Som journalist känns det som en fröjd att se DN och SvD i dag. På kvällstidningsmanér har de skapat sina motsvarighet till extraupplagor (som ju såväl Aftonbladet som Expressen tryckte i går), DN genom att helt enkelt lyfta allt övrigt kulturmaterial (utom tv-tablåerna så klart!), SvD genom att skapa en egen Bergmanbilaga. Säkerligen låg stora delar av materialet redan klart, men ändå, det är en imponerande mängd läsning som jag än så länge bara hunnit skumma och tänker ge mig i kast med när jag hinner.
Och det var ju det jag försökte få fram i går. Det jag ville vara med om var ju det väloljade katastrofscenario som finns på alla stora nyhetsredaktioner, det enorma maskineri som dras igång när världshändelser oväntat inträffar och som rätt sällan drabbar kulturredaktioner i en jämförelse med ”allmän”-redaktionerna. Att befinna sig mitt i, att svepas med av den stora portion kunskap, erfarenhet och proffsighet som finns där.
Men nä, jag satt här hemma och skapade mig själv som en Simpsonsfigur istället. Jag tror Ingmar Bergman hade gillat det.
Men det vete gudarna om det blev särskilt likt.