“En text behöver inte vara lång och komplicerad för att ha litterär kvalitet”

Förra veckan publicerade TT en rätt vida spridd intervju med språkforskaren Katarina Rejman vid institutionen för språkdidaktik vid Stockholms universitet, som menade att ett ökat fokus på “lättläst” inom litteraturen är fel väg att gå när det gäller att fånga in läsovilliga ungdomar, detta bland annat eftersom det är svårt att leva sig in i en berättelse som är platt, kort och har förenklad gestaltning. Hon fick snabbt mothugg i en debattreplik hos Svensk Bokhandel av Malin Nyman som är förläggare på Hegas förlag. “Rejman ställer lättläst och estetisk kvalitet som motsatser till varandra”, skrev bland annat Nyman, “detta bidrar till en definition av begreppet lättläst som ligger långt ifrån verkligheten.” Texten avslutades senare med meningen jag citerat i inläggets rubrik.

Jag ska villigt erkänna att mina erfarenheter av lättläst-litteratur var väldigt ringa fram till för ett halvår sedan, men efter att förra hösten ha blivit kontaktad av just Malin Nyman på Hegas med en förfrågan om jag var intresserad av att skriva en lättläst bok inom dystopigenren åt dem med fokus på åldersgruppen 13+, så har jag försökt läsa in mig en del inför skrivandet. Jag ställer mig helt klart i lag Nyman i den här debatten – det finns lika mycket hjärta, smärta och problematik i den här litteraturen som kräver att man tänker till som i “vanlig” barn- och ungdomslitteratur, särskilt i den som riktar sig till de lite äldre barnen.

Fast egentligen borde jag nog skriva att jag trodde att mina erfarenheter av lättläst var ringa. För när jag började botanisera lite på biblioteket här i byn insåg jag att en del av det som vi lånat hem genom åren och läst med barnen är utgivet av lättlästförlag som Hegas och Nypon. Ejda var exempelvis väldigt förtjust i Erika Eklund Wilsons böcker om Lisa och hästen Hallon när hon var lite mindre, och de är utgivna av just Hegas. Jag hade helt enkelt inte ens reflekterat över att de stack ut som extra lättlästa. De var bara bra, infångande böcker som en hästtokig sexåring gick igång på.

Jag lämnade för övrigt in mitt manus till Hegas i söndags kväll. Det ska bli väldigt spännande att se vad de säger, jag hoppas att jag har lyckats leverera en berättelse som träffar rätt, men jag har verkligen ingen aning, för även om det visade sig att jag hade läst en del lättläst med kidsen, så har jag aldrig skrivit för barn överhuvudtaget tidigare. Så det är pirrigt! Återkommer med detaljer om boken när den blir officiell, de arbetar för fullt med att färdigställa höstkatalogen där min titel ska finnas med.

Svagt av branschen att sälja Svensk Bokhandel

Stora nyheter gällande bevakningen av den svenska bokbranschen i dag, när nyheten kom att branschtidningen Svensk Bokhandel säljs till bolaget Radero som drivs av medieentreprenörerna Thomas Peterssohn och Christer Björkin. Tidningen har ägts av Förläggareföreningen och Bokhandlareföreningen sedan 1952, men nu är de inte intresserade av att driva tidningen längre. Intressant nog så var det konkurrenten Boktugg som hann först med att flagga för att en försäljning skett, de lade ut en text på morgonen om att styrelsen bytts ut och att en försäljning verkade ha ägt rum och att de jagade bekräftelse. En timme senare kom så bekräftelsen via Svensk Bokhandels egen webb, när de publicerade en text där försäljningen meddelades officiellt.

Jag måste säga att jag tycker att det är smått bedrövligt att inte Förläggareföreningen och Bokhandlareföreningen ids hålla kvar vid sin branschbevakande tidning. Det kan så klart visa sig att de nya ägarna kan skapa bättre förutsättningar för SvB, men det är ändå ett underbetyg för de svenska branschaktörerna att de släpper tidskriften. Visst, den har kostat ägarna en del pengar på senare år, bland annat för att säsongskatalogerna à la Höstens böcker som SvB producerar blivit tunnare när förlagen minskat sina annonsköp och i stället satsat på att presentera nya böcker på sina egna sajter, men att strax före 70-årsjubileet som ägare sparka ut den bara för att de har det tufft i det nya digitala landskapet – nej, det känns inte snyggt. Nu om någonsin i det omvälvande digitala skifte som pågår behöver branschen granskas.

