Författare, skribent och bokbranschnörd
Jag och Tage kollar Teletubbies mest varje dag, “Teletubbies say eh-oh!” är favoriten, han kan se klippet åtminstone fem gånger i rad utan att röra sig eller släppa blicken från datorskärmen en enda gång (japp, har provat). I går fångade Johanna det hela på bild.
Det här citatet är tre dagar gammalt nu men
Vi ska inte jaga en hel ungdomsgeneration, sa Fredrik Reinfeldt i ett beryktat uttalande. Fast det skulle vi ju. Vi skulle bara inte göra det under en valrörelse. Och vi skulle bara inte prata så högt om det.
ibland är bara Anders Mildner så briljant i sitt skrivande att det tål att lyftas fram trots att så många andra redan hunnit göra det.
Jag har suttit och sökt mig lika blå i ansiktet som Tages smurfpyjamas efter ett inlägg som jag vet att jag har skrivit om det här tidigare, men jag hittar det inte. Nåväl.
När jag skrev “Dannyboy & kärleken” var jag ofta särdeles lat. Eftersom jag dessutom har en tendens att ofta när jag skriver finna själva sättapåpräntprocessen outsägligt tråkig, hände det rätt ofta att jag satt där framför skärmen och istället för att skapa nytt började tänka har jag inget som jag skrivit tidigare som jag kan klistra in här istället, och få upp dagens antal nya tecken bara så där, pangbomtjom?
Och som tur är hade jag det. Ett nästan halvfärdigt romanprojekt med ambitionen Den stora Uppsalaromanen låg på min hårddisk och bara väntade på att få bli lånad från. Och vänta särskilt länge behövde det inte. Faktum är att om inte det där dokumentet funnits hade nog min debutroman sett rätt så annorlunda ut. Hela tanken på att väva in huvudpersonens förflutna i Uppsala och göra det till en nyckelingrediens i romanen kom ur den här latheten, eftersom jag var tvungen att hitta på ett sätt att få bitarna att passa ihop. Dessutom kändes det väldigt fint att faktiskt få använda den där oavslutade affären på något sätt. Med facit i hand var det en vinnvinn-situation, eftersom berättelsen behövde ett förflutet för att fördjupa nuet.
Men man ska heller inte underskatta känslan av tillfredsställelse när teckenräknaren vissa dagar steg från 500 inmatade tecken till 7 000 i ett enda svep. Även om det inklistrade så klart behövde putsning och bearbetning. Men den delen av skrivarprocessen tycker jag ju om, det är originalinmatningen jag hatar, så även det var en vinst.
Hur som helst. I går satt jag framför datorn för att få ur mig lite text till ett kommande projekt – nej, inte den nya romanen, den får anstå ett tag till – och det tog emot något ofantligt. Så slog mig tanken hm, undrar om jag inte har bloggat något om det här som kan passa in i den här texten?
Och det hade jag ju så klart. Vips så var summan av de tecken jag fått in i dokumentet sexfaldigad, och texten jag hade planerat tog en ny och bättre vändning.
Visste väl att jag skulle få nytta av den här förbannade bloggen.
Åter i Berlin. Jag och Tage har en obokad dag som ligger som en gigantisk schwarzwaldtårta framför oss. Eller en stor bratwurst. Eller en stor döner med mycket rödkål på.
Nej, jag har inte ätit frukost ännu men det tänker jag ta tag i NU! Det är som på flygplan, först matar man sig själv så att man sedan har krafter nog att mata sitt barn.
Vi flyttade ut alla pinaler från Blustret i går, kånkade och bar, röjde, slängde och tömde. Det vi inte ville bli av med förflyttades istället till ett förråd på Kungsholmen. Eller rättare sagt en … bastu.
Jovisstsernisåatt. Sockerförlagets nya boklager är lokaliserat till en bastu ett finskt spjutkast från Sankt Eriksbron. Gott om utrymme för de 13 av från början 50 bokkartongerna med “Dannyboy”-pocketar, och kanske ännu viktigare – även gott om utrymme för en kommande pocketversion av “Vi har redan sagt hej då”.
Hurra för det.
——
Blustret var alltså Johannas frilanslokal vid Sankt Eriksplan. Det var också skådeplatsen för min senaste releasefest.
Unni Drougge bloggade i helgen om hur hennes nya roman “Bluffen” tagits emot i media. Eller rättare sagt, hur den inte tagits emot i media. För trots att hon är en av Sveriges mest kända författarpersonligheter, och trots att den tänkta deckartrilogin ges ut på det finlitterära förlaget Modernista, så har boken passerat riksmediernas recensionsavdelningar i Stockholm med tystnad. Inget i DN, SvD, Aftonbladet, Expressen, SVT:s morgonsoffa eller SR:s “Kulturnytt”. Nada.
