E-boken kommer – det tar bara lite längre tid

(Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 19 maj)

Det har gått tio år sedan den amerikanska näthandelsjätten Amazon sparkade liv i e-boken på allvar. Läsplattan Kindle lanserades visserligen redan inför julhandeln 2007 i USA, men tillgången var begränsad och det var först 2008 som människor i större utsträckning började köpa den och därmed också kunde börja läsa e-böcker på bred front.

Framgångssagan för Kindle var exceptionell – det tog bara tre och ett halvt år innan Amazon sålde fler e-böcker än pappersböcker och helt hade ritat om kartan för den amerikanska bokmarknaden.

I Sverige var det många som väntade på att samma revolution skulle inträffa, åren 2009-2011 pratades det mycket inom bokbranschen och på landets kultursidor om e-bokens kommande världsherravälde.

Men det inträffade inte, som alla vet. E-boken har fortsatt vara rätt marginell i Sverige, även om den sakteliga knaprat i sig enstaka procentandelar av marknaden. Avsaknaden av en pådrivande yttre aktör som Amazon och en i internationell jämförelse ovanligt framskjuten position för pocketboken var två viktiga faktorer som gjorde att e-boken fick det svårt här. Att den ledande svenska nätbokhandeln Adlibris – som hade kunnat driva på e-boken betydligt mer de där första åren – ägs av landets största förlagskoncern Bonniers har också spelat in, de har inte sett någon anledning att vända upp och ner på en bokbransch som de tyckt fungerat rätt hyfsat som den är.

Men jag tror att 2018 är året då e-boken börjar flytta fram sina positioner. Nej, det sker inte med buller och bång – här har det ju varit ljudboksexplosionen som bullrat – men det finns ändå små, separata tecken som tillsammans formar en sådan bild.

Det mest subtila tecknet är att Adlibris, trots att de som sagt aldrig hårdsatsat på e-boken, ändå kontinuerligt produktutvecklar sin e-boksplattform Letto, något de som vinstdrivande företag knappast skulle göra om marknaden inte växte. Den fjärde versionen av läsplattan kallas Letto Frontlight 2 och kom i slutet av förra året. Företagets vd Johan Kleberg använde inga stora ord i branschtidningen Svensk Bokhandel om den nya modellen, men sa att Letton säljer bra och att den har en självklar plats hos dem.

Det tydligaste tecknet kommer dock ironiskt nog från de abonnerade ljudbokstjänsternas värld. Dessa är ju nämligen inte bara plattformar för ljudböcker även om de oftast kallas sådana, utan det går också att läsa e-böcker i de här tjänsternas appar – faktum är att deras kataloger innehåller fler e-böcker än ljudböcker. Nextory är den aktör på marknaden som hittills profilerat sig mest på e-böcker, och de växte med 200 procent första kvartalet i år jämfört med samma tid 2017, enligt bokbranschsajten Boktugg.

Nu tänker också Storytel, som är störst bland ”ljudboks”tjänsterna, börja konkurrera om e-boksläsarna. Nyligen presenterade de Storytel Reader, en läsplatta för e-böcker som ska börja säljas i sommar och enbart är till för att läsas på. Om den blir en framgång återstår att se – det ska inte gå att läsa e-böcker köpta någon annanstans på den och plattan kan överhuvudtaget inte användas om man saknar ett Storytelabonnemang – men precis som i fallet med Adlibris står det klart att ett kommersiellt företag som Storytel knappast skulle utveckla en produkt och ge sig in på det här området om de inte trodde att det fanns ett växande intresse.

Siffrorna backar dessutom upp det – enligt bokbranschens egen statistik växte ljudboken med knappt 50 procent i de digitala tjänsterna mellan 2016 och 2017, men e-boken ökade samtidigt nästan 100 procent, om än från en betydligt lägre nivå.

Så nog kommer e-boken allt. Det tog bara tio år längre och sker i en blygsammare skala än vi trodde.

Vem tar bokbranschvem?

Anspråkslös men samtidigt initierad lista i dag i Svensk Bokhandels blogg (vilket betyder att texten inte ligger bakom den sedvanliga betalväggen) där Lars Schmidt, en av landets allra mest erfarna bokbranschreportrar, går igenom vilka bokförlag som kan tänkas vara intresserade av att köpa upp – eller bli uppköpta av – andra bokförlag.

Hetast på uppköpslistan enligt Lars: Framgångssagan Printz Publishing, med endera Storytel/Norstedts eller Lind & Co som köpare. Får jag själv gissa vilt tror jag i det fallet mer på det senare, och då dessutom först om något år.

Men hur som helst – kul lista!

Det är dags att ge ljudboken en riktig topplista!

