Vinnarreceptet i Storytel Awards avslöjat: Döp din rollfigur till Jana!

Tidigare i dag presenterades mottagarna av årets Storytel Awards. Det blev andra året i rad i dubbel bemärkelse i två av klasserna – precis som i fjol heter vinnarduon i romanklassen Karin Smirnoff och Lo Kauppi och i spänningsklassen Emelie Schepp och Gunilla Leining.

Och som att det inte vore nog att Smirnoff och Schepp prisas återigen i duo med Kauppi och Leining, så finns faktiskt ännu en faktor som förenar dem: Smirnoff får priset för andra gången för sin bokserie om Jana Kippo, och Schepp för andra gången för sin bokserie om Jana Berzelius. Vad är oddsen för det?

(Kuriosa: Enligt Skatteverket finns det 1 671 personer med tilltalsnamnet Jana i Sverige. Som referens kan nämnas att det finns 447 844 med tilltalsnamnet Maria.)

Gunilla Leining (inläsare) och Emelie Schepp (författare) vann spänningskategorin i Storytel Awards 2021.

Bortsett från detta kuriösa faktum var det kul att se att vinnarna fördelades så jämnt över olika förlag. Polaris vann ett pris, HarperCollins Nordic ett, Bonnier Fakta ett, Whip Media ett samt Storytelägda Rabén & Sjögren ett. Rättvist och fint. Största skrällarna var kanske att Jonas Malmsjö inte vann trots att han läst in två av tre nominerade i spänningsklassen, samt att relativt okända Nils-Petter Löf tog hem priset i ungdomsklassen med sin Alicia Månstjärna och den femte pelaren. Katarina Ewerlöf, som läst in Alicia Månstjärna, får sägas ha varit dagens största vinnare (jämte namnet Jana då) eftersom hon även tilldelades Synskadades Stiftelses hederspris.

Nedan följer samtliga nominerade med vinnarna placerade först i fet stil.

Årets roman:
Sen for jag hem av Karin Smirnoff inläst av Lo Kauppi (Bokförlaget Polaris)
Där kräftorna sjunger av Delia Owens inläst av Anna Maria Käll (Bonnier Audio)
Ta ingen skit, Ann-Britt av Christina Larsson inläst av Anton Körberg (Bokfabriken)

Årets spänning:
Nio liv av Emelie Schepp inläst av Gunilla Leining (HarperCollins Nordic)
Spegelmannen av Lars Kepler inläst av Jonas Malmsjö (Bonnier Audio)
Ghettokungen av Sammy Jeridi inläst av Jonas Malmsjö (Bokfabriken)

Årets fakta:
Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk av Björn Natthiko Lindeblad, Navid Modiri och Caroline Bankler inläst av Björn Natthiko Lindeblad (Bonnier Fakta)
En brunråttas bekännelser av Jens Ganman inläst av Jens Ganman (Bookea)
Månbarn : Min berättelse av Jon Henrik Fjällgren inläst av Viktor Åkerblom (The Book Affair)

Årets ungdomsbok:
Alicia Månstjärna och den femte pelaren av Nils-Petter Löf inläst av Katarina Ewerlöf (Whip Media)
Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins inläst av Kristofer Kamiyasu (Storyside)
Till alla killar jag har gillat av Jenny Han inläst av Malin Molin (Lavender Lit)

Årets barnbok:
Gittan och fårskallarna av Pija Lindenbaum inläst av Sissela Kyle (Rabén & Sjögren)
Ljudboken som inte ville ta slut av David Sundin inläst av David Sundin (Bonnier Carlsen)
Detektivmysteriet av Martin Widmark inläst av Johan Ulveson (Bonnier Carlsen)
Idde och Hajen av Ellen Ekman inläst av Philomène Grandin (Rabén & Sjögren)

Här kan man se den digitala galan, som leddes av radioprofilen Kodjo Akolor, i efterhand:

“En text behöver inte vara lång och komplicerad för att ha litterär kvalitet”

