Jag vet inte hur många gånger jag vandrat genom Uppsala om morgonen på väg mot tåget till Stockholm, men att gå genom en stad innan den helt vaknat är något jag aldrig tröttnar på. I morse föll ett lätt regn över den höstprunkande staden och jag gick längs Fyrisån med riktning mot stationen och jag gladdes över att jag trots alla år i Stockholm ändå inte lämnat platsen bakom mig. Det finns något där som saknas i huvudstaden, kanske är det bara en småskalighet blandat med hjärtskärande vackra miljöer men jag tror inte det är hela sanningen, åtminstone inte för mig. I mitt fall handlar det väl – som jag så många gånger tidigare också skrivit – om det förflutna, dåtiden, den tid som varit men inte är, som trots att de endast existerar i imperfekt alltid larmar och gör sig till i min skalle så fort jag klivit av tåget.
Som alltid är det små detaljer som slungar mig bakåt. I fredags kväll, när jag stod och väntade på min vän Måns utanför Ica Luthagen på Sysslomansgatan, vilade jag blicken mot fasaden mitt emot, först mot Myrornabutiken där jag handlat så många poppiga t-shirts och byxor genom åren och blicken tog sig vidare uppåt, mot höger, bortåt och jag drabbades av ett minne som träffade mig i bröstregionen med full kraft och jag var tjugo år igen och några månader gammal i staden och livet var ett annat och det var väl inte lyckligare men det är ändå så jag väljer att alltid minnas det.
Jag stod där och undrade hur det kommer sig. Hur det kommer sig att åren går och att det ändå verkar finnas en nollpunkt jag hela tiden återkommer till trots att den tidsmässigt blir mer och mer förfluten. Varför jag väljer att vårda den där tiden på ett närmast osunt sätt. Jag stod där i den mörknande staden och det lyste i det tolv år gamla fönstret och jag tror att jag börjar närma mig ett svar. Kanske.
