserligen låg jag tydligen redan sommaren 2000 rejält över dagens genomsnitt i skickade sms per månad. I juni 2000 sände jag iväg 80 sms, och under 2005 skickade medelsvensson knappt 20 sms per månad, enligt officiell statistik från Post- och Telestyrelsen. Det som stör mig är att jag var så anti fenomenet. Att jag på allvar trodde att det skulle skada mig, skada oss, skada samhället. Urk.

År 2006 skickar jag för den delen sisådär 250 sms per månad. Och jag skulle tro att de har lärt sig skillnaden mellan sms och S&M på Teliasonera också.

Jag älskar verkligen när snön lägger sig över Stockholm. Den första dagen, när staden yrvaket beter sig som det aldrig hänt tidigare, innan slasket, innan modden, innan snöröjningen. Det är då Stockholm är som vackrast.

I går kväll vandrade jag hem från Slussen, på väg norrut, vid halv elva-tiden. Isgatan var total, bilarna stod stilla eller sniglade sig på sin höjd fram i ett par kilometer i timmen. Vid minsta motlut gick folk ut och puttade, eftersom avsaknaden av vinterdäck verkade hundraprocentig.

En vän hade frenetiskt försökt ringa mig på mobilen flera gånger, jag hade inte hört samtalen, jag drack öl på Folkoperan och käkade falafel på Folkets kebab. När jag fick tag på honom, när jag stod Tegelbackens rödljus och beundrade skådespelet där bilar fruktlöst försökte kämpa sig upp ur sänkan under tågbron, berättade han att varenda tåg ut från Stockholm var inställt, han kunde inte ta sig till Uppsala och sökte därför husrum hos mig. Eftersom jag inte hade behagat svara hade han sökt sig under en annan bekants tak, men hans ord om tågstopp fick mig att nyfiket gå in på stationen för att kika. Jag kan lugnt påstå att jag aldrig sett så många människor där någonsin. Folk låg överallt och försökte sova.

I Aftonbladet ser jag att Virtanen skriver i sin blogg att om det här hade hänt i New York hade borgmästaren fått foten i dag, man ska tydligen rasa över det som skett, någon måste ställas till svars. Jag är skeptisk. Kanske är jag naiv, men jag tyckte att de flesta tog den totala skridskobanan som lagt sig över innerstan med ett leende, en förundran inför den totala maktlösheten.

Men som sagt, kanske är det bara jag.

Nu ska jag åka skridskor till jobbet.