Förra veckan publicerade TT en rätt vida spridd intervju med språkforskaren Katarina Rejman vid institutionen för språkdidaktik vid Stockholms universitet, som menade att ett ökat fokus på “lättläst” inom litteraturen är fel väg att gå när det gäller att fånga in läsovilliga ungdomar, detta bland annat eftersom det är svårt att leva sig in i en berättelse som är platt, kort och har förenklad gestaltning. Hon fick snabbt mothugg i en debattreplik hos Svensk Bokhandel av Malin Nyman som är förläggare på Hegas förlag. “Rejman ställer lättläst och estetisk kvalitet som motsatser till varandra”, skrev bland annat Nyman, “detta bidrar till en definition av begreppet lättläst som ligger långt ifrån verkligheten.” Texten avslutades senare med meningen jag citerat i inläggets rubrik.

Jag ska villigt erkänna att mina erfarenheter av lättläst-litteratur var väldigt ringa fram till för ett halvår sedan, men efter att förra hösten ha blivit kontaktad av just Malin Nyman på Hegas med en förfrågan om jag var intresserad av att skriva en lättläst bok inom dystopigenren åt dem med fokus på åldersgruppen 13+, så har jag försökt läsa in mig en del inför skrivandet. Jag ställer mig helt klart i lag Nyman i den här debatten – det finns lika mycket hjärta, smärta och problematik i den här litteraturen som kräver att man tänker till som i “vanlig” barn- och ungdomslitteratur, särskilt i den som riktar sig till de lite äldre barnen.

Fast egentligen borde jag nog skriva att jag trodde att mina erfarenheter av lättläst var ringa. För när jag började botanisera lite på biblioteket här i byn insåg jag att en del av det som vi lånat hem genom åren och läst med barnen är utgivet av lättlästförlag som Hegas och Nypon. Ejda var exempelvis väldigt förtjust i Erika Eklund Wilsons böcker om Lisa och hästen Hallon när hon var lite mindre, och de är utgivna av just Hegas. Jag hade helt enkelt inte ens reflekterat över att de stack ut som extra lättlästa. De var bara bra, infångande böcker som en hästtokig sexåring gick igång på.

Jag lämnade för övrigt in mitt manus till Hegas i söndags kväll. Det ska bli väldigt spännande att se vad de säger, jag hoppas att jag har lyckats leverera en berättelse som träffar rätt, men jag har verkligen ingen aning, för även om det visade sig att jag hade läst en del lättläst med kidsen, så har jag aldrig skrivit för barn överhuvudtaget tidigare. Så det är pirrigt! Återkommer med detaljer om boken när den blir officiell, de arbetar för fullt med att färdigställa höstkatalogen där min titel ska finnas med.

Svagt av branschen att sälja Svensk Bokhandel

Stora nyheter gällande bevakningen av den svenska bokbranschen i dag, när nyheten kom att branschtidningen Svensk Bokhandel säljs till bolaget Radero som drivs av medieentreprenörerna Thomas Peterssohn och Christer Björkin. Tidningen har ägts av Förläggareföreningen och Bokhandlareföreningen sedan 1952, men nu är de inte intresserade av att driva tidningen längre. Intressant nog så var det konkurrenten Boktugg som hann först med att flagga för att en försäljning skett, de lade ut en text på morgonen om att styrelsen bytts ut och att en försäljning verkade ha ägt rum och att de jagade bekräftelse. En timme senare kom så bekräftelsen via Svensk Bokhandels egen webb, när de publicerade en text där försäljningen meddelades officiellt.

