Bokrean viktig för samtalet om litteraturen

I dag startar årets bokrea, själv är jag av en slump inne i Kiruna i dag och jobbar och kan således bevista rean på utmärkta Kiruna Bokhandel redan vid premiären (jag sitter i detta nu och laddar genom att caféjobba på Fika by Spis som ligger vägg i vägg). Smutt!

Nedan följer min senaste krönika för Västerbottens-Kurirens kultursida, publicerad förra lördagen. I den skriver jag om en del av rean som jag blivit rejält trött på – nämligen nätbokhandlarnas hantering av den. Kan tillägga att de tio nyhetsbrev som nämns i texten fram till i går hann stiga till sexton innan dagens reastart.

——

Bokrean ser till att samtalet hålls vid liv

Det är tio dagar kvar tills årets bokrea startar. Jag är redan urless på den.

Att sparka på bokrean är inte särskilt unikt, glansen har långsamt falnat kring den årliga utförsäljningen av böcker i slutet av februari och belackarna är många. Rent ekonomiskt verkar den heller inte fullt så viktig som reans förfäktare ger sken av, bara en tjugondel av förlagsbranschens årliga försäljning kommer därifrån. Och även om bokhandlares kassaböcker tveklöst vittnar om ökade intäkter åtminstone under reans startfas, finns det de som hävdar att det egentligen är ett nollsummespel – kostnaderna ökar också i form av förlängda öppettider, utökad personalstyrka och (visserligen ofta obetalda) extratimmar när allt ska ställas i ordning inför reafesten.

Reans konkreta ursprungssyfte – att rensa lagret från titlar med fyra eller fem år på nacken – är också sedan länge glömt, numera är det kutym att samma bästsäljare som förseddes med lockpriser under julhandeln för ett par månader sedan även kommer på rean, och de senaste åren har även den nyss korade Augustprisvinnaren funnits med på rean. Att branschen på det här sättet agerar som nyttiga idioter genom att ytterligare förkorta böckernas livslängd och sänka deras värde är jag inte ensam om att tycka.

Men inget av det jag nämnt ovan får mig egentligen att surna till över rean. Orsaken till min irritation är en helt annan: Nätbokhandlarnas hantering av den.

För som sagt, lördagen då denna krönika publiceras återstår tio dagar till reastarten. Hittills har jag hunnit få tio nyhetsbrev om årets stundande bokrea – och det endast från den ena av landets två stora nätbokhandlare.

Den 6 februari, exakt tre veckor före reapremiären tisdag den 27 februari, började det. “Förboka dina reatitlar i dag!” löd rubrikraden. Därefter har mejlen trillat in nästan dagligen och förutom tips inom olika genrer berättat om hur jag kan pressa reapriserna ytterligare genom rabattkoder och särskilda pluspriser om jag är inloggad – vilket är lite förvirrande eftersom priser i allmänhet brukar stiga när man plussar på något, inte sjunka. Jag har även fått ett mejl där de utifrån förhandsbokningar redan 15 dagar före reans start fastslagit vilka titlar som är de 20 främsta storsäljarna.

Varför detta bombardemang av mejl? Antagligen för att nätbokhandeln vet att bokrean för dem är slut samma sekund som de fysiska bokhandlarna drar övertäckningslakanen från sina reabord. I den stunden vill ingen längre sitta framför sina skärmar och klicka hem böcker till ett postombud, traditionalister som de flesta bokälskare är vill de då stå i den faktiska butiken och fingra på omslagen – även om de känner igen många av dem från julhandeln.

I ärlighetens namn agerar väl nätbokhandlarna på samma sätt under bokreaperioden som under resten av året – det vill säga att de gör sitt bästa för att plocka marknadsandelar av de traditionella butikerna.

Men på något sätt blir det extra tydligt under de här veckorna. Jag tror nämligen inte att reans viktigaste funktion är att bidra till konkreta penningvinster för branschen, lika lite som höstsäsongens stora begivenhet Bokmässan i Göteborg är det. I stället är dessa bastioner i Boksverige oslagbara i sina respektive förmågor att få oss att prata om litteratur. Ingen annan kulturform har, om det engelska låneordet ursäktas, events med sådan bredd, ihållande styrka och massmedial genomslagskraft som litteraturen har i dessa två arrangemang.