Nåväl, det har ryktats om detta i några år och nu är försäljningen alltså ett faktum. Det är bara att hålla tummarna för att chefredaktör Carina Jönsson och hennes redaktion får fortsätta göra en bra och relevant tidning. På vissa sätt blir så klart redaktionens arbete enklare eftersom de inte på samma sätt behöver granska sina ägare eftersom de i övriga delar inte är bokbranschaktörer, men frågan är hur sentimentala Peterssohn och Björkin är gällande tidningens fortlevnad om den fortsätter gå med förlust.

Kulturnytt recenserade Schulman som ljudbok

Sveriges Radios Kulturnytt bjöd i dag för första gången sina lyssnare på en ljudboksrecension, ser jag via Svensk Bokhandel. Boken i fråga var Alex Schulmans Överlevarna (här finns recensionen), som är en författarinläsning. Att påstå att Kulturnytt nu börjar recensera ljudböcker på regelbunden basis, vilket artikelrubriken hos Svensk Bokhandel antyder, vete dock fasiken om uttalandena i texten riktigt ger täckning för.

Kulturnytts producent Viveca Bladh säger visserligen att de märkt av att ljudböcker är stort bland deras publik och att “det lär bli återkommande”, men fyller därefter på med en del om och men – programtiden är kort och de ska täcka all sorts kultur. Man valde heller inte att hoppa i plurret med hela kroppen utan doppade tån lite mer försiktigt – i Kulturnytt i P1 sändes en traditionell pappersboksrecension av Schulmans roman, det var bara i P4:s variant av Kulturnytt som ljudboksrecensionen gick ut. Den finkulturella P1-publiken är alltså inte redo för ljudböcker, men i det folkliga P4 kan det gå an någon gång ibland.

Ja, det sistnämnda är min egen analys, men har svårt att tolka det hela på något annat sätt.

Blir heller inte riktigt klok på om det enbart är titlar som lästs in av författaren själv som är aktuella för recensioner (vilket i sådant fall skulle diskvalificera den absoluta merparten av ljudboksutbudet). “Vi tyckte det var roligt att höra en författare som läser själv. Men för att det skulle vara fokus just på boken ville vi att det skulle vara författaren som läser upp”, säger Bladh i intervjun. Jag får inte riktigt grepp om det uttalandet.

Men oavsett vad – självklart är detta att se som ett litet steg i rätt riktning. Låt oss hoppas att det inte är att betrakta blott som ett kortlivat experiment.

Kort om Förlagspoddens sorti och Jönssons entré

Ett par branschrelaterade kortgrejer:

• Trist att Förlagspodden tar en paus, eller alternativt lägger ner. Slutet (?) blev också lite sorgligt, eftersom det föranleddes av den klumpiga hanteringen av hur de valde att presentera sina uppgifter om att Brombergs förlag var på väg att läggas ner. Det hela hade onekligen kunnat skötas snyggare, men tiden lär väl utvisa om de i sak hade rätt eller inte. Jag blev själv intervjuad av Lasse Winkler för Förlagspodden i slutet av januari, och tanken var ursprungligen att den skulle ha sänts i ett avsnitt ungefär en månad senare, men så blev aldrig fallet. Jag vet inte riktigt varför (jag har helt enkelt inte frågat), men gissar att det var en kombination dels av att coronakrisen tog ett fast grepp om bokbranschen kort därefter och nästan allt kom att fokusera på det, och dels att jag nog inte riktigt sa tillräckligt spetsiga saker i vårt över timslånga samtal, som fokuserade på framväxten av den digitala ljudboksmarknaden och min kanske något unika position som landets mesta ljudboksförfattare. Lasse vill gärna att det ska finnas en konflikt som man ska kunna skapa friktion kring, vilket ligger ganska långt ifrån min personliga natur. Hade jag varit mer konfrontativ och mindre stillsamt resonerande kanske den hade sänts, vad vet jag. Dessutom hann nog en del av det vi diskuterade bli inaktuellt – jag pratade till exempel ganska mycket om hur författare som främst publiceras i digital form tappar möjligheten att åka ut till bokhandlare, bibliotek och festivaler för att tala om sin litteratur, eftersom det inte finns någon fysisk produkt att visa upp och sälja. Nu är ju plötsligt detta fallet för alla författare i det rådande världsläget.

