Stordalen plockar stjärnor från Bokförlaget Forum

Onekligen intressant utveckling i dag när den norske affärsmannen Petter Stordalen, som i fjol började vända upp och ner på den norska bokbranschen, nu på allvar ger sig in i Sverige med sin förlagsgrupp Strawberry Publishing genom att rekrytera tre av bokförlaget Forums mest välprofilerade förläggare och medarbetare i form av Karin Linge Nordh, Anders Sjöqvist och Sara Lindegren.

Särskilt Karin Linge Nordh är i dag förläggare till en hel drös storsäljande författare hos Forum som Camilla Läckberg, Viveca Sten, Mons Kallentoft, Lina Bengtsdotter, Ninni Schulman och Mattias Edvardsson, och det finns väl en uppenbar risk att det nu sker ett visst dränage från detta Bonnierägda förlag till Strawberry Publishing, eller att hon som ny förlagschef där lyckas locka över en del andra välkända, storsäljande namn.

Jag började ju faktiskt själv som författare till Linge Nordh en gång i tiden, det var hon som antog Dannyboy & kärleken till Forum. Med ekonomiskt facit i hand skulle jag kanske efter debuten ha följt hennes råd och tagit mitt författarskap i en lite mer kommersiell riktning, men det stämde helt enkelt illa med det jag ville skriva då, så jag gick min egen väg i stället med Vi har redan sagt hej då. Och resten är historia!

Eller, öhm – ja, kanske inte.

Men strunt i mig – ett spännande drag är det! De flesta branschbedömare har bara spekulerat i vilka svenska förlag Stordalen eventuellt kunde tänkas komma att köpa upp. I ärlighetens namn kan det så klart fortfarande också ske, enligt det senaste avsnittet av Förlagspodden finns det fyra svenska förlag av varierande storlek och form som norrmannen mest intresserat sig för.

Med tanke på att främst Albert Bonniers förlag plockat till sig en hel del författarnamn från andra förlag de senaste åren och ökat sin makt över branschen, känns det som att Stordalen kan komma in och förändra balansen en aning. Spännande, som sagt!

Svensk Bokhandel har skrivit flera artiklar i ämnet i dag på förmiddagen, så in och läs, det är åtminstone inte ännu låst bakom betalväggen.

Kopplingsschemat till mitt litterära universum

Hur långt är det okej att själv grotta ner sig i ett påhittat universum en författare själv har skapat? En bit hoppas jag i alla fall, för nu tänker jag som lite mysig mellandagsläsning gå igenom hur mina romaner Dannyboy & kärleken, Vi har redan sagt hej då och Virus hänger ihop.

Låt mig börja i fel ände – nämligen med Virus, den Storytel Original-serie jag nu skriver och som knappast borde vara obekant för återkommande läsare av den här bloggen (och där de två första delarna nu även finns som pocketböcker). En av huvudpersonerna där heter Iris, en kvinna på dryga 35 som inte bara nyss överlevt civilisationens sammanbrott, utan också har ett intressant litterärt förflutet – hon har varit den kvinnliga huvudpersonen även i mina två tidigare romaner.

Hennes berättelse tar sin början en försommardag när millenniet är ungt och hon djupt deprimerad står på Medborgarplatsens tunnelbaneperrong, redo att ta sitt eget liv. På samma perrong befinner sig en ung man iförd frack som just gjort något överilat som slagit sönder hans tillvaro. Precis när Iris hoppar framför ett tåg drar han närmast reflexmässigt henne undan döden, vilket blir starten på ett intensivt dygn i Stockholm där de unga tu genom att gå till botten med sig själva försöker rädda varandra. Det är, något förenklat, handlingen i Dannyboy & kärleken.

Till skillnad från den rätt otäcka, dystopiska berättelse som Virus utgör är Dannyboy & kärleken en bitterljuv relationsroman om människor runt 25 med stora problem att acceptera att de håller på att bli vuxna på riktigt. Romanen delar dock Virus höga tempo och har likt denna en hel del cliffhangers, men är till skillnad från sitt nyare syskon inte mer fysiskt våldsam än att det värsta som sker är att Dannyboy får ett dörrhandtag i pannan och behöver omplåstring. Detta plåster ska jag återkomma till.

