Ute i dag: Nära gränsen – Domen

Och så var de tre! I dag ges den sista delen i Nära gränsen-trilogin ut som ljud- och e-bok hos Storytel. Inläsningen är som vanligt gjord av den eminenta Lo Kauppi, och om jag tillåts säga det själv, så är det en riktigt rafflande finalhistoria.

Insåg dessutom att det här är den tionde Storytel Original-boken jag skrivit. Herregud, det anade jag inte när jag hoppade på tåget i början av 2016. Om jag inte är helt fel ute så gör det mig till den enda tvåsiffriga SO-författaren. Flott, tycker jag! Och jo, det kommer nog att bli några till också, vad det verkar. Dock inte i Virus– eller Nära gränsen-serierna. Men mer om detta vid senare tillfälle.

Här är länken till Nära gränsen – Domen. Hoppas den ska smaka!

Äntligen dags: Tredje och avslutande delen i Nära gränsen-serien

Fredag 6 maj smäller det i Tornedalen igen, när den tredje och avslutande delen i min Nära gränsen-serie publiceras som ljud- och e-bok hos Storytel. Den har fått titeln Nära gränsen – Domen, och handlingen är som följer:

Tredje gången gillt och allt närmare gränsen …

Det är påsktid i Pajala och ljuset har återvänt över Tornedalen, men i Lisa Korhonens liv är det mörkare än någonsin. Även om hon i vintras friades från anklagelserna om grov narkotikasmuggling till följd av brist på bevis, har ryktena om hennes inblandning i den stora härvan raserat hennes möjligheter till ett normalt liv. Dessutom står hon inför en ny uppslitande vårdnadstvist som hon med stor sannolikhet kommer att förlora.

När gangsterledaren Rikard Vildros kontaktar henne för ett uppdrag tackar hon automatiskt nej, men när hon får veta vad som står på spel tvingas hon ompröva sitt beslut.

Nära gränsen är en nervkittlande thrillerserie som utspelar sig i norrbottnisk glesbygd och där gränsen för vad en människa förmår ständigt förflyttas.

Den här boken är den längsta jag har skrivit, Lo Kauppis (alltid så strålande) inläsning landade på nära femton timmar. Mycket tornedalskt thrillergodis som väntar på att få avnjutas med andra ord (hoppas jag!). Fastän gränsen mellan Sverige och Finland har varit ständigt närvarande även i de två tidigare delarna, vågar jag lova att den spelar en ännu viktigare roll i denna. Och de är ute och rör på sig också! Jokkmokk, Gällivare, Haparanda och inte minst den lilla byn Rödupp får besök innan det oundvikliga slutet nås.

Det är så klart en något bitterljuv känsla att avsluta en bokserie, men jag tycker nog ändå att den rundas av med flaggan i topp. Det har varit roligt att skriva om Lisa Korhonen trots att hennes tillvaro är rätt miserabel (och självklart blir allt i denna del än mer knepigt och svårmanövrerat), men det finns ändå en del ljusglimtar i mörkret. Dessutom har det varit väldigt roligt att skriva de andra rollfigurerna som Åsa Kyrö, Frasse Larsson och Rikard Vildros, som jag kanske inte direkt tänkte skulle komma att ta så centrala platser i skeendet när jag introducerade dem i ettan. Men, ibland tar berättelser sina egna vägar.

Pappersversion då? Jo, det kommer framåt oktober. Hoppas ni ska gilla finalen!

Krönika: Måste kvinnor återigen börja dalta med männen?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 23 december.

——

Har männen slutgiltigt kastat in handduken när det gäller skönlitteratur? Att män läser allt mindre och att det främst är romaner som får stryka på foten har det pratats om tidigare, men frågan aktualiserades igen för några veckor sedan genom en omtalad krönika av Åsa Beckman i Dagens Nyheter. Utgångspunkten var att en manlig bekant till henne ondgjort sig över att Augustpriset i skönlitteratur tilldelats kvinnor fyra år i rad – ”vill de som röstar att vi män HELT ska sluta läsa romaner?” ska den manliga bekanta ha sagt.

