Månad: mars 2012

UPPDATERING ONSDAG MORGON: Efter att Mike Daisey sent på tisdag kväll svensk tid skrev i sin blogg att han till sist beslutat sig för att göra vissa förändringar i sin monolog, har jag skrivit om delar av inlägget. Jag har även putsat upp det i övrigt och lagt till en del fakta för att klargöra turerna överlag.

——

Jag har tänkt skriva om det här sedan förra veckan, men skjutit det på framtiden flera gånger, ämnet har känts för komplicerat, turerna varit för många. Men så i fredags eftermiddag, när Joakim Jardenberg tog upp det när han avslutningstalade på Webbdagarna (mitt referat för Internetworlds räkning finns här), tänkte jag att jag måste ta tag i det. Så här kommer det:

Det senaste året, och sedan årsskiftet speciellt, har Apple fått skarp kritik framförallt i USA för hur arbetsvillkoren ser ut hos de underleverantörer de använder i Kina, särskilt hos jätteföretaget Foxconn där betydande delar av världens elektroniska prylar sätts samman. Kritiken mot Foxconn började redan runt år 2007, och i takt med att Apple har vuxit i betydelse och blivit en allt mer dominerande tekniktillverkare, har de kommit att hamna i centrum för kritiken.

Efter att föreställningen “The agony and the ecstasy of Steve Jobs” haft premiär i slutet av 2010 nådde kritiken snart orkanstyrka. Teaterstycket, en monolog av den ansedde dramatikern och skådespelaren Mike Daisey, gav en mycket dyster bild av läget i Foxconns fabriker. Daisey hade själv rest till Kina och besökt en Foxconnfabrik och intervjuat fabriksarbetare som en del i sin research, och sade sig ha graverande förstahandsuppgifter. Efter att monologen haft premiär började först den Applespecifika teknikpressen uppmärksamma föreställningen, sedan den allmänna teknikpressen och slutligen även den allmänna pressen i USA. Uppgifterna som förmedlades i pjäsen togs för sanna, och Daisey betonade gång på gång i intervjuer med tidningar samt på tv att “The agony and the ecstasy of Steve Jobs” inte var ett fiktivt verk, tvärtom insisterade han på att den var “a work of non-fiction”.

Kulmen för kritiken nåddes i början av 2012, då den amerikanska public service-radions flaggskeppsprogram “This american life” sände delar av monologen i ett avsnitt kallat “Mr Daisey and the Apple factory“, ett avsnitt som blev ett av programseriens mest lyssnade någonsin. Ett upprop mot Apples agerande startades på nätet och nådde snabbt en kvarts miljon underskrifter.

Problemet? Mikey Daisey ljög. Han stod på scen och ljög rakt upp och ner om vad han sett utanför grindarna till Foxconns fabrik under sitt besök i Kina.

Ett av de mest spridda styckena ur Daiseys monolog lyder:

But I do know that in my first two hours of my first day at that gate, I met workers who were fourteen years old, I met workers who were thirteen years old, I met workers who were twelve.

Do you really think Apple doesn’t know?

In a company obsessed with the details, with the aluminum being milled just so, with the glass being fitted perfectly into the case, do you really think it’s credible that they don’t know?

Från slutet av 2010 till februari 2012 spelade han sin monolog för utsålda hus på olika platser i USA utan att någon kontrollerade att det han hävdade verkligen stämde.

Det var först för några veckor sedan, när en reporter knuten till “This american life” började ana ugglor i mossen, som bilden krackelerade. Mike Daisey kunde inte kinesiska utan hade använt sig av en tolk under hela resan i landet, en tolk som Daisey sagt inte ville bli hittad eftersom hon kunde råka illa ut av myndigheterna. Journalisten hittade dock henne relativt enkelt, och hennes berättelse om Daiseys besök visade sig skilja sig kraftigt mot Daiseys egna utsagor. Knappt något av det han sagt sig bevittna stämde med vad som verkligen hänt. Kvinnan, som under ett tiotal år hade arbetat som tolk och därmed ofta i sällskap av affärsmän besökt den typ av miljöer som Daisey gjorde stickprovsbesök på, kunde överhuvudtaget inte erinra sig att ha sett de saker som Daisey sagt sig ha nosat upp inom loppet av blott timmar.

Tolkens berättelse och andra omständigheter fick “This american life” att ta till ett rätt ovanligt journalistiskt grepp – de visade total ödmjukhet inför sitt eget misslyckande. I mitten av mars sände de ett avsnitt kallat “Retraction“, där de själva samt Mike Daisey ställs mot väggen på ett ingående och inte minst plågsamt sätt. Intervjun där de pressar Daisey och där han slutligen erkänner att han inte alls sett de saker han hävdat, är nästan outhärdlig att lyssna på.