Iris saga fortsätter i min andra roman Vi har redan sagt hej då, som utspelar sig ett antal år senare i samma sorts miljöer som debuten. Även i denna, något mörkare, roman är hon den kvinnliga huvudpersonen och tematiken går igen, men då personerna i den passerat 30-strecket är deras agerande mer präglat av tragik än ungdomlig charm. I denna roman introduceras även Amanda i en biroll, något som i den efterföljande Virus växer till en huvudroll.

Är vetskapen om hur de här berättelserna hänger ihop viktig när man tar sig an dem? Nej, det är tre fristående historier som på intet sätt kräver förkunskaper – det här är första gången jag ens skriver om det i ett offentligt forum. Men den läsare som vet om det bjuds på en del roliga aha-ögonblick, inbillar jag mig.

Sett till handlingen hänger Virus främst ihop med min andra roman Vi har redan sagt hej då, effekterna av det som sker i den romanen har en direkt påverkan på hur Virus utvecklas från och med slutdelen av den första säsongen. Återigen – det går lika bra att ta sig an Virus ändå, men om ni är nyfikna på att få veta hur det gick till när Iris blev gravid och först därefter träffade Filip som hennes dotter Sigrid skulle komma att se som sin pappa, är det där ni ska leta. Att avsaknaden av biologisk koppling mellan far och dotter skulle få en betydelse i Virus hade jag så klart ingen aning om när jag skrev Vi har redan sagt hej då, men i efterhand var det onekligen en smarrig smällkaramell att kunna utnyttja.

Kopplingarna mellan Dannyboy & kärleken och Virus då? Tja, sett till handlingen är de färre, däremot blinkas det bakåt en hel del till den första i den senare. Här följer några exempel, utan att avslöja allt för mycket:

• I Dannyboy & kärleken tvingas Iris och Dannyboy ta sig in i Iris låsta lägenhet utan nyckel. I Virus måste Iris och hennes dotter Sigrid göra detsamma efter att de förlorat Iris handväska under det kaotiska virusutbrottet. Båda lösningarna involverar våld mot en bräcklig dörr. I båda berättelserna har det dessutom viss betydelse att Iris har en liten figur av Cartman från tv-serien South Park fastsatt på sin försvunna nyckelknippa.

• I min debut sitter Dannyboy på Iris toalettstol och blir ompysslad med Desivon och ett Bamseplåster efter att han fått ett jack i pannan av ett dörrhandtag. I Virus sitter Amanda på Iris toalettstol och blir ompysslad i sitt såriga huvud med Desivon och Bamseplåster och har även hon (bland annat) skadats efter att hon kommit i vägen för en dörr. I Dannyboy & kärleken går Bamseplåstret att tolkas utifrån romanens tema att vägra vuxenlivet. I Virus är det däremot ett direkt resultat av detta vuxenliv – Iris är ju småbarnsmamma och Bamseplåster är det enda hon har hemma.

• Vid ett tillfälle i Virus passerar de på Åsögatan nedanför lägenheten som Iris hyr i andrahand i Dannyboy & kärleken, och Iris minns sitt första möte med sin hyresvärdinna, en äldre dam som i debuten beskrivs som en senil tant (den här lägenheten nämns även i Vi har redan sagt hej då när Iris och Filip varit på en smått katastrofal fikadejt på närliggande Café String). När de går förbi den här lägenheten i Virus minns dessutom Iris att hennes gamla hyresvärdinna hette Sigrid (något som nämns redan i debuten), och inser att det nog inte är en slump att hon senare kom att döpa sin egen dotter till just detta namn.

• Såväl Dannyboy & kärleken som Virus innehåller referenser till en av mina absoluta favoritserier – Cityakuten. I den förstnämnda dyker serien upp vid flera tillfällen, men i den senare överlevde endast ett kortare stycke redigeringsfasen.

Kommer jag att sluta återvända till mina tidigare berättelser i det jag skriver nu? Troligen inte, även om jag i detta nu inte kan komma ihåg någon referens till mina tidigare verk i den ännu icke utgivna fjärde säsongen av Virus. I säsong tre finns dock en referens till de gula t-shirtar som förekommer i min debut och som därtill pryder omslaget. Och på tal om dessa t-shirtar – får jag bjuda på en sista kuriosabit gällande dem?