• Fint att se att Carina Jönsson blir ny chefredaktör på Svensk Bokhandel! Hon har i många år varit redaktionschef såväl under Tove Lefflers som PeKå Englunds chefredaktörsskap och i perioder klivit upp som ställföreträdande chefredaktör, så att hon nu får axla rollen på riktigt känns sannerligen på tiden. Våra vägar korsades för första gången när vi båda jobbade på TT för ett drygt decennium sedan, och jag känner henne som en väldigt engagerad, driftig och inte minst genuint trevlig person. Trist dock att hon tvingas ta över en tidning i viss motvind, antalet nummer som ges ut per år drogs ner i fjol, och nu meddelas att hennes tidigare position som redaktionschef inte kommer att fyllas upp av någon ny person, till följd av försämrat annonsläge.

Även Bookbeat verkar fila på Originals-satsningar

Jag måste verkligen skriva bok i dag, ligger bisarrt långt efter i min planering, men en kortis om det här med ljudboksexklusivitet:

I mitt inlägg om fredsavtalet mellan Storytel och Bonniers skrev jag att det nog inte står på förrän ljudbokstjänsten Bookbeat “snart också börjar med en del exklusivt material à la Storytel Original, när de nu börjat växa till sig och kundunderlaget börjar finnas”. Företagets chef Niclas Sandin har tidigare uttalat sig väldigt skeptiskt kring sådana satsningar, men nu verkar han ha ändrat sig. I det purfärska numret av Svensk Bokhandel finns ett långt reportage om trenden med exklusiva avtal, där han säger att det “nog är mycket möjligt”, och fortsätter:

– I så fall blir det innehåll vi tror kommer att driva kunder till vår tjänst. Med alla data vi har så vet vi vad de vill ha och vad som bygger lojalitet. Just nu är vi i ett läge där vi för diskussioner men ännu ligger ingen release i pipeline.

Bonnierförlagens vd Håkan Rudels, som även är styrelseordförande för Bookbeat, säger att han i grund och botten anser att litteratur ska få flöda fritt, men att man samtidigt “bara kan spela det spel som erbjuds”.

– Bookbeat vill såklart göra exklusivitetsdealar, och gärna med författare från Bonniers förlag eftersom det finns många i stark ställning, säger han till SvB.

Ska bli spännande att se vilka författarskap det kan vara som är aktuella. Gissningsvis knappast de tyngsta elefanterna om det inte är kortare specialsatsningar, men det finns väl en del intressanta namn i förlagssfärens mellanskikt som kan komma i fråga.

Akademibokhandeln bryter mot sina egna exklusivitetsregler

Dags att vara lite surmage i det här exklusivitetskriget igen. Har ju skrivit tidigare i frågan gällande turerna kring Dag Öhrlunds deckare Ingen lämnas kvar, som Akademibokhandeln valde att bojkotta i samtliga sina kanaler efter att förlaget Lind & Co gett boken exklusivt till Storytel bland streamingtjänsterna det första halvåret. Akademibokhandelns vd Malena Edsman försvarade bojkotten på följande sätt i en intervju med Svensk Bokhandel:

Maria Edsman, vd på Akademibokhandeln och Bokus, motiverar beslutet med att företaget ser sina olika kanaler som en helhet.
– Vi ser vår verksamhet som en helhet med olika kanaler där vi erbjuder böcker till våra kunder. Då vill vi ha samma erbjudande i alla kanaler. Det är vår hållning, säger Maria Edsman.
Alla böcker finns ju inte i alla format och ni hade ju inte reagerat likadant om titeln inte funnits som ljudbok. Vad är skillnaden?
– Om det är ett format som inte finns är det inget problem. Men här handlar det om en bok som finns och som vi inte får tillgång till.

Redan då i juni när det här blev känt lyfte jag faktumet att det rimmade en smula illa att bli upprörd över exklusiva avtal när Akademibokhandeln själva nyss hade slutit ett snarlikt sådant med Triumf förlag gällande en ny barnboksserie kallad Ville & Vera, som gav Akademibokhandeln ensamrätt på dessa böcker i ett halvår innan övriga handeln fick dem (det vill säga samma exklusivitetslängd som Lind & Co gav Storytel för Ingen lämnas kvar). Men oaktat illa rimmande, någonstans höll väl Edsmans logik gällande deras agerande ändå ihop i det där skedet, kan tyckas.

