E-boken kommer – det tar bara lite längre tid

(Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 19 maj)

Det har gått tio år sedan den amerikanska näthandelsjätten Amazon sparkade liv i e-boken på allvar. Läsplattan Kindle lanserades visserligen redan inför julhandeln 2007 i USA, men tillgången var begränsad och det var först 2008 som människor i större utsträckning började köpa den och därmed också kunde börja läsa e-böcker på bred front.

Framgångssagan för Kindle var exceptionell – det tog bara tre och ett halvt år innan Amazon sålde fler e-böcker än pappersböcker och helt hade ritat om kartan för den amerikanska bokmarknaden.

I Sverige var det många som väntade på att samma revolution skulle inträffa, åren 2009-2011 pratades det mycket inom bokbranschen och på landets kultursidor om e-bokens kommande världsherravälde.

Men det inträffade inte, som alla vet. E-boken har fortsatt vara rätt marginell i Sverige, även om den sakteliga knaprat i sig enstaka procentandelar av marknaden. Avsaknaden av en pådrivande yttre aktör som Amazon och en i internationell jämförelse ovanligt framskjuten position för pocketboken var två viktiga faktorer som gjorde att e-boken fick det svårt här. Att den ledande svenska nätbokhandeln Adlibris – som hade kunnat driva på e-boken betydligt mer de där första åren – ägs av landets största förlagskoncern Bonniers har också spelat in, de har inte sett någon anledning att vända upp och ner på en bokbransch som de tyckt fungerat rätt hyfsat som den är.

Men jag tror att 2018 är året då e-boken börjar flytta fram sina positioner. Nej, det sker inte med buller och bång – här har det ju varit ljudboksexplosionen som bullrat – men det finns ändå små, separata tecken som tillsammans formar en sådan bild.

Det mest subtila tecknet är att Adlibris, trots att de som sagt aldrig hårdsatsat på e-boken, ändå kontinuerligt produktutvecklar sin e-boksplattform Letto, något de som vinstdrivande företag knappast skulle göra om marknaden inte växte. Den fjärde versionen av läsplattan kallas Letto Frontlight 2 och kom i slutet av förra året. Företagets vd Johan Kleberg använde inga stora ord i branschtidningen Svensk Bokhandel om den nya modellen, men sa att Letton säljer bra och att den har en självklar plats hos dem.

Det tydligaste tecknet kommer dock ironiskt nog från de abonnerade ljudbokstjänsternas värld. Dessa är ju nämligen inte bara plattformar för ljudböcker även om de oftast kallas sådana, utan det går också att läsa e-böcker i de här tjänsternas appar – faktum är att deras kataloger innehåller fler e-böcker än ljudböcker. Nextory är den aktör på marknaden som hittills profilerat sig mest på e-böcker, och de växte med 200 procent första kvartalet i år jämfört med samma tid 2017, enligt bokbranschsajten Boktugg.

Nu tänker också Storytel, som är störst bland “ljudboks”tjänsterna, börja konkurrera om e-boksläsarna. Nyligen presenterade de Storytel Reader, en läsplatta för e-böcker som ska börja säljas i sommar och enbart är till för att läsas på. Om den blir en framgång återstår att se – det ska inte gå att läsa e-böcker köpta någon annanstans på den och plattan kan överhuvudtaget inte användas om man saknar ett Storytelabonnemang – men precis som i fallet med Adlibris står det klart att ett kommersiellt företag som Storytel knappast skulle utveckla en produkt och ge sig in på det här området om de inte trodde att det fanns ett växande intresse.

Siffrorna backar dessutom upp det – enligt bokbranschens egen statistik växte ljudboken med knappt 50 procent i de digitala tjänsterna mellan 2016 och 2017, men e-boken ökade samtidigt nästan 100 procent, om än från en betydligt lägre nivå.

Så nog kommer e-boken allt. Det tog bara tio år längre och sker i en blygsammare skala än vi trodde.

Om Skugges Flygfärdig och Plupp och älgen i VK

Jag skriver ju krönikor på Västerbottens-Kurirens kultursida var tredje helg. Här är alstret som publicerades för två veckor sedan, lördag den 28 april.

——

Jag får aldrig sätta ett glas över dem.

Orden är Linda Skugges i hennes nya bok Flygfärdig, och syftar till det förmanande råd Mumin ger Snorkfröken i Trollvinter då hon vill skydda vårens första krokus när den sticker upp vid söderfönstret: Jag tror den klarar sig lite bättre om den får ha det lite krångligt.

I den korta tankeboken – blott 140 sidor till omfånget – försöker Skugge hantera de komplexa känslor det innebär att inse att ens barn är på väg att bli stora – flygfärdiga. Varför berättade ingen att livets största kärlekshistoria har ett slut? frågar hon, och när jag läser de där raderna vill jag säga ifrån, känner i hela min kropp att jag måste protestera för min femåring sover bredvid mig i sängen där jag läser och vem skulle jag själv numera vara om jag inte hade rollen som den viktigaste personen i hennes liv?