Det är så klart en extremt trist inställning. Men att män läser män, och kvinnor läser allt bär tyvärr på ett visst mått av sanning.

Själv kan jag dock inte låta bli att bara bli trött och tänka att ja men tack och adjö då, män. Om vi som släkte är så tjockskallade att vi inte orkar med romaner skrivna av kvinnor, vad ska vi då ens med oss till? Släng oss på soptippen. Och nej, jag är inte ironisk.

”Jag vet inte riktigt om jag skulle orka läsa en roman om Sylvia Plath”, ska den här mannen ha sagt, detta eftersom årets Augustvinnare Eufori av Elin Cullhed är en fiktiv skildring av Sylvia Plaths sista tid före självmordet. Att kvinnor i alla tider orkat läsa böcker om män skrivna av män eftersom det länge var vad som stod till buds, spelar ingen roll – den här mannen orkar inte läsa om kvinnliga erfarenheter. Trååkigt!

Behöver vi ta hänsyn till det här? Jag kan inte riktigt komma runt att Åsa Beckman verkar anse det. I textens ingress står att läsa att det visserligen är glädjande att kvinnors erfarenheter nu får synas, ”men vi måste också fråga oss vad det får för konsekvenser”. Man ska visserligen vara försiktig med att citera och dra slutsatser från just ingresser eftersom dessa ofta formuleras av en redaktör och inte av textskribenten själv, men jag tycker mig se att andemeningen går igen i själva texten – det här är problematiskt eftersom det ytterligare skjuter männens läsande i sank.

Vad betyder det i sådant fall? Att kvinnor återigen måste börja dalta med män så att de inte känner sig exkluderade? Kanske välja lite mer inkluderande ämnen i sina böcker, så att de handlar om typ … män? Eller varför inte återuppväcka traditionen att skriva under manlig pseudonym? Det funkade ju jättebra på 1800-talet för Victoria Benedictsson och Mary Ann Evans – förlåt, jag menar så klart Ernst Ahlgren och George Eliot.

Nej förlåt, jag ska inte raljera. Men om inte ”männen får fan ta och skärpa sig” är ett realistiskt alternativ, kan jag inte se att det här problemet går att lösa på något annat sätt. Ska manskollektivet räddas inom skönlitteraturen, måste vi strykas medhårs.
Tröttsamt är bara förnamnet.

Men jag då, som här i princip idiotförklarar mitt eget kön – är jag något föredöme för det kvinnliga? Det vet jag väl inte. Jag minns att jag för ett femtontal år sedan räknade de skönlitterära titlarna i min bokhylla, och då till min fasa upptäckte att endast tjugofem procent var skrivna av kvinnor – jag hade i förväg gissat på cirka fyrtio/sextio. I dag tror jag dock att min min läsning och lyssning överlag är rätt jämställd, något som understryks av det nästan pinsamt PK-aktiga i att jag i skrivande stund kan se att jag har lyssnat på trettioåtta ljudböcker i min ljudbokstjänst i år, och av dessa är nitton skrivna av kvinnor och nitton av män. Det verkar dock bli mansdominans innan 2021 är slut, för jag började i går lyssna på Niklas Natt och Dags bok 1795 vilken lär bli den sista jag hinner avsluta i år, och med den inkluderad blir det manligt i topp.

Är det problematiskt att män i allt mindre utsträckning läser skönlitteratur? Absolut. Är det kvinnornas ansvar att ändra på det? Absolut inte.

Ansvaret måste hamna hos männen själva, såväl läsare som författare. Själv har jag nu skrivit tio böcker i rad med kvinnor i huvudrollerna, och därmed antagligen bidragit till att skrämma bort några manliga läsare.

Jag får väl sätta en Anders i fokus i nästa bok och se om det hjälper.

