The non-singles collection

Så är dagen här. Den sista innan de 114 dygnen utan arbetsplikt startar. Det känns bra. Jag är fylld av tillförsikt, redo för nya utmaningar, mogen att lyfta blicken mot horisonten, speja bortom bergen långt där borta, hoppa upp på min springare och tölta iväg.

Och jag vet hur långt tabb-avståndet ska vara.

Hur ska nu detta firas på bästa sätt? Vad kan vara det ultimata steget in i den nya tillvaron?

Ja jag har inte den blekaste. Men ett fint alternativ är att bjuda på mitt förslag till den ultimata Pet Shop Boys-skivan med låtar som aldrig blivit singlar men borde ha blivit det:

1. Up against it (Bilingual)
2. Tonight is forever (Please)
3. A different point of view (Very)
4. Nervously (Behaviour)
5. I want a lover (Please)
6. Here (Release)
7. The truckdriver and his mate (B-sida till Before)
8. In denial (Nightlife)
9. It couldn’t happen here (Actually)
10. Integral (Fundamental)

Som alla kan se är låtarna inte rangordnade i någon sorts kvalitetsordning, utan på det sätt jag skulle ha valt att lägga dem mixningsmässigt på ett album. Jag funderade ett tag på att diskvalificera ”The truckdriver and his mate” eftersom det inte är ett albumspår, men insåg att det vore dumt att göra en personlig variant av Pet Shop Boys egen tjurskallighet från ”Pop/Art”-samlingen, där de bestämde sig för att alla singlar de släppt som placerat sig på topp 20 i England skulle ingå, med den lustiga effekten att alla deras singelsläpp utom stackars ”Was it worth it?” fick ingå. Jag begränsade mig således inte mer än att samlingen skulle innehålla exakt tio låtar, vilket jag anser vara den perfekta låtmängden på ett album.

Det är fortfarande en gigantisk gåta hur Pet Shop Boys kunde undgå att göra en singel av ”Integral” när de släppte albumet ”Fundamental” förra året, det är deras bästa discorökare sedan 1993 års ”Go west”. De verkar själva ha insett idiotin i sitt handlande, på årets sommarturné spelar de bara just ”Integral” och den tillika rätt utmärkta ”Minimal” (singelspår) från senaste skivan, och dissade de halv- respektive helsåsiga singlarna ”I’m with stupid” och ”Numb”. Hur som helst, det förklarar i alla fall varför ”Integral” ligger där den gör på min samling, det är Pet Shop Boys crescendolåt för 2000-talet och den håller ”Go west” i handen när de rakryggade vandrar in i framtidens solnedgång.

I och med att ”Integral” aldrig släpptes som singel finns ingen riktig video, men det här Youtubealstret, som hyllats av Pet Shop Boys själva på deras sajt och är en integrering mellan låten och den senaste ”Doctor Who”-serien, fungerar som finfint komplement.

Nu ska jag gå till jobbet.

Är ditt KK ledigt i kväll?

Läser i DN På Stan om Stockholms stammiskort-kultur och tänker först att det är en smula konstigt att det är en värld jag är så totalt oinsatt i. Jag går ju ändå ut ibland, tänker jag, jag har ändå varit på de flesta av de där ställena fler än en gång. Men det är väl inte svårare än att det är ett steg för långt helt enkelt – i Stockholms nattlivsklick har jag nästan aldrig känt folk utan bara känt folk som känner folk.

Jag ser på alla de avbildade korten, och inser till min glädje att det faktiskt inte stör mig. Det gör mig inget att jag inte är med i klubben som berättigar mig ens det tydligen förhatliga gula Spy Bar-kortet, och det är en insikt som känns som en befrielse för jag tycker ändå att en viss ängslighet – känslan av att det är roligare någon annanstans än där jag är och att jag därför måste ta mig dit vart det nu kan tänkas vara – är en del av min personlighet, en del som även inom viktigare områden än den här petitessen ibland fått tråkiga konsekvenser.

