Sökes: Mecenat

Eftersom behovet av ett någorlunda färdigt filmmanus börjar bli skriande och tiden är ack så knapp, tog jag i går det drastiska beslutet att begära om förlängd tjänstledighet utöver den jag redan beviljats i sommar/höst. Svaret lät inte vänta på sig, och nu står jag här med ytterligare tre veckors arbetsfri tid, och börjar jobba igen de sista skälvande dagarna i oktober, vilket summa summarum betyder sexton veckors jobbfrånvaro med start i början av juli. Filmmanuset blir prio ett första månaden, därefter romanförfattande dygnet runt.

Allt väl så långt, nu återstår bara hur jag ska överleva de extra veckorna. Mitt sparsamma, gnetiga, snåla och allmänna vatten och bröd-leverne här i Vasastaden har enligt mina beräkningar inbringat besparingar så att jag klarar mig, inklusive semesterlön, sisådär tolv veckor. Jag behöver alltså finansiering för åtminstone tre till, de sista dagarna kan jag nog leva på luft och ginånga allena.

Så jag tänkte starta en insamling. Ingen falsk blygsamhet nu, sätt in den summa ni finner lämplig på bankgironummer 5853-3340. Märk talongen ”Tiggarbrev”. Tack för ert bidrag.

Att vara Alex Schulman i Östersund

Det är ju mycket Alex Schulman nu, han har lagt sig som en fuktig, lätt stickig men ändå rätt varm filt över hela bloggosfären. Min käre kollega Kalle gjorde en intervju med honom förra veckan, som ursprungligen var tänkt att gå ut som ett sommarporträtt i juni. Vi kunde dock inte hålla oss, la ut artikeln redan i går och den går nu som smör i solsken i såväl stad som land. Synnerligen intressant och smått förvånande öppenhjärtig intervju för alla som är intresserade av fenomenet Schulman, här i Östersunds-Posten.

Nej, dags att börja tänka på hemgångsrefrängen.

Samtidsprosan och jag (2)

Samtidsprosadebatten går vidare, och nu kastar Daniel Sjölin in en fett vedträ i dagens DN som ytterligare ökar polariseringen mellan stipendieprosan och journalistprosan, som den mer episka typ av samtidslitteratur som efterfrågats nu döpts till. Sjölin, som står på stipendieprosaisternas sida, konstaterar att om Jesper Högström och Ulrika Kärnborg (som jag höll med för några dagar sedan) får som de vill kommer all litteratur att kunna skrivas och recenseras av maskiner och all poesi att se ut som Tranströmers. Åh fan, var det det de ville, jag som trodde de bara eftersökte att en lite större typ av berättande skulle få plats i det höglitterära samtalet. Jag måste genast byta sida.

Nej, jag blir mest lite trött. Men det är som i alla debatter – man vill helst inte lyssna på vad de andra säger, man vill främst ha rätt. Men Sjölin skriver flyhänt, lättbegripligt och konkretiserar sina ståndpunkter med tydliga bilder och han ger Fredrik Reinfeldt en rätt rolig råsop. Nästan som vore han journalist och inte riktig författare.

På min egen lilla täppa hoppas jag verkligen att jag kommer att bli författare till de där stora och breda samtidsromanerna som jag drömmer om, även om det väl för evigt stämplar ordet journalist i min panna. Men hey, jag har ju pressleg, så det är väl bara att acceptera.

Ibland tvivlar jag så klart. Det hör väl till hoppas jag. När jag sitter med det oändliga dialogstycket jag jobbar med just nu, då börjar jag fundera över om det verkligen kommer att ske. När talet aldrig ser ut att ta slut, när huvudpersonerna inte verkar nå fram till varandra trots att det är just det jag vill att de ska göra, då tvekar jag. Tvekar och undrar hur mycket det är meningen att man ska tvivla innan man förstår att något är fel. Om det ens är fel. Om jag borde trycka delete och gå vidare. Nej trycka delete skulle jag visserligen aldrig göra för även bland skräp kan man ju hitta fungerande hushållsapparater om man rotar lite, men ni förstår vad jag menar. Söker efter känslan hur det var förra gången. Om jag kände samma sak. Om tvivlet var lika stort. Om det var större eller möjligen mindre. Men jag minns inte hur mycket jag än försöker.