Den officiella rapporten Boken 2018 har släppts av Svenska Förläggareföreningen och Svenska Bokhandlareföreningen, och Boktugg har dissekerat rapporten på längden och tvären i ett par läsvärda artiklar om man vill gå på djupet. Kort kan man väl säga att det digitala fortsätter plocka andelar och de streamade ljudböckerna är lokomotivet, ökningen på just detta område var under förra året över 47 procent jämfört med året innan. Totalt omsätter nu de digitala streamingtjänsterna bestående av Storytel, Bookbeat och Nextory över en halv miljard kronor per år. Värt att notera är dock att detta totalt ”bara” utgör 14 procent av de totala intäkterna inom bokbranschen, som landar på knappt 4,2 miljarder kronor. All ökning sker dock på det digitala området, den fysiska försäljningen stod sammantaget helt stilla under fjolåret (lite minus för fysiska bokhandlare, lite plus för nätbokhandlare).

När man kollar tabellerna i rapporten slår en detalj mig plötsligt – nämligen hur bisarra de officiella digitala topplistorna inom bokbranschen numera är, och faktumet att de blir mer bisarra för varje dag, och det beroende på att Storytel, Bookbeat och Nextory håller hårt i sin respektive statistik och inte låter den inkluderas i listorna.

På ljudboksområdet blir detta som mest absurt. Under 2017 låg försäljningen av fysiska och digitala styckeköpta ljudböcker på totalt 41 miljoner kronor – och det är endast denna försäljning som topplistans statistik baseras på. Samtidigt uppgick intäkterna för ljudböcker hos streamingtjänsterna till 473 miljoner kronor.

Ljudbokstopplistan baseras alltså på det som utgör 8 procent av de totala ljudboksintäkterna. Det är självklart inte hållbart.

Visar inte direkt hela sanningen.

Även bland e-böckerna är problemet växande. 2016 utgjorde styckesförsäljning 55 procent av av e-boksintäkterna, det som e-bokstoppen baserades på utgjorde alltså då fortfarande en majoritet. I fjol däremot landade siffran på 37 procent eftersom allt fler läser sina e-böcker i streamingtjänsternas appar. Nästa år lär den vara ännu lägre.

Visserligen kan man argumentera för att de här topplistorna på ett sätt trots allt är korrekta – det är helt enkelt topplistor över sådant som säljs. Hos streamingtjänsterna handlar vi inte enstaka titlar, utan köper oss tillgång till en katalog att välja ur. Det gör att streamingtjänsternas topplistor i regel ser helt annorlunda ut än den officiella, vi är mycket mer benägna att testa sådant vi inte känner till när det inte kostar oss något extra, medan vi satsar på de säkra korten om vi måste betala säg 150 kronor för en enskild ljudbok.

Men ärligt talat – vore det inte mer intressant med en topplista som faktiskt baseras på vad folk faktiskt lyssnar på?

Vems fel är det här då? Tja, jag utgår ifrån att Svensk Bokhandel som publicerar listorna väldigt gärna skulle vilja ha mer korrekta listor, så skon klämmer nog hos streamingaktörerna, att de av någon anledning inte vill släppa sin data, helt enkelt. Och det är synd! För det går att skapa vettiga topplistor där streamat, abonnerat innehåll finns med – musikvärlden gör det, den officiella Sverigetopplistan inkluderar såväl fysisk som digital försäljning samt streamad statistik från aktörer som Spotify och Apple Music, och detsamma gäller hos internationella topplistor som amerikanska Billboard.

Så kom igen Storytel, Bookbeat och Nextory – släpp sargen, eller ännu hellre siffrorna.

——

PS. Skriver jag inte bara det här för att jag vill att Virus ska kunna hamna på en officiell topplista? Nej, så futtig är jag inte, och jag tvivlar på att Virus 4 när den kommer skulle ta sig särskilt högt ändå, trean nådde en tiondeplats på Storytels egen topplista och jag tror inte att fyran tar sig högre, och inkluderar man då statistik från övriga tjänster och försäljare där Virus ju inte alls finns att tillgå, så … ja, vad kan man hoppas på gällande den här imaginära listan? Plats 13? Det är väl inte så mycket att skrika sig hes efter, eller hur? DS.

Bokus satsar på ljudboksstreaming – men har de något att vinna?

Branschmedierna Boktugg och Svensk Bokhandel skriver i dag om att Akademibokhandeln ger sig in på marknaden för streamade ljudböcker, en tjänst som ska konkurrera med Storytel, Bookbeat och Nextory lanseras under våren. Namnet är inte klart, men det ska på något sätt ligga under nätbokhandeln Bokus, som ju är ett dotterbolag till Akademibokhandeln.

