Ensam hemma

Ensam i Stockholm i några dagar, Johanna har kundåtaganden i Kirunatrakten och vi har städvecka på dagis här nere, alltså rattade jag hyrbilen ensam ner i fredags, 125 mil på 13 timmar, betandes av ljudbok efter ljudbok för att inte dö av E4-tristess. Slutet på Jussi Adler-Olsens “Fasanjägarna“, Bengt Ohlssons “Margot” och halva Mikael Niemis “Fallvatten” hanns med innan jag vred av tändningen klockan 00.39. Att de två senare utspelar sig delvis i trakter jag susade förbi var inget jag tänkte på när jag tankade in dem i offlineläget i min Storytel-app, men det var fint att passera avfarten till Kåge samtidigt som Margot Wallström i boken guidar Bengt Ohlsson genom sin barndoms villor och vrår i samma samhälle. Och att jag redan var nere i Sundsvall när Mikael Niemi lät dammarna i Luleälven brista en efter en och skölja katastrofen över människorna kändes på något sätt tryggt.

Höll på att tvingas stanna bilen i Örnsköldsvik eftersom ögonen svämmade över av tårar när Margot Wallström berättar om hennes barn som dog. Det räckte att jag hade problem med vindrutetorkarna i kylan, skymd sikt på grund av nederbörd inuti kupén kändes en aning onödigt som grädde på moset. Men några djupa andetag vid ett rödljus löste krisen.

Det är så tomt här nere utan Tage. På vägen till cafét där jag nu sitter och jobbar passerade jag flera sopbilar och lastbilar, och varje gång kommer ett imponerat whoh! ur min strupe utan att jag kan stoppa det, han utbrister alltid det när vi passerar tunga fordon, älskar tunga fordon, kan stå och titta på den stora sopbilen de har i leksaksbutiken i Ringen i timmar innan vi får dra honom därifrån under vilda/förtvivlade Tage VILL HA den-protester, eller som den gången Johanna sa vi måste gå till kassan och betala nu till honom när han stod där och han snäste av henne med men gå och betala dina grejer själv mamma! och irriterat fortsatte stirra på sin älskade sopbil.

Ja, han ska få den i julklapp. Och det är inte som att han saknar fordonspark i sitt rum. Så synd om honom är det inte.

Men saknaden. Så svår att förutse i förväg. Så svår att leva med när man befinner sig mitt i den.

Jag har vänt blad för sista gången

En liten men möjligen epokgörande detalj som presenterades vid Apples iPad mini-presentation i tisdags var möjligheten att i den nya versionen av e-bokläsarprogrammet iBooks välja temat continuous scrolling, eller som det lite sött kallas i den svenska appen – rulla. Vad Apple gjort är alltså att frångå den fysiska världens bladvändande och i stället anammat nätet ändlösa scrollande när man läser e-böcker.

Det är häpnadsväckande att ingen redan infört det här. För om man nu ska läsa e-böcker, är det då inte bättre att anamma ett sätt att ta sig till texten som visat sig fungera oerhört bra på skärm, i stället för att i onödan härma den fysiska världens beteende?

Mig veterligen har ingen annan e-boksapp den här funktionaliteten, men jag skulle tro att de rätt snart tar efter funktionen. För det fungerar väldigt bra, och ger flera fördelar vid praktiskt läsande. Jag läser exempelvis gärna i sängen, och det blir ofta så att iPadens underdel vilar mot bröstet eller magen när jag läser, den är så pass stor att det känns som det bekvämaste sättet att placera den. Att läsa texten längst ner på sidorna blir då en smula ansträngt eftersom jag tvingas böja huvudet i en något onaturlig vinkel, samt att iPaden dessutom ofta vilar mot ett fluffigt täcke som lätt skymmer sikten längst ner. Med rulla-läget försvinner den här problematiken, jag kan i stället alltid ha blicken riktad mot skärmens övre halva och sakta rulla mig framåt i berättelsen med hjälp av ena tummen. Mycket smidigt och bekvämt.

