Författare, skribent och bokbranschnörd
Jag stack ut och åkte elva kilometer skidor i dag på förmiddagen. Solen sken, spåret var mestadels oförstört av skotrar och föret fint. Det enda som störde idyllen var en självdöd älg som lagt sig för sista vilan en halvmeter bredvid leden. De har inte haft det lätt den här snörika vintern, älgarna.
Får jag till en tur på måndag också så tycker jag årets påskskidande får fullt godkänt.
Hittade ett inlägg på Storytels Facebooksida i går som gjorde mig mycket glad. Bara några dagar kvar till Virus 4 nu!
Anspråkslös men samtidigt initierad lista i dag i Svensk Bokhandels blogg (vilket betyder att texten inte ligger bakom den sedvanliga betalväggen) där Lars Schmidt, en av landets allra mest erfarna bokbranschreportrar, går igenom vilka bokförlag som kan tänkas vara intresserade av att köpa upp – eller bli uppköpta av – andra bokförlag.
Hetast på uppköpslistan enligt Lars: Framgångssagan Printz Publishing, med endera Storytel/Norstedts eller Lind & Co som köpare. Får jag själv gissa vilt tror jag i det fallet mer på det senare, och då dessutom först om något år.
Men hur som helst – kul lista!
De har skrapat vägarna här i byn den senaste veckan, det görs alltid i slutet av vintern innan blidan och slasket kommer, gatorna skulle bli ofarbara av all sörja annars, antar jag. Det här betyder att de redan höga snöhögarna växer ytterligare i höjd, och att de allt smalare vägarnas sidovallar på sina håll är uppåt två meter.
Det innebär också att varje hemgång från fritids och dagis blir ett ändlöst klätteräventyr med ständigt nya kullar att bestiga. I dag tog det nästan 40 minuter att gå de 300 meter vi har från skolområdet till hemmet.
Mitt inlägg från i fredags där jag skrev om den där DN-artikeln om ljudboken och Bonniers har delats friskt på Facebook under helgen och i går, och jag har kommenterat och utvecklat mina tankar i några trådar. Jag tänkte att det är lika bra att sammanfoga även de följande tankarna till ett inlägg.
Gällande det här med det uttalade, självklara ointresset i somliga kretsar när det gäller ljudboksformatet som helhet, tycker jag inledningsvis att jag gott kan citera slutklämmen på Jonas Thentes uppföljande krönika i DN från i går (som gick ut på nätet i dag tisdag):
Om anpassningen till ljudboksformat: tja, det har alltid hört till förläggarens uppgift att tjafsa med sina författare om form och innehåll. Vad man befarar är väl att prioriteringarna i än högre grad kan komma att läggas på lättsmälta stories att diska och skrubba badkaret till.
Men om så skulle vara så finns det mängder av andra förlag som gärna axlar manteln av ”viktig och välkänd del av den svenska kulturhistorien” – eller klipper sönder den och bär en liten bit var. Till båtnad för oss som anser att ljudböcker är en lika likgiltig företeelse som doftmusik eller smakskulptur.
Fetningen i slutet är min egen. Det är den här typen av slängar jag menar. Så som jag läser Thente här är alla ljudböcker ointressanta oavsett innehåll eller författare, formatet som sådant är en anomali för honom. Följaktligen antar jag att alla uppläsningar av litteratur lämnar honom likgiltig, det är endast när han själv får läsa den med sina ögon som den har ett värde.
När det gäller utbudet av ljudböcker tror jag absolut att det skulle kunna breddas om en bredare flora av litteraturintresserade fick upp ögonen för formatet i stället för att avfärda det. Det finns ingen naturlag som säger att lyssning på ljudböcker måste vara strölyssning och att det därför passar lättare genrer bäst, jag tror att det främst handlar om att ljudboken har marknadsförts så eftersom aktörerna riktat in sig på att plocka marknadsandelar från den publik som tidigare ryckt åt sig en pocket på stationen innan de hoppar på tåget (vilket de också lyckats med, pocketen tappar i dag mark).
