En man mindre att slåss mot

Jag kan utlova en sak med bestämdhet – jag kommer inte att finnas bland de sex författare som i morgon presenteras som årets Augustkandidater i den skönlitterära klassen.

Nej, jag tror inte att någon tippade det heller, men nu vet ni i alla fall med hundra procents säkerhet.

Faktum är dock att jag ett tag lekte med tanken på att ändå anmäla ”Vi har redan sagt hej då” till tävlingen, för jo, det måste förlagen göra för att ens bli tillgänglig för nominering. Inte för att jag trodde att det skulle ge mig något, utan mest för att markera för mig själv och arrangerande Förläggareföreningen att min romanutgivning var på allvar, att det inte var en ploj, att jag själv faktiskt tycker att boken är riktigt bra, även om jag väl inte anser att det är en Augustbok, om jag ska vara ärlig.

Men ändå, det hade känts bra att markera.

Fast 700 kronor är ändå 700 kronor för ett förlag som går plus minus noll ekonomiskt. Så nej, det får anstå till nästa roman.

Då jävlar.

——

Min kollega Erika har skrivit en artikel där det fokuseras på årets starka romaner skrivna av kvinnor och om det betyder att det är dags för en kvinnlig mottagare i år. Jag har visserligen själv skrivit här i bloggen att jag tror att Sigrid Combüchen vinner, och jag skulle personligen bli väldigt glad om Sara Stridsberg gör det, men ser bara ett problem med det sättet att tänka, och det är att det har funnits starka kvinnliga kandidater samtliga år priset delats ut, och det slutar ändå oftast med att en (äldre) man står där och höjer statyetten i skyn.

2 reaktioner till “En man mindre att slåss mot”

Kommentarer är stängda.