Spänning, mystik och flärd – that’s us

Klipp ur dagens DN angående statssekreterare Ulrica Schenströms berömda utekväll förra veckan:

Eftersom Ulrica Schenström har en bakgrund som lobbyist och inte som journalist – till skillnad från Göran Perssons presschef Anna Helsén som hade jobbat på TT och därför var korrekt som ett nunnekloster – så har hon ingen uppförandekod i ryggmärgen.

TT – vi är sexiga.

En fråga om tid eller dess avsaknad

Jag har ju haft en nära på fascistisk inställning till mitt bloggande. Varenda morgon, utan protest, ska ett inlägg ut, kosta vad det kosta vill. På helgerna har jag kunnat sträcka mig till att förhandla bort morgon mot förmiddag. En del av mina vänner, läs Morgan, tycker stundtals att min inställning är sjuklig, som den där gången när jag vid en förfrågan om brunch svarade nä det går inte jag måste skriva klart ett inlägg.

Hur som helst – det är möjligt att jag inte kommer att hinna skriva längre varje morgon. Jag börjar jobba tidigare om dagarna, det ställer till mina dagliga rutiner och jodå, i dag medförde mitt tangenttryckande att jag minsann kom för sent till morgonmötet. Bad Daniel.

Oftast kommer det säkert ett inlägg före klockan tio, lika fantastiskt som vanligt. Men vissa dagar blir det kanske tomt. Det betyder alltså inte att bloggen är nedlagd.

Dramakrisen, linslusen och jag

I somras anklagades jag för att vara linslus (i lite fulare ord) när jag talade om att en genrebild på mig brukade dyka upp här och där i svenska medier, främst på webben. Well, here we go again för i dag var det en ny genrebild på mig i pappers-DN, ursprungligen tagen för ett TT Spektra-jobb men som nu letat sig in i Scanpix bildarkiv. På bilden sitter jag i min soffa och ser … Per Gessle rocka loss i “Allsång på Skansen” via SVT Play. Jag är mäkta stolt.

tittatv.jpg

För övrigt tycker jag att det här med den svenska drama-tv-floppen, som är huvudfokus på det uppslag där bilden på min nacke är en liten sidoaffär, är en väldigt simpel sak. Visst, differentieringen av tv-marknaden gör säkert sitt, men i grunden är det enkelt – “Upp till kamp” floppade för att serien var för regional och för att intresset för 68-årens vänstervåg i dag är mycket lägre än vad SVT förstod. Att avsnitten var 90 minuter långa och första programmet därtill svartvitt upplevdes troligen inte heller som särskilt sexigt bland tittarna.

Återstår då “Labyrint”, 50-miljonerssatsningen vars flopp TV4 måste skylla på ändrade tittarvanor eftersom de annars skulle framstå som inkompetenta. Att det nu blivit en mediesanning att tittarna ratar den förvirrade satsningen trots att kritikerna älskade serien är också en sanning med modifikation, jag tyckte mest den fick ett hövligt rätt bra för att vara svenskt-mottagande om man bortser från Johan Croneman i DN, som sitt vanligen goda omdöme till trots höjde de två första avsnitten till skyarna. Själv tycker jag tyvärr att serien är smått outhärdlig. Lite mystiskt skruvad för att verka … ja mystisk?, karaktärer som är så yxigt karikerade att man tar sig för pannan – solstollegänget som vi ska inbillas driver Sveriges mest anrika och coola klubb tar förstapriset – och därtill har serien ett namn som mer för tankarna till en tid då Martin Timell ledde tv-program som “På rymmen” än till en tuff dramaserie. Att de trailers som kanalen pumpade ut inte direkt lockade till tittande bidrog troligen också.

Folk vill fortfarande se bra svenskt drama. Om det är bra.

Måndagens…

…uppsving för skrivna ord om skrivna ord: Enligt Dagens Media går DN:s satsning Boklördag (som jag regelbundet brukar klaga på för att texterna ytterst sporadiskt dyker upp på webben) kalasbra. Jämförelsen med USA, där bokrecensionerna allt mer lever på medialt undantag, känns kanske inte helgjuten eftersom det inte är recensionsverksamheten som är i fokus i DN på lördagarna, men det är ändå glädjande att satsningen verkar gå hem.

…skrivna ord: Alltså, jag har, helt seriöst, bara producerat en enda ynka notis i dag. Men jag har städat, förberett, läst och funderat, så helt hopplös var jag nog ändå inte första dagen på jobbet.

Men nu får det vara nog.

Daniel “Raljant” Åberg, that’s me

svbjag.jpg

Ah, jag ser att mitt the making of my bokomslag-inlägg från förra helgen blivit en notisnyhet i Svensk Bokhandel (ej på nätet). Det är … öh, intressant att se sina något överdrivna bloggharanger i tryckt skrift, och inte bara på skärmen. Jag hade ratat förlagets förslag, tvingade dem att ändra sig. Eh, sanningen är väl att de kunnat köra över mig hur mycket de ville men istället var snälla och lyssnade på vad jag ansåg. Oh well.