Nu är visserligen inte den här boken tänkt att bli den stora och breda samtidsromanen, det sparar jag till bok nummer tre, den som finns i mitt huvud och som jag lockas till att tänka på ibland och drömmer om att skriva när det jag gör nu känns för jobbigt. Men jag tror jag måste få ur mig det här först, jag behöver jobba mig ur det som blev kvar efter ”Dannyboy”, de ekon som fortfarande rosslar därinne och de känslor som förhoppningsvis vuxit och blivit mogna nog att uttryckas nu. Det som inte huvudpersonen i den förra romanen klarade. De steg han inte var redo att vandra. Jag hoppas att jag klarar det nu.

Ofta längtar jag tills den är klar. Tills jag får ge mig i kast med nästa. Den som ska bli den episka berättelsen som sträcker sig över tid och rum. Den stora berättelsen om att återvända och de som blev kvar. Som enligt femårsplanen jag la upp 2005 ska vara färdig hösten 2010 och åtminstone resultera i en Augustnominering. Den som ligger där inne och väntar så fort jag lyckats röja fram fri sikt.

Ja, ofta längtar jag väldigt mycket tills dess.

Kvarnen och jag

Min ursprungliga tanke var bara att skriva ett kort inlägg om att Kvarnen verkar vara på väg att förlora sitt sprittillstånd. Det stör mig egentligen inte så mycket i dagsläget eftersom det numera känns som ett turisthak, det var länge sedan jag var där vilket jag till och med skrev om förra året, men jag har ju en romantisk relation till stället, ett par viktiga episoder i min första roman utspelas där och runt sekelskiftet inleddes nästan varje utgångskvälls crescendo med att jag stod i Kvarnenkön och stampade. Jag vet inte hur många gånger jag varit där inne när taklampan plötsligt tänts vid tresnåret, men det är många och det skulle gå att skriva ett finfint minnesjunkieinlägg om det ifall jag bara iddes.

Men så surfade jag in på Svenskans sajt, och la istället blicken på det som låg till höger om Kvarnenartikeln. Inlägget fick plötsligt ett nytt fokus: Mig själv.

linslusen.jpg

Det är andra gången på mindre än två veckor som något av de där gamla Pressens Bild-fotona dyker upp. Mitt hörlursförsedda huvud kommer att bli utslitet i den här takten. Men det känns rätt fint. För vi hör ju ändå på något sätt ihop, Kvarnen och jag.

Neil Tennant is in da house! (3)

neilochjag.jpg

Gick igenom alla mobilbilderna från Dannyboyrundekvällen. Blev mäkta förvånad när jag hittade en bild på Neil Tennant bland dem. Eller rättare sagt fem bilder, efter några förvirrade sekunder mindes jag att jag tvingade Morgan att ta om bilden gång på gång på gång innan jag tyckte att den dög. Fåfängan verkar dock ha varit lite bakvänd, för det sista fotot – som alltså borde ha varit det jag blev nöjd med – såg förjävligt ut och det enda som kändes okej var det här, som var försök nummer ett. Vojne vojne.

Om jag minns rätt skedde fotosejouren utanför toaletten på Snottys. Neil Tennant är på bilden 37 år gammal, och kortet är taget under Pet Shop Boys världsturné 1991 när de ankommer till Japan. USA-delen av turnén, duons enda riktiga försök att lägga den amerikanska kontinenten under sina fötter på mainstreammarknaden, finns för övrigt dokumenterad med med knivskarp och obarmhärtig elegans i Chris Heaths bok ”Pet Shop Boys versus America”, som borde vara obligatorisk läsning för alla som har något som helst intresse för popmusik och populärkultur. Och det säger jag inte bara för att jag är den jag är. Det är en av de bästa och mest ärliga skildringar av en popgrupp som skrivits. Punkt.

Killen till vänster på fotot är för övrigt en synnerligen trevlig 32-åring.

Ordning och reda

Jag är rätt hemkär. Jag är väldigt förtjust i att vara utomlands men är det helst i kortare doser, jag har inte bott utanför landets gränser och jag har aldrig varit på vift längre än tre veckor i sträck. Jag har aldrig känt någon dragning till att bo i ett annat land, ingen direkt lockelse, inget sug, aldrig känt behovet av att vidga mina horisonter på det sättet. Och efter en tid utomlands blir jag ofelbart irriterad över att saker och ting inte fungerar lika väl som hemma och känner alltid ett visst mått av lättnad när jag kommer hem, hur trevligt jag än haft det under min resa. Kanske är jag helt enkelt bara en trygghetsjunkie, och Sverige är för mig trygghet, rutiner och vanor.