Det är min överkropp som syns på omslagsbilden, och fotot är taget på sensommaren 2004 av min gode vän (och tillika författaren) Peter Fröberg Idling. Hans Augustprisnominerade roman Sång till den storm som ska komma har i ljudboksform tre inläsare, och en av dessa är Dag Andersson, som i år också läste in Dannyboy & kärleken när den gavs ut som ljudbok.

Världen må vara liten, men mitt författaruniversum är betydligt mindre.

——

(En variant av den här texten publicerades hos Storytel tidigare i år).

En annan tid

Min ljudbokslyssning för närvarande är min egna Dannyboy & kärleken, den nyligen utgivna versionen inläst av Dag Andersson som jag skrivit om tidigare. Tänkte skriva lite mer om den senare, inläsningen alltså och de förändringar som boken genomgått inför ljudadaptionen, men just nu vill jag bara nämna en sak helt kort.

I går kom jag fram till delarna som utspelar sig under Valborg i Uppsala. Och från min horisont här på västra sidan av Atlanten hade jag då helt glömt bort att det är i dag denna storslagna dag infaller. Men nu ser jag en del firande dyka upp i mitt Facebookflöde och surfade in på UNT:s sajt och läste lite ur deras digra nyhetsrapportering från händelserna som sker i detta nu, och kände nostalgin bita tag i mig.

Det var bara det.

En annan tid, ett annat liv, en något yngre Daniel. Sillunch i Observatorieparken bredvid Ekonomikum i Uppsala 2004.

Dannyboy & kärleken nu även hos Bookbeat

Nu finns för den delen ljudboksversionen av Dannyboy & kärleken även hos abonnemangstjänsten Bookbeat samt går att styckeköpa hos Bokus. Redan från start fanns den ju hos Storytel (där den också finns som e-bok) och för styckeköp hos Adlibris.

Det har för den delen trillat in några lyssnarkommentarer hos Storytel, och de är än så länge väldigt vänliga:

Yay.

Tolv år senare: Dannyboy & kärleken som ljudbok!

Det tog sin runda stund, men i dag, exakt tolv år och en vecka efter att min debutroman Dannyboy & kärleken gavs ut i inbunden form, kommer den nu som ljudbok.

Inläsare är skådespelaren Dag Andersson, och efter att ha hunnit lyssna på den första timmen i morse när jag körde bil in till Kiruna måste jag säga att han gör ett fantastiskt jobb, han levererar verkligen berättelsen med perfekt tonträff och jag vet inte ens om det är tillåtet eftersom det är min egen roman, men jag fick rysningar av välbehag flera gånger. Hurra för det.

Lustigt nog har även Dag Andersson läst in min käre vän Peter Fröberg Idlings Augustprisnominerade roman Sång till den storm som ska komma (okej, det är visserligen tre inläsare på den boken, men Dag är en av dem). Några av er minns så klart också att det finns ytterligare en koppling mellan Peter och Dannyboy, redan i oktober 2007 bloggade jag om hur omslagsbilden till romanen blev verklighet, och avslöjade att det är han som har tagit fotot.

Ljudboken ges ut av förlaget Storyside, som ägs av Storytel, men till skillnad från min Storytel Original-serie Virus är INTE Dannyboy & kärleken en Storytelexklusiv titel, den kommer även att dyka upp hos streamingtjänster som Bookbeat och Nextory och även att kunna styckeköpas från Adlibris och Bokus om man gillar att äga. Vet dock i skrivande stund inte exakt när den kommer i en del av dessa kanaler, det har tydligen varit lite köbildning hos distributören Axiell Media/Elib, kanske blir det först efter påsk. Återkommer i den frågan. Men här är länken till Storytel (där den också finns som e-bok).

Jag är oerhört glad för att det här pinsamma hålet i min litterära utgivning nu täpps till. Jag har genom åren lekt med tanken på att göra en inläsning själv liknande den jag gjorde med Vi har redan sagt hej då, men när chansen kom att få en “riktig” ljudbok till stånd behövde jag exakt noll sekunders betänketid.

Det här innebär att det nu går att lyssna på mina verk som en sammanhållen (nåja) berättelse om Iris, för jo, det är ju samma kvinnliga huvudperson i såväl Dannyboy & kärleken som Vi har redan sagt hej då, och Iris är jämte Amanda (som också har en viktig biroll i Vi har redan sagt hej då), den som har den tyngst bärande rollen i Virus.

