Den inre resan

Utsikt från Hotell Vilhelminas terrass

Tänkte att jag skulle blogga om något klokt till i dag. Istället började jag läsa om Inlandsbanan på Wikipedia och andra ställen. Nörden inom mig fick så klart tokspel och det blev inga kloka tankar tänkta. Nästa sommar, eller fasiken kanske redan i höst/vinter, ska jag åka Inlandsbanan och stanna till i dammiga men åh så spännande små bortglömda orter. En resa för kontemplation. Den inre resan, som SJ skulle ha kunnat säga om de inte redan för länge sedan övergett den här fina järnvägen och överlåtit dess öde åt entusiaster och tynande inlandskommuner som klamrar fast vid de ynka hopp om överlevnad som de tycker sig finna.

Den övre delen, från Mora och uppåt, lockar mig mest. Orsa, Tandsjöborg, Fågelsjö, Ytterhogdal, Hackås, Brunflo, Strömsund, Dorotea, Vilhelmina, Storuman, Moskosel, Kåbdalis, Jokkmokk, Harsprånget och Porjus – ni hör ju hur fantastisk resan kommer att bli.

Jo, jag älskar framtiden och internet och allt sånt där, men järnvägar, de var bättre förr.

——

Men på tal om klokt: I kommentarerna till sitt bokbranschen i framtiden-inlägg eftersöker Richard Herold funderingar kring hur ett framtida abonnemangssystem av e-böcker kan se ut. Gå dit och klura vetja. Det är en svår fråga, men väl värd att begrunda.

Världen genom ett sorgkantat flor

En numera nedlagd kiosk i centrala Vittangi.

Jag har precis börjat läsa Kjell Westös “Drakarna över Helsingfors“. Jag har bara kommit ett femtiotal sidor hittills, inte riktigt tagit mig in i den ännu, men en fras på omslagets baksida fångar mig och fyller bröstet med förtröstan.

En vemodig sorgesång över ett nära förflutet, över barndomens och våra familjehistoriers makt över våra liv.

En av de recensioner som gjorde mig gladast när “Dannyboy & kärleken” gavs ut långt där borta i förfluten tid var den i Helsingborgs Dagblad. Det var egentligen inte recensionen i sig som fastnade så starkt, även om den på det stora hela var väldigt positiv och tog bokens ämne på stort allvar, utan en fras som stod att läsa däri – en medelklassungdomens sorgesång över oförmågan att bli vuxen.

Sorgesång.

Det är ett ord jag verkligen uppskattar, en komplimang för det jag vill åstadkomma med det jag skriver. För “Dannyboy” var trots att den flödade av spritromantik och befolkades av lustiga filurer i färgkoordinerade t-tröjor en roman som högst medvetet berättades i moll, en ton jag behållit och snarast fördjupat i den roman jag nu lägger sista handen vid.

Eller ja, åtminstone lägger den första av mina två (sista) händer vid.

Älgarna demonstrerar

smaalgarna

De var inte så intresserade av mig, älgkalvarna. Men söta var de ändå, de senaste tillskotten i Vittangis älgpark som vi nyss kom tillbaka från ett besök på.

——

När det gäller min eviga käpphäst e-böckerna och framtiden så har Atlaschefen Richard Herold nu levererat ett rykande färskt kapitel i diskussionen. Richard verkar inledningsvis en smula gramse över att jag efterlyst branschens röst så här mitt i semestertider, men jag känner mig ändå rätt nöjd med att ha deltagit till att locka ut honom på debattbanan. Och som vanligt levererar han kloka slutsatser och sunda visioner som får mig att se lite hoppfullt på framtiden trots allt.

E-boken, tekniken och leksaksbilarna

Det har kommit en treårig Bobo på besök så det här med koncentration har försvunnit någonstans i ett myller av leksaksbilar, men diskussionen om e-böcker fortsätter ju på andra ställen, gubevars. Först vill jag tipsa om att den mytomspunne kommenteraren Jack skrivit en klok kommentar i mitt eget senaste inlägg i frågan, och därefter riktar jag era blickar mot Mattias Boströms senaste inlägg. Båda texterna handlar om teknikens betydelse och behovet av att lämna den bakom för att öppna upp marknaden för fler än de närmast teknologisörjande, något jag till fullo skriver under på.