”Tæt på grænsen” topp tio i Danmark

Rolig liten grej: I helgen nådde den danska översättningen av Nära gränsen topp tio hos Mofibo (det vill säga danska Storytel). Topplistan uppdateras likt den svenska Storytellistan varje dag, och i fredags var Tæt på grænsen tia, i går lördag åtta och i dag söndag nia. Kul!

Hade ju så klart varit ännu roligare om den fortsatt uppåt, men det går väl att ana en viss ”toppen är nådd”-tendens i nummerserien tio, åtta och nio.

Nå. Gott nog!

Tæt på grænsen – Nära gränsen nu även på danska

Nära gränsen har tagit sig söderut! I torsdags släpptes Tæt på grænsen som ljud- och e-bok hos Mofibo i Danmark (Storytel heter så där), i inläsning av skådespelaren Mathilde Eusebius – hurra för det! Vill man lyssna i Sverige så går det faktiskt, stora delar av det danska utbudet finns i den svenska Storytel-appen – dock måste man klicka i manuellt att man vill inkludera danska sökresultat. Detsamma gäller för övrigt även översättningen till finska, där Nära gränsen döpts till Erotetut, som betyder ungefär åtskilda eller separerade, om jag är korrekt informerad.

Det här är faktiskt min första översättning till danska, av någon anledning har grannen i syd till skillnad från flertalet andra Storytelmarknader ännu inte fallit till föga för Virus. Extra roligt att de satsar på Nära gränsen således!

Den långa vägen till Storytel Awards

Förra veckan fick jag och en försvarlig del av den ljudboksvänliga delen av Författarsverige ett glatt besked: Jag hade blivit nominerad till Storytel Awards! Min Nära gränsen: Hotet (i eminent inläsning av Lo Kauppi) hade nämligen valts ut i spänningskategorin till Storytel Awards – det som tidigare kallades Stora ljudbokspriset. (Vill man så får man väldigt gärna surfa in och ge mig en röst, det är minst sagt tuff konkurrens.)

Ur pr-synpunkt för Storytel är upplägget för priset smart: En lång lista med en hel drös nominerade där folket får rösta på sin favorit följt av en final där de tre titlar som fått flest röster i varje kategori nagelfars av en expertjury som därefter korar de slutliga vinnarna vid en prisgala i april (som väl antagligen precis som i fjol blir en digital historia). Varför är upplägget smart? För att de långa listorna är långa – i år var det 44 titlar i romanklassen, 51 i spänningskategorin, 56 bland faktaböckerna, 24 i ungdomsklassen samt 28 i barnkategorin. Ni kan ju tänka er hur det har sett ut i Instagram- och Facebookflödena den senaste veckan hos dem av oss som har många bekanta i författarskrået när runt 200 av oss blivit nominerade till ett pris – snälla snälla snälla rösta på mig! Och på mig!

15 av de totalt 51 nominerade i spänningsklassen till Storytel Awards.

Jag menar det inte som kritik, jag har själv uppmuntrat till röstning där jag kunnat (och nu även i det här inlägget – ni missade väl inte länken till röstningssidan?). Vad jag menar är bara att den största vinnaren på det här upplägget så klart är Storytel som får jättespridning för sitt pris i sociala flöden, och i förlängningen därmed även uppmärksamhet för sin ljudbokstjänst. I viss mån tror jag även att det gynnar ljudboksbranschen som helhet, att det snackas om ljudböcker är bra för alla inblandade.

Trots att Nära gränsen: Hotet är min nionde Storytel Original-bok (tanken svindlar) är det faktiskt allra första gången jag nominerats, däremot har jag suttit i juryn i barn- och ungdomsklassen ett år (2015, innan den kategorin hade hunnits splittas upp i två). Trägen vinner således, eller nomineras, åtminstone.

