20. Om jag skulle skaffa mig en ny ovana så skulle det bli …

… att köra bil lite för ofta.

Det här är tyvärr en ovana jag redan har skaffat mig, en ovana som i kombination med att jag överlag rör mig mycket mindre i vardagen här än jag gjorde i Stockholm gör att jag börjar känna mig som en soffpotatis. I Stockholm promenerade jag nästan var jag än skulle, en vanlig dag som enbart innefattade dagislämning och -hämtning plus att jag kanske gick till ett fik eller två för att sitta och jobba med ett stopp hemma däremellan rörde jag mig utan att reflektera över det kanske sex-sju kilometer till fots. I dag kommer jag upp i två kilometer en bra dag, det vill säga en dag när jag går fram och tillbaka till dagis två gånger och även tar en tur till Konsum.

Visst, de här siffrorna förbättras ju avsevärt de dagar jag tränar, men det gjorde jag ju i Stockholm också, utöver vardagspromenerandet.

Det beror så klart delvis på kylan, i somras införde vi generellt bilförbud för resor inom byn och cyklade och gick överallt så långt det var praktiskt möjligt. Men det är ju mindre kul när det stadigt är kallare än minus femton utomhus.

Men oavsett bakomliggande orsak/bortförklaring: Jag ska bli bättre på det här området. Det måste jag.

En positiv bieffekt är ju dock att det går åt betydligt mindre pengar på fikor, luncher och middagar på lokal här, åtminstone två-, kanske till och med tretusen kronor per månad. Å andra sidan köper vi väl numera bensin för runt femtonhundra kronor i månaden.

Aldrig får man vara helt lycklig.

——

Det här är del 20/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

Vägs ände

Vägarna är så ofta återvändsgränder här. Det är svårt att gå runt, skapa sig en runda, hela tiden måste jag vända om, gå tillbaka samma väg. Enligt Johanna beror det på att människor inte promenerar här, man tar bilen när man ska någonstans, och då spelar det mindre roll om det inte finns några anknytningar mellan de olika vägarna. De som går ner mot älven från stora byvägen exempelvis, stumpar allihop, inget som sitter ihop.

Och egentligen så spelar väl inte det någon roll. Men det stör mig. Först kan jag inte sätta fingret på varför. Vad är det som gör att jag så ogärna vill gå i samma fotspår, jag är ju i övrigt gärna en vanemänniska som ogärna byter spår?

Så slår det mig. Det är Runkeepers fel. Att gå samma väg fram och tillbaka är inte visuellt snyggt när promenaden ritas ut på kartan. Att gå som ett streck är inte lika fint som att kunna gå runt.

Så här ser den ut, den maximala promenaden runt centrala Vittangi. 5,3 kilometer. Ska det bli längre måste jag börja använda stickspår.

Dagen D som i Dannyboy

morganjag.jpg

I går, eller i fredags om man ska följa datumet, ägde den officiella Dannyboydagen rum. Romanen, även om det exakta datumet inte skrivs ut, utspelas lördag den 25 maj 2002. Och eftersom det var femårsjubileum i år och jag och Morgan kände att vi behövde reka turen ordentligt inför filmmanusfärdigställandet, gav vi oss ut med pocketbok och dv-kamera i nävarna på den stora Dannyboyrundan.

Och vilken promenad det blev i det strålande vädret. Det har aldrig slagit mig förut eftersom jag inte gått hela sträckan, men “Dannyboy & kärleken” är Stockholmsporr av yttersta rang när det kommer till scenerier. Rutten de två huvudpersonerna tar under sitt kaotiska dygn är så fullproppad av vackra miljöer att Stockholms stad borde bekosta filmkalaset om det fanns någon rättvisa i världen. Nu finns det väl inte det, rättvisa alltså, men shit pommes frites vad fint det är. Och vad snyggt det skulle kunna bli. Jag blir tårögd bara jag tänker på det och det gör jag ju som ni vet så gärna.