Bokmässan i Göteborg lämnar nätbokhandeln i princip därhän, den är för svår att reproducera på nätet. En rea går däremot att rent praktiskt kopiera med en webbutik och en bombmatta av nyhetsbrev.
Men i inkorgen i ett mejlprogram försvinner det som gör bokrean värdig en plats i vårt kollektiva medvetande, något vi årligen samtalar om.

Och är det något bokbranschen behöver betydligt mer än ett årligt tillskott om fem procent, så är det att hålla samtalet om litteraturen levande.

Det bör vi slå vakt om.

Det är dags att ge ljudboken en riktig topplista!

Den officiella rapporten Boken 2018 har släppts av Svenska Förläggareföreningen och Svenska Bokhandlareföreningen, och Boktugg har dissekerat rapporten på längden och tvären i ett par läsvärda artiklar om man vill gå på djupet. Kort kan man väl säga att det digitala fortsätter plocka andelar och de streamade ljudböckerna är lokomotivet, ökningen på just detta område var under förra året över 47 procent jämfört med året innan. Totalt omsätter nu de digitala streamingtjänsterna bestående av Storytel, Bookbeat och Nextory över en halv miljard kronor per år. Värt att notera är dock att detta totalt “bara” utgör 14 procent av de totala intäkterna inom bokbranschen, som landar på knappt 4,2 miljarder kronor. All ökning sker dock på det digitala området, den fysiska försäljningen stod sammantaget helt stilla under fjolåret (lite minus för fysiska bokhandlare, lite plus för nätbokhandlare).

När man kollar tabellerna i rapporten slår en detalj mig plötsligt – nämligen hur bisarra de officiella digitala topplistorna inom bokbranschen numera är, och faktumet att de blir mer bisarra för varje dag, och det beroende på att Storytel, Bookbeat och Nextory håller hårt i sin respektive statistik och inte låter den inkluderas i listorna.

På ljudboksområdet blir detta som mest absurt. Under 2017 låg försäljningen av fysiska och digitala styckeköpta ljudböcker på totalt 41 miljoner kronor – och det är endast denna försäljning som topplistans statistik baseras på. Samtidigt uppgick intäkterna för ljudböcker hos streamingtjänsterna till 473 miljoner kronor.

Ljudbokstopplistan baseras alltså på det som utgör 8 procent av de totala ljudboksintäkterna. Det är självklart inte hållbart.

Visar inte direkt hela sanningen.

Även bland e-böckerna är problemet växande. 2016 utgjorde styckesförsäljning 55 procent av av e-boksintäkterna, det som e-bokstoppen baserades på utgjorde alltså då fortfarande en majoritet. I fjol däremot landade siffran på 37 procent eftersom allt fler läser sina e-böcker i streamingtjänsternas appar. Nästa år lär den vara ännu lägre.

Visserligen kan man argumentera för att de här topplistorna på ett sätt trots allt är korrekta – det är helt enkelt topplistor över sådant som säljs. Hos streamingtjänsterna handlar vi inte enstaka titlar, utan köper oss tillgång till en katalog att välja ur. Det gör att streamingtjänsternas topplistor i regel ser helt annorlunda ut än den officiella, vi är mycket mer benägna att testa sådant vi inte känner till när det inte kostar oss något extra, medan vi satsar på de säkra korten om vi måste betala säg 150 kronor för en enskild ljudbok.

Men ärligt talat – vore det inte mer intressant med en topplista som faktiskt baseras på vad folk faktiskt lyssnar på?

Vems fel är det här då? Tja, jag utgår ifrån att Svensk Bokhandel som publicerar listorna väldigt gärna skulle vilja ha mer korrekta listor, så skon klämmer nog hos streamingaktörerna, att de av någon anledning inte vill släppa sin data, helt enkelt. Och det är synd! För det går att skapa vettiga topplistor där streamat, abonnerat innehåll finns med – musikvärlden gör det, den officiella Sverigetopplistan inkluderar såväl fysisk som digital försäljning samt streamad statistik från aktörer som Spotify och Apple Music, och detsamma gäller hos internationella topplistor som amerikanska Billboard.

