Mitt författar-2022: Fyra utgivna böcker

I går summerade jag 2022 års mest gillade insta-bilder, men i dag tänkte jag lyfta fram det jag själv gillade mest yrkesmässigt med fjolåret – nämligen att jag under 2022 gav ut hela fyra böcker! Vete fasiken om det någonsin kommer att ske igen, särskilt med tanke på att alla gavs ut mellan början av maj och början av november, så i praktiken rörde det sig bara om ett halvår.

Först och kanske främst kom den avslutande delen i Nära gränsen-trilogin (den längsta bok jag skrivit), följt av andra och tredje delen i min lättlästa ungdomsbokserie Avbrottet kallade Jagad av alla och En stad som brinner. Avslutningsvis gavs även en lättläst bokbearbetning ut av mitt lilla rysarljuddrama Fäbodbröllop för radions P1. Kul med lite rekord!

Vad som väntar 2023? Jag har en sprillans ny (förhoppningsvis maffigt storslagen) Storytel Original-serie på gång under mitten av året, och i vår kommer den avslutande delen av Avbrottet, som ska heta Vi mot mörkret och vars manus jag lämnade in precis före jul. I övrigt har jag ett delvis annat sorts romanmanus oskrivet i skallen som jag verkligen skulle vilja få ur mig, och kanske kan det även bli något nytt på ungdomsfronten, vi får se vad jag mäktar med.

Bara att sätta igång, med andra ord. God fortsättning på det nya året!

”En text behöver inte vara lång och komplicerad för att ha litterär kvalitet”

Förra veckan publicerade TT en rätt vida spridd intervju med språkforskaren Katarina Rejman vid institutionen för språkdidaktik vid Stockholms universitet, som menade att ett ökat fokus på ”lättläst” inom litteraturen är fel väg att gå när det gäller att fånga in läsovilliga ungdomar, detta bland annat eftersom det är svårt att leva sig in i en berättelse som är platt, kort och har förenklad gestaltning. Hon fick snabbt mothugg i en debattreplik hos Svensk Bokhandel av Malin Nyman som är förläggare på Hegas förlag. ”Rejman ställer lättläst och estetisk kvalitet som motsatser till varandra”, skrev bland annat Nyman, ”detta bidrar till en definition av begreppet lättläst som ligger långt ifrån verkligheten.” Texten avslutades senare med meningen jag citerat i inläggets rubrik.

Jag ska villigt erkänna att mina erfarenheter av lättläst-litteratur var väldigt ringa fram till för ett halvår sedan, men efter att förra hösten ha blivit kontaktad av just Malin Nyman på Hegas med en förfrågan om jag var intresserad av att skriva en lättläst bok inom dystopigenren åt dem med fokus på åldersgruppen 13+, så har jag försökt läsa in mig en del inför skrivandet. Jag ställer mig helt klart i lag Nyman i den här debatten – det finns lika mycket hjärta, smärta och problematik i den här litteraturen som kräver att man tänker till som i ”vanlig” barn- och ungdomslitteratur, särskilt i den som riktar sig till de lite äldre barnen.

Fast egentligen borde jag nog skriva att jag trodde att mina erfarenheter av lättläst var ringa. För när jag började botanisera lite på biblioteket här i byn insåg jag att en del av det som vi lånat hem genom åren och läst med barnen är utgivet av lättlästförlag som Hegas och Nypon. Ejda var exempelvis väldigt förtjust i Erika Eklund Wilsons böcker om Lisa och hästen Hallon när hon var lite mindre, och de är utgivna av just Hegas. Jag hade helt enkelt inte ens reflekterat över att de stack ut som extra lättlästa. De var bara bra, infångande böcker som en hästtokig sexåring gick igång på.

Jag lämnade för övrigt in mitt manus till Hegas i söndags kväll. Det ska bli väldigt spännande att se vad de säger, jag hoppas att jag har lyckats leverera en berättelse som träffar rätt, men jag har verkligen ingen aning, för även om det visade sig att jag hade läst en del lättläst med kidsen, så har jag aldrig skrivit för barn överhuvudtaget tidigare. Så det är pirrigt! Återkommer med detaljer om boken när den blir officiell, de arbetar för fullt med att färdigställa höstkatalogen där min titel ska finnas med.