Bergman, Simpsons och jag

simpsonsjag1.jpgSom journalist känns det som en fröjd att se DN och SvD i dag. På kvällstidningsmanér har de skapat sina motsvarighet till extraupplagor (som ju såväl Aftonbladet som Expressen tryckte i går), DN genom att helt enkelt lyfta allt övrigt kulturmaterial (utom tv-tablåerna så klart!), SvD genom att skapa en egen Bergmanbilaga. Säkerligen låg stora delar av materialet redan klart, men ändå, det är en imponerande mängd läsning som jag än så länge bara hunnit skumma och tänker ge mig i kast med när jag hinner.

Och det var ju det jag försökte få fram i går. Det jag ville vara med om var ju det väloljade katastrofscenario som finns på alla stora nyhetsredaktioner, det enorma maskineri som dras igång när världshändelser oväntat inträffar och som rätt sällan drabbar kulturredaktioner i en jämförelse med “allmän”-redaktionerna. Att befinna sig mitt i, att svepas med av den stora portion kunskap, erfarenhet och proffsighet som finns där.

Men nä, jag satt här hemma och skapade mig själv som en Simpsonsfigur istället. Jag tror Ingmar Bergman hade gillat det.

Men det vete gudarna om det blev särskilt likt.

Bergman och dvd-torkan

Jag träffade min vän Jennie för lunch nere på Odenplan tidigare i dag.

– Bergman har dött.
– Va? Nu?
– Jag fick en flash på mobilen för drygt en timme sen.
– Oj. Shit. Jaja, men då kanske de äntligen kan släppa en vettig box med hans filmer i alla fall.

För det är ju så. Den svenska utgivningen av Ingmar Bergman-filmer på dvd är skrattretande dålig. Weird Science skrev om det redan för nästan exakt tre år sedan, och läget är inte nämnvärt bättre i dag. Kanske är dagens händelse paradoxalt nog precis vad den största filmskatten vi har i Sverige behövde.

Ring mig bara om Bergman dör

Så är Bergman död och jag får beskedet via TT:s flashtjänst till min mobil när jag promenerar genom en snårig skogsdunge jag snurrat in mig i i Hagaparken. Genast drabbas jag av en längtan efter att vara med, för även om jag verkligen gillar att vara ledig och även om det må låta hyeneaktigt, så är det vid just den här typen av händelser som det är roligt att jobba. Nej, samtalen man måste ringa för att få kommentarer är hemska, men spänningen, anspänningen, behovet av snabbhet och korrekthet skapar en särskild känsla som lägger sig över hela redaktionen, ett sorts ordnat kaos fyllt av adrenalin. Och en större död i Sveriges kulturvärld finns inte jämte Ingmar Bergmans, inte efter Astrid Lindgrens frånfälle för fem år sedan.

När Astrid Lindgren dog hade jag ännu inte börjat jobba på kultur/nöjesredaktionen. Eftersom jag några år tidigare varit hemma hos Lindgren i ett lite ovanligt ärende fick jag visserligen vara med på ett hörn och skriva en text om händelsen, som jag bloggat om här. Och den här gången har jag semester. Mina personliga sammanstötningar med Bergman är dock av ringa art, så de klarar sig nog ypperligt inne på redaktionen ändå. Lycka till hörnini.

Mina Bergmanfavoriter? “En lektion i kärlek“, “Smultronstället” och “Fanny och Alexander“.

Och jag undrar. Jag undrar vad vi nu ska säga istället för Ring mig bara om Bergman dör när man vill poängtera att man verkligen verkligen inte vill bli störd på sin lediga tid.

Bäst före 20 juli

bajen.jpg

Jag antar att de som lagt ut den här lilla fotbollskonstinstallationen i korsningen Observatoriegatan/Vegagatan i morse hade förväntat sig ett annat resultat i kvalet till Uefacupen som Hammarby spelade i dag, men det var ju hur som helst lite roligt.

——

Ah, verkligheten var ju ännu bättre. Jag lyfter upp kommentaren som Magnus gjorde till inlägget också:

Nja, så här ligger det till (ungefär): de utgångna mjölkpaketen låg vid tvåtiden i går eftermiddags prydligt staplade på taket till en officiell Hammarbybil som stod parkerad på Observatoriegatan, ett tiotal meter närmre Sabbatsbergs sjukhus. När jag traskade förbi bilen var en dam i full färd med att fotografera installationen. Vi var både förundrade och lite imponerade: Supporterkultur när den är som bäst! Damen erbjöd mig att vara med på ett foto efter att jag upptäckt den informativa lappen. Kände mig dock tvingad att tacka nej eftersom inget av lagen är mitt.