Jag tror absolut att det skulle kunna vara en minst lika fin litteraturupplevelse att i lugn och ro sitta och lyssna på Reine Brynolfssons inläsning av Kazuo Ishiguros Återstoden av dagen i den där läderfåtöljen som litteraturälskare brukar drömma om, som att sitta där med en fysisk inbunden bok och läsa den. Men det har på något sätt aldrig ens presenterats som ett alternativ att man kan göra så. Och jag tror helt ärligt att det genuina ointresse för ljudboksformatet som finns i vissa kretsar gör det svårare för förlagen att motivera för sig själva varför de ska satsa på att göra ljudböcker av vissa titlar, och det är klart att det då finns en liten risk att man börjar ”sejfa” i utgivningen.
Men jag tror samtidigt att risken för det här är överdriven, för snarare tycker jag mig ha hört från flera håll att förlag som storsatsat på ljudböcker nu börjat dra ner på utgivningen igen snarare än att de ratar ”icke ljudboksmässiga” författare – annat än att de ratas i ljudboksform. Detta kan nog vara en nog så svår grej för förlagen att hantera dock, många författare vill i dag bli utgivna i ljudboksform även om de själva inte befattar sig med dem – de har helt enkelt snappat upp att ljud ska vara det nya svarta, och vill gärna finnas med på den arenan.
Sedan finns det så klart gränsfall gällande det här med ”ljudbokifieringen” av viss litteratur. Det finns en passus i DN:s artikel där det nämns något om att 600-sidiga thrillers nu riskerar att bli kortare. I det kritiska citat där detta nämns anges krass ekonomi som orsak – studiotiden vid inläsningen blir för lång om böckerna är för tjocka – men jag tror snarare i sådant fall att det handlar om att den optimala längden för spänningsböcker i ljudform kanske snarare är runt 12 timmar (vilket motsvarar en roman på cirka 450 sidor) och inte 17-18 timmar (som Lars Kepler-tegelstenar på 650 sidor landar på). Och tja, är det så himla jättedumt alla gånger om deckare och thrillers blir lite tunnare? Jag tycker att trenden de senaste 20 åren varit att dessa sorters böcker bara blir tjockare, jag tycker gott att de kan stryka lite här och där. Och precis som Thente skriver i citatet ovan – det har alltid hört till förläggarens uppgift att tjafsa med sina författare om form och innehåll.
Att verkligheten skulle vara så svartvit som den målas fram av de som lämnat Albert Bonniers förlag i DN:s artikel vägrar jag att tro. Jag förstår till exempel inte varför poesin skulle stå i skottgluggen helt plötsligt, dess väl och ve känns väldigt avlägsen diskussionen om vad som funkar eller inte funkar som en ljudbok. Jag kanske är naiv, men jag tror verkligen inte att Bonniers medvetet vill skjuta sitt anseende i foten så till den grad som det hävdas från vissa håll i artikeln.
Ett särskilt problem för Albert Bonniers förlag är väl dock kanske (och nu får jag erkänna att jag till viss del gissar) att deras ekonomi bygger ganska mycket på att deras storsäljare som Leif GW Persson, Camilla Läckberg och Lars Kepler fortsätter att sälja mycket – de är karusellerna som ska finansiera gungorna – och de är ju onekligen den typen av litteratur som tar stryk i pappersupplaga i den nya litteraturvärlden. Därför är den uppkomna situationen för Bonniers (och säkert också Norstedts) mer bekymmersam än för exempelvis Natur & Kultur, som har byggt en annan form av skönlitterär lista de senaste åren och lämnat ljudboksmarknaden mer eller mindre därhän efter att de tappat breda deckarförfattare som Mons Kallentoft och Marianne Cedervall till andra förlag och inte försökt ersätta dem med andra, vad jag vet.
Men med allt detta sagt – det känns lite som att det är hela havet stormar nu, och att några aktörer kanske i onödan väljer att ställa sig upp i båten och tappar balansen i stället för att sitta ner och se vartåt det bär.
Hon är av en speciell art, Ejda Sonsy Maria Åberg Ögren. Så sprängfylld av vilja, sprakande infall och energi, samtidigt ofta blyg inför omvärlden på ett sätt som begränsar henne en aning, jag får känslan av att hon ibland framstår som trulig på gränsen till avog i mötet med människor utanför hennes inre krets. Vi pratar ofta om det, hon och jag, om vikten av att bjuda på ett leende på gatan, i affären, när hon kommer till dagis på morgonen, hur mycket som kommer gratis här i livet om man bjuder dem man träffar på vänlighet. Speciellt när man som i hennes fall har så mycket att ge.