Sugen på att veta mer om hur mina romaner hänger ihop och varför ett Bamseplåster symboliserar diametralt olika saker i Dannyboy & kärleken och Virus, trots att det medverkar i nästan identiska scener? Klart ni är! Till i dag har jag skrivit ett mustigt inlägg i Storytels blogg om just detta plåster, och en hel del annat. Trevlig påskläsning!

Och lyssning, så klart.

Min nya bok: Virus

Så jag har skrivit en ny bok, den utan tvekan mest actionfyllda och rafflande jag hittills satt på pränt.

Den 12 juli ges Virus ut på Storytel, inom ramen för deras nya satsning Storytel Original.

VIRUS

En stekhet sommardag drabbas Stockholm av ett mystiskt och våldsamt virus. Inom loppet av dagar är staden, landet och kanske hela världen ödelagd.

Ett fåtal överlever smittan. Amanda, en oberoende och tuff person som aldrig riktigt vuxit ur sin ungdomliga livsstil. Iris, som trots en bruten arm är redo att gå över lik för att skydda sin dotter Sigrid från kaoset i sjukdomens spår. Dano, en 12-årig pojke som flytt krigets fasor i Syrien bara för att tvingas se sin familj utplånas vid ankomsten till Flemingsberg när viruset når Stockholms förorter.

Tillsammans flyr de och tvingas snart inse att hoten de möter i en civilisation som dör är fler än de kunnat ana. Samhället må ha nått sitt slut, men något måste komma därefter. Har de en plats där?

Virus är en tät historia om fyra människors kamp för överlevnad i en värld som inte längre vill ha dem, berättad i ett skoningslöst tempo.

Virus – omslag

Att Virus ges ut inom ramen för Storytel Original betyder att den enbart kommer att finnas tillgänglig som ljudbok samt e-bok på Storytels plattform, det kommer alltså ingen fysisk bok, åtminstone inte till en början, och den kommer inte att gå att köpa som e-bok eller ljudbok hos någon nätbokhandlare. Det är en Storytelexklusiv titel, på samma sätt som serier som House of Cards, Orange is the New Black och Jessica Jones är Netflixexklusiva titlar.

Precis som hos Netflix är det också tänkt att Storytel Original-titlarna ska bli serier, faktum är att de själva inte kallar dem böcker, utan snarare följetongsberättelser, uppdelade i avsnitt och säsonger. Således är jag redan igång med att skriva Virus andra säsong, som är tänkt att ges ut före jul. Eller – jag borde vara igång och skriva den, hittills har jag mest suttit och funderat på hur jag ska lyckas ta mig vidare från cliffhangern som avslutar säsong ett.

Mängden cliffhangers är egentligen den enda skillnaden för mig jämfört med om jag skulle ha skrivit Virus som en ”vanlig” bok. För oavsett faktumet att Virus hos Storytel presenteras som en följetong om tio timslånga ljudboksavsnitt i en serie tänkt att spänna över ett antal säsonger, så är slutresultatet för mig tveklöst min roman #3. De som läst Dannyboy & kärleken och Vi har redan sagt hej då kommer att känna igen såväl tonen i berättandet som miljöerna som berättelsen utspelar sig i, och för de som kan mitt författarskap i detalj (ni är väl åtminstone några stycken…) torde namnen på ett par av huvudpersonerna i Virus också klinga bekant.

Och faktum är att inte ens det här med ständiga cliffhangers är något nytt för mig, jag läste nyligen igenom Dannyboy & kärleken igen, och jösses, det är ju en cliffhangerorgie i 28 kapitel i sträck.

Men Virus är så klart på många sätt något helt annat. Det är en otäck (och spännande!) berättelse om civilisationens undergång berättad ur en oväntad kvartetts ögon, och om jag får säga det själv innehåller boken (säsongen? följetongen?) ett antal genuint hjärtskärande och hemska scener. Det är därtill min längsta bok, den klockar in på drygt 450 000 tecken, jämfört med cirka 340 000 för båda mina tidigare romaner.

Virus är inläst av skådespelerskan Disa Östrand, som tidigare läst in Carina Bergfeldts senaste deckare Fotografiet samt Sofia Nordins En sekund i taget-trilogi. Hon hade även en av huvudrollerna i Håkan Hellström-filmen Känn ingen sorg och sågs nu i vintras i andra säsongen av 30 grader i februari. Det är också Disa som agerar modell på omslagsbilden samt spelar i boktrailern för Virus, som släpps i samband med att boken ges ut.