Jag menar inte att göra mig dummare än vad jag är, det är klart att även jag rent analytiskt förstår att det Skugge skriver är sant. Jag önskar min dotter och min son inget hellre än att de själva som vuxna får vila vid sina barns sida och känna en kärlek ojämförbar med vad de tidigare i livet upplevt – inklusive kärleken till sin pappa och sin mamma.

Men måste hon verkligen … jag vet inte – skriva det så svart på vitt? Kan jag inte få leva i villfarelsen att bandet mellan mig och min dotter är det starkaste vi båda kommer att få uppleva? Måste hon få mig att erkänna att jag i grund och botten bara är ett redskap mina barn behöver i starten på sina egna levnadsbanor, en resa där de kommer att uppleva de största stunderna i sina liv utan mig vid sin sida?

Ja, antagligen måste Linda Skugge det, för jag verkar inte kunna förstå det annars.

Min femåring har kommit att gilla Plupp, något jag gärna uppmuntrar då jag tycker om hur Inga Borg i sina böcker om den blåhåriga osynlingen Plupp skildrade djuren, naturen och årstidernas ständiga växlingar här i norr. I veckan lånade vi hem Plupp och älgen från biblioteket, i vilken Plupp blir vän med en älgmor och hennes kalv Långben och följer dem under ett års tid.

När den andra våren kommer lägger älgmor öronen bakåt och sparkar ilskt när Långben försöker närma sig – försvinn, säger hon. Plupp får förklara för ettåringen – det är naturens gång, älgmor har fött nya kalvar, du måste klara dig själv nu.

Inga Borg var knappast först med att förklara för barn hur djuren av nödvändighet agerar mer osentimentalt än vi människor gällande sin avkomma, men rättframheten i berättandet fick mig ändå att haja till. I dagens barnlitteratur förekommer en hel del socialrealism människor emellan, men djurriket är i regel en fredad zon, inte ens vargen dör längre efter att han ätit upp Rödluvan och mormor och sedan fått magen uppsprättad av jägaren – såret sys bara ihop och han springer till skogs med en nyttig läxa i bagaget (och eventuellt lite sten i den hopsydda magen, beroende på upplaga).

Föga förvånande reagerade min dotter starkt på episoden mellan Långben och älgmor, än är hon långtifrån flygfärdig även om hon i sina kavata stunder gärna ger sken av motsatsen.

Ärligt talat är inte heller jag redo, och ska jag tro Linda Skugges anspråkslösa men mycket fina bok blir jag väl aldrig det heller.

Och någonstans finner jag ändå en tröst i det, tror jag. Mitt jobb som förälder må inte vara att sätta glas över mina barn, men det är heller inte att ilsket fräsa – försvinn! Min roll är att efter bästa förmåga spjärna emot lagom mycket (kanske en liten aning för mycket i mitt fall) och sedan låta dem gå, trygga i vetskapen att de för mig alltid kommer att vara nummer ett.

Oavsett hur mycket jag själv tappar i betydelse för dem.

Skriverier om Arkiv X och klimathotet

Skrev en recension i början av veckan hos TVdags om de första två avsnitten av senaste (sista?) säsongen av Arkiv X. In och läs!

Och i dag har jag skrivit min första litteraturkrönika för året i Västerbottens-Kuriren, där jag efterlyser den stora, breda romanen som kan få oss att börja ta klimathotet på verkligt allvar. In och läs! (För ovanlighetens skull ligger krönikan – åtminstone just nu – inte bakom betalvägg.)

Rubriken på VK Kulturs förstasida i detta nu bjuder för övrigt på en härligt spetsig dragning. Men hey, ger det lite extra klick så är jag helt med på tåget:

Fast krönikör i Västerbottens-Kuriren

Jag är från och med i dag litteraturkrönikör i Västerbottens-Kuriren var tredje lördag, ett hedersuppdrag då jag tycker att VK har en av de absolut bästa kultursidorna i landet på regionalnivå.

De två eller tre texter jag skrivit tidigare för deras kultursida har handlat om det pågående digitala skiftet inom litteraturen, och jag tror att det är litegrann för att skriva den typen av texter jag rekryterats. Min premiärkrönika tar avstamp i förlagshusens nya digitala satsningar (som Bonnier Bookery och Norstedts alldeles färska projekt Tiden), och ställer frågan huruvida dessa hjälper eller stjälper förlagens traditionella verksamhet på lite sikt.

Krönikan ligger bakom betalvägg, men jag lägger nog upp den även i de här spalterna vad det lider.