”Brottsplats Umeå” – Erik Jonsson följer upp mina krönikor

Kring jul skrev jag två krönikor i Västerbottens-Kuriren om deckarseriernas svaga ställning i Västerbotten (krönikor som jag har återpublicerat i bloggen här och här). I dagens VK har Erik Jonsson gått till arkivet för att undersöka om så verkligen är fallet. Fantastiskt fin läsning om de i dag tyvärr rätt bortglömda forna storheterna H-K Rönblom och Nils Hövenmark och deras respektive deckare Mannen som höll sig undan och Döden på apoteket.

I P1 om journalistik i strömningstjänsterna

Just det ja, blev förra veckan kontaktad om att sätta på mig hatten som tv-expert och lägga ut texten en smula om strömningstjänster som nya hem för grävande journalistik till av Medierna i P1. Ämnet var följande:

Nya plattformar utmanar gamla tv-jättar

De traditionella grävprogrammen – som Uppdrag granskning och Kalla fakta – har alltid varit en naturlig plattform för journalistiska TV-gräv och granskningar. Ofta med ett väletablerat berättarspråk och något förutbestämd dramaturgi.

Men på senare tid har det blivit allt vanligare att den här typen av journalistiska avslöjanden nu publiceras hos de stora de streamningtjänsterna. Förra året sändes den prisbelönade dokumentärserien om Estonia på dåvarande Dplay och nu har HBO Nordic producerat dokumentärserien Knutby: I blind tro.

Är det en ny trend vi ser? Är TV4 och SVT nu rundade och passé? Kan vi till och med säga att journalistiken är vinnaren i det ständigt hårdnande streamingkriget?

(inslaget börjar 22.20 in i sändningen)

——

Initialt när reportern tog kontakt och presenterade sig som att komma från Medierna fick jag viss hjärtklappning – vad hade jag nu påstått för något tokigt i en ljudboksdebatt som jag skulle behöva ställas till svars för? Men kultursidesdebatter om ljudbokens vara eller icke vara är väl inte riktigt Mediernas grej, gissar jag…

Krönika: Menar Ola Nilsson att ljudbokslyssnaren bara är lat?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 11 mars.

——

Så har då debatten blossat upp igen – går det att likställa lyssning på litteratur med läsning av litteratur? Frågan väcktes av författaren Ola Nilsson i en kulturtext hos Aftonbladet helgen som gick. Artikeln fick vingar främst på Facebook och en högljudd debatt fördes snart i en mängd kommentarsfält.

Nilssons linje var tydlig redan i rubriken – “Lyssna på ljudböcker är inte att läsa”. Texten blev en vattendelare, sällan har det varit så tydligt hur diametralt olika människor ser på det växande ljudboksformatet och vad det betyder för litteraturen. Jag hade Facebookvänner som delade artikeln och i princip fastslog att den var det mest sanna som skrivits om litteraturens erbarmliga tillstånd på flera år, och samtidigt hade jag andra i mitt flöde som ansåg texten bestå enbart av billigt effektsökeri. Värt att notera – båda extremerna uttrycktes av människor som är professionellt verksamma i bokbranschen.

Vilka skäl för att skilja på lyssnande och läsande byggde Ola Nilsson texten på? Svagheten i artikeln så som jag läste den var att den innehöll så få konkreta argument. Han skrev bland annat: “Läsning kräver ett pågående arbete som ljudboken inte kräver. I boken finns nämligen ingen gravitation. Man kan inte läsa en bok och diska samtidigt, eller läsa en bok och surfa på nätet samtidigt. När du vänder tillbaka blicken på sidan efter att ha tittat på något annat så är du kvar på samma sida i boken, som inte rör sig framåt av sig själv. Ljudboken har gått vidare, men boken går bara vidare genom din läsning. Det är också det som gör litteraturen svårare och det kanske också är därför den har haft sin särställning.”

Att läsning till skillnad från vid lyssning kräver att man på egen hand för texten framåt är visserligen korrekt, men gör det verkligen att det blir svårare att läsa än att lyssna? Kan det inte lika gärna vara tvärtom? Att hänga med i ett skeende i en lyssnad text som någon annan styr över – är inte det svårare än att med sina egna ögon bestämma över tempo och pauser i sin läsning? Borde det inte vara en lika svår konst att bli en god lyssnare som en god läsare?

Lite senare skriver Nilsson att ljudboken talar till människans urgamla vilja att få något utan att betala för det – “det är samma vilja som ligger bakom drömmarna om evighetsmaskiner, att kunna göra guld av gråsten eller vin av vatten – eller, som i fallet med ljudboken, att läsa utan att läsa”.

Menar han alltså att de som lyssnar på ljudböcker helt enkelt är lite lata? Så tolkar i alla fall jag det.

Återigen – är det enklare att vara en god lyssnare än en god läsare? Det är möjligt, men Ola Nilsson anför inga konkreta skäl för att så skulle vara fallet.

Missförstå mig inte – läsning är livsviktigt, och jag tillhör inte dem som tycker att lyssning och läsning alltid går att likställa och skulle aldrig säga att jag läst en ljudbok (däremot lyssnar jag på ljudböcker dagligen). Men samtidigt – är sysslorna verkligen så väsensskilda som många vill göra gällande?