Nu i morse skulle jag dock vilja hävda att det sprack rejält. För i en intervju hos Boktugg med Katarina Ekstedt på Triumf förlag nämns det – vilket åtminstone inte jag sett någonstans tidigare – att Ville & Vera-böckerna enbart går att köpa i Akademibokhandelns fysiska butiker, och inte säljs via nätbokhandeln Bokus, trots att de är systerföretag i samma koncern och Maria Edsman är vd för båda. Talet om att se sin verksamhet som en helhet där samma erbjudande ska erbjudas i alla kanaler gäller alltså inte Akademibokhandeln/Bokus själva.

Hårklyveri? Nej, det tycker jag inte. Maria Edsman motiverade deras bojkott med att Lind & Co-boken Ingen lämnas kvar existerade som ljudbok i digital form tillgänglig för streaming, och då krävde Akademibokhandeln att de ska skulle kunna erbjuda denna titel i den kanal de har för det ändamålet – streamingtjänsten Bokus Play. Samma resonemang gällde även ett par veckor senare, då Norstedts först meddelade att Storytel skulle få David Lagercrantz nya Millennium-bok Hon som måste dö exklusivt som streaming i tre månader, bara för att några dagar senare tvingas backa och meddela att även Bokus Play skulle få den, inför hotet om en ny totalbojkott från Akademibokhandeln. Fallet med Ville & Vera är exakt likadant – de hittills två titlar som getts ut existerar i fysisk form och skulle alltså kunna säljas via deras egen kanal Bokus, men de väljer att inte göra det, eftersom de beslutat att Akademibokhandelns fysiska butiker ska få den exklusivt.

(Lind & Co släppte därefter också Dag Öhrlunds bok Ingen lämnas kvar till Bokus Play, varvid Akademibokhandelns bojkott upphörde.)

Missförstå mig nu inte. Jag tycker att Akademibokhandeln ska kunna sluta vilka exklusivitetsavtal de vill, och tydligen går ju det här samarbetet bra, Katarina Ekstedt på Triumf förlag verkar i intervjun med Boktugg vara jättenöjd. Men jag tycker att det ger en besk eftersmak när Akademibokhandeln motiverade agerandet mot Lind & Co och Norstedts på det här sättet (och i praktiken tvingade till sig deras titlar), bara för att sedan agera på ett helt annat sätt internt när det gäller exklusivitetsavtal de själva sluter.

Dubbelmoral, kallas det väl.

Akademibokhandeln bojkottar Dag Öhrlunds nya Truut-deckare

Intressant sak som lyftes i nya avsnittet av Förlagspodden som kom i morse. Lasse Winkler och Kristoffer Lind börjar med att prata om Bonniers och Storytels pågående konflikt, och övergår sedan till att diskutera det exklusivitetsavtal som Lind & Co slutit med Storytel gällande streaming av Dag Öhrlunds senaste deckare Ingen lämnas kvar (något som i sig blev en nyhet i bokbranschmedierna förra veckan), den femte delen i hans framgångsrika deckarserie om kriminalaren Ewert Oswald Truut.

Twisten som avslöjas i podden har dock inte rapporterats någonstans ännu – att Akademibokhandeln med följd av detta enligt Kristoffer Lind helt valt att bojkotta Öhrlunds bok, det vill säga såväl i de fysiska Akademibokhandelsbutikerna samt hos nätbokhandlaren Bokus. Inte så att de inte lyfter fram den, utan de vägrar helt enkelt sälja den som en följd av att de inte får tillgång till den i sin egen streamingtjänst Bokus Play. Söker man på Dag Öhrlund hos Bokus dyker Ingen lämnas kvar helt enkelt inte upp.

Jag kan hålla med om att exklusiva avtal är av ondo och något branschen bör försöka undvika, men det här känns som en överreaktion av Akademibokhandeln – särskilt när det bara för ett par veckor sedan kom en nyhet om att de själva slutit ett exklusivitetsavtal med Triumf förlag som ger Akademibokhandeln ensam försäljningsrätt för en ny barnboksserie i ett halvår, vilket är samma tid som streamingexklusiviteten mellan Lind & Co och Storytel gäller.

Det här är en twist som ingen riktigt hade förutspått, tror jag. Kan man se en framtid där en annan jätte i Bokhandelssverige – det vill säga Bonnierägda Adlibris – också börjar flexa sina muskler på liknande sätt för att deras streamingtjänst Bookbeat inte får tillgång till alla titlar? Då har vi ett öppet och mycket olyckligt krig inom bokbranschen.

