Månad: maj 2008

Det är väldigt sällan som böcker illustreras med bilder. Efter att ha läst ”Extremt högt och otroligt nära” – där visserligen flera typer av formexperiment tryckts in – undrar jag lite varför det inte görs oftare. Det är ju trivsamt om det sker med måtta, det bryter av och gör åtminstone i Jonathan Safran Foers fall att jag betraktar hans bok som lite av ett multikonstverk.

Hur som helst, när jag rumlade hemåt mot Stockholm genom Valborgskvällen i Uppsala i onsdags passerade jag Ekonomikumparken, precis som huvudpersonen i ”Dannyboy & kärleken” gjorde sex år tidigare i slutet av boken. Jag kunde inte motstå att ta en bild.

Så därför ger jag er härmed ett brottstycke ur den nu delvis illustrerade versionen av sagda roman. Och obs, har man inte läst boken och funderar på att göra det, så kan det hända att följande stycken innehåller vissa spoilers:

Jag går ut från stationen. På ett par löpsedlar ser jag att fel låt vann i Tallinn. Stackars Afro-Dite. Tar några raska steg över den lilla rondellen framför stationshuset. Kommer fram till Kungsgatan och stannar för rödljuset. Tittar på den röda gubben. Tittar på den röda jävla lilla

pojken som står och häller ut resterna ur en halvt urdrucken Spendrupsburk på första maj-förmiddagen 2001. När han ser mig snedda över gräsmattan på väg mot centrum stannar han i sin rörelse och betraktar mig. Vad ser du lille vän? Ser du hunden som går över gräsmattan? Ser du byrackan, horbocken, häradsbetäckaren på väg hem med svansen mellan benen efter ännu en insemination? Ser du mig?

Jag blundar och går i blindo över resterna av gårdagens Valborg. Tänker på Rebecka. Tänker på Rebecka som sorgset sa

– Jag såg ju att du blev alldeles konstig när hon kom. Som en liten vettskrämd pojke. Och hon såg ju lika rädd ut hon. Fan har du inte kommit längre? Fan, har NI inte kommit längre? Är du fortfarande så jävla

Betuttad? Var det det du sa? Jag minns inte vad du sa. Jag minns bara att jag själv sa att

– Det är klart att jag har kommit över henne. Var inte fånig. Men det är väl inte så konstigt om jag blir lite ställd när hon dyker upp, jag har inte sett henne sen hon åkte till USA. Sen innan du och jag träffades igen.

Jag snubblar. Öppnar ögonen precis då jag är nära att helt tappa balansen. Jag har fastnat med foten i en plastpåse med matrester. Jag sparkar loss den och tänker på Rebecka. Jag tänker på hennes plågade ansikte och hennes röst som sa

– Jamen gå till henne då. Gå till henne och säg att du har kommit över henne, att du är med mig nu och att det är så det är. Gör det.

– Nu?

– Ja, nu. Du har väl hennes nummer? Ring henne och säg henne att

– Men vi ska ju tillbaka ner till nationen nu. Klockan är snart tio. Fan, släppet börjar ju när som helst.

– Jag tänker inte röra mig ett jävla dugg så länge det här hänger över oss. Jag tänker inte gå ner till Kalmar om hon är där och du blir så där … så där bedövad igen. Inte en chans. Klara av det här nu. Säg henne vad fan du vill. Ring mig sen.

– Men varför skulle hon ens vara intresserad av vad jag

– Jamen vad fan tror du?! Gå. Nu!

Ett halvt dygn senare småspringer jag på gräsmattan runt Ekonomikum och kommer fram till Kyrkogårdsgatan. Känner efter i kavajfickan. Känner att min mobiltelefon ligger där. Jag borde slå på den. Jag borde höra efter om hon har ringt. Jag borde kolla om Rebecka har försökt

Och nej, jag har inte dabbat mig när jag klippt och klistrat, stycket slutar verkligen så där. Och okej då, promenaden över Ekonomikumparken sker en tidig första maj-förmiddag i boken, och inte på en Valborgskväll som när bilden togs. Men det kan jag i fiktionens namn leva med.