Litteraturdebatten i sommarrepris

Kultursommartorkan drabbar DN i dag och man drar samtidslitteraturens kris-debatten i ett reprisvarv. Ernst Brunner får dundra och menar att kulturskymning råder, någon annan tycker å ena sidan och å andra sidan, och en tredje anser trams, det är ju jättebra litteraturklimat just nu. Exakt som de artiklar som skrevs i ämnet i maj med andra ord. Det enda egentliga nya i dagens artikel är att den ackompanjeras av en färsk försäljningstopplista som visar att deckaren dominerar just nu, vilket ska understryka Brunners tes. Mig veterligen är det dock inte en nyhet att deckare säljer bra på sommaren, och att det således heller knappast är en slump att förlagen väljer att släppa sina tunga kriminalelefanter, som Stieg Larsson, Camilla Läckberg och Håkan Nesser, när det börjar vankas vår i luften.

Nu kan man ju nästan tro att jag inte håller med Ernst Brunner i den här frågan utifrån mitt tonfall längre upp. Men det gör jag ju på något vis, även om jag inte håller med om att deckare är dåliga utan tvärtom är rätt förtjust i bra kriminallitteratur. Jag undrar bara vad meningen är med att köra debatten en vända till? Tror DN att det ska kunna levereras en definitiv slutsats andra gången, eller handlar det bara om att det saknas annat att skriva om? Jag lutar åt det senare.

Här och här och även lite här kan man se vad jag skrev i frågan när det begav sig.

Where the action is

Man kan inte direkt ana det, men boy o’boy vilken action som försiggår vid det här stället i boken. Raffel, tandagnissel, moraluppluckring och bevisförstöring. Allt man kan önska sig i dramatikväg, förutom ångande sex.

ersta.jpg

För övrigt blir det jag skriver för långt. Way too långt känns det som. Jag kommer att behöva en stor jävla avlång sax för att klippa ner det här, fortsätter jag med samma skaparglädje blir filmen två och tjugo lång. Och det är en halvtimme för mycket om ni frågar mig.

——

På radion puttrar “Ring så spelar vi“. En kvinna från Bomhus utanför Gävle valde just nummer arton “eftersom jag snart ska fylla fyrtio”, fick en kartbok som halvchansbonus men gick bet på frågan om träslaget briar. Det blev inga fem cd-skivor till henne inte. Jag känner mig förflyttad till barndomen and I like it. Men Hasse Tellemar är tydligen inte kvar vilket är en stor skam.

Quimby for mayor

Ah, vilken pysselmorgon. Klockan nio stod Morgan i farstun som ett aprilväder med ett Höganäskrus om halsen, redo att göra knappar, badges, pins – kalla det vad fan ni vill men tillverkade blev de i alla fall, en hel liten armé av Quimbys.

quimby.jpg

Så om ni av någon anledning beger er till filmstaden i Kista eller Råsunda i helgen och ser personalen vara iförda stiliga “Simpsons“-knappar, tveka ej – de är ihopknåpade i min privata sweatshop.

Nu ska jag ta mig an filmmanuset.

Sömnlös i Schulmanland

Jag har sovit helt sjukt dåligt i natt, vridit, snurrat, vänt, rasat i golvet och slagit huvudet i väggen av frustration. Jag är en zombie, men ändå på gott humör, inbillar jag mig.

Som alla andra slukar jag DN-texten om Schulmanfamiljen det första jag gör när jag ser DN i dag. Det är i sanning fascinerande hur den där trion tagit över det svenska blogglandskapet, och hur verkligen nästan alla läser dem. Jag kastar mig över varje nytt inlägg i min rss-läsare, det är det närmaste jag kommit att följa ett realityprogram sedan “Robinsons” tredje säsong, den enda skillnaden är att det här är oftast välskrivet, utfört av människor jag skulle kalla smarta även om nivån stundtals är förödande roligt låg. Hajpen lär så klart försvinna, snart har varje medie med självaktning gjort sina Schulmanintervjuer (vi hade en med Alex i slutet av maj) men det är väl som med Tjuvlyssnat, den må fortfarande vara populär och ynglar av sig både en andra bok och en tidskrift – men vem fasiken pratar om den längre? Den finns där och skvalpar runt i medvetandet, men snackpotentialen har försvunnit. Även om så klart Alex Schulman skulle hata jämförelsen, jag minns att han vid ett par tillfällen gått rätt hårt åt just Tjuvlyssnat.

Det slår mig för övrigt plötsligt – är det här med att Schulmanklanen skulle ha landets tre största bloggar verkligen helt sant? Hos Bloggportalen verkar Tjuvlyssnat ha stängt av besöksstatistikfunktionen – de finns alltså inte med på några topplistor alls där – men om man tittar på Bloggtoppens totala topplista så ligger Tjuvlyssnat före Katrins Stureplansblogg, vilket skulle innebära att Tjuvlyssnat är före Calle Schulman också, som har färre besökare än Katrin enligt Bloggportalen (varken Alex eller Calle finns registrerade hos Bloggtoppen vad jag kan se). Se där, en liten minibubbla för någon icke tjänstledig journalist att rota i.