Hos Boktugg skriver Sölve Dahlgren att det här ”kommer att skaka om den svenska bokbranschen”. Sett till att det redan finns tre etablerade aktörer, där en av dem dessutom är väldigt dominant och även de andra två växer, undrar jag om det inte är en lite väl spetsig formulering. De digitala satsningar Akademibokhandeln tidigare gjort har inte direkt övertygat, och landets största nätbokhandlare Adlibris kom ingen vart med sina försök till ljudboksplattformar under rätt många år (någon som minns satsningarna Laudio och Mondo?), det var först när Bonniers valde att klippa banden till nätbokhandeln och skapa ett nytt bolag i formen av startupen Bookbeat som de fick lite vind i de digitala seglen.

Bokus startsida för ljudböcker i dag. Om några månader ser den med all sannolikhet radikalt annorlunda ut.

Nu är det så klart möjligt att Akademibokhandeln och Bokus lärt sig av Bonniers misstag, och gör något mycket bättre. Detaljerna verkar inte redo att presentera ännu, men Akademibokhandelns vd Maria Hamrefors säger till Dagens Industri – som var först med nyheten – att de ska leverera ”ett flexibelt erbjudande, dels för kunder som lyssnar mycket, men också för strökunder”. I mina öron låter det som en modell liknande den som Storytel hade förut, då de hade ett billigare abonnemang (typ 99 kronor/månad) som tillät lyssning på en titel per månad (eller var det två?) utöver standardabonnemanget på 169 kronor som ger obegränsad lyssning. Kanske kompletteras det även med ett familjeabonnemang, som ju många efterfrågat hos ljudbokstjänsterna men hittills bara Nextory erbjuder.

Ordet ”strökunder” för i och för sig tankarna till styckeköp, men väljer de en lösning som erbjuder både abonnemang och enstaka spontanköp, tror jag de ber om problem. Styrkan hos streamingtjänsterna är enligt mitt sätt att se det att de har en modell som de slipar till perfektion, inte att de har flera olika butiker, tjänster och erbjudanden som överlappar varandra. Det är lätt att i det avseendet göra en jämförelse med hur det ser ut i kampen mellan Spotify och Apple Music, där den förra levererar ett i grunden mycket enkelt streamingerbjudande som alla förstår, medan den senare är ett lapptäcke bestående av en butik (iTunes store), två streamingtjänster (Apple Music och iTunes Match) och ett mellanting (iCloud Music Library) alla byggda på samma plattform, vilket varken ger en riktigt stabil tjänst eller framstår som enkelt för kunderna att välja mellan eller förstå.

I intervjun med DI säger Maria Hamrefors att ”Bokus har arbetat med e-handel i över 20 år och har lång erfarenhet av att möta kunderna digitalt”, och det har hon ju så klart rätt i. Men även om de har lång erfarenhet av digitala kundmöten, så är de inte kända som digitala spjutspetsar. Den enda digitala satsning de faktiskt fått en hel del uppmärksamhet för – e-boksbutiken Dito som lanserades 2011 – för en allt mer tynande tillvaro, och på startsidan anger de klart och tydligt att de föredrar att e-böcker numera handlas direkt från Bokus. Möjligen är det ett tecken på att Bokus vill samla alla sina tjänster under ett och samma tak och Bokus är ett välkänt varumärke, men nja – de har en del att bevisa.

Nåväl! Det ska trots mina dubier bli spännande att se vad Akademibokhandeln tänkt sig och jag har gärna fel i min skepsis, bra tjänster älskar vi alla. Lansering ska ske i vår.

Test: Adlibris Letto Frontlight 2 – bästa ”svenska” läsplattan hittills

I höst har Adlibris lanserat sin nya läsplatta Letto Frontlight 2. Då det blivit en tradition att jag recenserar deras plattor här i bloggen, bör ju inte årets upplaga utgöra något undantag. Därtill är det Adlibris bästa platta hittills!

(Den tvådelade recensionen av första Letton år 2012 finns här och här, och av Letto Frontlight år 2015 här).

Till skillnad från sina föregångare har Letto Frontlight 2 utrustats med ett stöttåligt skal gjort i ett silikonmaterial vars lock har magneter som gör att det inte fladdrar upp när man bär på plattan och som fäster elegant och praktiskt på plattans rygg när man öppnat den. Skalet går inte att ta bort (åtminstone inte utan mer våld än vad jag vågat prova), så man kan inte köpa flera och byta färg på plattan efter humör, så bestäm dig noga före köp om du vill ha en svart, turkos, röd eller ljusgrön.

Läsning av Johannes Anyurus Augustvinnare ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” pågår.