Jag måste säga att jag tycker att det är smått bedrövligt att inte Förläggareföreningen och Bokhandlareföreningen ids hålla kvar vid sin branschbevakande tidning. Det kan så klart visa sig att de nya ägarna kan skapa bättre förutsättningar för SvB, men det är ändå ett underbetyg för de svenska branschaktörerna att de släpper tidskriften. Visst, den har kostat ägarna en del pengar på senare år, bland annat för att säsongskatalogerna à la Höstens böcker som SvB producerar blivit tunnare när förlagen minskat sina annonsköp och i stället satsat på att presentera nya böcker på sina egna sajter, men att strax före 70-årsjubileet som ägare sparka ut den bara för att de har det tufft i det nya digitala landskapet – nej, det känns inte snyggt. Nu om någonsin i det omvälvande digitala skifte som pågår behöver branschen granskas.

Nåväl, det har ryktats om detta i några år och nu är försäljningen alltså ett faktum. Det är bara att hålla tummarna för att chefredaktör Carina Jönsson och hennes redaktion får fortsätta göra en bra och relevant tidning. På vissa sätt blir så klart redaktionens arbete enklare eftersom de inte på samma sätt behöver granska sina ägare eftersom de i övriga delar inte är bokbranschaktörer, men frågan är hur sentimentala Peterssohn och Björkin är gällande tidningens fortlevnad om den fortsätter gå med förlust.

”Brottsplats Umeå” – Erik Jonsson följer upp mina krönikor

Kring jul skrev jag två krönikor i Västerbottens-Kuriren om deckarseriernas svaga ställning i Västerbotten (krönikor som jag har återpublicerat i bloggen här och här). I dagens VK har Erik Jonsson gått till arkivet för att undersöka om så verkligen är fallet. Fantastiskt fin läsning om de i dag tyvärr rätt bortglömda forna storheterna H-K Rönblom och Nils Hövenmark och deras respektive deckare Mannen som höll sig undan och Döden på apoteket.

I P1 om journalistik i strömningstjänsterna

Just det ja, blev förra veckan kontaktad om att sätta på mig hatten som tv-expert och lägga ut texten en smula om strömningstjänster som nya hem för grävande journalistik till av Medierna i P1. Ämnet var följande:

Nya plattformar utmanar gamla tv-jättar

De traditionella grävprogrammen – som Uppdrag granskning och Kalla fakta – har alltid varit en naturlig plattform för journalistiska TV-gräv och granskningar. Ofta med ett väletablerat berättarspråk och något förutbestämd dramaturgi.

Men på senare tid har det blivit allt vanligare att den här typen av journalistiska avslöjanden nu publiceras hos de stora de streamningtjänsterna. Förra året sändes den prisbelönade dokumentärserien om Estonia på dåvarande Dplay och nu har HBO Nordic producerat dokumentärserien Knutby: I blind tro.

Är det en ny trend vi ser? Är TV4 och SVT nu rundade och passé? Kan vi till och med säga att journalistiken är vinnaren i det ständigt hårdnande streamingkriget?

(inslaget börjar 22.20 in i sändningen)

——

Initialt när reportern tog kontakt och presenterade sig som att komma från Medierna fick jag viss hjärtklappning – vad hade jag nu påstått för något tokigt i en ljudboksdebatt som jag skulle behöva ställas till svars för? Men kultursidesdebatter om ljudbokens vara eller icke vara är väl inte riktigt Mediernas grej, gissar jag…

Krönika: Menar Ola Nilsson att ljudbokslyssnaren bara är lat?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 11 mars.

——

Så har då debatten blossat upp igen – går det att likställa lyssning på litteratur med läsning av litteratur? Frågan väcktes av författaren Ola Nilsson i en kulturtext hos Aftonbladet helgen som gick. Artikeln fick vingar främst på Facebook och en högljudd debatt fördes snart i en mängd kommentarsfält.

Nilssons linje var tydlig redan i rubriken – “Lyssna på ljudböcker är inte att läsa”. Texten blev en vattendelare, sällan har det varit så tydligt hur diametralt olika människor ser på det växande ljudboksformatet och vad det betyder för litteraturen. Jag hade Facebookvänner som delade artikeln och i princip fastslog att den var det mest sanna som skrivits om litteraturens erbarmliga tillstånd på flera år, och samtidigt hade jag andra i mitt flöde som ansåg texten bestå enbart av billigt effektsökeri. Värt att notera – båda extremerna uttrycktes av människor som är professionellt verksamma i bokbranschen.

