Post Format

Gävle, dans och ständigt denna sömnbrist

Det har blivit någon sorts standard att jag firar avverkad schlagervecka mellan lördag och söndag med blott 90 minuters sömn. En fin tradition, som inget förnuft i världen verkar kunna stoppa.

Den här veckan skulle jag inte schlagerjobba. Men nog hamnade jag i Gävle till sist i alla fall, för om det är något jag inte kan så är det ju att undvika mitt öde och vad det är må väl vara uppe för diskussion och inte alls hugget i sten men hur som helst så är mitt öde ändå en del av mitt förflutna och jag gillar ju det förgångna och ack Gästrikland du sköna är ju i sannerligen min dåtid.

Jag får erkänna att jag hade varit mer än lovligt skeptisk. Gästrikland och Gävle är för mig långt i från det gästrike det åtminstone för ett antal år sedan försökte utmåla sig att vara. Men staden har tydligen både dansat och lett under schlagerdagarna fyra och således kan även jag ha fel. Och nattens efterfest var helt klart på toppnivå jämfört med förra helgens tomma dansgolv i Örnsköldsvik. Magnus Uggla må inte ha varit kung i baren och knappt ens prins någonstans men vi var i alla fall härskare över dansgolvet och oj vad jag dansade i min röda skjorta och svarta slips tills lamporna tändes och mer därtill.

Men det förflutna är en underlig pryl.

Gävle är inte så mycket det förflutna för mig, åtminstone inte utgångsmässigt. Nattens fest var på CH vilket är klassisk Gävlemark men jag tror jag kan räkna antalet gånger jag varit där på handens ena fingrar. Som sandvikenbo var det alltid med ett kluvet förhållande man förhöll sig till storstaden vid havet och bruksränderna går aldrig helt ur och eftersom man inte ska tro att man är något höll vi oss helst till Hotel Princess i Sandviken och därom har jag ju sjungit i bokform så jag besparar er från dessa minnen nu.

Bussen mot Stockholm färdas genom ett vintrigt Norduppland och i fredags intervjuade jag Tomas Andersson Wij och han pratade om Seinfeldavsnittet där Jerry och Elaine bråkar om vem av dem som ska få biljetten till businessclass när de flyger hem till New York från … Florida? och jag minns inte den exakta ordalydelsen men once you’ve been on the right side of the magic curtain, you can never go back ungefär, och jag tänker något liknande i dag för jag hatar verkligen att färdas med långfärdsbuss, resan känns på det stora hela bortkastad men tågbiljetterna var slut och med 90 minuters sömn i kroppen så känns allt som tar mig närmare hemmet i alla dess former som en välsignelse på religiös nivå. Och nu bromsar vi sakteliga in och vi är vid Mehedeby och motorvägen är slut och europavägen som gud glömde kan ta sin början mot Uppsala. Oh joy.

Uh. Jag har ingen inspiration i dag. Schvunget i minnet saknas och ordens tyngd likaså. Likt motorvägen lägger jag således ner.

En kommentar

  1. Pingback: Daniel Åberg » Kossan, Le Clézio och jag

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.