Att skalet är integrerat har flera effekter. Dels blir plattan betydligt skönare att hålla i än den rätt kantiga föregångaren vars kanter gav märken i handflatan när man höll den i ett enhandsgrepp, men det gör också att den blir betydligt tyngre och lite klumpigare. ”Vanliga” Letto Frontlight (som fortfarande säljs) väger 190 gram i rent utförande, medan vågen stannar först på 315 gram för Letto Frontlight 2, en viktökning på 66 procent.

Nu har visserligen föregångaren också i perioder sålts i kampanjer med ett löstagbart skal (man kan fortfarande i skrivande stund köpa sådana för 299 kronor i lite olika färger hos Adlibris), men för den som föredrar sin läsplatta i ett så lättviktigt och rent utförande som möjligt, är alltså den äldre versionen att föredra.

Vad innebär viktskillnaderna i praktiken? Tja, det beror så klart på hur man håller sin läsplatta, men liggande i sängen med plattan i en hand märks det så klart efter en tid. Som jämförelse kan man säga så här: Letto Frontlights 190 gram är ganska exakt vad pocketutgåvan av min Virus 1 på 337 sidor väger, medan Letto Frontlight 2 med sina 315 gram hamnar nära vad Lars Keplers Kaninjägaren på 571 sidor väger i pocket.

Letto Frontlight 2 bredvid föregångaren Letto Frontlight med locket stängt …
… och här med locket öppet. Locket har magneter och fäster såväl på baksidan som runt ramen på framsidan.

Skärmen på Letto Frontlight 2 har samma upplösning som hos föregångaren (213 dpi med 758×1024 pixlar). Det finns i ärlighetens namn inte mycket att säga om skärmen, den är långtifrån superskarp med de upplösningar dagens mobilskärmar ståtar med (Apples nya iPhone X har exempelvis en upplösning på 458 dpi), men den är fullt tillräckligt för läsning, bokstäverna återges skarpt på skärmen.

Jag upplever dock en tydlig skillnad i tekniken i Frontlightfunktionen, det vill säga bakgrundsbelysningen av skärmen. Vid full styrka lyser de två modellerna ungefär jämbördigt, men drar man ner styrkan på ljuset till det lägsta läget, lyser Frontlight 2 betydligt svagare. Det betyder att denna klarar av ett betydligt större ljusspann – intervallet går från nästan nedsläckt till riktigt ljust, samtidigt som den äldre modellen bara rör sig i ett spann jag skulle säga går från ljust till riktigt ljust.

Adlibris plattor kommer egentligen från det franska företaget Bookeen, förra upplagan av Letton var en försvenskad variant av deras Cybook Muse Frontlight. Letto Frontlight 2 är grund och botten en Bookeen Saga, och Sverige var ett av de första länderna den lanserades i. I Frankrike och Spanien säljs den under varumärket Nolim. Förvirrande med alla dessa olika namn på en och samma produkt.

Lanseringen av Letto Frontlight 2 har vad jag har sett skett utan någon större pompa och ståt. På ett sätt är det förståeligt med tanke på att innanmätet är så snarlikt sett till skärmens upplösning, att processorn är identisk och batteriet likaså. Även det Linuxbaserade operativsystemet är detsamma, så den som hoppats på exempelvis en uppsnofsad version av den inbyggda Adlibrisbutiken eller en förändring i hur man får in bibliotekslånade e-böcker i plattan har inget att vinna på att köpa nytt. Läget på dessa fronter är exakt så som jag beskrev dem i min recension av den första Letto Frontlight i maj 2015, likaså hur hopplöst segt systemet överlag är.

Men å andra sidan tycker jag att det är lite synd att Adlibris inte dragit på mer gällande den här lanseringen. När företagets vd Johan Kleberg kort intervjuades om den i branschtidningen Svensk Bokhandel i höstas sa han bland annat så här:

Vad skiljer den nya versionen från den gamla?
– Det är framför allt en formfråga. Den nya är lite färggladare och kommer i fyra olika färger. Den har också större hårddisk vilket är bra för storkonsumenter.
Letton fyller fem år i år. Ska ni fira?
– Nej, syftet med den här releasen är bara produktutveckling. Dagens Letto fungerar bra och det finns en efterfrågan. Den är en viktig del för oss för att driva e-boksmarknaden framåt.

Väldigt lågmält, om ni frågar mig – för lågmält! För ärligt talat är inte läsplattor särskilt spännande, och dess förfäktare vill inte ha en massa innovationer, de ser enkelheten och avsaknaden av potentiella störningsmoment som läsplattans styrka som plattform.

