Hell froze over

I oktober 2003 kommenterade Steve Jobs faktumet att Itunes släpptes i en Windowsversion med frasen Hell froze over. Bland macpuritaner hade det tidigare ansetts som helt omöjligt att något sådant skulle kunna ske. Att samme man några år senare skulle låta hela Apples maskinpark börja använda intelprocessorer var publiken lyckligt ovetande om när Steve Jobs satte sig vid en Dellmaskin och började ctrl- och högerklicka sig fram inför den häpna publiken i Moscone Center i San Francisco, en plats där Apple ofta delger världen sina viktiga nyheter.

delleri.jpg

Det jag nu ska berätta är kanske inte riktigt av samma dignitet, men fasiken snudd därpå:

Jag ska spendera förmiddagen med att gå på pc-kurs. På en Delldator.

——

Uppdatering klockan 14: Vi ska alltså bli pc-fierade på kultur/nöje på tisdag nästa vecka, därav förmiddagens kurs. Två saker etsade sig fast i mitt sinne under sessionen:

1. Det var sju år sedan jag senast kom i riktig kontakt med en pc, men ingenting har förändrats. Allt såg exakt ut som förr. Fascinerande.

2. Helskärmsläget. Det existerar fortfarande. Fascinerande.

Videoförfattare är det nya svarta

Jag fick ett mejl från vdn på Bubblare:

Hej kära bloggare!

Jag ber om ursäkt för detta massmail. Jag brukar försöka vara mer personlig. Men när nu förlagsjätten Bonnier har släppt sin videotjänst ”Bonniervideo” vill jag gärna att du så snabbt som möjligt (dessutom innan nyheten når sk ”etablerade medier”) får den här informationen.

I korthet: Tillsammans med Bubblare.se lanserar Sveriges förlag och bokhandlare konceptet ”Bokvideo” som är ett sätt att marknadsföra författare och böcker med video. Se exempel här och läs mer om konceptet i den bifogade pressreleasen.

Tveka inte att kontakta mig vid frågor!

Kalla mig gärna traditionalist, men jag sa genast plikten framför allt och såg till att den här informationen först gick ut som en notis hos ett så kallat ”etablerat media” innan jag publicerade det här inlägget.

Bonnier video, ölskallen och jag

Satsningarna duggar tätt sedan Sigge Eklund blev webbguru på Bonniers. Härom veckan var det Bonnier lyrik som såg dagens ljud, och i går slog Bonnier video upp portarna, där författarintervjuer och liknande samlas i Youtubeklipp. Vi tyckte det kändes lite för marknadsföringsplojtungt för att skriva om det på jobbet, men eftersom jag inte har några som helst privata skrupler så tipsar jag om det här istället. Så gå nu dit och kolla varför Jens Lapidus säger jag blir så jävla förbannad när det kommer till recensenter.

Jag är lite trött i skallen i dag. Fick både en och två releaseöl i går. Kanske till och med fyra och en halv. Ja. Kanske.

——

På tal om nya webbsatsningar: Atlas har gjort en rejäl makeover av sin sajt, och lanserat en ny blogg. Dessutom skriver förläggar-Richard att de planerar att starta en tv-kanal, vilket jag dock misstänker grundar sig i gårdagens djupdykning i champagne och inte så mycket mer.

Men Richard – hallå varför ingen rss-möjlighet på nya bloggen? Gör om gör rätt!

Flinka fingrar

Fasiken, med tanke på att jag lämnade Solna, där intervjun gjordes, klockan 18.20 och dessutom hunnit äta en McFeast-meny, så är jag rätt nöjd med att texten om Dima Bilan redan är ute.

Nu äntligen dags att rusa iväg på Peters tidskriftskalas, även kallat Atlas Litterära Tillägg-releasefest. Jag är bara en och en halv timme försenad. Men hey, schlagern går först, every fucking time.

En sådan där morgon

Jag är lite förvirrad. Splittrad. Försöker undersöka livskvaliteten hos mina blommor samtidigt som jag skriver ett blogginlägg och plockar undan frukosten. Tänker att jag måste skicka några mejl. Är inte riktigt nöjd med min mejlsituation. Funderar på att koka kaffe, men nej, det är för kort tid tills jag måste till jobbet. Hinner jag skriva mejlen? Vet inte. Irriterar mig över att jag inte skrev något under mina två lediga dagar. Jag skulle ju göra det i går. Bad Danny. Bad. Bad jag om att få komma in en halvtimme senare till jobbet i dag? Ja, det gjorde jag. Men jag var ju å andra sidan helt under isen fysiskt i går, posttraumatisk schlagerstress, hade det som kommit ut ur fingrarna blivit något att ha? Kanske inte. Är det jag skriver någonsin något att ha?

Vem fan vet.