På ett sätt är det lite underligt att just Apple blev de första att implementera detta, de har en förmåga att på ett ofta smaklöst sätt efterhärma den fysiska världen i sina appar, det som på engelska brukar kallas skeuomorphing, det vill säga när man låter en produkt behålla designelement den inte längre behöver av igenkänningsskäl, som Apple gör i sitt kalender-program när de behåller skinnfodralsutseendet, eller i Podcaster-appen som av outgrundlig anledning visar ett gammalt rullband när man spelar upp något. Steve Jobs var sin stilkänsla till trots löjligt förtjust i sådant här krimskrams, utseendet i Kalender – som då hette iCal – inspirerades av de oerhört vräkiga och … ja, fula skinnfåtöljer han hade i sitt privatplan.

Men åter till ämnet. Ni som gärna vill ha kvar sidbläddrandet behöver inte oroa er, det är kvar som standardinställning än så länge. Rulla-läget måste aktivt väljas.

Gör det.

Augustpeppad!

Jag gillade verkligen årets Augustnomineringar! Peters allra mest, Sara Stridsbergs likaså, även Eija Hetekivi Olssons vars utmärkta bok jag recenserade i UNT, och även Martin Gelins och Katrin Kielos i fackboksklassen värmde mig.

Och se på fan. Lagom till årets presentation har faktiskt Augustpriset skaffat sig en ny hemsida, där det finns hopp om att lite av det jag drömt om när jag tidigare kritiserat arrangörerna faktiskt blir verklighet. Mycket finns kvar att göra, men det ser faktiskt ut som att Förläggareföreningen har en ambition att göra något av priset. Kors i taket!

Men jag kan inte hålla mig från att fortsätta kritisera lite – jag tycker att faktasidan förvirrar mer än den klargör. Visst är det bra att det går att plocka fram ett särskilt års vinnare enkelt, men jag vill ha överskådlighet! Nu känns det lite plottrigt. Och är verkligen ett diagram över hur antalet anmälda tävlingsbidrag utvecklats genom åren så viktig att den ska ligga överst? Jag är skeptisk.

Men hur som helst – pepp på årets August!

Det andra stället

Skulle behöva hjälp med en grej.

I morse vaknade Tage och var mycket bestämd. Vi skulle inte gå till dagis i dag meddelade han, utan till det andra stället. Var denna plats är belägen kunde han inte exakt ange, men den låg långt bort, och det skulle finnas nio grävmaskiner där, tre lastbilar och många många motorcyklar.

Någon som har en aning om vart vår resa bär? Och om det går att åka kollektivt dit?

Netflix slår upp portarna

I dag slår Netflix upp portarna i Sverige till en kostnad av 79 kronor i månaden. Jag har ju bloggat en del om det här med Netflix etablering – samt HBO:s – tidigare, och fyller på med lite mer tankar och reflektioner senare, de arrangerar pressträff på Berns i dag, och jag ska dit och hålla låda tänkte jag.

Men som sagt – senare.

UPPDATERING: Det verkar vara ett rätt stort intresse för den svenska Netflixlanseringen bland landets googlare, det rasar formligen in besökare här just nu som söker på frasen netflix utbud. Vad kan jag säga om det helt kort då? Som jag skrev i originalinlägget ovan, den som förväntar sig att Netflix ska vara ett magiskt land där de senaste filmerna och allra purfärskaste avsnitten av de bästa tv-serierna ska finnas tillgängliga blir snabbt besvikna. Såg att någon på Facebook lite nedsättande kallat det för ett museum för gamla filmer och tv-serier, vilket på ett sätt kan sägas vara sant, men jag ser det i sak inte som något negativt. Många är intresserade av att kolla ikapp gamla tv-serier, och det är inte så himla lätt alla gånger att hitta sådant med tre-fyra år på nacken, även om man ger sig ut och letar på illegala nedladdningsvägar. Här finns potential att ha allt samlat på ett enda ställe, till ett bra pris och dessutom textat.