Och vill man inte ha nya funktioner, vad söker man då? Jag gissar att en läsplatta som är mycket skönare att hålla i handen och därtill ser betydligt mindre tråkteknisk ut än föregångaren smäller högt. Letto Frontlight 2 bjuder på just detta – mjuk och skön att hålla och man får välja mellan fyra olika färger. Det är ju toppenmysigt! Slå lite på trumman för det, vetja.

Samtidigt är det tyvärr uppenbart att Adlibris inte orkar anstränga sig så mycket med sina plattor. Den nya kommer med exakt samma e-bokstitlar förinstallerade på köpet som föregångaren – fem noveller samt romanerna Djävulen hjälpte mig av Caroline Eriksson och Julia Svanbergs Varför kom du hit?. Inget ont om dessa böcker, men de gavs ut vid årsskiftet 2013-2014, och som lockerbjudande fyra år senare känns de minst sagt en smula trötta.

Skillnaderna i de två Letto Frontlight-skärmarnas belysning syns här tydligt. I lägsta läget på Frontlight 2 är belysningen nästan inte alls tänd, jämfört med hos föregångaren, där ljuset är kraftigt redan från start.
Vid full belysning är dock skärmarna snarlika. Den äldre modellens sken blir dock något mer gulaktigt till sin ton.

Som Kleberg nämner i intervjun kommer Frontlight 2 med ett dubbelt så stort inbyggt ssd-minne och rymmer därför 8 000 e-böcker jämfört med 4 000 hos föregångaren. Den hade å andra sidan en microSD-plats i botten där man kunde peta in ett eget kort och öka kapaciteten, vilket den nya saknar. Faktum är att Letto Frontlight 2 är extremt minimalistisk – det finns en micro-USB-ingång för laddning och överföring av filer, men det är också allt. Knapparna för bläddring, belysning och meny är också diskreta, endast märkbara som lätt försänkta symboler i höljet.

En detalj jag uppskattar är att av/på-knappen flyttats från den tidigare placeringen i botten och nu sitter på plattans topp, vilket gör knappen betydligt enklare att använda när man håller plattan så att den vilar delvis i handflatan och man får ett naturligt stöd när man trycker på den med ett av andra handens fingrar. Å andra sidan har knappens betydelse minskat då plattan automatiskt går ner i samt väcks ur viloläge när man stänger eller öppnar locket.

På tal om knapparna så stör jag mig på ordningen bläddringsknapparna kommer i. På den högra sidan av ramen finns tre knappar. Överst framåtbläddring, i mitten menyknappen och nederst bakåtbläddring. Jag förstår tanken med att sätta framåtbläddringen överst, det är den knapp man använder oftast, men sett till hur vi läser i västvärlden så fann jag placeringen ologisk. Våra ögon kommer in på en sida längst uppe till vänster, läser sig nedåt och lämnar sidan längst nere till höger, borde då inte också bläddringsknapparna följa det flödet, så att knappen för att nå nästa sida ligger längst ner? Jag tryckte i alla fall fel flera gånger inledningsvis eftersom det var den placering min hjärna förväntade sig.

Adlibris Letto Frontlight 2 kostar 1 295 kronor, och den förra modellen finns som sagt också ännu till försäljning, den kostar 995 kronor. Är den nya värd de extra 300 kronorna? Ja, jag tycker det. Visst, för i princip samma pris får du den gamla modellen plus ett löstagbart skal, men jag gillar mjukheten i den nya plattans ytterhölje, och den mer finkalibriga skärmbelysningen ger också lite mervärde.

Dock går det inte att komma ifrån att båda dessa plattor i grunden är överprissatta. Rent tekniskt är det här simpla produkter som stått stilla och stampat på samma prestandanivå i många år nu samtidigt som resten av hemelektronikvärlden oförtrutet rusat vidare. Att den gamla Letto Frontlight-plattan i december 2017 säljs för exakt samma pris som när den introducerades i december 2014 är inte rimligt. Den nya plattan borde ligga på 995 kronor, och den gamla 695.

Men med detta sagt går det ändå att fastslå att det här är den bästa Letto Frontlight-plattan hittills, och därmed också den bästa plattan producerad med den svenska marknaden i åtanke.

Med tanke på att konkurrensen är i det närmaste noll, säger det dock inte så mycket.

Dagens poddtips: Förlagspodden

Har ni koll på Förlagspodden, som görs av forne Svensk Bokhandel-chefredaktören Lasse Winkler och Lind & Co:s förlagschef Kristoffer Lind? Hittills har tre avsnitt utkommit, det senaste damp ner nu i morse i min poddapp (jag använder Overcast), och innehöll bland annat samtal om varför författare ofta har så undermåliga hemsidor, om det spelar någon roll för läsare vilket förlag en bok ges ut på och hur man ska se på prestigebokhandeln Hedengrens senaste försök att få folk att donera pengar för att de ska kunna överleva.