Så kom igen Storytel, Bookbeat och Nextory – släpp sargen, eller ännu hellre siffrorna.

——

PS. Skriver jag inte bara det här för att jag vill att Virus ska kunna hamna på en officiell topplista? Nej, så futtig är jag inte, och jag tvivlar på att Virus 4 när den kommer skulle ta sig särskilt högt ändå, trean nådde en tiondeplats på Storytels egen topplista och jag tror inte att fyran tar sig högre, och inkluderar man då statistik från övriga tjänster och försäljare där Virus ju inte alls finns att tillgå, så … ja, vad kan man hoppas på gällande den här imaginära listan? Plats 13? Det är väl inte så mycket att skrika sig hes efter, eller hur? DS.

Fiktionen behövs för att förstå allvaret i klimathotet

Slet sent i går kväll med de sista formuleringarna för att i tid få in min litteraturkrönika som ska gå i morgondagens Västerbottens-Kuriren. Här är den förra, som publicerades i VK i slutet av januari (ja, jag vet att jag har länkat till den tidigare, men ärligt talat är det rätt få som klickar på länkar).

——

Fiktionen behövs för att förstå allvaret

Jag har på sistone kommit att fundera över klimathotets frånvaro i den breda, svenska skönlitteraturen. Är det inte ett givet ämne att ta sig an med avstamp i de dystra rubriker vi närmast dagligen ser om de miljökatastrofer världens forskare med enig röst säger att vi är på väg mot?

Jo, självklart är det så. Och ändå är det så tyst.

I den engelskspråkiga världen med sitt större befolkningsunderlag är situationen lite annorlunda, här finns begreppet cli-fi, en förkortning av climate fiction, sprunget ur den större och närbesläktade genren sci-fi, science fiction.

Men även här saknas den riktiga braksuccén – den stora, brett anslagna romanen med potential att göra det här ämnet till det vi pratar om mest, en sådan framgång att det sedan blir en Hollywoodfilm som gör frågan än mer omdiskuterad och lyft.

Jag är knappast den första att fundera över varför det inte verkar ske. I en artikel i Sydsvenskan i november 2016 ställde skribenten Daniel Rydén ungefär samma fråga – kan romanförfattare få oss att rädda klimatet genom att skriva den stora berättelsen som får alla människor att börja bry sig? Han fann inget definitivt svar men hittade tre forskare vid Lunds universitet som då inlett ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt om just den här frågan (som i skrivande stund fortfarande pågår).

En sak som forskarna pekade på bör nog inte underskattas – den som ger sig på att skriva cli-fi måste veta vad hen skriver om, klimatet är komplicerat och det krävs rejäl research för att på ett någorlunda korrekt sätt skildra dess sammanbrott. Jag har själv flera gånger knutit nävarna och tänkt att vad fasiken, jag är ju författare och skulle inget hellre vilja än att skriva en drabbande, spännande och samtidigt viktig roman och tänkt att det är väl bara att sätta i gång, men sedan blivit alldeles kallsvettig av tanken på den inhämtning av vetenskaplig fakta som måste föregå skrivandet och därför låtit tanken bero.

En som inte skyggat tillbaka och som jag just nu sätter i princip allt hopp till är den skellefteåbördige författaren Mats Söderlund, som i dagarna ger ut romanen Hotet, första delen i en planerad trilogi kallad Ättlingarna som på papperet – jag har inte hunnit börjat läsa den än – ser ut att vara både ambitiös och spännande.

Den saluförs som en “drabbande klimatfantasy” och utspelar sig i norra Sverige i en snar framtid där klimatförändringarna fått vatten att bli en bristvara. Visserligen är målgruppen unga vuxna så risken finns att många fyrtioplussare missar den, men å andra sidan är det ju inom YA-genren (young adult) som flera av de mest läsvärda svenska romanerna kommit ut på sistone – som Sara Bergmarks Elfgrens utmärkta Norra Latin strax före jul – så det är bara att hoppas att Söderlund lyckats med något lika infångande.

