Tillvarons tvära kast

Ah, tillvarons oväntade och snabba kast. För tre timmar sedan satt jag på jobbet och la sista handen på min finfina Jonas Karlsson-text (ut i morgon), och nu står jag, lätt förvirrad och med andan i halsen, i Nyköping i det minsta hotellrum jag någonsin sett. För jo, det blev visst Melodifestivalen den här veckan också, blixtutryckning. Så nu hänger jag i Sörmlands hjärta i fem dagar.

Min tv här i skolådan har fem tv-kanaler. SVT1, SVT2, TV4, Erotik1 samt Erotik2. Och vi snackar inte mjukporr direkt. Mystiskt urval.

Nu ska jag och Therese gå ut och hänga lite på stan. Första intervjun om 80 minuter på artisthotellet. Hej så länge.

De reade ut min själ…

…allt skulle bort, men så hände något.

Eller rättare sagt – de reade ut min bok och allt försvann helt bevisligen, utan att jag förstår varför eftersom det inte borde vara sant.

Okej, så här menar jag egentligen: I går upptäckte jag att Adlibris i sista stund inkluderat min bok (pocketversionen) i sin rea och att priset sänkts från 39 till 29 kronor. Så det tänkte jag att jag skulle tipsa om nu på morgonen, med ett braskande skynda skynda, klicka och köp!-budskap. Men så surfade jag in och upptäckte till min förvåning att titeln plötsligt var tillfälligt slut. Och inte nog med det, den kostade plötsligt 30 istället för 29, trots att den inte finns. Dessutom har, trots det fortsatt rätt löjligt låga priset, bokreastämpeln försvunnit.

Nu säger vän av ordning att vadå, det är väl inte så konstigt om den blivit tillfälligt slut, de har väl sålt de exemplar de har och nu är det tomt. Jo, det kan ju vän av ordning få tycka, men då vet inte vän av ordning att det brukar stå leveranstid 1-3 dagar när Adlibris har en bok i sitt eget lager, men 2-5 dagar om det är tomt och de måste beställa hem den. Det är åtminstone min erfarenhet. Så jag undrar vad som har hänt. Och hade jag tid skulle jag minsann gå till botten med det ögonabums. Nu får det nog anstå lite.

Men hur som helst – den kommer att komma tillbaka till deras lager och 30 kronor är fortfarande ett löjligt lågt pris, faktiskt bara en krona mer än 29. Så skynda skynda, klicka och köp!

Läsarbrevet och ångesten

Fick ett väldigt väldigt uppskattande mejl angående min första roman i går kväll. Det var fantastiskt roligt att läsa och samtidigt så öronbedövande … jobbigt. Det inleddes, efter några hälsningsfraser, så här:

Kan jag säga hur MYCKET jag tyckte om den?

Vad gillade jag med den? Jag är imponerad av att du lyckats få den så, well, “fartfylld” och hoppandes mellan flera olika tidpunkter och platser, utan att den blev det minsta förvirrande. Det är en konst. Och väldigt noggrann planering, kan jag föreställa mig. Och jag är imponerad av hur exakt rätt alla detaljer kändes, från folkölen till popmusiken, alla detaljer på sitt sätt symboler för antingen vuxenlivet eller studentlivet, och hur varje steg de två huvudpersonerna tog nästan minutiöst gick att följa på en karta.

Jag älskade att hela boken utspelas under en varm vårnatt. Allting blir magiskt om det utspelas under en varm vårnatt.

Jag tyckte om alla kontraster och konflikter i handlingen, känslor mot sex, förhållandet man söker efter jämfört med det man får, och hur huvudpersonen verkade växla mellan glad berusning och iskall ångest, mellan att leva här och nu och att försvinna in i olika minnen. Jag har lite svårt att fatta hur, men man kände det som om man lärde känna de båda huvudpersonerna fastän det tar hela boken innan man får veta allt om dem.

Därefter följer ungefär lika mycket till i ungefär samma anda, innan det avslutas med:

Så här är det: Jag älskade din bok. Jag läser sällan svenska böcker, så gott som aldrig någon som jämförts med “Jack” av en recensent. Jag älskade den här boken. Jag vill väldigt gärna att du skall veta det.

Jag publicerar inte det här för att jag vill skryta (åtminstone inte till mer än tio procent). Jag är övertygad om att de flesta författare ibland får liknande mejl i olika utsträckning, själv har jag fått kanske knappt tio i ungefär den här andan. Och jag antar att det bara är de som verkligen älskar en bok som hör av sig. Ja, och så de som hatar den då kanske. Några såna har jag dock inte fått som tur är. Så är jag ju heller inte särskilt kontroversiell antar jag.