Initierat, underhållande och stundtals vasst så till vida att de försöker sticka ut hakan, även om jag tycker mig ana att främst Kristoffer Lind håller tillbaka lite ibland. Han är ju en person som ofta brukar uttala sig i branschfrågor och ibland kanske på sätt som vållat debatt, och kanske har han med tiden blivit mer diplomatisk. Men vi får väl se, de har ju knappt blivit varma i kläderna ännu.

Gällande det här med författare och deras hemsidor så ringde det svaga klockor någonstans i bakhuvudet, och jodå, våren 2009 pratade jag och Johanna om författare som bloggar i ett DJtv-avsnitt, vår saligen insomnade videopodd som jag ofta saknar, och därefter skrev jag ett par uppföljande inlägg i frågan, som nog inte är helt inaktuella ens nu, trots att det gått åtta år.

Så prenumerera på Förlagspodden, vetja! Enklaste sättet är ju att bara söka på namnet i er poddapp, men det verkar dessutom som att de har valt att publicera podden via Lind & Co hos Storytel, den ligger i deras kommande-lista och första avsnittet ska ges ut där i morgon, vad jag kan se. Smart att få in den även i den kanalen.

Lustigt för den delen det här med poddar och hur och var man lyssnar på dem. Förra avsnittet av Förlagspodden hade jag i lurarna när jag vandrade runt en morgon i Greenwich Village i New York, och det nya när jag var ute och gick med svärföräldrarnas hundar på en regnvåt skogsväg utanför Vittangi. Skilda världar, men ändå inte.

Nu ska jag fundera över vad min egen podd som jag alltjämt drömmer om att starta men aldrig får rumpan ur gällande ska handla om. Det borde vara bokbransch- eller teknikrelaterat eller kanske allra helst en symbios av de båda ämnena, men hur gör man det på ett bra och publikt sätt? Jag tänker en hel del på det, men når aldrig ett bra svar.

Är böcker för dyra eller för billiga?

Intressant replik hos Svensk Bokhandel i dag från bokhandlaren och ordföranden i Bokhandlareföreningen Mats Ahlström, angående Johan Kleberg på Adlibris debattinlägg från häromdagen, då han utvecklade sitt resonemang om mjuka kontra hårda böcker och att priserna på nya utgåvor måste sänkas, och att det kan ske genom billigare, mjukare format. Jag kommenterade Klebergs artikel här.

Ahlström håller föga förvånande inte med, eller snarare är det så att han håller med om problemanalysen i det att prisglappet mellan originalutgivning i inbundet format och pocketformat är för stort, men menar i stället att lösningen är att få upp priserna på pocketformaten, inte att sänka dem på originalutgåvorna.

Jag kan absolut se logiken i detta ur bokhandelns och förlagens synvinkel, men jag tror att verkligheten sakteliga allt mer talar emot dem. I takt med att boken blir allt mer digital – må så vara om det sker genom streamingtjänster där vi lyssnar på böcker eller läser dem i e-boksformat – tror jag inte att det går att försöka hålla dagens marginaler uppe. Litteraturen må ha visat sig vara mer motståndskraftig mot digitaliseringen än musik- och film/tv-världen, men den äter sig onekligen hela tiden sakta in, och för att överleva tror jag att bokbranschen måste försöka ta sig ner till de prisnivåer som är mer i paritet med vad övriga digitaliserade marknader stabiliserat sig kring, snarare än att envist fortsätta ligga kvar ett eller till och med två snäpp ovanför.

Visst, det må framstå lite som att jämföra äpplen och päron, men i dag betalar vi cirka en hundralapp i månaden för tjänster inom musik och film/tv – som Spotify, Apple Music, Netflix, Viaplay, HBO Nordic och så vidare, oavsett vad vi anser om detta så är det en nivå som blivit standard. Och med mina konsumentglasögon på mig tror jag att det är ner mot de nivåerna bokbranschen måste ta sig även för ny litteratur för att boken – i vilken form den än må komma – inte ska tappa mark.

Ja till mjuka böcker

När jag hade fått Dannyboy & kärleken antagen hos Bokförlaget Forum 2004 stred jag en fruktlös kamp för att den skulle ges ut i ett så billigt format som möjligt från början – gärna mjukband eller åtminstone ett litet inbundet format, vad som helst som skulle få ner priset. Mitt argument var att det var en bok som riktade sig till en ung publik – högskole- och gymnasiestudenter, människor någonstans mellan arton och trettio, troligen i en urban miljö eller med en inneboende längtan att ta sig dit. Priskänsliga köpare.