Nåväl. Hon är som sagt av en speciell art, och därtill av arten som lindat sin pappa så hårt kring sitt lillfinger att det ibland är löjligt, vilket omgivningen inte sällan påpekar. Och som hon själv dessutom är mycket medveten om att hon förmår göra.
Ta bara hennes senaste idé, att så fort en konflikt uppstår med teatraliska, hårda steg rusa uppför trappan, springa in i sitt rum och slå igen dörren så hårt att porslinet en våning ner skallrar i skåpen. Så tar det några minuter under vilka ett antal dunsar hörs då hon kastar några av sina många gosedjur mot dörren i vredesmod, varefter lugnet tillfälligt lägger sig. Därefter kommer, utan undantag, den darrande befallningen med rösten fylld av gråt: Paaaappa! Paaaappa! När jag kommer upp, för det har jag hittills alltid gjort, ligger hon invirad, gömd under sitt täcke mot ett tårdränkt lakan, och efter att jag lyckats lirka fram henne ur virrvarret kan vi tillsammans försöka bena ut vad som gick fel den här gången.
Det är väl kanske konstigt med tanke på att de har sin start i gräl, men jag tycker om de där stunderna. Det finns så mycket kärlek i dem, och det är inte minst ett av få tillfällen då hon kan erkänna att hon (kanske) haft (åtminstone en liten aning) fel. För det är ju det också, precis som sin mamma har hon svårt att visa sig sårbar och beroende av någon, och verkligen inte inför den hon tyr sig till mest.
Älskade Po.
Fem år i dag. Det får bli fem bilder.
Varför vi kallar henne Po? Vi sjöng en egenpåhittad vaggvisa för henne som liten, där refrängen bland annat innehöll ett antal ljudningar med start i hennes namn. Ejda blev Ejdo Pejdo, som blev Pejdo Dejdo, som blev Dejdo Do och i andra omgången slutligen landade i Pejdo Po. Det sistnämnda fastnade här hemma, medan Johannas mamma ibland kallar henne för Pejdo och Johannas syster Niddi ofta säger Dejdan.
Så – älskade Po. Grattis på din dag.
Jag glömde helt bort att ta bilder under tiden som Ejdas femårskalas pågick. Men barnen var fjorton till antalet, alla verkade ha roligt och Ejdas egenkonstruerade variant av ”Sätta svansen på grisen”, som hon kallade ”Sätta hornet på enhörningen”, gjorde succé, ett par av barnen ställde sig sist i kön igen fem gånger för att få försöka på nytt efter att jag satt en svart mössa över deras huvuden och snurrat några varv. Resultatet beskrivs väl bäst med en meteorologfras: Spridda skurar
Förberedelserna fångade jag dock. Hon är noga med detaljerna, vår dotter – och därtill mycket bestämd, bland annat skickade hon tillbaka mig till affären i förmiddags för att jag hade köpt fel färg på blommorna, och när jag då sa att då får du allt följa med dit så att det blir rätt, så fick hon personalen att plocka fram påsksortimentet, som egentligen skulle börja säljas i morgon, så att hon kunde välja en bukett i rätt nyans av lila.
I morgon inträffar själva femårsdagen. Grattis i förskott, älskade unge.
Tage väckte mig strax efter sju, jag gjorde frukost åt honom och Ejda, åt själv samma sak som Ejda (mannagrynsgröt), började så smått städa eller i alla fall plocka undan inför Ejdas femårskalas i morgon, gick upp och skrev ett par tusen tecken, gick ner och fixade lunch – makaroner och korv åt de små, konservgulaschsoppa till mig – skrev tusen tecken till, vek en tvätt och tog sedan med mig Ejda till bion för jobb i cafét inför dagens matiné (Grottmannen Dug). Johanna och Tage anslöt, vi såg filmen, städade salongen och gick hem, fortsatte plocka lite, Johanna stekte suovas till kidsen medan jag stack till Coop och köpte blomjord till hennes omplanteringsprojekt varvid vi åkte till mommon och moppon ett par timmar. Hemfärd via OK och ”ett varv runt hela världen”, det vill säga en raggarrunda genom byn enligt Ejdas önskemål, till tonerna av Tages spellista. Väl hemma lade jag barnen, Tage ville läsa ur Dagbok för alla mina fans och Ejda en Vitnos-bok. När de båda trynat in vid kvart över nio återvände jag ner, drack ett glas vin och såg två avsnitt Designated Survivor. Fyllde därefter diskmaskinen, gav Katten Karlsson mat och gick till sängs. Skrev det här.
