I slutet av maj sträckte jag ut en ödmjuk hand till den här bloggens läsare och bad om en allmosa. Jag hade precis begärt att få vara tjänstledig ytterligare tre veckor utöver de tretton jag redan fått beviljade, med ambitionen att även hinna skriva på filmmanuset förutom på romanen. Veckor som var ofinansierade, ledig tid jag inte haft möjlighet att spara ihop pengar till.
Resultatet var, minst sagt, skralt. Inte en spänn satte ni in, trodde väl att det var ett skämt, trots att jag klart och tydligt med bockat huvud exakt preciserade hur ni skulle gå tillväga för att hjälpa min ynkliga gestalt. Men icke sa Nicke. Nada. Nichts. Nothing at fucking all. Blä på er. Usch! Fy!! Urk!!!
Och nu sitter jag här. Med tre komma fem veckor kvar av tjänstledigheten och en trasig kaffepanna, utan finansiella medel att konsumera en ny, tvingad till att gå till affären och köpa pulverkaffe för att överleva. Pulver!
Otack är sannerligen den ideelle bloggarens lön.
Pulver, kan hända, men det är ju LYX-pulver…
Så klart, på 7-Eleven säljs ju bara kvalitetsprodukter.