Okej, slutet gott, allting gott? Nej.

Dels finns det knappast något lyckligt slut att få i ett sådant här fall, för arbetsförhållandena i kinesiska fabriker är usla med våra mått mätt, och tveklöst är det så att vi i västvärlden drar nytta av den billiga arbetskraft som länder som Kina erbjuder, men det är inte ett Applespecifikt problem, det är en skam vi alla har del i oberoende av vilken dator eller mobiltelefon vi använder eller vilka kläder vi bär. Faktum är att Apple är det hittills enda av de stora teknikföretagen som samarbetar med organisationen Fair Labor Association och tillåter att de inspekterar deras fabriker. Visst handlar det till viss del om att Apple har ögonen på sig då de nu är världens största företag och därför tvingas agera, men de har i flera år visat betydligt mer god vilja gällande förbättring av arbetsvillkor än vad deras konkurrenter gjort.

Men det mest sorgliga i fallet kring Daiseys fabricerande är att sanningen inte alls har fått lika stort utrymme som de lögner han spred, rubriker av arten “Få fall av minderåriga arbetare vid Apples fabriker” är inte på långa vägar lika klickvänliga som “Minderåriga arbetare vid Apples fabriker”. För det har de facto funnits minderåriga arbetare hos Foxconn, Apple har sedan år 2007 genomfört egna kontroller av sina underleverantörer och skriver i fjolårets rapport att de hittat 91 underåriga som funnits på lönelistorna. För att sätta det i perspektiv så har de fabriker det här berör totalt en halv miljon människor anställda, vilket ger en dokumenterad andel underåriga på 0,2 promille av personalen. De siffrorna, samt faktumet att ett arbete i Foxconns fabriker är eftertraktat bland många kinesiska arbetare eftersom betalningen är relativt god vilket gör att en del ljuger om sin ålder i hopp om att få en anställning, har dock haft betydligt svårare att fästa när medier rapporterat om dem. Mike Daisey hittade ju anställda tolvåringar bara genom att åka till en fabriksgrind och stå där ett par timmar, hur skulle då Apples siffror kunna stämma?

När nyhetsprogrammet “Nightline” åkte till Foxconn i början av 2012 för att göra sin egen rapportering kring arbetsförhållandena i de ökända fabrikerna och inte fann något särskilt graverande, avfärdades inslaget som en pro-Apple-inlaga. “Nightline” sänds på ABC som ägs av Disney, där dödsboet efter Steve Jobs är den största enskilda ägaren. Klart att de inte skulle hitta något graverande. Någon journalistisk integritet ansågs redaktionen inte kunna ha.

I sitt framförande på Webbdagarna använde Jocke Jardenberg fallet med Mike Daisey som ett exempel på svårigheterna mellan att skilja på det han brukar kalla “good shit” och “bad shit”, och menade att Daisey ändå trott sig ha haft ett gott syfte, eftersom han trots sina dubiösa metoder velat visa på ett verkligt problem.

Efter att ha läst John Grubers olika texter om Daiseyaffären på Daring Fireball samt lyssnat på det ingående resonemanget som Gruber för i det senaste avsnittet av podcasten “The talk show” (mycket av innehållet i det här inlägget har sin grund i dessa källor), tycker jag nog att Jardenberg är alldeles för snäll mot Mike Daisey.

Kanske hade Daisey ursprungligen någon sorts välmenad tanke, men det är uppenbart att han från början valt att medvetet ljuga för att tjäna sin egen föreställnings syften. De incidenter han berättade om i föreställningen var inte i sig lögner – det har som sagt förekommit att minderåriga arbetat där samt även att människor förgiftats och fått sina armar krossade under produktionen av iPads – men det var i sig inga hemligheter, Apple hade själva redan tidigare rapporterat om dessa händelser i sina årliga rapporter. Men Mike Daisey samlade ihop dessa spridda fall och presenterade dem som saker han själv bevittnat, och det under loppet av bara några timmar. Resultatet blev att det framstod som att den här misskötseln var vardagsmat, något som pågick helt öppet och var oavbrutet pågående och att Apple inte brydde sig ett skit om det.

När man gör så blir resultatet tveklöst bad shit.

Vad har hänt efter avslöjandet då? Mike Daisey fortsatte en tid, trots att han erkänt att han ljög, att gå upp på scenen och spela “The agony and the ecstasy of Steve Jobs” utan att göra några ändringar i manuset. Inför utsålda hus påstod han sig fortfarande ha sett tolvåriga arbetare komma ut från Foxconns fabrik. Först denna tisdag, till synes efter att på Twitter ha blivit uppmanad av Alec Baldwin to go fuck himself, har han meddelat att han ska stryka delar av monologen till framtida framträdanden. Fortfarande verkar han dock anse att det han gjorde var rätt.

Bad shit som sagt.