För tror jag att min bok går till final? Nähädu, det har jag inga förhoppningar om. Mina muskler i sociala medier är dels inte tillräckligt starka, men boken är därtill långtifrån bland de mest lyssnade av de nominerade, och med det här upplägget blir det i mångt och mycket en popularitets- och kännedomstävling. Och med bara tre slutliga finalister (tidigare år har det varit fem, tycker det är konstigt att de dragit ner antalet) lär det enbart bli de riktigt tunga elefanterna som når finalomgången.

Att spridningen i sociala kanaler för priset i år blivit rekordstor råder det ingen tvekan om, efter blott en dag hade fjolårets totala röstningssiffra bräckts (man får rösta under hela februari). Vad som gjort att så många röstat i år kan man spekulera kring – de superlånga första nomineringslistorna har funnits även tidigare – men kanske är det så enkelt att vi hänger mer på sociala medier i och med pandemiskiten och helt enkelt sett uppmaningarna i större utsträckning. Plus att ljudboksformatet så klart även fortsatt att växa under året som gått.

Oavsett vad – kul att få vara med! Den långa listan är inte så tokig den heller.

Ännu en recension och lite om Örnsköldsvik

I torsdags dök glädjande ännu en recension av Nära gränsen upp i prasselmedia. Det var i Gefle Dagblad vilket gjorde mig glad, alltid roligt när man uppmärksammas av hemtrakten. Föga förvånande drogs det i recensionen på min koppling till trakten, Daniel Åberg från Sandviken låter actionmamman rädda sin kidnappade son är rubriken i webbversionen. Recensionen är överlag mycket positiv men GD har liksom övriga Mittmediatidningar rätt hård betalvägg så den kan nog vara svår att ta sig in på för ickeprenumeranter, så här följer några utdrag:

”En oavbrutet spännande historia om en strulig mamma som gör allt för att rädda sin bortrövade son.”

”Daniel Åbergs berättande med korta kapitel och en dramaturgi som gör att man nästan hör klockans visare ticka får mig att associera till den gamla tv-serien 24. Det är effektivt och bladvändande.”

”Romaner från norra Sverige tenderar att falla in i en viss kategori, från Torgny Lindgrens Västerbotten till Mikael Niemis Norrbotten, så Daniel Åberg ska ha en eloge för att han använder sig av detta litterära landskap och placerar in en thriller i det istället. Den norrbottniska glesbygden blir inte bara en kuliss utan landskapet lever och som läsare får man känslan av att det är en trakt som författaren är väl förtrogen med och han lämnar inte några glipor i illusionen.”

Sågningen som Gefle Dagblad gav Dannyboy & kärleken för 16 år sedan är härmed förlåten. Det var väl på tiden.

På tal om Gästrikland är jag faktiskt på väg ner dit i detta nu, ska hjälpa min mamma att flytta till ny lägenhet. I dessa snösmockornas tider längs Norrlandskusten med inställda eller gravt försenade nattåg var och varannan dag (för att inte tala om det där med risk för coronasmitta i trånga miljöer) har jag valt att bila ner, och tog det till och med så pass lugnt att jag delade upp resan och sov över på hotell i Örnsköldsvik, ska strax rulla vidare söderut. Tog en promenad genom den centrala staden i går kväll efter ankomst, försökte minnas var vi egentligen bodde när jag var här å TT:s vägnar på Melodifestivalsturnén 2007, men kunde inte för mitt liv komma på vilket av hotellen det var. Så slog det mig att jag redan då, för fjorton år sedan, hade grava problem med att minnas Örnsköldsvik, vilket jag dokumenterade i ett av den här bloggens mest böljande och längsta inlägg.

Undrar om jag någonsin kommer att skriva så där igen. Antagligen inte, även om jag kan sakna det.

Två recensioner av Nära gränsen

Två fina recensioner har kommit de senaste dagarna av pappersutgåvan av första Nära gränsen! Dels i torsdags i Norrländska Socialdemokraten, och dels i dag på sajten Kapprakt, som skrivs av Anders Kapp som är en av dem som driver Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall. Kul!