Förlåt, jag menar så klart säsongen.

De fyra Storytel Original-berättelser som ges ut i första omgången presenteras i morgon på en releasefrukost på Biograf Sture i Stockholm, på vilken jag ska medverka. Min är sist ut i kvartetten, med utgivning om fyra veckor. Eller ja, med premiär om fyra veckor kanske är ett bättre sätt att uttrycka det på, om jag ska anamma tv-serielingo.

Jag är extremt nyfiken på vad ni kommer att tycka!

——

PS. Jag kommer att skriva mer om Virus och min medverkan i Storytel Original senare i veckan, men just nu ville jag bara att det jag jobbat med på heltid de senaste månaderna skulle bli publikt känt. DS.

Jag rear ut mina böcker, allt ska bort!

Nej, kanske inte allt, eller … jo, det hade ärligt talat varit rätt skönt om de böcker jag har kvar i ladorna hade gått åt. Hos Adlibris har jag till årets bokrea pressat ner priserna på de versioner av mina romaner som jag själv råder över i princip så långt deras prissystem tillåter, så pocketupplagan av Dannyboy & kärleken kan köpas för blott 19 kronor och mjukbandsupplagan av Vi har redan sagt hej då kostar just nu endast 35 kronor.

Fynda fynda!

This is 40

Mina senaste två större födelsedagar har skuggats av mina romaner.

När jag fyllde 30 skulle Dannyboy & kärleken komma ut ett par månader senare, och eftersom jag hade planerat att ha en releasefest för den, struntade jag helt i att ha någon sammankomst för födelsedagsfirande. I gryningen på min 30-årsdag lyfte jag mot Gran Canaria tillsammans med min pappa och mina systrar för en veckas charterliv, ett avresedatum som inte hade något att göra med att jag fyllde år utan snarare att det av en slump visat sig vara det avresedatum som passade de inblandades kalendrar bäst. Det enda jag minns specifikt från min 30-årsdag var att pappa när vi gått ut för att äta middag på kvällen berättade för serveringspersonalen att jag fyllde år och att de bar in någon sorts fyrverkerisprakande dessert samtidigt som de sjöng Happy birthday på stapplande engelska.

När jag skulle fylla 35 var läget snarlikt. Vi har redan sagt hej då hade getts ut några dagar tidigare och på bemärkelsedagen var lägenheten fortfarande välfylld av blommor från releasekalaset. Johanna, som vid den här tiden var höggravid med Tage, var i Göteborg på någon jobbgrej natten till jag fyllde och när hon ringde mig på morgonen tänkte jag att åh, hon kommer ihåg att jag fyller trots allt men efter några minuters samtal när hon babblat på om annat fick jag inse att nej, så var inte fallet. Men i ärlighetens namn verkar jag inte ha brytt mig så mycket om den själv heller, jag nämnde den exempelvis inte här i bloggen, det enda jag skrev om den 5 februari 2010 var en smärre kritikdiskussion som jag hade hamnat i med Arbetarbladets kulturredaktion.

Fem år senare har jag tyvärr ingen roman att skylla på för att inte ställa till med baluns. Det grämer mig så klart att jag inte varit tillräckligt produktiv för att följa den femårsplan jag tidigare verkat under, men jag tycker ändå att de två barnen fungerar som en någorlunda god ursäkt, även om jag så klart är medveten om att det finns gott om människor där ute som klämmer ur sig böcker även under småbarnsåren. Men med tanke på att jag knappt lyckades producera några när jag bara hade mig själv att rå över, är det väl inte så konstigt att jag drar benen efter mig när jag nu sitter med barn, villa och Volvo (jag har hittills lyckats hålla emot när det gäller pratet om vovve). Och jag har ju trots allt skrivit en halv föräldrabok under de här åren.

Det är inte som att 40 egentligen bekymrar mig. Men samtidigt ska jag inte sticka under stol med att det ändå rör upp mer känslor inombords än vad tidigare jämna födelsedagar gjort. Får jag leva ett fullgånget liv så har jag rent statistiskt nu kommit halvvägs, och det är ett faktum som är svårt att greppa. Det känns ju inte annorlunda att vara 40 kontra thirty something, men siffrorna talar ändå sitt tydliga språk. Och jag har alltid haft ganska stort förtroende för siffror.

