Post Format

Kvällspromenad i lyktans sken

Jag har nästan aldrig varit på en kyrkogård i allhelgonatid. Vet inte riktigt varför egentligen, men det har aldrig blivit av. I går fick jag dock för mig att jag ville se hur det såg ut, och fick med mig en kompis (vars första sms-reaktion var lite morbid…?) till Skogskyrkogården när mörkret fallit, för att se skådespelet.

Egentligen är det konstigt att jag aldrig begett mig dit tidigare. För precis som det avslöjas i Dannyboy & kärleken att jag är rätt svag för kyrkor, så är jag även förtjust i och fascinerad av kyrkogårdar, och även om jag inte är ett uns kyrklig så finner jag platserna väldigt rogivande. Kyrkogården i Uppsala kan jag promenera på i timmar. Lite morbid som sagt.

Hur som helst – det var en udda upplevelse. När vi gick in genom grindarna, vid halvsextiden på kvällen, var min väns första reaktion det här är ju som på Drottninggatan, och jag svarade mm, men utan H&M-butiker. För det var helt bisarrt mycket människor, när vi skulle ut ur tunnelbanan fick vi stå och vänta för att lyckas komma ner för trapporna, vid entrén var försäljningsstånden med ljus uppställda överallt och korvgubbarna stod på rad och sålde chorizos för glatta livet. Det kändes lite … underligt.

skogskapellet.jpgLängre in glesnade dock horden. Och väl inne i skogen var det ljuslykteupplysta området hjärtskärande vackert. Vi promenerade till Skogskapellet, där begravningen i min nya roman – vad den nu ska heta – äger rum. Jag var på väg dit i somras för att rekognoscera, men det blev aldrig av då, jag utgick från kartor på nätet när jag skrev scenen, men tänkte att det väl var lika bra att slå två flugor i en smäll nu. Kapellet var mindre än jag förväntat mig, men det var en fin byggnad, och kommer att fungera alldeles utmärkt i boken.

Summa summarum – en bra utflykt. Men det var lite sorgligt att gå förbi de gravar där det inte lyste lyktor. Kanske borde jag ha köpt ett ljus ändå.

2 kommentarer

  1. Jag har gått upp till kyrkogården här i Puerto Plata där jag bor flera gånger. Och människor är fullständigt säkra på att jag är en galen person!
    Det är en sån där ryslig kyrkogård, men kors som ramlat, gravar ovan jord och jättemonument blandat med små, glömda gravar som tiden ätit upp.
    Sen mitt i allt, hittade jag en grav som jag tyckte om, en person som jag skulle ha velat träffa. En enkel grav. Inget årtal, bara ett förnamn, Elizabeth. Stavningen säger att hon var från ett annat land, och tittar jag runt omkring så gissar jag på 1850-talet ( då många äventyrare kom hit ). Inga dikter, “vi ska alltid minnas dig, vila i ro ….” och allt som alltid måste stå.
    Graven har ett träkors. Enkelt. Och en enda ros i tyg som ligger bredvid.
    På korset står det bara ” It is finished”.
    En slags slutreplik, enkel men så jäkla sann.