Nej, anledningen till att jag publicerar det är att samtidigt som jag blir ofantligt glad över att läsa att min bok faktiskt griper tag om åtminstone en del läsare till den här graden, så ger det mig även en prestationsångest utan dess like. Hur i helvete ska det jag håller på och skriver nu att kunna toppa det där? Väldigt noggrann planering – fan jag skriver ju bara på chans, jag duttar ju bara, jag skriver ner några spridda anteckningar, rycker citat här och där, och inbillar mig att det ska bli en bokjävel. Hur i helvete kan jag tro det?

Jag försöker tänka på hur det kändes förra gången. Hur var känslan när jag skrivit en femtedel av Dannyboy? Men jag minns inte. Det är fan fem år sedan och jag hade ingen aning om huruvida det ens skulle bli något slutresultat. Hur skulle jag kunna minnas?

Argh. Jag blir tokig. Varför kan jag inte vara för evigt fylld av självförtroende och vackra tankar om min egen förmåga?

Microsoft Word 5.1

I efterdyningarna av Oscarsgalan händer det absolut nada i den internationella kultur- och nöjesvärlden i dag (ingen idé eftersom allt utrymme ändå viks åt Scorsese), och jag sitter således och håller på och somnar av tristess på jobbet.

tidningenboken.jpgBläddrar därför lite i senaste numret av litteraturtidskriften Tidningen Boken, som firar 20 år i år. Och kanske är det min tristess som slår över i sarkasm, men jag kan inte låta bli att fascineras över hur urbota omodernt och i mina ögon taffligt redigerad den är. Visst, man kanske kan argumentera för att formen inte är viktig utan att det är innehållet som ska stå i främsta rummet, men seriöst – det ser ut som något som knåpats ihop i Microsoft Word 5.1 och det var knappast ett framgångsrecept ens när programmet var nytt 1991. Eller missar jag något, tidningen marknadsförs ju som Nordens största boktidning vilket jag antar betyder att den har en publik? Är det ett medvetet stilgrepp? Men bilder på snedden – funkar det ens för vimmelbilder nu för tiden?

Deras sajt är för övrigt också ungefär lika modern.

Äh, nu ska jag sluta vara elak. Det känns bara som att … ja, med enkla medel skulle det gå att göra tidningen mycket mer inbjudande, och det kan väl knappast vara en nackdel i dessa snålblåsttider för kulturtidskrifter?

Rader som fastnar och Oscarsfacit

Jag har funderat på det ända sedan jag hörde låten första gången för en månad sedan och även nämnt det för textförfattaren själv, och ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att raden kyss mig inte, det kommer bara leda till något ont från Annika Norlins Säkert-skiva kommer att bli den absoluta nyckelmeningen i min roman, även fast det inte ens är säkert att den hamnar i boken till sist. Fast jo, det gör den nog.

Jag har för övrigt för första gången i mitt kreativa liv använt mig av ett särskilt dokument där jag sparar fraser jag fastnat för och vill ha med i boken på ett eller annat sätt. Förutom Norlins har jag bland annat ett från The OC med, som dock behöver viss översättning och ämnesbyte innan det ska funka. Vad kan jag säga, jag är en simpel tjyv.

——

Oscarsfacit: 18 av 24. Eftersom det kändes rätt svårtippat i år är jag är väldigt nöjd. Särskilt med prickandet av Alan Arkins birollsseger och att jag spelade The departed-kortet fullt ut.

——

Uppdatering: Kan någon förklara hur det kommer sig att Expressen, som enda svenska tidning, år efter år envisas med att kalla Oscarsgalan för Oscargalan? Det är möjligt att det är mer korrekt svenska (man säger ju till exempel knappast Guldbaggargalan) och jag antar att s:et i det “svenska” ordet kommer utav att det på engelska kallas The Oscars, men kom igen – Oscargalan låter ju inte klokt.

Uppdatering 2: Hm, nu ser jag att DN också skriver Oscargalan i sina vinjetter, men Oscarsgalan i texterna. Världen är ur led.

Oscarsfacit hoppas jag

Jag har sent omsider vaknat till liv efter mardrömsbussfärden och tagit tag i det här med Oscarstippandet på tre olika håll. Emmas var ursprungligen det mest omfattande och jag publicerade mina förutspåelser i de 15 klasserna hon valt, men så ringde Morgan och sa what the fuck, varför har du inte skickat in till mitt tips? och jag svarade det är ju så där lätt när jag inte fått något mejl om det. Oh well, nu är det fixat i alla fall, Morgans traditionella Oscarstips i samtliga 24 klasser är tippat och klart. Här är mina förutsägelser:

Performance by an actor in a leading role: Forest Whitaker

Performance by an actor in a supporting role: Alan Arkin

Performance by an actress in a leading role: Helen Mirren

Performance by an actress in a supporting role: Jennifer Hudson

Best animated feature film of the year: Cars

Achievement in art direction: Pans labyrint

Achievement in cinematography: Pans labyrint

Achievement in costume design: Marie Antoinette

Achievement in directing: Martin Scorsese

Documentary feature: En obekväm sanning

Documentary short subject: Two hands – the Leon Fleisher story

Achievement in film editing: Babel

Best foreign language film of the year: Pans labyrint

Makeup: Pans labyrint

Music (score): Babel

Music (song): Listen från Dreamgirls

Best motion picture of the year: The departed

Short film (animated): The little matchgirl

Short film (live action): West Bank story

Sound editing: Letters from Iwo Jima

Sound mixing: Dreamgirls

Achievement in visual effects: Pirates of the Caribbean – död mans kista

Adapted screenplay: The departed

Original screenplay: Little Miss Sunshine

Den grymma sanningen i form av antal rätt och fel kommer i morgon.

Gävle, dans och ständigt denna sömnbrist

Det har blivit någon sorts standard att jag firar avverkad schlagervecka mellan lördag och söndag med blott 90 minuters sömn. En fin tradition, som inget förnuft i världen verkar kunna stoppa.

Den här veckan skulle jag inte schlagerjobba. Men nog hamnade jag i Gävle till sist i alla fall, för om det är något jag inte kan så är det ju att undvika mitt öde och vad det är må väl vara uppe för diskussion och inte alls hugget i sten men hur som helst så är mitt öde ändå en del av mitt förflutna och jag gillar ju det förgångna och ack Gästrikland du sköna är ju i sannerligen min dåtid.

Jag får erkänna att jag hade varit mer än lovligt skeptisk. Gästrikland och Gävle är för mig långt i från det gästrike det åtminstone för ett antal år sedan försökte utmåla sig att vara. Men staden har tydligen både dansat och lett under schlagerdagarna fyra och således kan även jag ha fel. Och nattens efterfest var helt klart på toppnivå jämfört med förra helgens tomma dansgolv i Örnsköldsvik. Magnus Uggla må inte ha varit kung i baren och knappt ens prins någonstans men vi var i alla fall härskare över dansgolvet och oj vad jag dansade i min röda skjorta och svarta slips tills lamporna tändes och mer därtill.

Men det förflutna är en underlig pryl.

Gävle är inte så mycket det förflutna för mig, åtminstone inte utgångsmässigt. Nattens fest var på CH vilket är klassisk Gävlemark men jag tror jag kan räkna antalet gånger jag varit där på handens ena fingrar. Som sandvikenbo var det alltid med ett kluvet förhållande man förhöll sig till storstaden vid havet och bruksränderna går aldrig helt ur och eftersom man inte ska tro att man är något höll vi oss helst till Hotel Princess i Sandviken och därom har jag ju sjungit i bokform så jag besparar er från dessa minnen nu.

Bussen mot Stockholm färdas genom ett vintrigt Norduppland och i fredags intervjuade jag Tomas Andersson Wij och han pratade om Seinfeldavsnittet där Jerry och Elaine bråkar om vem av dem som ska få biljetten till businessclass när de flyger hem till New York från … Florida? och jag minns inte den exakta ordalydelsen men once you’ve been on the right side of the magic curtain, you can never go back ungefär, och jag tänker något liknande i dag för jag hatar verkligen att färdas med långfärdsbuss, resan känns på det stora hela bortkastad men tågbiljetterna var slut och med 90 minuters sömn i kroppen så känns allt som tar mig närmare hemmet i alla dess former som en välsignelse på religiös nivå. Och nu bromsar vi sakteliga in och vi är vid Mehedeby och motorvägen är slut och europavägen som gud glömde kan ta sin början mot Uppsala. Oh joy.

Uh. Jag har ingen inspiration i dag. Schvunget i minnet saknas och ordens tyngd likaså. Likt motorvägen lägger jag således ner.

Grå, röd och svart

Världen är fortsatt vit och jag känner mig mest lite grå men det är väl okej ibland. Alltså inte grå som i låg utan mest grå som i … blek. Glåmig utan någon egentlig orsak och … ja grå.

I dag ska jag dock köpa en röd skjorta och en svart slips och de är ju allt annat än grå.

Oj vad mycket intressant jag hade att berätta om färger.

Fredag

Byggjobbarna började hojta före sju, någon drog igång en slagborr en kvart senare och snöröjare började hamra på taket vid åtta. Uh vad svårt det är att ha lite sovmorgon då.