Så trots att jag älskade faktumet att varenda fik i Berlin var en bar där uteserveringarna aldrig tvingades stänga bara för att det blev kväll och tillvaron i stort var rätt lazzies-faire om det franska uttrycket tillåts i den här tyska betydelsen, så var det ändå en rätt skön känsla att kliva in på Centralen i Stockholm vid min återkomst för en vecka sedan. Det var som jag var van vid. Det var som det skulle. Det familjära omslöt mig. Ordning och reda.

Men så står jag sent på lördagskvällen på en bar och känner att nu är den här kvällen nog. Jag är trött, jag har slutat dricka sprit för en timme sedan och motverkar morgondagens bakfylla genom att köpa en Ramlösa. Jag köper en till Morgan också, vi dricker våra Ramlösa och ungefär halvvägs igenom dem säger jag äh nu går vi och vi stegar mot utgången. I dörren stoppas vi bryskt av dörrvakten, den där kommer du inte ut med säger han. Jag tittar på den halvfulla Ramlösan i min hand och frågar skämtar du med mig? Han ser på mig med sina tomma ögon och svarar ser det ut som att jag skämtar? och ställer sig i vår väg. Vi får snällt dricka ur vårt vatten inomhus, att föra med sig dryck ut på gatan från baren är förbjudet och jag sväljer i vredesmod resten i ett svep och ställer den tomma buteljen demonstrativt i dörröppningen. Hela vägen hem förbannar jag det jubelidiotiska regelsamhälle vi lever i och funderar på en gruvlig hämnd.

Så vaknar jag till en ny dag och nattens smädelse känns mindre jobbig att bära, fyllan har ersatts av ett enklare bakrus och solen skiner där ute och jag ska få gå och äta frukost i Vasaparken med en vän, livet känns ljusare och Sverige är trots allt borta bra men hemma bäst. Så läser jag tidningen Vi i Vasastan, en artikel där borgarrådet Mikael Söderlund (m) får nys om att det i Stockholms Stadsmuseums regi anordnas stadsvandringar där man stolt visar upp Stockholms illegala gatukonst. Och eftersom artikeln bara går att hitta genom att man laddar ner en pdf-fil tar jag mig nu friheten att skriva av större delen av intervjun som Josefine Hökerberg gjort med Söderlund. Jag hoppas att Innerstadspress, som gör Vi i Vasastan, har överseende med detta:

Nu finansierar ni vandringar med otillåten gatukonst. Hur går det ihop?
– Det känner jag inte till, att Stadsmuseum har en sån vandring. Det tycker jag inte att de ska fortsätta med. Det är olämpligt. Om det stämmer har de inget stöd från Stockholms stad.
Vad menar du med det?
– Om det du säger stämmer kommer jag att tala med museichefen om detta. Jag tycker inte att det är lämpligt att Stockholms stad stödjer sån verksamhet.
Men vandringarna är populära och många tycker att gatukonsten är fin.
– Jag förstår inte vad du menar med gatukonst. Om den saknar tillstånd är det regelrätt skadegörelse och straffbart. Jag likställer det med att slå sönder någons bil.
Affischer, mosaik, minisommarstugor, spraymallar och dekaler. Har du inte sett?
– Nej, men om alla skulle sätta upp sommarstugor här och var skulle väl Stockholm se ganska konstigt ut. Vill man uppföra ett konstverk måste man ansöka om tillstånd. Allt annat är olagligt.
Kan man ansöka om tillstånd för att uppföra en graffitimålning?
– Nej, vi accepterar inte graffiti i Stockholm. Och vi tycker inte, som vissa andra, att graffiti är en konstform. Vi vill inte ha graffiti här.
Engelska myndigheter avstod från att tvätta bort spraymålningar av gatukonstnären Banksy, på grund av hans stora popularitet. Värdet på lägenheter i hus som han målat på har skjutit i höjden. Hans väggmålningar värderas till över fyra miljoner kronor. Kommentar?
– Han är inte välkommen till Stockholm.

Och här någonstans får jag väldigt ont i magen och vill helt plötsligt vakna upp från mardrömmen vi lever i.

Dagen D som i Dannyboy

morganjag.jpg

I går, eller i fredags om man ska följa datumet, ägde den officiella Dannyboydagen rum. Romanen, även om det exakta datumet inte skrivs ut, utspelas lördag den 25 maj 2002. Och eftersom det var femårsjubileum i år och jag och Morgan kände att vi behövde reka turen ordentligt inför filmmanusfärdigställandet, gav vi oss ut med pocketbok och dv-kamera i nävarna på den stora Dannyboyrundan.