Mitt Emma Gray Munthe-inlägg

När vi var i Belgrad skrev Mattias ett inlägg i DN:s schlagerblogg med en passus till de beskrivningar av drömmar som Emma brukar hänge sig åt ibland i sin blogg. I natt hände mig något liknande, och eftersom Mattias dessutom var inblandad kopierar jag helt fräckt hans rubrik och meddelar följande:

I natt drömde jag att en ”Cloverfield”-dinosaur börjat ödelägga delar av norra Vasastan och som de journalister vi är drog jag och Mattias dit för att bevaka bestens framfart. När vi kom fram till Vanadisplan var jag i Uppsala, dinosaurien och Mattias var glömda och jag gick istället omkring och skämdes när alla stirrade på mig eftersom jag hade klätt mig i kostym istället för frack när det var vårbalslördag.

De små sakerna i livet

Hemma. Åh kära hemma. Jag ska inte tänka på schlagermusik på åtminstone nio månader. Åtta i alla fall. Gud så skönt det ska bli.

De närmaste dagarna ska jag dessutom extra mycket:

• Uppskatta förhållandevis ren luft även i innerstaden.

• Glädjas åt tillbehör såsom potatis och någon typ av dressing när jag köper en kötträtt på restaurang.

• Känna lycka över att vi använder oss av rullar till vårt toalettpapper.

• Fröjdas för att jag har ett riktigt täcke omslutet av ett påslakan i min säng.

• Försöka vänja mig vid att åter ha ett duschmunstycke som passar ihop med hållaren på väggen.

Bilder från Belgrad (4)

Det har blivit dags för hemfärd. Det känns smått overkligt att säga så här på morgonen den fjortonde dagen, men jo, det är verkligen dags. Väskan är packad, jag är slitnare än slitnast efter nattens arbete och noll timmars sömn, men hey ho, here we så sakteliga norrut go.

Jag bjuder på en liten bildkavalkad som avslutning på Belgradäventyret. Enjoy.

belgrad1.jpg

Therese och Marko intervjuar Charlotte Perrelli några timmar efter att de anslutit vid min sida i måndags.

belgrad2.jpg

En sak är säker, serberna kan det här med muffins. Här en med gurka och bacon i.

belgrad3.jpg

Sprang på Kristian Luuk och hans sidekick Josef Sterzenbach i presscentret, när de var på jakt efter en skrivare för att skriva ut manuset de skulle använda till den första semifinalens kommentatorsjobb. Gentil som jag är hjälpte jag dem till rätta.

belgrad4.jpg

När vi såg Champions League-finalen i hotellrestaurangen satt några äldre serbiska gentlemän framför oss och lekte med fjärrkontrollen. De lyckades rätt oväntat få fram en texttv-sida med färska resultat från svenska Superettan på. När de knäppte bort sidan lyckades de inte fullt ut, varvid resultatet i matchen mellan Örgryte och Falkenberg satt kvar på skärmen den närmaste timmen. Kändes en smula underligt med tanke på var vi befann oss.

belgrad5.jpg

Fotostunden som antog kaotiska proportioner i fredags eftermiddag på den svenska delegationens tak. Någonstans bakom den där växten står Charlotte Perrelli.

belgrad6.jpg

Jag och Therese tog en sightseeingrunda i Belgrad i går. Bland annat visade jag henne utsikten från fästningen Kalemegdan, som hon inte sett tidigare men där jag varit och rekat förra helgen.

belgrad7.jpg

Do you have monkeys? frågade Therese kassörskan när vi stod i insläppet till Belgrads zoo. När svaret blev jakande begav vi oss in och kollade på zebror, vargar, lejon, elefanter, giraffer, kameler, undulater, hästar, björnar, hundar (!), sälar och flodhästar. Först tyckte vi det var hysteriskt roligt att gå runt där, men skrattet fastnade i halsen efter ett tag då burarna var löjeväckande små och djuren ofta såg mer än lovligt raggiga och undernärda ut.

belgrad8.jpg

De hade också någon form av bergsget. Eller så är det något helt annat men det var vad jag gissade på i alla fall. Sekunden senare försökte den bita av Thereses hand.

Dags att bege sig mot flygplatsen. Två veckor i Belgrad and all we got was a lousy artondeplats. Igen.

Kul.

Dagen D som i Dannyboy (2)

Den här helgen, som är den officiella ”Dannyboy”-helgen, tänker jag att jag borde ha gjort min lilla roman till en bästsäljare. Det hade så klart funnits flera orsaker till att det hade varit bra, men just den här speciella helgen tänker jag att jag då hade haft publikunderlag nog för att anordna en litteraturvandring.

Boken ifråga lämpar ju sig ypperligt för ändamålet, handlingen är i sig en vandring genom Stockholm, något man ju inte direkt kan säga om de där konstlade promenaderna i Lapidus och Larssons fotspår där transportsträckorna dominerar vandringen för att man ska nå ett antal utpekade enskilda platser. DN har puffat för de här bästsäljarvandringarna i en veckas tid på sin förstasida nu – att hamna i högerspalten på dn.se är för övrigt en verklig jackpot, grejerna har en tendens att aldrig bytas ut – och SvD uppmärksammade också företeelsen häromdagen. Att promenera i litteraturens spår är the shit.

Hm, jag borde kanske arrangera det ändå, trots bästsäljaravsaknaden.

Men det finns så mycket som jag borde.