Men det var en kamp som var omöjlig att vinna, det blev en helt vanlig inbunden utgåva i ett stort, otympligt format omöjligt att få ner i en ficka med ett rekommenderat försäljningspris på 248 kronor. Resten är, skulle man väl kunna säga, historia.

Nu säger jag så klart inte att det var enda orsaken till att min debutroman inte blev en kommersiell dundersuccé när den gavs ut, men det är klart att det inte hjälpte. Den har med tiden hittat sin publik ändå i andra format, och om en månad börjar ett nytt kapitel i dess historia, mer om det senare.

Hur som helst – jag kan inte låta bli att känna glädje över Adlibris vd Johan Klebergs debattartikel hos Svensk Bokhandel i dag, där han går till storms mot den traditionella bokbranschens förkärlek för det inbundna formatet och de strukturer det formatet upprätthåller. Låt mig citera ett par avsnitt:

När det gäller faktaböcker, barnböcker, kurslitteratur och pocket är onlinebokhandeln framgångsrik. När det gäller nyutgiven bred skönlitteratur måste vi dock vara självkritiska och konstatera att våra kunder sedan länge har genomskådat vår bransch utgivningsstruktur och prisbild. Vi motiverar en hög prissättning på nyreleaser, inte med en stark berättelse, inte med ett spännande författarskap utan med att läsaren vid utgivning endast kan köpa boken i ett otympligt format.

Och sedan blir vi förvånade när kunder väljer att vänta i sex månader och köpa exakt samma berättelse i ett smidigare format till ett lågt pris.

Hur vill han då ha det? Jo, han eftersöker en svensk satsning på det format jag skrivit om här i spalterna rätt många gånger, det i England och USA vanliga trade paperback-formatet.

Lösningen är enkel. Gör som i England och släpp en häftad version på utgivningsdagen. Ett produktionseffektivt format som passar utmärkt för läsning i såväl sängen som på bussen. Sätt ett avsevärt lägre f-pris än det på dagens inbundna bok men ett högre än dagens storpocket. Sitt sedan lugnt i båten. Om det finns skäl att ge ut boken i pocket efter något år gör det till ett högre f-pris än idag.

Självklart måste man ta i beaktande att Johan Kleberg skriver detta för att han ser att Adlibris i dag är svagare inom försäljning av nya böcker än de önskar vara, han strider knappast för detta enbart för kundernas väl och ve.

Men det betyder ju inte att han måste ha fel.

E-boksnedgången som kom av sig och Harry Potter-exklusivitet

Ett par bokbranschrelaterade grejer så här helt oförhappandes på fredagskvällen:

• Boktugg skrev i går kväll om att nya uppgifter från USA visar på det som många tidigare antagit – inbromsningen av försäljningen av e-böcker som rapporterats från de stora amerikanska förlagen är med all sannolikhet en chimär, då den del av marknaden som inte mäts i den officiella statistiken nu tros uppgå till cirka 11 miljarder kronor per år. Mestadels rör det sig om icke-traditionellt publicerade e-böcker, främst på Amazons plattform.

Så här skrev jag gällande detta i en krönika i Västerbottens-Kuriren för lite drygt ett år sedan:

Försäljningsminskningen baseras enbart på statistik från förlag knutna till USA:s motsvarighet till Svenska Förläggareföreningen, och missar därmed helt de allt mer populära indieförfattarna, det vill säga egenutgivare som säljer sina böcker utan mellanhänder på exempelvis Amazons e-boksplattform Kindle.

Eftersom Amazon är ökända för att inte dela med sig av försäljningssiffror är det svårt att leda i bevis att bokköparna övergett storförlagens prishöjda titlar till förmån för egenutgivarnas i regel betydligt billigare alster, men Amazon hävdar i alla fall att deras e-boksförsäljning fortsätter öka, samt att de ser ett stadigt växande intresse för Kindle Unlimited, en abonnemangstjänst för e-böcker enligt Spotifymodell, där tonvikten ligger på indieförfattare och klassiker snarare än de traditionellt etablerade författare.

• En till grej som Boktugg skrivit om i veckan, men inte gjorde en så stor grej av, plockades upp av Svensk Bokhandel i det nya numret i dag och fick växa: När Harry Potter-böckerna senare i år ges ut som ljudböcker på svenska så blir publiceringen Storytel-exklusiv under det första året. De kommer alltså inte att kunna köpas digitalt via Adlibris eller Dito/Bokus eller streamas på prenumerationstjänsterna Bookbeat och Nextory förrän någon gång 2018. Konkurrenterna är så klart inte alls särskilt nöjda med detta, och Håkan Rudels som är vd för Bonnierförlagen lämnade följande kommentar till SvB: På film- och tv-sidan har det varit så länge. Personligen tycker jag att det är en tråkig utveckling om vi ska börja fajtas om innehåll på det sättet. Men det är intressant. Hade vi gjort något liknande för två år sedan hade det varit demonstrationer utanför Sveavägen, men när Storytel och Norstedts nu gör det så verkar det vara lugnt.