Så som Unni Drougge beskriver det i inlägget verkar det närmast ha gått ut påbud inom redaktionerna att boken inte ska uppmärksammas på grund av att den är obekväm och bråkar med fel kulturpampar. Som (visserligen föräldraledig) journalist på en av landets genomslagsmässigt viktigare kultur- och nöjesredaktioner har jag i och för sig svårt att svälja sådana påståenden eftersom jag inte riktigt kan se hur en dylik nedtystning ser ut rent praktiskt – journalister brukar inte uppskatta påtryckningar vare sig i riktningen du måste skriva om det här eller du får inte skriva om det här – men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att avsaknaden av uppmärksamhet i huvudstaden är väldigt märklig. Särskilt med tanke på att de dagstidningar som brukar räknas till riksmedier utanför Stockholm – Göteborgs-Posten samt Sydsvenskan – båda har recenserat.
Kanske beror det på att boken inte är något vidare, recensionerna jag länkar till ovan är ju inte direkt himlastormande? Tja, visst skulle det väl kunna vara så, men det publiceras nästan dagligen ljumma recensioner av böcker skrivna av författare av betydligt mindre allmänt intresse än Unni Drougge, så en sådan förklaring håller inte. Och i en krönika som publicerades några veckor före utgivningen kallade DN:s litteraturredaktör Jonas Thente faktiskt “Bluffen” för intelligent och värd att tänka flera varv kring samt en skicklig sammanfattning av det senaste decenniets litterära Sverige, vilket ju faktiskt inte låter så tokigt. Man skulle ju kunna förledas tro att en bok som omnämns på ett sådant sätt av en tidnings litteraturredaktör kanske skulle komma att recenseras när det blev dags. Men nej, inte den här gången.
Hur som helst. Jag tycker nog att faktumet att Unni Drougge skriver om det här – vilket i sig tyvärr är tabu för en författare som vill bli tagen på allvar – gör att ämnet bör uppmärksammas av oberoende part. Vad säger ni Svensk Bokhandel, dags att ringa runt och ställa kulturredaktörerna några frågor kring hur de resonerat?
Eh.
Ja. Där kom jag visst själv med en subtil påtryckning till en tidningsredaktion. Bra där.
——
Uppdatering tisdag: Tydligen så ska “Bluffen” ha recenserats i Aftonbladet, trots att jag skriver motsatsen i inlägget. Den finns dock inte utlagd bland deras recensioner på nätet, därför hittade varken jag eller Google den.
Del fyra i en helt oöverskådlig serie om mitt skrivande liv:
När jag tänker tillbaka på mitt skrivande under de sena tonåren, så är det med en viss grad av skammens rodnad på mina kinder.
Jag hade ett ofantligt självförtroende inför min egen text. Jag vill minnas att jag vid ett tillfälle sa – eller möjligen skrev – till min vän Jennie (vars föräldrar också fick telefonsamtal från klassföreståndaren i mitt första inlägg i den här serien) att om jag bara hittade en historia att krydda mina ord med, så skulle jag kunna skriva förbannat bra romaner.
Inte exakt med de orden, åtminstone inte de där sista, jag hade säkert en mycket mer pompös beskrivning än “förbannat bra”. Men jag hade, vilket väl hör de sena tonåren till, ingen som helst vetskap om mina eventuella tillkortakommanden.
Jag minns att vi vid något tillfälle läste Marcel Proust på svenskan. Eller åtminstone läste om. Jag köpte första delen av “På spaning efter den tid som flytt” i pocket. Efter att ha läst var jag stensäker – jag kunde också skriva så där, jag kunde också låta meningar flyta ut över hela sidor, inga problem, jag var ju en gudabenådad talang.
Och jodå, jag skrev meningar som flöt över hela sidor. Jag staplade bisats på bisats på bisats och plötsligt skulle jag inspireras av Joyce också, de inre monologerna i “Odysseus” kunde jag skriva lika bra, så inte nog med att meningarna blev oändliga, de blev malande också, tvära associationskast som väl oftast inte hängde ihop.
Jag har för mig att jag faktiskt skrev några uppsatser i den där stilen.
Skammens rodnad som sagt.
När jag som vanligt vaknade vid femtiden i går morse var det med en ovan känsla i kroppen. Jag mådde rejält illa. Tillfället var illa valt. Att få magsjuka är aldrig roligt, men att få det när man ska flyga till Stockholm blott några timmar senare är fan i mig något av det värsta som existerar. Magsjuka är en förnedrande sjukdom, att inte längre ha kontroll över sin kropp, och att dessutom inte kunna kontrollera det mest privata vi har i form av tarmsystem och kräkreflexer, nej det är ingen höjdare i kombination med att resa med en bebis.