Och som grädde på moset ser jag att någon googlat på frasen in my ass och hamnat hos mig och därtill gillat det och klickat runt i över tio minuter. Och klockan är inte ens nio än. Vilken dag det här lär bli.

Pet Shop Boys goes Youtube

När Pet Shop Boys släppte albumet Fundamental förra året men valde att inte göra den überfantastiska discorökaren Integral till en singel såg jag det som 2000-talets största enskilda misstag, helt i paritet med när duon valde att inte ge ut Up against it som singel från albumet Bilingual (1990-talets största enskilda misstag). Stora ord kan tyckas, men så tar jag också mina djuraffärspojkar på blodigt allvar.

De har fortfarande inte reparerat Integralskadan, men de har åtminstone strykit mig lite medhårs. För jag ser till min stora glädje att Neil Tennant och Chris Lowe på sin sajt tipsar om och applåderar två bootlegvideos som fans lagt upp på Youtube, varav den ena är för Integral och är en mash-up där PSB:s låt möter tv-serien Doctor Who. Rätt cool faktiskt. Den andra, gjord utifrån Fundamentals enda bra ballad I made my excuses and left, är också snygg men även intressant ur ett annat perspektiv – den är gjord av en sextonårig helsingborgare. Check them out vetja!

——

UPPDATERING: Hm, de inbäddade klippen gjorde så att min sajt blev helt muppig i vissa webbläsare, vet inte vad det beror på, har ju lyckats förut… Oh well, följ länkarna till Youtube istället, orkar inte felsöka nu.

Hur apokalypsen fick BBB att tappa en kund

Man ska uppenbarligen vara försiktig med vad man önskar sig. När jag var uppe i Örnsköldsvik förra veckan skrev jag om den obefintliga läsarkontakten man har som nyhetsbyråjournalist men att jag fått ett mejl från min kollega Kalle efter att han tagit emot ett samtal från en förbannad kvinna som tyckte att det jag skrivit om att Måns och Sebastian var konkurrenter i Melodifestivalen var SKRÄP!

Nu har det hänt igen. En person, inte samma som förra veckans arga läsare, ringde hem till mig två gånger i går eftermiddag och undrade varför jag skrivit i tidningen om den kommande apokalypsen och hur kan du veta att den ska komma? Personen började därefter, med lätt mässande stämma, läsa högt från en artikel i sin tidning som jag skrivit om Heroes. Texten ifråga är tyvärr inte utlagd på vår webbpubliceringstjänst utan endast släppt till papperskunder, men stycket ifråga löd så här:

I “Heroes”, som började sändas på Canal Plus för två veckor sedan och startar i TV4 i höst, upptäcker en udda samling människor att de besitter krafter över det normala. Osårbarhet, flygförmåga och möjligheten att stoppa tiden är tre exempel. Samtidigt verkar världen vara på väg mot en katastrof, kanske till och med den stora apokalypsen, inom några månader. Hur det hela hänger ihop är ett mysterium nästan på “Lost”-nivå.

Jag försökte förklara att det rör sig om en påhittad tv-serie och att det inte ens är apokalypsen utan snarare en stor fet jävla bomb av bibliska proportioner som någon eventuellt ska smälla av men det är mystiskt och oklart till en början och är så fortfarande femton avsnitt in i serien och därför använde jag liknelsen. Så apokalypsen kommer inte? Nej. Så det är påhittat? Ja. Apokalypsen kommer inte? Nej. Okej hej då. Tystnad i tio minuter och så ringring Är det en påhittad tv-serie? Ja. Apokalypsen kommer inte? Nej, jag lovar det kommer ingen apokalyps! Okej hej då.

Jag ringde därefter till Bredbandsbolaget och sa upp mitt fasta telefonabonnemang vilket jag funderat på en längre tid men dragit mig för att göra men vissa tecken ska inte misstolkas. Och skulle jag ha fel och apokalypsen verkligen är i antågande så har jag ju ingen nytta av den ändå. Men nej, om du som ringde läser det här – det kommer ingen apokalyps och var vänlig och lämna min telefon ifred. Jag är inte ens konfirmerad och har ingen som helst koll på domedagen.

Ingen skjutjärnsjournalist direkt

Hm. När vi var på schlagerturné i Jönköping och Örnsköldsvik fälldes vid fler än ett tillfälle kommentaren det är då faan att TT alltid ska vara först eftersom vi helt seriöst var otroligt välorganiserade och duktiga och flinka på att hålla oss framme när det gällde.

Men i dag är jag obönhörligt tvåa på alla nyhetsbollar. Bokhororna skriver (via SvD) om att regeringen nog vill strypa En bok för allas vuxenutgivning. Som medverkande i Ebfa:s Gästrikeantologi i höstas tycker jag självklart att det vore synd och skam om så skedde.