Så slår det mig att jag fått min del av stammiskorten ändå. Under mina fyra år som Uppsalastudent hade jag under de tre avslutande åren ett KK-kort som käraste ägodel, det här var ju före ipodens tid gudbevars och nej – KK betyder inte det ni tror att det gör. KK-kort kunde sägas vara – och är fortfarande – ett sorts internt bonussystem för personer som sitter på höga poster inom Uppsalas nationsvärld, ett kort som berättigar till ständigt gratis inträde på samtliga tretton studentnationer, rätt att bryta kö (det vill säga gå före) samt tillåtelse att även ta med en gäst in gratis. Och eftersom det under andra halvan av nittiotalet fortfarande var så att den studerande publiken i Uppsala i praktiken uteslutande gick på nationstillställningar i den oerhört delade staden, var det ett kort som öppnade exakt varje dörr som fanns, tänk er ett vip-kort som ger er tillträde till hela Stockholms nattliv ungefär. Dessutom begagnades vid den här tiden – jag tror de blivit hårdare på den punkten – en sorts don’t ask don’t tell-praxis som extra bonus vid insläppen, som möjliggjorde att gästen man hade med sig kunde vara en person som inte hade kårleg, om man nu skulle råka känna sådana personer.

Efter tre år med ett inplastat KK-kort i plånboken lämnade jag Uppsala i början av september 1999. Faktum är att flytten till Stockholm skedde exakt samma dag som det sjätte och sista kortet slutade gälla. Oh the Uppsala memories.

Plötsligt händer det. Nästan.

I ett års tid nu sedan pocketutgåvan kom har jag tänkt att jag förr eller senare måste hamna i en situation där jag av en slump kommer på någon med att läsa min bok. På tunnelbanan, i en buss, på en filt, var som fucking helst. Hittills har det dock inte hänt.

Men så i går eftermiddag skedde det näst bästa – det hände någon jag känner. Närmare bestämt min kompis Sandra, som via sms var vänlig att berätta Jag såg precis en tjej i vår ålder stå och läsa din bok i pocket på Sundbybergs station! Hon hade kommit halvvägs och såg koncentrerad ut. Snabbt som attan svarade jag Fan, jag har aldrig varit med om det själv. Jag hoppas du tog kort! varvid svaret Hann inte! Tåget åkte förbi! snart damp ner som smolk i glädjebägaren. Men efter några sekunders grunnande kom jag på att hennes svar ändå gladde mig, för det indikerade ju att hon hade tänkt plåta om tid funnits, att hon insåg att det var något jag hade velat, att hon förstod att mitt ego är stort som en spärrballong.

Kvinnan på perrongen såg koncentrerad ut. Tror jag det, vi snackar ju inte kiosklitteratur direkt.

Alice Timander och jag

Så går Alice Timander och dör och den lugna sommartisdagseftermiddagen i väntan på regnet förvandlas till en hektisk sådan när runor ska skrivas och kommentarer inringas. Men det gick alldeles utmärkt och rätt så snabbt, vårt resultat kan beskådas bland annat här.

Jag såg Alice Timander på galatillställningar några gånger under årens lopp. Det enda konkreta minne jag har av henne är från någon sorts premiär där det var fest på Nordic Light Hotel efteråt. Jag hamnade efter henne i kön till maten och drycken, och när jag sträckte min hand mot ett glas vände hon sig mot mig och sa usch, ska du verkligen ha den där gröna saken, de ser otäcka ut tycker jag. Jag tog en röd drink istället.

Minnesjunkies är vi allihopa

Vid det här laget är det inte en hemlighet för någon att jag ibland minnesknarkar rätt hårt, även om jag legat av mig lite på sistone. Det är inte för evigt, det kommer i vågor precis som suget efter gröt som jag under perioder känner på morgnarna. Hur som helst så glädjer det mig storligen att även akademiledamoten och tillika före detta Uppsalastudenten Peter Englund i dag outar sig som minnesjunkie. Han skriver om en lätt bakrusig cykelfärd genom Boden och mitt eget minne och byt ut orten Boden mot Sandviken eller Uppsala och ni står där med en mening i handen som jag troligen redan skrivit någonstans i den här bloggens förflutna.