Ja, jag vet att jag kastar lite sten i glashus i den här frågan i och med att jag skriver en ljudboksserie som i digital form endast finns hos Storytel. Men jag tycker ändå att det finns en viss nyansskillnad – de är såväl mitt förlag som min distributör. Men visst, Virus och Smittad är till liten del med och driver den här utvecklingen, det går inte att förneka.

Hur som helst, ska bli intressant att följa utvecklingen. Sista ordet i frågan är antagligen inte sagt.

——

UPPDATERING MÅNDAG KVÄLL: Nu har Svensk Bokhandel skrivit en artikel, där de intervjuat Akademibokhandelns vd Maria Edsman. Däremot verkar SvB inte ha frågat hur bojkotten till följd av ett exklusivitetsavtal går ihop med att de själva slutit ett exklusivitetsavtal med Triumf förlag. Det avslutande svaret från Edsman blir därför väldigt märkligt:

Är du orolig för att exklusiva avtal kommer att bli vanligare i framtiden?
– Ja, det finns en viss oro för det. Jag tänker främst att det ur konsumentperspektiv är olyckligt.

En helt rimlig hållning, det ÄR olyckligt ur konsumentperspektiv. Men den hållningen borde gälla dem själva också.

Om striden mellan Bonniers och Storytel

Buller och bång i den svenska bokbranschen i dag, när Bonniers beslutat sig för att inte släppa några nya ljudbokstitlar till Storytel innan de kommit överens om ett nytt avtal. En stor sak i sig själv naturligtvis, men som genast ställdes på sin spets när det visade sig innebära att Forumstjärnan Camilla Läckbergs nya bok En bur av guld därmed inte släpptes för streaming hos Storytel i dag enligt plan, men däremot hos konkurrenten Nextory. Hos Bonnierägda tjänsten Bookbeat hade den förhandssläppts redan för någon vecka sedan.

I bakgrunden ligger det specialavtal Bonnierförlagen haft med Storytel, som gav dem rejält bättre ersättning för lyssningar än vad andra förlag fick (däribland Norstedts, som Storytel själva äger…). Detta avtal håller nu på att förhandlas om, och det är väl ingen vågad gissning att Bonniers inte är nöjda med att erbjudas ett avtal som mer ligger i linje med vad andra förlag får.

Jag tycker att det är jättesvårt att sia om utgången här. Storytel är så klart otroligt måna om att få tillgång till Bonniers nya titlar med tanke på att förlagsgruppen har många av de mest populära svenska författarna i sitt stall (tur att paret Kepler inte har något nära förestående i pipelinen, då hade det nog blivit härdsmälta hos Storytelabonnenterna), men Bonniers är å andra sidan också beroende av intäkterna som Storytel genererar till dem, och som överlägset största streamingaktör på ljudboksmarknaden är det nog inga små summor.

I kommentarerna från Bonnierhåll hos branschsajterna Svensk Bokhandel och Boktugg pratas det om att det inte bara är ersättningen man är oense om, utan även hur Bonniers titlar exponeras i Storytels kanaler (eller inte gör det, får man väl anta). Och det är klart, eftersom Storytel sägs ha varit tvungna att betala cirka 40 kronor per lyssnad Bonnierbok jämfört med cirka 20 kronor per lyssnad … ja, säg Norstedts- eller Piratförlaget-bok, är det väl inte omöjligt att de ibland valt att inte exponera Bonniertitlar utan i stället lyft fram andra förlags böcker eftersom det helt enkelt varit billigare att göra så.

Dock – och det här vill jag poängtera – jag har ingen aning om så är fallet. Som medlem i Storytels eget författarstall genom mina Storytel Original-ljudboksserier Virus och Smittad får jag erkänna att jag ibland tyckt det vara närmast tvärtom, jag har gnisslat tänder åt Storytels marknadsavdelning rejält några gånger när jag ansett att de inte promotar sina egenproducerade titlar tillräckligt utan bara pumpar ut annonser och puffar för redan bästsäljande böcker från Bonniers och dess likar…

Med bakgrund i det kan jag inte riktigt låta bli att känna lite surt sa räven över Bonniers argumentation här. Om det är så att de dels kräver ett bättre avtal än någon annan får och dels bättre exponering, får de nog få sympatier från övriga i Förlagssverige.

