Läser i DN På Stan om Stockholms stammiskort-kultur och tänker först att det är en smula konstigt att det är en värld jag är så totalt oinsatt i. Jag går ju ändå ut ibland, tänker jag, jag har ändå varit på de flesta av de där ställena fler än en gång. Men det är väl inte svårare än att det är ett steg för långt helt enkelt – i Stockholms nattlivsklick har jag nästan aldrig känt folk utan bara känt folk som känner folk.
Jag ser på alla de avbildade korten, och inser till min glädje att det faktiskt inte stör mig. Det gör mig inget att jag inte är med i klubben som berättigar mig ens det tydligen förhatliga gula Spy Bar-kortet, och det är en insikt som känns som en befrielse för jag tycker ändå att en viss ängslighet – känslan av att det är roligare någon annanstans än där jag är och att jag därför måste ta mig dit vart det nu kan tänkas vara – är en del av min personlighet, en del som även inom viktigare områden än den här petitessen ibland fått tråkiga konsekvenser.
Så slår det mig att jag fått min del av stammiskorten ändå. Under mina fyra år som Uppsalastudent hade jag under de tre avslutande åren ett KK-kort som käraste ägodel, det här var ju före ipodens tid gudbevars och nej – KK betyder inte det ni tror att det gör. KK-kort kunde sägas vara – och är fortfarande – ett sorts internt bonussystem för personer som sitter på höga poster inom Uppsalas nationsvärld, ett kort som berättigar till ständigt gratis inträde på samtliga tretton studentnationer, rätt att bryta kö (det vill säga gå före) samt tillåtelse att även ta med en gäst in gratis. Och eftersom det under andra halvan av nittiotalet fortfarande var så att den studerande publiken i Uppsala i praktiken uteslutande gick på nationstillställningar i den oerhört delade staden, var det ett kort som öppnade exakt varje dörr som fanns, tänk er ett vip-kort som ger er tillträde till hela Stockholms nattliv ungefär. Dessutom begagnades vid den här tiden – jag tror de blivit hårdare på den punkten – en sorts don’t ask don’t tell-praxis som extra bonus vid insläppen, som möjliggjorde att gästen man hade med sig kunde vara en person som inte hade kårleg, om man nu skulle råka känna sådana personer.
Efter tre år med ett inplastat KK-kort i plånboken lämnade jag Uppsala i början av september 1999. Faktum är att flytten till Stockholm skedde exakt samma dag som det sjätte och sista kortet slutade gälla. Oh the Uppsala memories.