Men nej, jag försöker inte förhäva mig, jag erkänner ödmjukt att Peter Englund kommit en bit längre på livsstegen än jag själv, men minnesjunkies är vi allihopa och det är vad som betyder något när dagen ska summeras.

Tabb-avståndet och jag

Nedräkningen fortsätter och i dag läser jag fyra arbetsdagar kvar i almanackan. Fyra dagar innan arbetsfriheten, fyra dagar innan jag ska lägga all tillgänglig energi på filmmanuset under åtminstone fyra veckor. Vädergudarna är mig gynnsamma, visserligen talas om fortsatt sol i dag men framåt kvällen ska regnmolnen dra in över Stockholm och därefter stanna här resten av juli. Nej, det sista är inte vetenskapligt fastslaget ännu och i ärlighetens namn vill jag väl det inte själv heller riktigt, men det vore i sanning bra för min kreativitet. För när himlen är blå och arbetet inte pockar på, vem vet om inte också jag förvandlas till den som vill rusa över äng och genom sol med blommor i mitt hår? Vem vet om jag är stark nog att säga nej till raggarbränna och filtliggeri om tillfälle ges. Jag kanske är lika svag som alla andra. Därför hoppas jag på regngudarna.

Hur som helst går förberedelserna någorlunda enligt plan – jag undersöker, skriver ut, funderar och kollar uppgifter om tabb-avstånd. Inget är så viktigt när man skriver ett filmmanus som ett korrekt tabb-avstånd. Varför förstår jag inte ännu, men jag antar att det kommer till mig så fort jag hunnit en bit på väg, faller över mina axlar som en gudomlig insikt. Vid sextiden stämplar jag ut från gruvan på fredag, sjunger truddelutten hey ho here we go och aldrig aldrig tittar vi bakåt igen.

Rättning i Stieg Larsson-ledet

Efter att ha omnämnt Stieg Larsson-böckerna i både ett och två och tre inlägg de senaste veckorna har det nu blivit dags att delge världen vad jag ansåg om bok två och tre. Jag var ju inte så där överförtjust i ettan, tyckte den var väl pratig och i behov av strykningar. Men så läste jag de andra två nu de senaste veckorna, och måste rätta in mig i ledet och säga att jo, det blev faktiskt väldigt bra.

För trots att både ”Flickan som lekte med elden” och ”Luftslottet som sprängdes” volymmässigt var tjockare än ”Män som hatar kvinnor”, så kändes de inte särskilt överlastade. Möjligen hade man kunnat stryka den där Erica Berger hotad av stalker-storyn i trean, ja möjligen hela utflykten till den påhittade tidningen Svenska Morgon-Posten, men som journalist var den biten ändå lite rolig. Men stalkergrejen, mnja.

De saker jag gillade främst med de avslutande delarna var egentligen två – dels att karaktären Lisbeth Salander utvecklades till att bli en av de mest levande och intressanta romanfigurer den svenska kriminallitteraturen sett på år och dagar, och dels faktumet att Stieg Larsson rodde längdkonststycket i hamn. När ”Flickan som lekte med elden” slutade efter 630 sidor var det visserligen uppenbart att några trådar skulle behöva knytas ihop senare, men det förvånade mig ändå när jag några sidor in i bok tre insåg att berättelsen inte ens kommit halvvägs, utan att det fanns 700 oberättade sidor av The Lisbeth Salander Resurrection Story kvar, som dessutom kändes befogade. Det imponerade på mig.

Betyget? Solklart 4,5 Dannyboys.

——

Uuh, precis nu har ”Agnes Cecilia – en sällsam historia” börjat sändas som sommarlovsteater. Jag blir fortfarande lätt kallsvettig av rädsla när jag hör den. Och då har inte ens klockan börjat gå baklänges än. Fast det är klart, det är ju den gamla versionen från 1984 jag fortfarande drömmer mardrömmar om. Den nya kanske är mer barnvänlig.