Vilka skäl för att skilja på lyssnande och läsande byggde Ola Nilsson texten på? Svagheten i artikeln så som jag läste den var att den innehöll så få konkreta argument. Han skrev bland annat: “Läsning kräver ett pågående arbete som ljudboken inte kräver. I boken finns nämligen ingen gravitation. Man kan inte läsa en bok och diska samtidigt, eller läsa en bok och surfa på nätet samtidigt. När du vänder tillbaka blicken på sidan efter att ha tittat på något annat så är du kvar på samma sida i boken, som inte rör sig framåt av sig själv. Ljudboken har gått vidare, men boken går bara vidare genom din läsning. Det är också det som gör litteraturen svårare och det kanske också är därför den har haft sin särställning.”

Att läsning till skillnad från vid lyssning kräver att man på egen hand för texten framåt är visserligen korrekt, men gör det verkligen att det blir svårare att läsa än att lyssna? Kan det inte lika gärna vara tvärtom? Att hänga med i ett skeende i en lyssnad text som någon annan styr över – är inte det svårare än att med sina egna ögon bestämma över tempo och pauser i sin läsning? Borde det inte vara en lika svår konst att bli en god lyssnare som en god läsare?

Lite senare skriver Nilsson att ljudboken talar till människans urgamla vilja att få något utan att betala för det – “det är samma vilja som ligger bakom drömmarna om evighetsmaskiner, att kunna göra guld av gråsten eller vin av vatten – eller, som i fallet med ljudboken, att läsa utan att läsa”.

Menar han alltså att de som lyssnar på ljudböcker helt enkelt är lite lata? Så tolkar i alla fall jag det.

Återigen – är det enklare att vara en god lyssnare än en god läsare? Det är möjligt, men Ola Nilsson anför inga konkreta skäl för att så skulle vara fallet.

Missförstå mig inte – läsning är livsviktigt, och jag tillhör inte dem som tycker att lyssning och läsning alltid går att likställa och skulle aldrig säga att jag läst en ljudbok (däremot lyssnar jag på ljudböcker dagligen). Men samtidigt – är sysslorna verkligen så väsensskilda som många vill göra gällande?

Inte för hjärnan, vad det verkar. En ofta citerad forskare är amerikanen Daniel T Willingham, som studerat kognitiva processer vid läsning och lyssning, och i en text i New York Times från 2018 fann sysslorna så gott som identiska när hjärnan hanterar dem. Men i samma artikel citerar han även en empirisk jämförelsestudie där vissa studenter fick lyssna på en text och andra läsa den. När det sedan blev tentadags visade det sig att de som läst texten kom ihåg betydligt mer.

Men… då är väl läsning trots allt bättre? Kanske, men inte nödvändigtvis. Skillnaden i resultaten skulle också kunna bottna i att vi skolas betydligt mer i att lära oss läsa och tolka skriven text än vi lär oss att på allvar lyssna på och minnas det vi hör – eleverna saknade helt enkelt de rätta verktygen för att bäst komma ihåg och förstå vad de lyssnade på.

Ja, nu spekulerar jag mest, men det tycker jag nog att Ola Nilsson gjorde i sin artikel också.

Lättläst är inte lika med lättskriven

Likt som på många andra platser i landet har snön vräkt ner här senaste dygnet. Tung, decimetertjock blötsnö som jag plogade bort på eftermiddagen. Nu har det snart kommit lika mycket till och enligt SMHI ska det pågå ännu några timmar. Så kallat “kul”. Jag som så när hade vant mig vid att jogga utan spikskor på renskrapade gator.