Många i litteratursvängen som förfasar sig i dag över en del uttalanden som görs i en DN-artikel om situationen på Albert Bonniers Förlag, särskilt ett par citat som ryckta ur sina sammanhang blir rätt braskande.
Bakgrunden är att det råder viss turbulens på Sveriges mest prestigefyllda förlag, namnkunniga förläggare har sagt upp sig eller sagts upp och andra mångåriga profilerade personer har också valt att lämna förlaget, och grunden till allt sägs vara att Bonniers väldigt ängsligt nu satsar stenhårt på de digitala kanalerna (främst ljudboken) och struntar i pappersboken eller åtminstone vill göra sina pappersberättelser mer ljudmässiga (lite så som Storytel Original jobbar, med andra ord).
Läser man hela texten tycker jag att Bonniers litterära chef Daniel Sandström och Bonnierförlagens vd Håkan Rudels försvarar och motiverar sina ställningstaganden rätt så väl och därtill tar udden av en del av kritiken, men vad hjälper väl det när det ska spetsas till. Artikelns rubrik innehåller exempelvis det påstådda Håkan Rudels-citatet ”Nobelpristagare underpresterar digitalt”, vilket ska läsas som att han helt enkelt inte tycker att det är lönt att göra ljudböcker av dem. Det verkliga citatet som återges rätt långt ner i artikeln lyder dock:
– Ta en Nobelpristagare, den underpresterar i digitala tjänster. Litteratur där du inte kan strölyssna funkar ganska dåligt eftersom du normalt sett gör någonting annat samtidigt. Men med det sagt kommer vi så klart att ha en lika bred utgivning i morgon som vi har i dag.
Jag såg på Twitter att bland annat DN:s biträdande kulturchef Åsa Beckman i går skrev ”Herregud, vad är det egentligen Bonnierförlagens vd Håkan Rudels säger”, en tweet som gillades, retweetades och fick uppgivna svar lite här och där, och då kan jag tyvärr inte bli annat än lite trött.
För det han säger är ju sant! Det är ett faktum i dag att förlag som ger ut ljudböcker kan se att den tyngre litteraturen om språket ursäktas går skitdåligt i de streamade ljudbokstjänsterna, samtidigt som det om språket ursäktas är skitdyrt att spela in dessa ljudböcker jämfört med att exempelvis ge ut en e-boksversion av en pappersbok. En välproducerad ljudbok med en välrenommerad inläsare kostar i runda slängar 50 000 kronor att spela in, och långtifrån alltid täcks den kostnaden av det antal lyssningar titlarna lockar. Vore vi tillhörande den engelskspråkiga världen skulle läget säkert vara bättre, men med ett befolkningsunderlag på tio miljoner funkar det helt enkelt inte i dagens läge.
Vad är orsaken till det då? Ja, till största delen handlar det troligen om det som Rudels säger, ljudboken lyssnas i dag oftare på samtidigt som vi gör annat, vilket gynnar vissa lättare genrer (själv ska jag exempelvis lyssna klart på Jessica Jones-stjärnan Krysten Ritters debutspänningsroman Rökridå när jag sticker ut och skidar i dag på lunchen – jag gillar den jättemycket).
Men en annan orsak som det inte pratas om tror jag är att den publik som i dag läser tyngre litteratur – och icke att förglömma även de som skriver om den tyngre litteraturen – till stora delar är fullständigt ointresserade av ljudböcker. Jag vet inte hur många gånger jag de senaste åren i litterära mingelsammanhang har fått frågan om vad jag skriver på nu, och när jag svarat att jag skriver en ljudboksserie för Storytel har mötts av blickar som direkt blivit blanka och zonat iväg, endera för att personen tycker att det som produceras för detta format är helt ointressant för dem, eller för att hen helt enkelt inte ens vet vad Storytel är, trots att branschmedier inte gjort annat än att skriva om ljudbokens växande position som jätten Glufs-Glufs de senaste åren.