Och med det sagt tar jag båten ut på Vittangiälven och fiskar.

Ångermanland

Jag såg mitt livs första vilda lodjur i går. Tyvärr levde det bara några minuter till efter att jag sett det, strax norr om Tönnebro blev det trafikstockning i norrgående riktning på E4:an och efter krypkörning i en kvart passerade vi bilen som krockat med lodjuret. Den låg på alla fyra med tassarna framsträckta, såg när vi närmade oss den först inte särskilt skadat ut men när vi passerat och jag tittade bakåt såg jag hur blodet rann hur munnen och hur andningen var hastig och flämtande. En man stod bredvid med bekymrad min och pratade i en mobiltelefon. En liten tid senare kom besked på SR:s trafikredaktion om olyckan, och nu i morse läste jag på nätet att det senare avlivats på platsen.

Vi ska åka vidare norrut från Örnsköldsvik nu. Det regnar kraftigt och jag har lovat en gammal klasskamrat att vinka när vi passerar Umeå.

Hallå bokbranschen, har ni internet?

Sedan tio dagar tillbaka pågår en livlig debatt om bokbranschens framtid på svenska bloggar. Allt började när Johanna inledde en bloggstafett, där hon ställde frågan vad som inträffar den dag då allt som någonsin skapats i musik- och litteraturväg ryms på ett usb-minne. Bloggstafetten fortsatte under hela veckan (summering hos Anders Mildner), men ämnet förgrenade sig också åt vitt skilda håll i bloggosfären, med inlägg efter inlägg efter inlägg efter inlägg efter inlägg efter inlägg efter inlägg efter inlägg. På många ställen har kommentarsfälten fyllts på med ofta kloka och insiktsfulla tankar – i Johannas originalinlägg hos Bokhora är de i skrivande stund 120 till antalet, exempelvis.

Intresset för att diskutera bokens roll och form i det digitala landskapet är med andra ord väldigt stort. Åtminstone bland läsarna, vill säga. För det slog mig i går – varför har det under de här tio dagarna varit nästan knäpptyst från bokbranschens håll? Var är förlagsmänniskorna? Bokhandelsmänniskorna? Företrädare för branschorganisationerna?

Tystnaden är visserligen inte total. Mattias Boström, till vardags på Piratförlaget, har i sin privata blogg skrivit flera kloka inlägg i frågan, och han har också varit inne och kommenterat hos andra. Men i övrigt – tyst. Vad är problemet? Är alla upptagna med att sitta i sina bersåer på Gotland och fundera över den oerhört viktiga frågan om vem Lars Kepler egentligen är?

Eller bryr de sig helt enkelt bara inte?

Avsaknad av ordning

Jag spenderar dagen på Vurma/Kjellsons i dag också, förbannar min förmåga att skriva en roman som hoppar fram och tillbaka i tid och rum på ett sätt som gör redigeringen ordentligt komplicerad. Och nej, det blir inte bättre av att jag ständigt gör ändringar, slår ihop karaktärer, flyttar saker fram och tillbaka och skapar allmän oordning. Nu innehåller texten på flera ställen markeringar likt ÄR INTE DET HÄR EN INKONSEKVENS? eller VET HAN VERKLIGEN DET HÄR NU? och det som irriterar mig mest är att jag gör markeringarna, men inte åtgärdar eller kollar upp dem, tänker istället kollar det sen, bättre att gå vidare nu och skjuter problemen på framtiden.

Nästa bok. ska det bli ordning. Jajemen.

Jag skriver, alltså finns jag (Vurma/Kjellsons)

skaldavurma

Jag älskar verkligen tanken bakom nya Kjellsons/Vurma. Jag har, i sällskap av bland annat @joclar, i åratal skrikit mig hes efter ett ställe som börjar dagen som fik men som mot kvällningen övergår till att bli en regelrätt bar, ett koncept som nästan är ett helt okänt i Sverige där ordning och reda ska råda och var sak har sin plats.