Nära gränsen – nu också som pappersbok

Det har inte enbart varit premiär för min andra Nära gränsen-bok på sistone, utan nu har även den första boken kommit ut i pappersform! Nära gränsen – Gisslan (som den heter inklusive undertitel) finns till försäljning nu, här är den hos Bokus. Riktigt fin är den också!

Här har all info som kan behövas:

——

Nära gränsen – Gisslan

Det är marknadshelg i midnattssolens Pajala i Tornedalen. Lisa Korhonen har för första gången sedan hon förlorade vårdnaden om sin son fått möjlighet att tillbringa tid ensam med honom. Inget får gå fel, hon måste visa att hon ordnat upp sitt liv. När hon kallas in akut till sitt arbete på Puben, marknadsfestens stökiga mittpunkt, tar hon sonen med sig, ovillig att släppa honom ur sikte. Samtidigt har maskerade rånare sprängt traktens enda bankomat och rör sig mot festområdet. När deras vägar korsas startar en händelsekedja som spinner bortom all kontroll. Snart är Lisas barn taget som gisslan och hon själv huvudperson i en internationell gränskonflikt. Och för varje timme som går blir insatserna högre.

Nära gränsen är en nervkittlande thriller i norrbottnisk glesbygd där gränsen för vad en människa förmår ständigt förflyttas.

Nära gränsen gavs först ut som Storytels officiella sommarföljetong 2019 uppdelad i 31 avsnitt, men sammanfogades senare till en vanlig ljudbok. Till pappersutgåvan har författaren tajtat till berättelsen ytterligare och delat upp den i fler kapitel, för att höja tempot än mer.

Nära gränsen – Gisslan
ISBN: 9789152135037
Förlag: Storytel Publishing
Sidantal: 322
Format: mjukband

——

Kul, tycker jag! Omslaget kommer verkligen till sin rätt i stort format.

Och just det ja – bor man i landets nordligaste femtedel (det vill säga i Norrbottens län) kan man för närvarande köpa den ännu billigare än hos nätbokhandlarna om man är abonnent på Norrländska Socialdemokraten, Norrbottens-Kuriren eller Piteå-Tidningen, den kostar 179 kronor för prenumeranter i shopen hos NSD Mera, Kuriren Mera samt PT Mera. Kul det också!

Jaja, i dessa digitala tider kan man så klart vara abonnent på dessa tidningar även söder om länsgränsen, men ni fattar vad jag menar.

Rykande färsk: Nära gränsen – Hotet

Herregud, det har varit så mycket annat jag behövt bolla med att jag helt glömt att posta något här i spalterna om min nya Nära gränsen, som ju släpptes förra veckan. Nåväl, bättre sent än aldrig. Här är länken till den, och här är infon:

——

NÄRA GRÄNSEN – HOTET

Julen står för dörren i Pajala där Lisa Korhonen kämpar för att bygga upp sitt liv efter sommarens tragedi. Vägen till en återförening med sonen Nils må ha blivit längre, men hon vägrar ge upp.

När en släkting till Lisas exman ringer en sen kväll och desperat ber om hjälp anar Lisa oråd. Trots detta låter hon sig övertalas och kör strax genom den kalla tornedalsnatten mot Pajala flygplats och ett okänt uppdrag. Det är ett beslut hon bittert kommer att få ångra. Snart är Lisa indragen i en smugglingshärva med höga insatser, ställd inför en fiende som ser människoliv som högst försumbara. Spåren i det snötäckta landskapet leder österut, och snart har hon såväl polis som kriminella nätverk efter sig. Drömmen om ett normalt liv blir allt mer avlägsen. Kommer Lisa någonsin att få träffa sitt barn igen?

Nära gränsen är en nervkittlande thrillerserie som utspelar sig i norrbottnisk glesbygd och där gränsen för vad en människa förmår ständigt förflyttas. Daniel Åberg har tidigare skrivit succéserien Virus för Storytel Original.