Nu menar jag inte att situationen för kvalificerad litteratur på den här marknaden kan rätas upp enkom genom att dela ut gratisabonnemang till en ljudbokstjänst till medarbetarna på landets större kulturredaktioner (med krav på att de faktiskt använder dem), för så enkelt är det inte. Men samtidigt tror jag inte att det är oviktigt att många av dem som står på parnassen verkligen ser ner på ljudboken (och även e-boken, ska medges) och aldrig skulle nedlåta sig till att lyssna på något som även finns tillgängligt på en tryckt boksida. Dessutom sker avfärdandet i regel med en inbyggd självklarhet, man behöver inte ens ursäkta sig – alla vet ju att det är undermåligt.
Om de i stället försökte ta sig an ljudböcker, och började efterfråga de här titlarna som ljudbokspubliken av i dag verkar rata – ja, då kanske det skulle börja ordna sig?
Dessutom: Att det enbart skulle finnas lättsmält dravel hos Storytel, Bookbeat, Nextory och nystartade Bokus Play är en myt, det finns redan i dag många riktigt bra, mycket kvalitativa inläsningar av tyngre litteratur på svenska. Men är det så konstigt om förlagen som kvalitetssatsar efter ett tag blir missmodiga när ingen bryr sig? Om vi exempelvis tar fallet med Nobelpristagare eftersom citatet som valsar runt i de sociala flödena handlar om det – har exempelvis DN någon gång nämnt i de otaliga texter de skrivit om fjolårets litteraturprismottagare Kazuo Ishiguro att det finns fina inläsningar av Återstoden av dagen, Never let me go och Begravd jätte på svenska av skådespelarna Reine Brynolfsson, Anna Maria Käll och Magnus Roosman? Inte vad jag har kunnat hitta. Kanske är det därför inte så konstigt att Bonnierförlagens vd säger att Nobelpristagare underpresterar digitalt, när ingen ens uppmärksammar att de faktiskt satsat på att göra tre fina ljudböcker av deras senaste Nobelvinnare (Ishiguro ges ut på Bonnierägda Wahlström & Widstrand)? Däremot skrevs det i alla medier med självklarhet vilka av hans böcker som fanns översatta till svenska, vilka som fanns i tryck och vilka som skulle tryckas upp igen.
(Det skrevs en notis av TT om att böckerna skulle läsas in, men i övrigt intet, vad jag kunnat se).
Med allt detta sagt – texten tar upp en hel del intressanta saker, och det är mycket möjligt att Bonniers till viss del går för långt i sin marknadsanpassning, eller åtminstone presenterat vad de vill göra på ett bristfälligt sätt för sina författare och medarbetare, vilket som så ofta i samtiden lämnar öppet mål för dem som inget hellre vill än att övertolka och missförstå.
Hm, det blev en lite längre rant än jag tänkt mig. Och överbevisa mig gärna. Men ärligt talat, jag har rätt mycket empirisk erfarenhet jag kan dra upp ur hatten.
——
UPPDATERING 27 MARS: Jag har skrivit ett uppföljande inlägg, där jag utvecklar vissa av tankarna härifrån.
Så kom då, helt utan förvarning vad jag sett, lanseringen av Akademibokhandelns egen streamingtjänst för ljudböcker – med namnet Bokus Play.
I grund och botten verkar tjänsten likna konkurrenternas, standardabonnemanget går loss på 169 kronor i månaden precis som hos Storytel, Bookbeat och Nextory, men till skillnad från de andra som bara har ”ät så mycket du orkar”-modeller, finns även ett billigare abonnemang hos Bokus Play för 89 kronor per månad, där man får lyssna på endast en bok per månadsperiod. Storytel hade ett sådant abonnemangsalternativ längre tillbaka, och jag kan tänka mig att Akademibokhandeln ser det här som ett lämpligt instegsabonnemang för dem som vill testa på om ljudböcker är något för dem eller inte, och säkerligen kan det finnas en publik för det.
Rent konkret fungerar det så att man får en kredit per månad som växlas mot en bok, och utnyttjar man dem inte så sparas de så att man kan ladda ner två böcker nästa månad, och så vidare. Det är samma system som Amazon-ägda Audible har i USA för övrigt (de har även ett dyrare tvåkreditsalternativ), och var även den modell som Bonniers misslyckade ljudbokssatsning Laudio satsade på för åtta år sedan, om nu någon förutom jag minns den.
Modellen är i övrigt exakt som hos konkurrenterna – det är appar för mobil och surfplattor som gäller, ingen möjlighet att lyssna via webben finns. Även det är något som Storytel erbjöd tidigare men övergav och jag har sett ibland att det finns de som saknar den möjligheten, men antagligen är de sett till den totala mängden användare få.