Men på nya Kjellsons på Birger Jarls-gatan är det exakt vad som åstadkommits. Ett Vurmafik från klockan nio på morgonen, som sömlöst glider över till att bli klassiska Kjellsons fram emot kvällen. Visst, det luktar lite väl mycket österländsk rökelse i lokalen för att man ska känna den där genuina Kjellsonskänslan, men vadå, jag gillar ju framtid och förändringar och sånt där, brukar jag inbilla mig.

Och det bästa av allt? @joclar har fått platsen vi eftersökt i åratal bokstavligt talat rakt över gatan. Sneglar jag lite uppåt längs fasaden på andra sidan vägen ser jag hans sovrumsfönster.

Därför skaldar jag i dag på Vurma/Kjellsons, och tänker så göra åtskilliga gånger.

Och framåt eftermiddagen tänker jag banne mig avsluta kaffesörplandet – älska hämta själv-bryggkaffe med gratis påtår! – med ett glas vin.

Sommarbilder hej hej

Pixel och jag

Jag städade ur det sista i gamla lägenheten i går, lämnade över nycklarna vid sjutiden på kvällen och ja det kändes en smula sorgligt när jag låste dörren för sista gången. Fem och ett halvt år sätter sina spår, och då inte bara i form av jobbiga avlagringar i badkaret som man måste skrubba sig svettig för att få bort.

Avslutade kvällen med att lägga upp lite Flickrbilder så att jag har en tom telefon redo för nya intryck när nu semestern tar sin början. Faktum är att det här blogginlägget är skrivet inifrån Flickr som ett test. Jag har redan insett att om det ska bli en vana, så måste jag bredda huvudspalten i bloggen till 500 pixlar från nuvarande 460. Hm.

Semester. Okej, dags att gå till ett fik och börja textredigera då, antar jag.

——

Inte helt nöjd med Flickrbloggandet, så jag har nu gått in i efterhand och putsat lite. Måste nog fråga nu hemkomne Fredrik – yay! – om lite råd. Han är ju ändå Flickrexperten.

Internet som konsumentgaranti

Pinsamt. David Pogue på New York Times skriver att Amazon dragit tillbaka sålda exemplar av George Orwells “1984” samt “Djurfarmen” från kunders Kindleläsare, när det visat sig att förlaget som sålt böckerna inte ägt upphovsrätten till böckerna. En morgon när användarna slog på sina Kindles var böckerna helt enkelt borta, elektroniskt raderade. Pengarna hade visserligen lämnats tillbaka också, men ett köpt objekt hade hur som helst inte alls visat sig vara särskilt köpt, bara lånat under lite speciella omständigheter under en tid, verkade Amazon anse.

Det här påminner mig om det här inlägget från i vintras där jag – en smula raljant får erkännas – tyckte att en text som Håkan Lindgren skrivit i DN var rätt paranoid, då han pekade på faran med digitala böcker. Särintressen skulle kunna komma in och kräva rättelser i efterhand, och då skulle företag som Amazon böja sig och så levde vi plötsligt i en censurerad digitalvärld, var hans tes.

Och på sätt och vis kan man ju välja att se det här som att Lindgren hade rätt.

Men jag anser ändå inte det. För det som hände sedan i Amazons “1984”-fall tycker jag går i linje med det jag hävdade – att människor när de upptäcker vad som hänt blir så förbannade att de börjar skriva om det i massor på bloggar (även svenska sådana) och i twitterflöden vilket leder till dålig publicitet för Amazon vilket tvingar dem att gå ut och meddela att förlåt, det var en engångsföreteelse, nästa gång en liknande situation uppstår lovar vi att inte rycka köpta exemplar ur händerna på våra kunder, rutinerna ska ändras, det som är köpt ska vara köpt.

Helt uppenbart finns det faror i handeln med digitala produkter. Men internet medför samtidigt att vetskapen om sådana här felsteg sprids med en blixtrande hastighet. Det tror jag i det långa loppet är en rätt bra konsumentgaranti.

——

Nicklas Lundblad utvecklar resonemanget och pratar om den skillnad som verkar ha uppstått mellan äganderätt och licensrätt på nätet.