Och vilken promenad det blev i det strålande vädret. Det har aldrig slagit mig förut eftersom jag inte gått hela sträckan, men ”Dannyboy & kärleken” är Stockholmsporr av yttersta rang när det kommer till scenerier. Rutten de två huvudpersonerna tar under sitt kaotiska dygn är så fullproppad av vackra miljöer att Stockholms stad borde bekosta filmkalaset om det fanns någon rättvisa i världen. Nu finns det väl inte det, rättvisa alltså, men shit pommes frites vad fint det är. Och vad snyggt det skulle kunna bli. Jag blir tårögd bara jag tänker på det och det gör jag ju som ni vet så gärna.

Samtidsprosan och jag

Jag har tänkt på det här med debatten om samtidsprosan. Den berör mig, jag vill ju någon gång gärna stå där framme och räknas som en framstående samtidsprosaist. Jag vill skriva stora, breda och kvalitativa samtidsromaner. Det är det jag vill mest av allt.

Skull någon tvinga mig att välja sida så håller jag med Jesper Högströms inlägg i Expressen för några dagar sedan och Ulrika Kärnborgs krönika i gårdagens DN. Den andra sidan i prosadebatten (det finns ju en OEI-poesibatalj inbakad här någonstans också) kan väl Lars Mikael Raatamaas inlägg i Aftonbladet i går sägas företräda. De förstnämnda tycker att den svenska samtidsprosan av kvalitativ art befinner sig i djup kris av olika anledningar, den andra sidan tycker att den är bättre än någonsin.

Självklart har Raatamaa rätt när han säger att det produceras väldigt stora mängder god litteratur inom den svenska yngre prosan, som är den han väljer att lyfta fram i artikeln. Men min invändning mot det han skriver är att nästan alla de författare han nämner är sådana som nittio procent av Sveriges läsande publik skulle lägga ifrån sig efter att ha läst några sidor. De skulle tycka att det var konstiga romaner, svåra böcker, tråkig läsning.

Nej, jag menar inte – det är bäst att vara övertydlig här tror jag – att något måste vara folkligt för att det ska vara bra, lättsmälta deckare är inte den bästa formen av litteratur och ”Göta kanal 2” var inte förra årets bästa svenska film trots att över 800 000 svenskar såg den på bio. Som sagt gillar jag också många av de böcker Raatamaa räknar upp, men de symboliserar inte den typ av litteratur som Högström och Kärnborg efterfrågar. Jag tolkar deras texter som att de söker författare som kan skriva bred prosa som går hem hos massan – alltså har topplistepotential – och samtidigt rosas på landets kultursidor för sitt litterära värde. De tre exempel Högström räknar upp i sin artikel – Claire Messud, Philip Roth och Ian McEwan – har alla orden National bestseller skrivna överst på de amerikanska pocketutgåvorna av sina senaste romaner, och åtminstone Roth nämns varje år som Nobelpriskandidat. Av de författare Raatamaa nämner för att visa att den svenska litteraturen mår ypperligt är det bara Jonas Hassen Khemiri som kan kalla sig bästsäljare, ”Montecore” toppade den skönlitterära topplistan i Sverige i mars förra året (”Ett öga rött” låg som bäst tvåa på pockettoppen i april 2004). Inget av de andra namnen, förutom Marjaneh Bakhtiari med ”Kalla det vad fan du vill”, har överhuvudtaget synts till på Svensk Bokhandels månatliga sammanställningar över landets mest säljande litteratur.

Anna Hallberg, som är knuten till poesitidskriften OEI och i lyrikdelen av debatten fick en sorts råsop av Johan Lundberg i Expressen häromdagen, skrev likt Kärnborg en debattartikel i gårdagens DN i ämnet. Jag lämnar poesibråket därhän eftersom jag är alltför dålig på lyrik för att uttala mig, anledningen till att jag nämner hennes inlägg är istället att hon räknar upp några fler namn som exemplifierar god ung svensk prosa. Inte heller någon av dem, förutom tidigare nämnde Khemiri, har varit i närheten av en topplista, åtminstone inte ännu.