Visst kan man argumentera för att alla förlag borde få högre ersättning för sitt innehåll så att författarna i nästa led kan få bättre betalt. Men om det är vad Bonniers försöker åstadkomma här, har jag lite svårt att förstå hur de motiverar prispressen de själva drog igång i fjol på den här marknaden när de sänkte månadspriset på sin egen streamingtjänst Bookbeat till 149 kronor, jämfört med de 169 som Storytel, Nextory och Bookbeat tidigare haft som ”baspris” i ganska många år. Vill man få upp marginalerna så att ersättningarna kan ökas borde man rimligen arbeta för att priserna ska gå i motsatt riktning i stället, så att utrymmet för ersättningshöjningar växer. Under de år som ljudboksaktörernas priser legat still har exempelvis tv- och filmstreamingtjänsterna som Netflix, Viaplay och HBO Nordic stadigt höjt sina månadspriser och fokuserat på att konkurrera med innehåll i stället för lägsta pris, så varför Bonniers aktivt jobbat för att sänka marginalerna på ljudboksmarknaden är lite svårförståeligt.

Frågan är dock hur mycket eventuell badwill bekymrar Bonniers, i kraft av sin storlek har de ofta framstått som buffliga på senare år utan att det verkar störa dem nämnvärt.

Vad som däremot skulle kunna orsaka bekymmer är kanske om författare av storleken Camilla Läckberg och snart Fredrik Backman (vars nya Folk med ångest nu alltså inte kommer på Storytel om ett par veckor) tycker att det känns kymigt att bli brickor i det här spelet. Det är ju fullt möjligt att Bonniers kompenserar sina författare ekonomiskt för bortfallet att inte finnas hos marknadsledaren, men det kan ju också ge dessa författare en törn i relationen till sina fanskaror.

I kommentarstrådarna i den stora Snacka om ljudböcker-gruppen på Facebook är tongångarna i detta nu rätt hårda mot Bonniers (och faktiskt även mot Bookbeat, trots att de rimligen inte kan ha haft något med det här beslutet att göra). Dock bör tilläggas att gruppen administreras av Storytel och främst har Storytelabonnenter bland sina medlemmar vilket kan ge slagsida i debatten. Men samtidigt ÄR de allra flesta ljudbokslyssnare i Sverige just Storytelabonnenter, så att en majoritet av gruppens medlemmar tillhör det lägret är heller inte konstigt.

Nåväl, den som lever får se. Sista ordet är knappast sagt.

Lite om Babels inslag om ljudböcker

SVT:s litteraturprogram Babel uppmärksammade ljudboken med ett reportage i senaste avsnittet. Kul, var den spontana reaktionen, och inslaget som sådant var det heller inget fel på, det pratades med ett par skådespelare som jobbar som inläsare och Storytel och förlaget Bonnier Bookery fick komma till tals.

Men ju mer jag tänkte på det, desto mer började det skava någonstans. Ljudboken presenterades som en tendens, ett specialämne som med det här reportaget skulle punktmarkeras, och när det var slut fick programmets panel säga några pliktskyldiga ord om vad de ansåg om ljudbokens framfart, varpå kommentarerna som följde blev ungefär jag är inte rätt person att fråga egentligen, men … samt jag gillade att läsa in min egen roman eftersom förlaget betalade extra för det.

Sedan var det slut, ordningen återställdes, och man kunde återgå till att tala om riktig litteratur.

Det här hade *kanske* kunnat passera våren 2017. Men nu skriver vi 2019 i kalendern, då fyra av tio böcker som svensken “läser” är en ljudbok, en siffra som även poängteras i reportaget. 40 procent av den totala mängden insupen litteratur kommer till oss via örat!

(I inslaget använder de ordet “konsumerar” men jag vet att många ryggar tillbaka av att sammankoppla litteratur med konsumtion, så jag håller mig från att göra det själv, trots att det i sammanhanget är praktiskt eftersom det kan inkludera såväl läsning som lyssning i ett och samma ord).

Fyra av tio böcker – en enorm förändring äger rum i det svenska litteraturlandskapet. Är det verkligen något som bör sorteras undan som en “tendens” i en sju minuter lång trendspaning?

Jag tvivlar inte på att Babel hade ett gott syfte, och programledaren Jessica Gedin lovade i avannonseringen att de skulle återkomma i ämnet, men jag kan inte låta bli att se det här som ytterligare ett tecken på det jag försökte lyfta i min debattext i Dagens Nyheter i fjol – litteraturvärlden måste börja ta ljudboken på allvar, det håller inte att fortsätta göra punktmarkeringar när det finns spektakulära (eller förfärliga, beroende på vem man frågar) siffror att hänga upp rapporteringen på.