Inte för hjärnan, vad det verkar. En ofta citerad forskare är amerikanen Daniel T Willingham, som studerat kognitiva processer vid läsning och lyssning, och i en text i New York Times från 2018 fann sysslorna så gott som identiska när hjärnan hanterar dem. Men i samma artikel citerar han även en empirisk jämförelsestudie där vissa studenter fick lyssna på en text och andra läsa den. När det sedan blev tentadags visade det sig att de som läst texten kom ihåg betydligt mer.

Men… då är väl läsning trots allt bättre? Kanske, men inte nödvändigtvis. Skillnaden i resultaten skulle också kunna bottna i att vi skolas betydligt mer i att lära oss läsa och tolka skriven text än vi lär oss att på allvar lyssna på och minnas det vi hör – eleverna saknade helt enkelt de rätta verktygen för att bäst komma ihåg och förstå vad de lyssnade på.

Ja, nu spekulerar jag mest, men det tycker jag nog att Ola Nilsson gjorde i sin artikel också.

Lättläst är inte lika med lättskriven

Likt som på många andra platser i landet har snön vräkt ner här senaste dygnet. Tung, decimetertjock blötsnö som jag plogade bort på eftermiddagen. Nu har det snart kommit lika mycket till och enligt SMHI ska det pågå ännu några timmar. Så kallat “kul”. Jag som så när hade vant mig vid att jogga utan spikskor på renskrapade gator.

Jag skriver på en bok inom kategorin lättläst just nu, målgruppen är ungefär läsovana killar mellan 13-16 år. Jag ska skriva mer om den här inom kort, nu tänkte jag bara sucka lite över att lättläst på intet sätt betyder lättskriven. För satan i gatan vad långsamt det går, trots att manuset ännu inte är mer än cirka 23 000 tecken långt (den ska bli runt 50 000) känns det som att jag har skrivit på boken i månader. Det är verkligen inte enkelt att få med allt man vill uttrycka på ett enkelt men samtidigt kärnfullt sätt.

Men förhoppningsvis blir det i slutändan bra. Vore extremt pinsamt annars, med tanke på hur mycket tid jag lagt på boken per skrivet tecken.

Påskafton med Vackra Svarten

Åter hemma. Jag och Ejda såg den nya filmversionen av Black Beauty på Disney+ i kväll, och herr-e-gud vad hon grät när kommen till filmens mitt Beautys umbäranden började och sedan bara fortsatte och fortsatte. Har aldrig varit med om maken till förstörd åttaåring. Efteråt var jag tvungen att plocka bort alla hästböcker från hennes åsyn, annars skulle hon bara påminnas om sorgligheterna och aldrig kunna somna, förkunnade hon snyftande.

Och jo, det var rätt sorgligt och medryckande, även om det stundtals väldigt melodramatiska anslaget kanske var något mer lättgenomskådat för den 46-årige fadern än för dottern.

Jag trodde för övrigt i min enfald att Black Beauty var Svarta hingsten på svenska, men det är ju två helt olika berättelser, boken Black Beauty av Anna Sewell från 1877 heter ju Vackra Svarten på svenska, och Svarta hingsten är bokserien The Black Stallion av Walter Farley från 1940- och 50-talet.

Det visste antagligen alla utom jag själv. Nåväl, nu gör även den här hästfarsan det.

Långfredag

Andra dagen i stugan. Vi har varit på ett par skoterturer, grillat korv i solen, haft otaliga frågesporter, spelat några omgångar jenga, läst böcker (jag håller på med Kazuo Ishiguros Klara och solen på min Storytel Reader), badat bastu samt kört ett träningspass i Nike Training-appen, där även Tage och Ejda deltog med gott humör.

I morgon sticker jag och kidsen åter till civilisationen. Måste få en del skrivet de kommande dagarna, ligger (som vanligt börjar det kännas som) efter i min tidsplanering. Men på något sätt ska det väl ordna sig, påsklovet till trots. De är ju inga småbarn som kräver omvårdnad dygnet runt längre, gud ske pris.

Å andra sidan nojar hönspappan i mig konstant över hur stora de börjar bli och att man sakteliga måste börja ge dem frihet. Kommer aldrig att känslomässigt lyckas få den där ekvationen att gå ihop, är jag rädd.

Ropade för övrigt hej för tidigt om det där med flugorna i går. Det surrade mest hela natten, och i fredagens solljus har jag släppt ut cirka en miljon när de dansat mot fönsterrutorna. Bisarrt hur mycket som kan ruva i springor och vrår genom de kalla vintermånaderna och spricka till liv när värmen återvänder.

Flugtorsdag

Jag försökte ju storstilat med att dra igång en hundradagarsbloggstreak 1 mars som traditionen bjuder. Det tokfallerade så klart efter drygt en vecka, men skam den som ger sig – 1 april i dag, kanske kan jag i alla fall blogga mig hela vägen genom påska?

Vi åkte till stugan i Rovasuando i dag, och i takt med att stugan värmdes upp vaknade flugorna till liv som legat i dvala under vintern. Jag är fullständigt allvarlig när jag säger att vi slagit ihjäl närmare ett fyrtiotal feta flygfän under kvällen, det var rena aprilskämtet. Nu har det dock inte surrat på en kvart, så kanske har vi lyckats ta kål på den sista. Det blir en del att sopa i morgon.

Och just det ja, borta hos TVdags har jag och kidsen recenserat den nya Bert-serien som hade premiär på C More i dag. Rätt rolig, var vårt gemensamma omdöme.