Jag skriver på en bok inom kategorin lättläst just nu, målgruppen är ungefär läsovana killar mellan 13-16 år. Jag ska skriva mer om den här inom kort, nu tänkte jag bara sucka lite över att lättläst på intet sätt betyder lättskriven. För satan i gatan vad långsamt det går, trots att manuset ännu inte är mer än cirka 23 000 tecken långt (den ska bli runt 50 000) känns det som att jag har skrivit på boken i månader. Det är verkligen inte enkelt att få med allt man vill uttrycka på ett enkelt men samtidigt kärnfullt sätt.

Men förhoppningsvis blir det i slutändan bra. Vore extremt pinsamt annars, med tanke på hur mycket tid jag lagt på boken per skrivet tecken.

Påskafton med Vackra Svarten

Åter hemma. Jag och Ejda såg den nya filmversionen av Black Beauty på Disney+ i kväll, och herr-e-gud vad hon grät när kommen till filmens mitt Beautys umbäranden började och sedan bara fortsatte och fortsatte. Har aldrig varit med om maken till förstörd åttaåring. Efteråt var jag tvungen att plocka bort alla hästböcker från hennes åsyn, annars skulle hon bara påminnas om sorgligheterna och aldrig kunna somna, förkunnade hon snyftande.

Och jo, det var rätt sorgligt och medryckande, även om det stundtals väldigt melodramatiska anslaget kanske var något mer lättgenomskådat för den 46-årige fadern än för dottern.

Jag trodde för övrigt i min enfald att Black Beauty var Svarta hingsten på svenska, men det är ju två helt olika berättelser, boken Black Beauty av Anna Sewell från 1877 heter ju Vackra Svarten på svenska, och Svarta hingsten är bokserien The Black Stallion av Walter Farley från 1940- och 50-talet.

Det visste antagligen alla utom jag själv. Nåväl, nu gör även den här hästfarsan det.

Långfredag

Andra dagen i stugan. Vi har varit på ett par skoterturer, grillat korv i solen, haft otaliga frågesporter, spelat några omgångar jenga, läst böcker (jag håller på med Kazuo Ishiguros Klara och solen på min Storytel Reader), badat bastu samt kört ett träningspass i Nike Training-appen, där även Tage och Ejda deltog med gott humör.

I morgon sticker jag och kidsen åter till civilisationen. Måste få en del skrivet de kommande dagarna, ligger (som vanligt börjar det kännas som) efter i min tidsplanering. Men på något sätt ska det väl ordna sig, påsklovet till trots. De är ju inga småbarn som kräver omvårdnad dygnet runt längre, gud ske pris.

Å andra sidan nojar hönspappan i mig konstant över hur stora de börjar bli och att man sakteliga måste börja ge dem frihet. Kommer aldrig att känslomässigt lyckas få den där ekvationen att gå ihop, är jag rädd.

Ropade för övrigt hej för tidigt om det där med flugorna i går. Det surrade mest hela natten, och i fredagens solljus har jag släppt ut cirka en miljon när de dansat mot fönsterrutorna. Bisarrt hur mycket som kan ruva i springor och vrår genom de kalla vintermånaderna och spricka till liv när värmen återvänder.

Flugtorsdag

Jag försökte ju storstilat med att dra igång en hundradagarsbloggstreak 1 mars som traditionen bjuder. Det tokfallerade så klart efter drygt en vecka, men skam den som ger sig – 1 april i dag, kanske kan jag i alla fall blogga mig hela vägen genom påska?

Vi åkte till stugan i Rovasuando i dag, och i takt med att stugan värmdes upp vaknade flugorna till liv som legat i dvala under vintern. Jag är fullständigt allvarlig när jag säger att vi slagit ihjäl närmare ett fyrtiotal feta flygfän under kvällen, det var rena aprilskämtet. Nu har det dock inte surrat på en kvart, så kanske har vi lyckats ta kål på den sista. Det blir en del att sopa i morgon.

Och just det ja, borta hos TVdags har jag och kidsen recenserat den nya Bert-serien som hade premiär på C More i dag. Rätt rolig, var vårt gemensamma omdöme.