Men lever tjänsten upp till potentialen då? Nja, inte helt. Jag har bara klickat runt lite snabbt bland tv-serierna nu på morgonen, och några exempel – “Dexter” finns representerat med fyra säsonger (sjunde visas just nu i USA), “Fringe” två säsonger (femman är på gång i USA), “How I met your mother” fem (åttan är igång i USA) och så vidare. Mönstret är alltså att de två-tre senaste säsongerna saknas, med all säkerhet av rättighetsskäl. Värt att notera är att inte heller i USA ligger Netflix i fas, det är långtifrån en realtidstjänst, men de ligger snarare en eller möjligen två säsonger efter, inte tre. Kanske är det inte svårare än att rättighetsägarna lever enligt den gamla devisen att amerikanska tv-serier sänds i Sverige ett år efter i USA, något som i sådant fall känns synnerligen förlegat, ofta ligger svenska sändningar bara veckor eller på sin höjd månader efter USA i dag.

Men – och det här är ett viktigt plus för att nå brett genomslag – vad jag kan se är i princip allt svensktextat.

Ständigt dessa män

Johanna skriver på SVT Debatt om nobelpriset i litteratur och snedfördelningen mellan män och kvinnor, dels i hur många som tilldelats priset, och dels i hur många män respektive kvinnor som suttit i Svenska Akademien.

I den mån Svenska Akademien skulle behaga svara skulle de väl säga att de aldrig tar hänsyn till kön, de gör sitt val enbart utifrån litterära grunder och så vidare. Och visst, om Akademiens ledamöter skulle svara så menar de det nog också. Men samtidigt säger de då även mellan raderna att män faktiskt är mer värda priset än kvinnor. Hur kan det annars komma sig att blott tolv kvinnor sedan år 1901 har tilldelats priset? Om det alltså är så att det endast är litterär kvalitet som räknas in, blir den enda rimliga förklaringen att kvinnliga författare bara är en tiondel så bra som manliga diton.

Något annat sätt att tolka ett sådant svar kan jag inte se.

UPPDATERING: I en chatt med Svenska Dagbladets läsare säger akademiledamoten Per Wästberg, som är ordförande för den fem personer stora Nobelkommittén inom Akademien, så här på frågan varför så få kvinnor tilldelats priset (frågan från signaturen Niclas, daterad klockan 16.35):

Vi gör vad vi kan – med fyra aktiva kvinnor i Akademien och två i en Nobelkommitté på fem – men till slut är det våra värderingar som avgör. Men vänta och se!

Ska man tolka hans svar som att det är de kvinnliga akademiledamöternas ansvar att se till att kvinnliga författare lyfts fram? Det är ju i sådant fall helt åt helvete, om mitt språk ursäktas, för då gör han ju själv det hela till en fråga om kön, trots att Akademien säger sig enbart se till en författares gärning och blundar för könet. Männen i Akademien kan alltså enligt Nobelkommitténs ordförande inte förväntas ta till sig kvinnliga författarskap utan att ledsagas fram till den av sina kvinnliga kollegor? Och den samlingen män är alltså de som anförtrotts att utse mottagaren av världens förnämaste litteraturpris?

Världen. Helt optimal till sin utformning.

Test: Externa tangentbord till iPad

Mitt datorliv har sedan 2004, då jag skaffade mig min älskade Powerbook med tolvtumsskärm, gått ut på att vara så lätt som möjligt. Bokstavligt talat. Datorn ska väga så lite som möjligt, kunna bäras med vart jag än går och inte kännas som en börda. Redo att alltid tas upp och kunna börja skrivas på.

Powerbooken vägde 2,2 kilo. Den efterföljande Macbooken på 13 tum som jag köpte 2008 klockade in på 2 kilo jämnt. Hösten 2010, när jag köpte min Macbook Air på 11 tum, var vikten nere i 1,08 kilo.

Och så kom iPaden.

Jag köpte en iPad 2 i samband med att den släpptes i Europa, enda gången någonsin jag förstadagsköat för en Appleprodukt, jag och Tage väntade tålmodigt i London i slutet av mars i fjol. Knappt 0,61 kilo för modellen med inbyggt 3G. En dröm för min axelremsväska.

Men som skrivdon är iPaden inte optimal i sitt originalutförande. Visst, jag är rätt så flink när jag skriver på glasskärmen, men ett externt tangentbord behövs om man ska skriva romaner på den. Vad välja?

Under sommaren och hösten har jag i olika omgångar testat två externa tangentbord från Logitech, först Solar Keyboard Folio och därefter Ultrathin Keyboard Cover. Det förstnämnda oerhört gemytligt med sina solpaneler, en fin ekotanke men tyvärr helt omöjligt att få in i min viktbesatta tillvaro.