——

För övrigt sitter jag nu åter på jobbet, redo att vara kulturreporter på heltid så det glöder om det. Jag har spenderat mina första nittio minuter med att städa såväl det verkliga som virtuella skrivbordet, och nu ska jag på möte. Det är ett hårt liv.

Upp till kamp mot … Facebook!

Alltså, är det jag som är dum igen nu? Den senaste löpeldstrenden i media och på bloggar verkar vara att Facebook hotar vår integritet eftersom de har rätt till den information som laddas upp på sidorna. En svensk motståndsgrupp har startats med i dagsläget cirka 1 500 medlemmar där det uppmanas att medlemmar ska radera sina profilbilder för att visa Facebook att det här ska minsann inte tolereras. Att endast en ytterst liten del av gruppens medlemmar verkligen raderat sina profilbilder kan vi lämna därhän, fåfängan är det sista som lämnar vårt exhibitionistiska tidevarv, men alltså förklara för mig:

Vari ligger skandalen att Facebook har rätt att ta del av de uppgifter som människor frivilligt laddar upp på sidor som ägs av företaget i fråga? Sidor som företaget tillhandahåller utan kostnad? Jaha, de tänker använda informationen till att sälja riktad reklam. Vad trodde folk att Facebook tänkte ägna sig åt? Mecenatverksamhet?

——

För tidigare delar i samma serie, kolla in:

Upp till kamp mot … Göteborg!

Summa summarum (2)

Romanen ja. Som jag inte blir klok på. Som jag inte får grepp om. Som är en undflyende berättelse som kan skönjas likt en hägring vid horisonten men som vägrar att stå still och låta sig bli nedtecknad på ett vettigt sätt.

Åtminstone är det så det ofta känns när jag sitter framför mitt textdokument.

När jag skrev min första roman fanns en ramstruktur som var svår att ignorera, Dannyboy inleder sin flykt en tidig lördagseftermiddag i slutet av maj och ett dygn senare har han på fler än ett sätt genomfört en cirkelrörelse som leder till att han måste konfrontera vad han ställt till med. Det visste jag redan när jag började skriva att han skulle tvingas göra, det fanns inte så mycket att göra åt det, även om vägen dit vindlade sig fram och tog han följde stigar jag ursprungligen inte planerat. Det fanns ett givet slutmål.

Den här gången gör det inte det. Det jag fortfarande tror kommer att heta “Vi har redan sagt hej då” är en berättelse som mer eller mindre skrivs i realtid och som hämtar sin inspiration från verkligheten runt mig och inuti mig men som på intet sätt utger sig för att vara något annat än en roman. Det finns ingen given ramberättelse, det finns bara två personer, deras möte, ett par prekära faktorer samt hur deras respektive känslomässiga situationer påverkar vad de tar sig för. Och det är ironiskt nog, trots deras på ytan mer vuxna liv, en påtagligt vingligare tillvaro som skildras.

Och nu, ed texten kanske skriven till tre femtedelar, är tjänstledigheten slut. Innebär det mer stabilitet även för mig själv? Jag vet inte, men jag hoppas det och kanske behöver inte ens den drastiska minskningen av möjlig skrivtid ens innebära ett särskilt stort avbräck för den mängd text som kommer ur mig eftersom mina egna ramar förhoppningsvis får fastare former.

Det kommer att bli en bok. Och den kommer att bli bra. Jag måste bara komma på vilken väg livet ska följa.

Nätbojkotten, femårsplanen och jag

Det pågår enligt pappers-DN (nätredaktionen verkar ha tagit sedvanlig helgsemester) ett minibråk mellan Daniel Sandström på Sydsvenskan och Annina Rabe på Shampoo Rising angående Augustprisets fördelningspolitik (mystiskt nog hittar jag inte längre Rabes inlägg, endera är jag blind eller så väljer de att inte nätpublicera sin nättidning fullt ut längre).

Och jag läser och läser och läser, och som vanligt är det enda jag kan tänka på mig själv. Jag tänker att om tre år kommer jag att bli nominerad. Jag tänker att det är en synnerligen idiotisk grej att skriva ut men hur jag än vrider och vänder på det kommer jag inte ifrån känslan av att nästa roman, alltså inte den jag skriver nu, är den som kommer att ge mig en Augustnominering enligt den femårsplan jag la upp redan när “Dannyboy & kärleken” gavs ut. Hösten 2010 kommer roman nummer tre och den kommer att vara en Augustbok. Så är det bara, tänker jag. Historien väntar bara på att jag ska bli redo.