——

Det var baksidestexten det, i den mån man nu kan tala om en sådan gällande en bok som blott existerar i ljud- och e-boksform. Det känns fint att den är ute, jag har själv hunnit lyssna igenom knappt nio av de dryga tolv timmar den utgör, och det är bra fart och intensitet! Lo Kauppi gör verkligen en toppeninläsning med rejäl nerv som förstärker Lisas allt mer desperata sinnesläge. Och de tidiga lyssnarrecensionerna i Storytels app lovar gott, någon skriver Fantastisk! Så spännande från början till slut, en annan Väldigt bra personskildringar, bra intrig, välskriven och fantastiskt inläst av Lo Kauppi och en tredje Åberg är ju i en klass för sig! Medelbetyget är i skrivande stund 4.08 av 5.

Nå. Nog med självskryt. I samband med utgivningen av bok två i serien har även första delen fått ett nytt, mycket snyggt omslag som går i linje med tvåans, jag gillar verkligen detaljen med kartan till vänster och att det är trädtoppar som utgör gränsen mot mörkret. Och i stället för det som brukat vara gängse med de här Storytel Original-titlarna har de fått undertitlar i stället för nummer, så ettan heter numera Nära gränsen – Gisslan och tvåan Nära gränsen – Hotet.

Vän av ordning ställer nu frågan ja men vadå, ställdes inte Lisa inför ett hot i ettan också? Jojo, men var inte så krånglig nu.

Hur som helst – in och lyssna eller läs om ni inte redan gjort det! Jag vet att en del av mina mer hårdnackade fans aldrig kommer att acceptera att jag skriver något annat än Virus fram till sista andetaget, tack och adjö och amen, men jag tycker nog själv att det finns vissa aspekter med Nära gränsen som gör dem strået vassare.

Tomgångskörning

Är väl som en repig skiva vid det här laget, men jösses vad svårt jag har att komma igång med den nya boken.

Ja, jag vet att jag brukar säga detta ungefär varje gång jag påbörjar en ny bok, men den här gången måste vara någon form av rekord.

Inledningsavsnittet – som jag redan borde ha varit klar med för en vecka sedan – är fortfarande bara halvskrivet, och det känns som att de aldrig kommer till skott, tomgången är så påtaglig att jag vill skrika när jag sitter vid den förbannade skärmen.

Att de rent bokstavligt sitter i en bil på tomgång när de sedan länge borde ha öppnat dörren och gett sig ut för att pulsa genom snön en kall decembernatt gör inte saken bättre. Lossa säkerhetsbältet och sätt fart! vill jag vråla.

I morgon, säger rösten som svarar på skriker. I morgon tar de sig ut, får upp pulsen, agerar.

Synd bara att den upprepat det med en dåres envishet varje dag sedan cirka 23 mars, hittills utan framgång.

Synopsis schymopsis

Jag har haft ett par extremt ickeproduktiva veckor, sett till den magra mängd text som producerats.

Först använde jag första veckan till att skriva en synopsis för Nära gränsen 2 (eller vad den nu kommer att heta, juryn överlägger fortfarande) som jag fick godkänd av min förläggare, sedan använde jag andra veckan till att korta ner denna synopsis i syfte att skicka den till avdelningen som jobbar med försäljning av rättigheter, då de önskat en sådan. Då började jag så klart samtidigt skriva om den eftersom jag aldrig blir nöjd med något, och det så pass mycket att resultatet blev helt annorlunda än det jag fick godkänt av förläggaren.

Jag antar att jag således först borde skicka den ett nytt varv till förläggare och redaktör, innan rättighetsavdelningen får den.

Men orka schmorka. Måste ju börja skriva själv innehållet någon gång också. De får leva i ovisshet.

Till saken hör att jag hatar att skriva synopsis, jag föredrar att skriva mina berättelser på instinkt. Att jag drar ut på plågan så här är alltså både helt oförklarligt som förståeligt.