Hur vi ska agera när vi möter den stundande katastrofen verkar enklare att sätta på pränt, de senaste månaderna har åtminstone två faktaböcker med snarlikt tema getts ut – journalisten Anna-Maria Stawrebergs Prepping – att hoppas på det bästa, men förbereda sig på det värsta och folkbildaren Herman Geijers Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig. Strawrebergs bok är mer praktisk med gott om punktlistor över exempelvis vilka konserver som är bäst att lagra och instruktioner om hur man gör en enkel kompass av nål och tråd och tar sina första steg inom självförsörjning, medan Geijer i större utsträckning tacklar psykologin och försöker visa hur vi människor fungerar i pressade situationer, såväl som individer samt i grupp.

Men praktiska och mentala förberedelser i all ära – vi kan nog alla skriva under på att det bästa vore om vi aldrig hamnade i det där katastrofscenariot. Och då tror jag paradoxalt nog att verkligheten behöver ta fiktionen till hjälp, för att vi på allvar ska förstå vad som annars väntar.

——

Mats Söderlunds Hotet har för övrigt mötts av oerhört fina recensioner, och precis i dag släpps den som ljudbok hos Storytel. Jag har lagt den överst i min lyssnalista.

Arbetstakt, Rotary och filmutbud

Har väl denna vecka åtminstone någorlunda fått upp farten på det som ska komma efter Virus 4. Inte helt säker på vilken väg berättelsen ska ta ännu, men det brukar jag ju sällan ha när jag sätter igång, så det stör mig inte så mycket. Men jag skulle verkligen behöva få upp antal tecken per dag-räknaren mot 10 000 nu, deadlinen är satt till sista april och pengarna räcker väl inte ens så långt egentligen. Då funkar det inte att ligga och skvalpa på 5 000-7 000.

Arbetsveckan i övrigt, då? Tja, har grejat med lite saker å Norrländska Litteratursällskapets vägnar gällande stipendier och årets sommarmöte samt har hållit ett anförande om mitt författande och yrkesliv hos Rotary i Kiruna. Hade satt ihop en anspråkslös men ändå rätt fin Keynotepresentation, men efter inkoppling och testkörning med felfri teknik slog jag igen datorn i väntan på start, och när locket sedan öppnades igen var kopplingen till projektorn stendöd, inte ens Scandic Ferrums tekniker kunde få fart på den igen.

Projektorteknik, alltid lika roligt. Nåväl, här är ett par av slajdsen, en tänkt att illustrera vår flytt till Vittangi och livet där och en om Virus.

Medverkade med ett par citat i en artikel hos Dagens ETC om filmutbudet hos svenska streamingtjänster i början av veckan. Jag var tyvärr lite otydlig i det avslutande citatet, vad jag menade var så här (den fetade meningen är vad jag borde ha sagt):

Att det fortfarande oftast kostar 39 kronor att hyra en film – trots att bolagen inte längre har kostnader för fysisk distribution – tycker Daniel Åberg ändå är rimligt.

– Priset på hyrfilm har i princip legat still sedan mitten av 90-talet, samtidigt som priset för en biobiljett nästan dubblats. Och bild- och ljudkvaliteten på de digitala hyrfilmerna vi har i dag går ju inte att jämföra med en sönderkollad VHS-kassett.

Äntligen autoplay för Storytel Original-serier

En av de mest efterfrågade funktionerna i Storytels app sedan satsningen på Storytel Original-serier drogs igång sommaren 2016 är möjligheten att automatiskt spela upp nästa avsnitt i serien, så att man inte ska behöva krångla upp sin telefon varje gång de timslånga avsnitten tar slut, och manuellt dra igång nästa. I mitten av januari meddelade Storytel att det här var på gång, och i går upptäckte jag att den uppdaterade versionen av appen landat i Apples App Store. Och det fungerar, utifrån vad jag hittills kunnat se, precis som utlovat.

Jag hade Arianna Bommarcos Storytel Original-serie Mörkt arv ännu olyssnad i min bokhylla, har tänkt ta mig an den ända sedan den släpptes i slutet av november men inte hunnit ännu. Nu spolade jag fram till de sista skälvande sekunderna av första avsnittet (ändå till “outrot” så jag inte skulle spoila cliffhangern i förväg tills den riktiga lyssningen) och släckte sedan skärmen så att telefonen blev låst – det är ju oftast så man lyssnar på böckerna. Och utan att göra något väsen av sig klingade avslutningsmusiken för första avsnittet ut, och ett par sekunder senare drog introt för andra avsnittet igång. Äntligen!