Och det är jag inte förrän jag fått ur mig det jäkelskap och de dova känslor som bråkar inom mig och går under namnet roman nummer två. Den jäveln.

Summa summarum (1)

Tjänstledigheten är som jag nämnt nu en svunnen tid. Eller ja, nästan, de två helgdagarna finns kvar med allt vad de kan innebära av textångest, strykningar och funderingar kring meningens tillstånd, eller i det här fallet möjligen tillståndet för mina meningar.

Och den här lördagen och söndagen blir det nog till och med så vilket knappast alltid varit helgfallet, vilodagen kan inte tillåtas helgas när den vanliga vardagen står i farstun och ber om tillträde och jag fortfarande har ett filmmanus som måste gås igenom, dialoger som måste strykas och älsklingar som måste döden dö för att vi ska kunna komma vidare.

Det här är jättebra men det är en film på uppåt tre timmar var den spontana förstakommentaren på mitt hundratjugoåttasidiga manusutkast i slutet av augusti. Texten, förhoppningsvis åtminstone tio sidor kortare efter den här helgen, känns fortfarande långt ifrån färdigslaktad för om det är något jag inte eftersträvar så är det ett epos på två och fyrtio, en perfekt långfilm är i mina ögon hundra minuter lång och inte en sekund mer. Men vem kan klandra mig, jag trodde tjänstledighetens mål var att producera text text text tills bisatserna tog slut och jag hotade drunkna i verb och adjektiv.

Men romanen då? Äsch, den sparar vi till i morgon.

Allt har visst ett slut

För övrigt är det över nu. Efter etthundraelva dagars frånvaro sitter jag i dag åter på jobbet, tjänstledigheten avslutas egentligen först i och med måndagens arbetsdag, men vi har en textredigeringskurs i dag som min chef ringde tidigare i veckan och tyckte att även jag kanske borde vara med på. Jag vet inte om jag bör ta det som en förolämpning.

En påminnelse från en svunnen vinter

Såg “Inland empire” i går kväll, och även om jag glatt erkänner att Laura Dern är en grym skådis samt dessutom var slående lik en tjej jag dejtade once upon a time vilket medförde att min hjärna för tredje dagen i rad kastades bakåt i tiden och jag satt i min biostol och mindes en vinter som för länge sedan flytt, så blev mitt bestående omdöme när jag vandrade hem genom den skönt kyliga Stockholmskvällen att det där var tre timmar av mitt liv jag aldrig får igen. Ja, David Lynch har fått även mitt hjärta att klappa både en och två och tre gånger genom åren, men snälla herrn kan du inte ta och göra något som det går att titta på utan att tvingas betrakta det som ett konstprojekt snart? Du kan ju göra varma filmer. Du kan ju göra saker som är så vackra att det klumpas i magen. Du behöver inte sätta kaninmasker på dina skådespelare och medvetet krångla till det bara för att du är den du är. Väl?

——

Fick tillbaka filmmanuset från remissrundan i går. Hade det inte varit för David Lynch hade jag hunnit gå igenom hela, nu hann jag bara läsa en tredjedel (jag var lite trött i skallen i går förmiddag efter att ha varit och kollat på Marcus Birro på biblioteket på Medis och därefter druckit några för många öl på Snottys och Pet Sounds i onsdags kväll) men det slår mig varje gång jag läser “Dannyboy” vare sig som bok eller filmmanus – oj vad jag tycker om den där ypperligt sammansatta lilla berättelsen.

Att komma hem ska vara ett gym

Det är lätt att tänka att jag bara går igång på mina minnen från Uppsalatiden, att jag måste ta mig tillbaka ända till nittiotalets andra hälft för att för att hamna i det där läget då min hjärna får frispel och börjar erinra sig den verklighet som var men inte längre är.

Men i går förmiddag klev jag in på Forsgrenska badet vid Medborgarplatsen för första gången sedan 2002. Efter tre år i Stockholm ville jag prova något annat, jag övergav mitt Nautiluskort och hankade mig fram på Sats och Friskis & Svettis under ett antal år.

Men i går kom jag tillbaka med ett nytt årskort kring halsen och jag svär att känslan när jag åter klev in i omklädningsrummet var densamma som jag känner när jag vandrar på Uppsalas gator och minns den tid som flytt. Det var som att … ja jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det men det känns hur som helst inte helt sunt att gå igång så till den milda grad som jag gjorde när det var ett omklädningsrum som framkallade känslorna. Jag insöp dem ett tag, stod mitt på golvet med utsträckta armar och lät dem stråla in i mig, låste in dem i mitt skåp (jag hade sparat mitt gamla hänglås), bytte om och gick upp på övervåningen där gymmet är beläget med partiell utsikt över bassängen. Maskinparken var utbytt men lukten var densamma och ja jag kände att jag kommit hem.