FullSizeRender

Födelsedagen ska för övrigt firas genom att jag ska frakta två barn själv ner till Stockholm medelst olika former av transportmedel, Johanna kommer ner först på lördag. Det ska bli spännande, Tage reste jag ju själv med rätt många gånger mellan Stockholm och Berlin hans två första år, men Ejda är en helt annan femma.

Wish me luck.

16. Så här ser min autograf ut

IMG_9462.JPG

För att skapa lite autencitet skrev jag den i ett exemplar av Dannyboy & kärleken.

Bonus: Damn it, genom att ta en så genomvit bild upptäckte jag att det finns ett par mikroskopiska pricksprickor i min telefons kameralins som skapar det som ser ut som smutsfläckar. Kvällen förstörd.

——

Det här är del 16/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

Senkommet beröm

För första gången på cirka fyrahundra år, eller åtminstone fyra, satt jag just framför datorn utan något särskilt att göra. Fåfängt började jag genast leta runt nätets glömda vrår om någon av mina böcker kunde ha blivit omskrivna någonstans på sistone. Inget nytt att rapportera dock, vilket väl är som sig bör med tanke på åldern på mina alster – nio, fyra och två år.

Men!

Jag hittade ett par gamla saker som undkommit min blick.

Om pocketversionen av Vi har redan sagt hej då i tidskriften Fokus i oktober 2011:

Den manliga trettioårskrisen är ett vältröskat ämne. Kulturjournalisten Daniel Åbergs andra roman träffar ändå mitt i prick i sin skildring av förhållandefobi och den välbekanta ambivalensen när kärleken knackar på dörren.

Om pocketversionen av Dannyboy & kärleken i Vår Bostad i september 2006:

Vansinnig romantik i högt tempo.

Eftersom jag är så svältfödd på beröm dessa dagar lade jag raskt in dem bland övriga recensionscitat.

Stämma i minnenas allé

Jag spenderar helgen med att gå på Författarförbundets årsstämma, men då den fria skrivtiden i vardagen är kort, smet jag från möjligheterna till att vara social på lunchen och gick och satte mig på min eviga käpphäst Café String och skrev några rader.

Stämman hålls för övrigt på Ersta konferens, på vars gräsmatta det står ett antal parkbänkar med vidunderlig utsikt mot Stockholms ström, Gamla stan och Djurgården. På en av dessa parkbänkar utspelar sig en nyckelscen i Dannyboy & kärleken, och innan dagen är slut hoppas jag kunna testsitta den en aning och tänka på tider som flytt, något jag senast gjorde 2007 när jag och Morgan genomförde Dannyboyrundan på Dannyboydagen (som infaller om exakt en vecka).

Frågan om följebrevet ständigt aktuell

Även i dessa tider av ständigt förenklade processer för egenutgivning verkar det inte råda någon nedgång i intresset för att få sitt romanmanus utgivet av ett etablerat förlag. Varje gång jag kollar i min besöksstatistik och undersöker vilka inlägg som folk nosat sig fram till via googlingar, så är inlägget där jag publicerade följebrevet jag sände till Forum gällande Dannyboy & kärleken ständigt populärt.

Att jag publicerade följebrevet kom sig av att Mattias Boström på Piratförlaget skrev i sin blogg om hur han och hans förlag såg på följebrev och vad de bör och inte bör innehålla. Våra respektive inlägg i ämnet blir fyra år gamla om ett par veckor, men jag skulle tro att innehållet i det vi skrev fortfarande gäller.

Som tillägg kan nämnas att Wahlström & Widstrands förlagschef Åsa Selling i en intervju som Svensk Bokhandel gjorde nyligen sa bland annat så här gällande följebrev: På vår hemsida står det att man ska skicka sitt manus med några raders introduktion, det är ganska bra sammanfattat. Ett råd är att inte skriva för långa personliga brev om att man har barn eller katt. Men det kan vara bra att ta med saker som är relevanta för ens skrivande: utbildningar man har gått, om man har blivit publicerad tidigare eller har annan erfarenhet av skrivande. Hon sa vidare att hon inte tycker att det är så lyckat när folk skickar med bild på sig själv – särskilt inte lättklädda sådana.