Om det här är tänkt att fungera enbart med Storytels egna Storytel Original-serier eller även med andra förlags böcker som lanseras som serier verkar lite oklart. I beskrivningen för appuppdateringen i App Store står bara att nu “introducerar vi Autoplay för Storytel Original-serier”, men det verkar fungera åtminstone med vissa andra serier. Jag provade först ett par avsnitt av Michelle Millers serie Maktspelet som Bokfabriken ger ut (som försökte lanseras under originaltiteln The Underwriting redan för några år sedan om någon minns det) och med den fungerade det inte, appen stannade efter avsnittet och bad mig sätta betyg, precis som den alltid gör med vanliga ljudböcker. Däremot hoppade den genast till nästa avsnitt med serien Sektionen av Ingrid Elfberg, som också getts ut av Bokfabriken. Oavsett om Storytels tanke varit att det ska fungera med andra utgivares serier eller inte, så tycker jag som lyssnare så klart att det bör fungera för alla, oavsett vem som gett ut en specifik bokserie.

Då jag ju själv är Storytel Original-författare antar jag nu att Autoplay-funktionen får effekten att antalet betyg och lyssnarrecensioner av Virus kommer att sjunka dramatiskt utom för det avslutande tionde avsnittet av säsongerna. Jag hoppas att de har tänkt till lite gällande det här, för i nuläget är det exempelvis så att enbart första avsnittet i SO-serierna syns på Storytels topplistor, för att undvika det som skedde i början när de lanserade satsningen och listan svämmade över av SO-avsnitt (vilket jag skrev om i juli 2016). Dessa förstaavsnitt kommer nu rimligen att få extremt få betyg och kommentarer – om ens några – eftersom nästa avsnitt börjar direkt utan att man får möjlighet att plita dit några stjärnor. Jag vet inte hur stor andel av Storytels användare som baserar sin lyssning på andras kommentarer och böckers medelbetyg, men min gissning är att rätt många nog gör det. Jag hoppas att de har en lösning på detta.

Vad jag kan se i Google Play Store har appen för Android-telefoner inte uppdaterats med den här funktionen ännu, men jag utgår ifrån att även detta är på gång inom kort.

Så ni (iPhoneägare) som vägrat serier hos Storytel på grund av att den här funktionen saknats (och jag vet att det har funnits en hel del sådana) – nu har ni inga ursäkter längre. In och lyssna!

Snöknockad

Självklart fick jag stryk av vädergudarna. Vid tvåtiden stannade tåget i Vännäs, och där står det kvar än, efter att Trafikverket gett nya direktiv om att även trafik på inlandsspåret via Ånge ska stoppas åtminstone fram till fredag lunch. I och med detta har jag ingen möjlighet att hinna ner till begravningen. Trist.

Så jag får vända blicken norrut igen, och hoppas att Norrtåg står mig bi. Deras facit är inte direkt lysande när det kommer till inställda avgångar, men här uppe är vädret relativt fint och temperaturen måttliga -15, så förutsättningarna finns att turerna Vännäs-Umeå, Umeå-Boden och Boden-Kiruna ska gå enligt tidtabell så jag är åter vid Kiruna station och kan ratta bilen hemåt vid klockan halv tre.

Håll tummarna.

End of the line.

Snösmockan

Så jag trotsade vädergudarna, åker nattåg ner mot Gästrikland, rakt genom stormens öga, för att gå på begravning i Hofors i morgon.

Eller, inte riktigt i ögat, tåg och bussar har ju portats längs kusten i Västernorrlands län och norra Gävleborg såväl i dag som i morgon. Vi ska tydligen ta en väg genom inlandet, snirkla oss fram längs ovädrets utkanter och smyga ner via Sollefteå, Ånge, Ljusdal, Bollnäs och Ockelbo innan vi når mitt slutmål i Gävle, förhoppningsvis någorlunda i tid.

Sedan samma väg fast omvänt på kvällen när jag ska upp igen, antar jag.

Än så länge har vi dock inte ens nått ner till Boden, och nederbörden lyser med sin frånvaro. I avsaknad av ruskväder bjuder jag på en bild från min skidtur i går hemma i Vittangi i stället.