För solpanelstangentbordet är inte bara rätt bulkigt och otympligt, det är förfärande tungt också. Visst – 0,46 kilo låter inte så mycket, men tillsammans med en iPad 2 ger det en totalvikt på 1,07 kilo, i princip samma vikt som min Macbook Air. Och eftersom externa tangentbord i iPadens storlek gör ett fullstort tangentbord omöjligt – Logitech väljer exempelvis att låta tangenterna för åäö tryckas ihop till halva tangenter vilket stoppar upp skrivhastigheten till viss del – måste en avvägning göras. iPad+tangentbord till samma vikt som en “riktig” dator, med reducerad skrivhastighet som följd? Nej, för mig som producerar stora mängder text varje dag och som sagt är viktbesatt går inte ekvationen ihop. Min Macbook Air vinner den matchen.

Ultrathin Keyboard Cover så. Här är faktiskt vikten bara 0,33 kilo – totalvikt med iPad 2 blir 940 gram, med råge under den magiska ettkilosgränsen!

iPad 2 med Logitechs Ultrathin Keyboard Cover

Ja, det här är så klart hårklyverier, men faktum är att Ultrathin Keyboard Cover inte bara vinner över solpanelssyskonet när det kommer till vikt, utan även till utförande. Tangenterna är visserligen lika hopträngda och därmed inte helt skrivoptimala, men tangentbordet, som har magneter längs ena långsidan på samma sätt som ett smartcover och fungerar som ett skyddande skärmlock i hopfällt läge, är mycket mer behändigt och gör att utrustningen slinker ner i små väskor mycket enklare än solpanelsvarianten.

Betyder det här att jag är redo att ge upp min Macbook Air för vardagsskrivandet och ge mig ut enbart med iPad och externt tangentbord? Nej. Jag är fortfarande alldeles för beroende – eller inbillar mig åtminstone vara det – av att kunna göra allt det en “riktig” dator klarar för att våga ta språnget. Men ska jag ut och verkligen bara romanskriva dagen lång – och vet att jag inte kommer att ha tillgång till något eluttag – ja då är valet givet eftersom iPaden har mycket längre batteritid än min vanliga dator.

Men vänta nu – är inte iPad 3, eller den nya iPaden som Apple kallar den, tyngre än iPad 2? Jo, den väger faktiskt 50 gram mer till följd av den högupplösta skärmen och det större batteri som krävs för att driva denna. Men det ger faktiskt fortfarande en totalvikt under ett kilo, även om det blir på håret – iPad 3 i 3G-varianten plus Ultrathin Keyboard Cover väger tillsammans 0,99 kilo.

Puh, nära ögat!

Värd att minnas

Ett år sedan Steve Jobs dog i dag (även om nyheten kablades ut över världen först tidigt på morgonen den 6 oktober svensk tid). Jag återvände till den rätt långa text jag skrev här i bloggen, och jag tycker faktiskt att den är rätt bra även ett år senare. Läs den. Texten jag skrev någon vecka senare för UNT håller för den delen också, även om jag villigt erkänner att jag återanvände en del av tankarna från blogginlägget.

Roligt för den delen att bilden i inlägget på Tage när han kollar på Pocoyo känns så aktuell, han har nämligen återfått sin kärlek till sagda figur efter att ha varit rätt trött på honom under en period, han kollar Pocoyo-klipp på Youtube nästan oavbrutet när han kommer åt just nu.

Uppdatering: Apple har rensat sin förstasida i dag för en kort minnesvideo. Fin gest.

Åter till ritbordet

Det här med e-böcker är svårt. Karenstidsförsöken går tydligen inget vidare, kan DN meddela i dag (länk som bara fungerar ett dygn, hej ljuva betalväggsframtid). Jag får erkänna att jag inte var helt övertygad motståndare till karenstidsförslaget, om det hade fungerat så anser jag att det hade varit att föredra före det urlöjliga låt oss låtsas att e-böcker är fysiska böcker-förslaget.

Men det verkar alltså inte vara så. Vad händer härnäst?