Kanske värt att upprepa det jag skrev i somras när Storytel köpte Norstedts:

Det ska bli intressant att se vad som händer med den femte boken i Millennium-serien när den ges ut nästa år, blir det en Storytelexklusiv titel till en början?

Boktipset version 2.0 snart redo

Relanseringen av Adlibrisägda communitysajten Boktipset är nära förestående, skriver Svensk Bokhandel i dag. Den nya versionen innebär den första omgörningen sedan premiären för snart åtta år sedan, och för någon som gillar det avskalade finns anledning att glädjas: Boktipset version 2.0 kommer att innehålla mindre funktionalitet än föregångaren.

– Boktipset byggdes i en tid när forum och bloggar var nya och det gör att den i dag har väl många funktioner, säger Cajsa Malm som är affärsområdeschef för Adlibris Next till Svensk Bokhandel.

Fokus kommer nu att ligga helt på att leverera bra och relevanta boktips, och från boktitlarna kommer det att finnas köplänkar till Adlibris. De bloggare som fortfarande använt sig av tjänstens bloggfunktionalitet verkar ha fått beskedet att dessa nu kommer att raderas.

Anledningen till att Boktipset alls ens kom upp på medieradarn igen i våras var att det avslöjades att det förekommit försök att via fejkade konton manipulera betyg och att förlag skrev positiva recensioner av sina egna böcker, något jag bloggade utförligt om här. Detta ska nu stävjas dels genom att proceduren att starta ett konto blir något krångligare samt att en redaktör aktivt kommer att jobba med sajten och övervaka aktiviteterna som sker där.

Så fort den nya versionen kommit igång ska jag ta och sätta mig in i den och skriva någon form av recension av förändringarna, tänker jag mig. Stay tuned!

Vågar ingen kritisera Bonniers längre?

Svensk Bokhandels reporter Lars Schmidt går hårt åt Bonniers fortsatta maktexpandering på den svenska bokmarknaden. Med startpunkt i det nyligen aviserade beslutet att Adlibris tar över Cdons bokförsäljning skriver han under rubriken ”En skadlig tystnad” i dagens purfärska nummer av tidningen bland annat:

Varför hörs ingen diskussion om att Bonnierägda Adlibris lägger beslag på ytterligare uppåt 250 miljoner kronor av branschens totala försäljning? Och varför hörs inget om att Bonnierförlagen startat Bookbeat för att skumma grädden av den streamingmarknad för ljudböcker som det tagit Storytel tio år att bygga upp?

Det fanns en tid då Bonnierförlagen alltid diskuterades. Kritiker klagade över marknadsdominans, uppköp av konkurrenter och integration framåt och bakåt i näringskedjan tills Bonniers satt på nästan hela makten.

— — —

Nu hörs inte ett knyst. Alla viker ner sig. Ändå har Bonniers bara blivit större, starkare och brutalare. Varför är alla tysta?

Han anger själv några orsaker i texten, bland annat att bokbranschens kris gjort att kritiker haft fullt upp med att överleva och att den kritiska grupp av förläggare som samlade sig under paraplynamnet De oberoende har fallit isär av sig själv.

Om det förr fanns ett dussin öppna kritiker finns det i dag knappt en enda; Bonniers finns överallt på marknaden och rädslan för att hamna i onåd är för stor.

Skarpt tonläge. Ska bli intressant att se om någon vågar haka på och stämmer i bäcken eller om utspelet möts med tystnad.

Tolino håller Amazon stången i Tyskland

Såg en intressant detalj i senaste numret av Svensk Bokhandel, som går att anknyta till den eviga frågan kring Amazons vara eller icke vara på den svenska marknaden och vad deras etablering skulle innebära för våra inhemska aktörer.

I Tyskland, där bokhandlarna bestämde sig för att sätta hårt mot hårt mot den amerikanska jätten, har läsplattan Tolino och det bokhandelskonsortium som står den lyckats hålla Amazon relativt stången. På den växande tyska e-boksmarknaden – som utgör cirka fem procent av landets totala bokmarknad – har i dag Amazon 40 procent av marknaden, och Tolino 45. Den senares siffra ska därtill vara växande, har jag sett.

Nu är visserligen den tyskspråkiga marknaden väldigt mycket större än den svenska och därför mer tacksam att bygga en bra plattform för, men ändå, det behöver inte betyda död och förintelse bara för att Amazon knackar på.

Jag recenserade plattan Tolino Vision 2 före jul.