Att ljudboken fortfarande är något man kan rycka på axlarna åt utan att någon förväntas bry sig blev även tydligt i senaste utgåvan av branschtidningen Svensk Bokhandel. I anslutning till redaktionsrutan ställs i varje nummer en fråga till redaktionsmedlemmarna, och den här gången var det Vem är din favoritinläsare av ljudböcker? Fem av sju svar var av arten lyssnar inte, begränsad erfarenhet av ljudböcker och pass på den frågan, tack.

Nej, jag vill inte tvinga vare sig Svensk Bokhandels redaktion eller någon annan att börja älska ljudböcker. Vad jag vill komma åt är att det fortfarande är så lätt att avfärda ljudboken utan att det får några konsekvenser i de grupperingar som räknas. Ponera att fem av sju i stället varit ointresserade av lyrik, och frågan som ställts hade varit Vem är din favoritpoet? Hade de vågat stå för det på samma offentliga sätt?

Nu ägnar jag mig åt ren spekulation, men min gissning är nej.

——

Här är länken till det aktuella programmet av Babel. Vid klick hamnar man ganska exakt där inslaget börjar, 28.30 in i programmet.

Storytels Jonas Tellander talar ut hos SvB

Storytels vd Jonas Tellander ger i dag hos Svensk Bokhandel sin syn på det här med kontroversen kring deras ersättningsmodell samt faktumet att Bonniers har ett mer gynnsamt avtal än andra förlag. Utan att egentligen gå in på några kontraktsdetaljer tycker jag ändå att han ger rätt nyktra svar på frågorna som ställs. Samtidigt är det tydligt att han försöker uttrycka sig så diplomatiskt som möjligt, företaget befinner sig i ett känsligt läge just nu där kontraktsförhandlingar sägs pågå med ett stort antal förlag just denna höst.

Intervjun ligger (åtminstone för närvarande) inte bakom Svensk Bokhandels betalvägg, så jag tycker att alla som är intresserade ska bege sig dit och bilda sig en egen uppfattning.

Hos SvB:s konkurrent Boktugg publicerades för övrigt en debattext i går skriven av Hoi Förlags vd Lars Rambe under rubriken Storytel och Bonniers måste ta sitt ansvar, som jag tycker också är väl värd att läsa.

Ljudboken, penningen och framtiden

Storytels vd Jonas Tellander skriver en debattext hos Boktugg och Svensk Bokhandel i dag om hur de tänker gällande royaltyersättningen till förlag i framtiden. Då Storytel vuxit till en viktig inkomstkälla för många förlag – för några troligen till och med den enskilt viktigaste – är den förändring i utbetalningsmodellen som de tänkt sig med start nästa år något som direkt kan komma att påverka i vilken form de ger ut ljudböcker i framtiden.

Jag är ärligt talat inte tillräckligt insatt i förlagsekonomi för att ha en klar åsikt i frågan – mer än att jag principiellt så klart tycker att författare och förlag ska få vettigt betalt för sina produktioner, och jag känner inte att jag har tillräckligt på fötterna för att uttala mig om ifall Storytels modell är bättre eller sämre än de varianter som övriga streamingtjänster använder. Boktugg har en kompletterande artikel med en del (anonyma) förlagsröster där ersättningsmodellernas för- och nackdelar gås igenom.

Dock fångar en detalj mitt intresse – att Storytel från och med 2019 kommer att förändra penningmodellen på ett sätt som premierar längre böcker på bekostnad av kortare sådana, exempelvis “episodbaserade berättelser och barnböcker”, skriver Tellander i texten.

Det där är intressant av två anledningar, tycker jag. Dels kan man se det som ett svar på en detalj i DN:s långa artikel från i mars som drog igång vårens ljudboksdebatt, där den tidigare Albert Bonniers-förläggaren Gunnar Nirstedt förutspår att det inte kommer att ges ut några sexhundrasidiga thrillers i framtiden eftersom han menar att ljudbokstjänsterna premierar kortare böcker, och dels att Storytel verkar vilja minska antalet böcker som ges ut i ett episodformat liknande deras egna Storytel Original-titlar, något som blivit betydligt vanligare de senaste två åren.

Trist dock att det här eventuellt kommer att slå mot litteraturen riktad mot barn och ungdomar, som redan i dag ofta kämpar i motvind. Visserligen skriver Tellander att barnböcker i snitt lyssnas på två gånger per kund, “vilket säkerställer rimlig ersättning per titel”, men redan i dag borde ju detta gälla – att barnböcker ofta lyssnas på mer än en gång alltså – vilket de facto borde innebära att de med start nästa år kommer att generera mindre pengar. Har barnboksförfattare enligt Storytels sätt att se det tidigare varit överbetalda?