Jämförelsen är så klart inte helt rättvis. National bestseller-författarna Roth och McEwan är ju gamla rävar, och debatten kring de svenska författarna har mestadels handlat om förhållandevis unga individer som oftast är i början av sina karriärer. 41-åriga Claire Massud passar däremot rätt bra in i jämförelsen.

Men hur som helst, problemet som jag ser det – och nu ber jag om ursäkt för att jag drar en massa människor över en kam och grovt generaliserar – är att det inte verkar finnas någon vilja hos många av dessa författare att heller bli breda, de önskar inte ta sig mot toppen av någon lista eller att nå in i det folkliga medvetandet. När de här författarna höjs till skyarna på landets kultursidor så görs det ofta med ord som hon söker utforska språkets gränser eller kanske han utmanar här romanen som form. Det handlar inte i första hand om att berätta en bra historia, utan om att utforska vad man kan göra med det svenska språket. Och hur spännande språkliga experiment än kan vara så kommer det väldigt sällan att ge några framskjutande placeringar på litterära försäljningslistor.

Nu kan eller bör så klart inte all prosa rikta sig mot en bred publik. Det ska finnas smala författare som spränger gränser, böjer och bänder språket och lyfts fram för det och hyllas, det inspirerar även de som önskar vara breda och det utvecklar litteraturen. Men jag tycker ändå att det är ett problem när det på landets kultursidor och i det kvalitativa litterära samtalet nästan uteslutande är dessa författare som nämns. De som bara vill berätta en god historia som säger något om samtiden, de som vill belysa ett samhällsklimat eller en generationsfråga på rak prosa från A till Ö är nästan osynliga. De recenseras väl visserligen, men när året ska summeras räknas de knappast.

Kanske är det sämre litteratur, även om jag personligen vägrar instämma i det eftersom jag själv räknar mig till den senare gruppen, om nu en sådan sammanslutning ens finns. För mig kommer alltid den goda berättelsen att smälla högre än den språkliga förnyelsen. De ord jag skriver får gärna skava, men jag hoppas aldrig de kommer i vägen för de historier jag hoppas få berätta.

Trender kommer visserligen och går, den litterära strömning som nu anses vara den goda litteraturen är säkerligen en annan om ett antal år, men vi lever ju i nuet, jag vill ju skriva här och nu. Jag vill läsa de goda berättelserna, och jag vill att de författare som har tagit sina första stapplande steg mot ett sådant författarskap ska få den uppmuntran de förtjänar till att bli de stora, breda och erkända samtidsprosaisterna som vår litteratur borde ha utrymme för.

För om det inte är en övergående trend så tror jag tyvärr, även om min slutsats väl är lätt beslöjad av självömkan, att det verkar som att vi, som på så många andra fronter, även inom litteraturen är på väg mot ett allt mer polariserat samhälle. Endera skriver du jättebrett och får folkets kärlek enligt deckardrottningsmodell, eller så skriver du språkutmanande litteratur och hyllas av det litterära etablissemanget. Åt dem som önskar ligga mittemellan, som hyser en fåfäng strävan efter folkets kärlek och samtidigt hoppas på ett kvalitativt erkännande, finns nästan inget utrymme kvar. Fan.

Jag går in i en ny dimension

Det finns en berättelse i någon av Stephen Kings novellsamlingar från 80-talet som handlar om en kvinna besatt av genvägar. Jag minns inte omständigheterna men hon kör omkring i bil i de djupa skogarna i Maine och försöker hitta kortare och kortare vägar till sina resmål. Hon mäter och har sig och genvägarna blir snart viktigare än resan i sig, hon blir manisk, tänker inte på något annat och upptäcker en dag till sin förvåning att hon enligt bilens kilometermätare lyckats nå en destination på ett avstånd kortare än fågelvägen. Hon börjar därefter se konstiga djur i skogarna under sina resor, mystiska väsen som inte hör vår värld till, och till sist försvinner hon för att aldrig återses.

Jag börjar frukta att jag drabbats av något liknande. Den första veckan med min stegräknare var det alltid runt 3200 steg till jobbet. Så hände något. En morgon upptäckte jag att jag bara tagit 2900 steg, några dagar senare 2600, så 2500 och i morse upp till 2700. Det känns fortfarande som att jag går Drottninggatan söderut, och jag vet att längden borde vara konstant – det är 2950 meter enligt Google Earth – men vem är jag att utröna om typerna jag promenerar bredvid hör till denna värld? Vart är det jag hamnar? Vilken dimension vandrar jag i? I morse gick en ovanligt kortväxt typ med grön jacka och mystiskt utseende vid min sida strax söder om riksdagshuset, likt mig själv på väg in i Gamla Stan, in i de skumma gränderna. Var det en alv? Ett rå? Leif Pagrotsky?