Jag besparar er detaljerna. Låt oss bara säga att gårdagens förmiddag inte tillhörde mina stoltaste ögonblick i livet. Och ska jag ändå peka ut en höjdpunkt så var det väl när jag i väntan på S-bahntåget vid Ostkreuz tvingades gå iväg för att kräkas över ett stängsel på en någorlunda avskild plats. Rationell som jag ändå är hade jag förutsett vad som skulle ske och tagit med mig en tandkrämstub i bakfickan, så att jag efteråt kunde fixa till min munhygien hjälpligt. Den kom till användning fler gånger än en.
På något sätt påminde hela den surrealistiska förmiddagen mig en smula om starten på “Dannyboy & kärleken”, där den kvinnliga huvudpersonen tvingas kräkas på beställning efter att ha svalt alla värktabletterna. Inte ett dugg likt i sak visserligen, men ändå. Jag tänkte på episoden när jag stod där och hulkade i alla fall.
Hur som helst. Jag är piggare i dag, även om jag stundtals får helt överjordiskt ont i magen så att jag tvingas gå runt dubbelvikt. Men det ger sig väl.
Det har hänt mycket under veckorna i Berlin. Det enskilt viktigaste skulle jag säga är att Tage har lärt sig krypa. Jag filmade en snutt i går.
Nu åker vi tillbaka till Stockholm en sväng. Jag bävar lite inför vad Tage kommer att tycka om att de 70 rätt luftigt möblerade kvadratmeter han haft som kryparena i Friedrichshain nu förvandlas till 55 överbelamrade, helt bebisoanpassade dito på Östermalm.
Ännu ett år med manlig dominans bland nomineringarna läggs till handlingarna i Augustprisets historia. Vi sa det i fjol och det tål att poängteras igen: Blott 2 gånger på nu 22 försök har det varit kvinnlig dominans i nomineringslistan, medan männen har haft det numerära övertaget 12 gånger.
Nu lär visserligen årets 4/2-dominans i manlig favör inte spela så stor roll vid prisutdelningen i november, ingen torde ha en chans att vinna vid sidan av Sigrid Combüchen eller Sara Stridsberg. Men ändå.
15 gånger har en man vunnit Augustpriset i den skönlitterära klassen, 6 gånger har det blivit kvinnlig seger. August är och förblir en man.
Sommaren hann övergå i gråaste hösten innan DJtv lockades fram ur sitt ide. Som mjukstart visar vi upp vår modesta bokhylla i Berlin, minns avsnitt från förr samt pratar om felvända tyska bokryggar, Årstafrun och Jan Guillou. Allt är ungefär som vanligt med andra ord – vilket inte är fy skam.
Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.
Vi vill också passa på att tacka Bokbabbel för inspiration till avsnittets titel.
Jag kan utlova en sak med bestämdhet – jag kommer inte att finnas bland de sex författare som i morgon presenteras som årets Augustkandidater i den skönlitterära klassen.
Nej, jag tror inte att någon tippade det heller, men nu vet ni i alla fall med hundra procents säkerhet.
Faktum är dock att jag ett tag lekte med tanken på att ändå anmäla “Vi har redan sagt hej då” till tävlingen, för jo, det måste förlagen göra för att ens bli tillgänglig för nominering. Inte för att jag trodde att det skulle ge mig något, utan mest för att markera för mig själv och arrangerande Förläggareföreningen att min romanutgivning var på allvar, att det inte var en ploj, att jag själv faktiskt tycker att boken är riktigt bra, även om jag väl inte anser att det är en Augustbok, om jag ska vara ärlig.
Men ändå, det hade känts bra att markera.
Fast 700 kronor är ändå 700 kronor för ett förlag som går plus minus noll ekonomiskt. Så nej, det får anstå till nästa roman.
Då jävlar.
——
Min kollega Erika har skrivit en artikel där det fokuseras på årets starka romaner skrivna av kvinnor och om det betyder att det är dags för en kvinnlig mottagare i år. Jag har visserligen själv skrivit här i bloggen att jag tror att Sigrid Combüchen vinner, och jag skulle personligen bli väldigt glad om Sara Stridsberg gör det, men ser bara ett problem med det sättet att tänka, och det är att det har funnits starka kvinnliga kandidater samtliga år priset delats ut, och det slutar ändå oftast med att en (äldre) man står där och höjer statyetten i skyn.