Jag laddade ner Bokus Play till min iPhone lite snabbt och kikade, appen verkar lättanvänd och är luftig och det finns kategorier för topplistor och nyheter men även tydligt redaktionsmodererade puffar för sådant som ”Mysdeckare”, ”Häng med i fikasnacket” och ”Historiens vingslag”. Funktionerna är de förväntade – uppspelningshastigheten kan regleras, sömntimer kan ställas in och det går att hoppa framåt och bakåt 30 sekunder. Titlar sparas i en bokhylla och det går att lägga dem i offlineläge. En fin liten detaljfunktion som inte finns hos Storytel eller Bookbeat är att det anges storlek på de nedladdade ljudböckerna och hur många böcker man har plats för på sin telefon just nu.
Ego som jag är laddade jag ner min egen roman Vi har redan sagt hej då som testbok, och den är tydligen 109,8 mb stor och jag har efter att ha laddat ner den plats för ytterligare cirka 35 ljudböcker innan minnet säger stopp.
Vad mer finns att säga? Jo, något familjeabonnemangsalternativ likt det Nextory erbjuder i sitt dyraste abonnemang (199 kronor/månad) finns inte, och av vad jag kunnat läsa i deras FAQ finns heller ingen halvfamiljevariant likt den Storytel erbjuder (hos dem kan man lyssna på barnutbudet samtidigt som man lyssnar på en vuxenbok), utan det är precis som hos Bookbeat att det är en användare per abonnemang som gäller, oavsett vad.
Har man ett befintligt Bokuskonto med ett kontokort registrerat i systemet, är det bara att logga in på Bokus och hoppa på utan att man behöver dra fram sitt kort och registrera på nytt, vilket så klart är smidigt. Två veckors gratis provperiod erbjuds, vilket är precis som hos Storytel.
Vad saknar Bokus Play som konkurrenterna har? E-böcker. Det är en klar brist för helheten att de inte erbjuder e-böcker överhuvudtaget, men å andra sidan ligger detta format långt efter ljudböckerna i popularitet hos de här tjänsterna, så det är nog en kalkylerad brist. Samtidigt är det trots allt en smula underligt med tanke på att jag tror att Bokus Play först och främst vill locka till sig de som är nya i den digitala bokvärlden och i dag tillhör Bokus kundstock av pappersboksköpare. För dessa torde steget till en sådan här tjänst bli mindre om det digitala alternativ som främst liknar pappersboken – det vill säga e-boken – även erbjöds.
Hur kommer det att gå för Bokus Play? Det beror helt på hur sugna Bokus nuvarande kunder är på ljudboksabonnemang – och då menar jag alltså allra främst dem som i nuläget inte redan har ett. Få lär välja att kliva av sina befintliga tjänster för att testa Bokus Play, för bortsett från det billigare abonnemangsalternativet ser jag inte något som utmärker dem.
Men bland dem som ännu inte testat och vill prova på – ja, absolut, varför inte?
——
Fotnot: För transparensens skull bör det påpekas att jag sedan sommaren 2016 skriver en ljudboksserie inom ramen för satsningen Storytel Original, och alltså därmed har Storytel som en uppdragsgivare. Mitt intresse för ljudböcker går dock ett helt decennium tillbaka, och jag har skrivit i ämnet åtskilliga gånger här i spalterna samt i olika medier.
Fick veta i dag att väntan på Virus 4 blir ännu lite längre än tidigare meddelat. Senaste beskedet jag hört tidigare var att den skulle komma nästa vecka, men nu är den planerad till veckan efter påsk i stället för före, vilket jag antar betyder 3 april, Original-serierna brukar alltid släppas på tisdagar.
Att den verkligen kommer då vågar jag inte riktigt lova än, men däremot: Ingen virussmitta under påsken alltså, ni får tyvärr fokusera på att äta ägg eller lyssna på påskekrim i stället.
En sådan där hopplös vabbdag i dag, när barnet hade lite feber kvällen innan och hostar en del på morgonen, men som sedan när hemmadagen är ett faktum uppvisar noll sjukdom utan kräver hundra procent stimulans och efterhand blir allt mer uttråkad och lättretlig eftersom jag på intet sätt är lika rolig som förskolekompisar och -fröknar.
Nåväl. I morgon ska hon dit, sanna mina ord.