Den här stegräknaren blir min död.

Några sanningens ord

Telefonsamtal med Morgan strax före klockan 23 i går kväll:

Daniel: Jag börjar jobba redan vid åtta i morgon, så jag måste förbereda ett blogginlägg nu i kväll. Jag har inga idéer, vad fan ska jag skriva?
Morgan: Du ska fan inte skriva i bloggen bara för att du känner att du måste. Du gör mycket bättre inlägg när du har något att säga. Annars skriver du bara ett sånt där intetsägande har druckit två koppar kaffe till frukost och nu ska jag promenera till jobbet-inlägg.
Daniel: Jag dricker aldrig kaffe till frukost på vardagarna.
Morgan: Men åååh.
Daniel: Det här samtalet hamnar i bloggen i morgon bitti.
Morgan: Äh men va faan…

Torsdagens…

…svenska titel: ”Harry Potter och dödsrelikerna”. Hur man ska översätta orden ”deathly hallows” till svenska utan att det låter krystat har nog rätt många på Tiden gått och fnulat på de senaste månaderna, och till sist valde de alltså den enklare vägen och använde sig av JK Rowlings alternativa titel, ”Harry Potter and the relics of death”. Den svenska översättningen ges ut den 21 november. Själv har jag inte läst någon av Potterböckerna, men jag har sett de … hm, tre första filmerna tror jag.

…stegjunkiekvällspromenad: Västerut längs Söder Mälarstrand, över Västerbron, genom Rålis, upp längs Sankt Eriksgatan över Fridhemsplan bort till Sankt Eriksplan, och därefter raka vägen till Odenplan. 6,3 kilometer enligt Google Earth, vilket inbringar cirka 7 000 steg. Inleds … alldeles alldeles strax.

Two trainwrecks waiting to happen

Egentligen ska man bara tiga ihjäl sånt här, inte ge det uppmärksamhet, det är bara alltigenom supersorgligt och kanske det slutliga exemplet på hur omoralisk och otäck nöjesjournalistiken ibland kan vara, men jag kan fasiken inte hjälpa det. Men som tur är såg jag just att den alltmer briljante Alex Schulman redan hunnit skriva allt jag tänkte nu på morgonen när jag försökte ruska av mig obehaget genom att äta frukost och läsa om DN:s gulddrakar. Det gick så där, hjärtat värker fortfarande, det piper och ojar sig i mitt bröst. Det är inte på riktigt, vill jag säga, det är så klart bara på låtsas, det kan inte vara på riktigt. Men det händer och vi tittar bara på med gapande munnar.

För övrigt undrar jag hur länge han får vara kvar på Aftonbladet, det börjar kännas mer och mer uppenbart att han aktivt söker konfrontation så att de ska sparka honom och därigenom än mer höja hans marknadsvärde. Först de otaliga gliringarna mot Ronnie Sandahl, sedan betygssättningen av chefernas kläder, de återkommande återpubliceringarna av den stoppade ”Calle snor en bulle”-videon och nu sågningen längs fotknölarna av tidningens egen nöjesjournalistik. Hur mycket som är föruppgjort spel för gallerierna är svårt för en utomstående att veta, men ändå, jag undrar om de fattar vad de gav sig in på.

Men det är häpnadsväckande roligt så länge det varar. Gårdagens fråga/svar-intervju med virtuella Ikea-Anna är något av det bästa jag läst på länge.

——

UPPDATERING: Hm, ibland är det här Twinglylänksystemet som DN och SvD använder sig av lite väl bra, jag ser via Statcounter att jag får en massa besökare som klickat sig hit från DN efter att jag länkat till gulddrakeartikeln, trots att det här inlägget inte alls handlar om det egentligen…

Jag får väl skriva några snabba tankar om min relation till krogarna ifråga, så att folk inte blir förbannade: Jag tycker att Caffé Nero är helt okej, men blev förvånad när det vann priset förra året och blev det igen i morse, för bra är inte stället, min känsla när jag är där är att det är kalasbra i teorin, men sämre i praktiken. Inferno gillar jag, kanske mest för att det ligger nära där jag bor, och Xoko får jag helt klart gå och kolla in, det är ju bara några stenkast till Rörstrandsgatan. Good enough?