För personlig del tror jag inte att de här förändringarna påverkar mig i nuläget, Storytel Original-avtalen ser annorlunda ut än vanliga ljudbokskontrakt. Däremot är det väl inte omöjligt att de kan komma att förändras i framtiden, antar jag.

E-boken kommer – det tar bara lite längre tid

(Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 19 maj)

Det har gått tio år sedan den amerikanska näthandelsjätten Amazon sparkade liv i e-boken på allvar. Läsplattan Kindle lanserades visserligen redan inför julhandeln 2007 i USA, men tillgången var begränsad och det var först 2008 som människor i större utsträckning började köpa den och därmed också kunde börja läsa e-böcker på bred front.

Framgångssagan för Kindle var exceptionell – det tog bara tre och ett halvt år innan Amazon sålde fler e-böcker än pappersböcker och helt hade ritat om kartan för den amerikanska bokmarknaden.

I Sverige var det många som väntade på att samma revolution skulle inträffa, åren 2009-2011 pratades det mycket inom bokbranschen och på landets kultursidor om e-bokens kommande världsherravälde.

Men det inträffade inte, som alla vet. E-boken har fortsatt vara rätt marginell i Sverige, även om den sakteliga knaprat i sig enstaka procentandelar av marknaden. Avsaknaden av en pådrivande yttre aktör som Amazon och en i internationell jämförelse ovanligt framskjuten position för pocketboken var två viktiga faktorer som gjorde att e-boken fick det svårt här. Att den ledande svenska nätbokhandeln Adlibris – som hade kunnat driva på e-boken betydligt mer de där första åren – ägs av landets största förlagskoncern Bonniers har också spelat in, de har inte sett någon anledning att vända upp och ner på en bokbransch som de tyckt fungerat rätt hyfsat som den är.

Men jag tror att 2018 är året då e-boken börjar flytta fram sina positioner. Nej, det sker inte med buller och bång – här har det ju varit ljudboksexplosionen som bullrat – men det finns ändå små, separata tecken som tillsammans formar en sådan bild.

Det mest subtila tecknet är att Adlibris, trots att de som sagt aldrig hårdsatsat på e-boken, ändå kontinuerligt produktutvecklar sin e-boksplattform Letto, något de som vinstdrivande företag knappast skulle göra om marknaden inte växte. Den fjärde versionen av läsplattan kallas Letto Frontlight 2 och kom i slutet av förra året. Företagets vd Johan Kleberg använde inga stora ord i branschtidningen Svensk Bokhandel om den nya modellen, men sa att Letton säljer bra och att den har en självklar plats hos dem.

Det tydligaste tecknet kommer dock ironiskt nog från de abonnerade ljudbokstjänsternas värld. Dessa är ju nämligen inte bara plattformar för ljudböcker även om de oftast kallas sådana, utan det går också att läsa e-böcker i de här tjänsternas appar – faktum är att deras kataloger innehåller fler e-böcker än ljudböcker. Nextory är den aktör på marknaden som hittills profilerat sig mest på e-böcker, och de växte med 200 procent första kvartalet i år jämfört med samma tid 2017, enligt bokbranschsajten Boktugg.

Nu tänker också Storytel, som är störst bland “ljudboks”tjänsterna, börja konkurrera om e-boksläsarna. Nyligen presenterade de Storytel Reader, en läsplatta för e-böcker som ska börja säljas i sommar och enbart är till för att läsas på. Om den blir en framgång återstår att se – det ska inte gå att läsa e-böcker köpta någon annanstans på den och plattan kan överhuvudtaget inte användas om man saknar ett Storytelabonnemang – men precis som i fallet med Adlibris står det klart att ett kommersiellt företag som Storytel knappast skulle utveckla en produkt och ge sig in på det här området om de inte trodde att det fanns ett växande intresse.

Siffrorna backar dessutom upp det – enligt bokbranschens egen statistik växte ljudboken med knappt 50 procent i de digitala tjänsterna mellan 2016 och 2017, men e-boken ökade samtidigt nästan 100 procent, om än från en betydligt lägre nivå.

Så nog kommer e-boken allt. Det tog bara tio år längre och sker i en blygsammare skala än vi trodde.