Stockholm och livsfarliga bokhyllor

Ett dygn av resande har passerat, jag åkte ner till Stockholm i går förmiddag för att gå på releasefesten för Peters nya, mycket fina roman Julia & Paul. Trevlig tillställning, även om mitt huvud i dag är lite upprört på Peter eftersom han stack åt mig så fasligt många drinkbiljetter. Inte vad den här kroppen behövde i denna intensiva period där jag gång efter annan verkar behöva skjuta fram deadlinen för Virus 4. Hade utlovat en första leverans till min redaktör i går, och lyckades resandet till trots få ner de 10 000 tecken som saknades för att kunna sända iväg avsnitt 1-7 innan det var dags att dra på sig festkavajen, alltid något.

På tal om böcker, så vaknade tre fjärdedelar av vår familj (Tage sov som en stock) med ett ryck natten till söndagen, om den slitna klyschan tillåts. Bokhyllan i vardagsrummet, som gissningsvis härbärgerade runt 500 volymer, släppte helt enkelt från väggen och rubb och stubb brakade ner i golvet. Vill inte ens tänka på hur illa det kunde ha gått om det hänt på dagtid, golvytan där allt hamnade är en plats där barnen regelbundet leker. Bättre plugg innan den får komma upp igen, på min ära.

Åter i norr nu, har promenerat från flygplatsen ut till E10:an och hoppat på bussen hem.

Augustpeppad!

Jag gillade verkligen årets Augustnomineringar! Peters allra mest, Sara Stridsbergs likaså, även Eija Hetekivi Olssons vars utmärkta bok jag recenserade i UNT, och även Martin Gelins och Katrin Kielos i fackboksklassen värmde mig.

Och se på fan. Lagom till årets presentation har faktiskt Augustpriset skaffat sig en ny hemsida, där det finns hopp om att lite av det jag drömt om när jag tidigare kritiserat arrangörerna faktiskt blir verklighet. Mycket finns kvar att göra, men det ser faktiskt ut som att Förläggareföreningen har en ambition att göra något av priset. Kors i taket!

Men jag kan inte hålla mig från att fortsätta kritisera lite – jag tycker att faktasidan förvirrar mer än den klargör. Visst är det bra att det går att plocka fram ett särskilt års vinnare enkelt, men jag vill ha överskådlighet! Nu känns det lite plottrigt. Och är verkligen ett diagram över hur antalet anmälda tävlingsbidrag utvecklats genom åren så viktig att den ska ligga överst? Jag är skeptisk.

Men hur som helst – pepp på årets August!

Sång till den framgång som kom

Om någon har lyckats missa det så hade Peters roman “Sång till den storm som ska komma” första recensionsdag i går, med närmast överjordiskt buller, bång och trumpeteri.

Trots att jag inte kan påstå att jag haft något med tillblivelsen att göra – mer än att komma och hälsa på honom två gånger under åren i Kambodja och vara allmänt moraliskt (eller kanske snarare omoraliskt) stöd – kan jag inte låta bli att känna stolthet. Det känns fint att det faktiskt blev något av oss, att alla de där kvällarna och nätterna under 00-talets första halva då vi satt och drömde om framtida litterära stordåd faktiskt kom att resultera i något. Peter är tveklöst den som mötts av störst kritikerapplåder och även försäljningsmässiga framgångar, men jag kan åtminstone stoltsera med vara den som hann debutera först (“Dannyboy & kärleken” kom 2005 och “Pol Pots leende” året därefter) och jag är fortfarande en halv bok före honom. Pyttesmå detaljer till min fördel, men jag simmar tacksamt till de små livbojar jag kan klamra mig fast kring.

Och det känns på något sätt dubbelt fint att vi båda är bokaktuella på Natur & Kultur inom loppet av en dryg vecka. Under större delen av gårdagen, och även i dag nu på morgonen, så puffas det för både Peters och min bok på Adlibris förstasida – hans stort uppslagen i vänsterkrysset, min och Johannas i en lite mindre puff en bit ner i den högra spalten.

Det är klart att vi drömde om just något sådant alla de där blöta kvällarna som började med middag hos mig vid Odenplan och fortsatte med någon obskyr releasefest på Edenborgs café i Gamla stan eller barhäng på Söder om inget vinmingel stod till buds, men att de där drömmarna skulle komma att bli verklighet, nej – det vågade jag aldrig riktigt tro.

Grattis Peter.

Soundtrack of my novel #8: The end of a love affair

Dagens bidrag till låtkalendern kommer från Peter Fröberg Idling, som inte bara är rosad författare till “Pol Pots leende” utan också är den person som vid sidan om min hustru vet absolut mest om mig. Frågan är till och med om han inte vet mer, eftersom vår vänskap går tillbaka ända till 1996, då vi var redaktörer för våra respektive studentnationers tidningar i Uppsala. Faktum är att jag tror att helgen som gick markerar 15-årsjubileet för när vi blev vänner på riktigt, då det var under ett osedvanligt blött veckoslut i början av december 1996 då vi förirrat oss till Lund som vi blev som ler och långhalm. Därefter har det rullat på, och på de ställen i mina romaner där det finns ekon av verkligheten är risken/chansen rätt stor att Peter befunnit sig vid min sida. Peter är för övrigt personen som, redan flera år innan jag började skriva den, döpte min första roman till “Dannyboy & kärleken”, möjligen var det också så att han var den förste som kallade mig Dannyboy, men det låter jag vara osagt.

Hur som helst.

Peters bidrag till låtkalendern är “The end of a love affair” av Stina Nordenstam. Även denna låt är precis som gårdagens synnerligen välvald utan att han kanske anat det (även om han mycket väl vet att jag gillar Stina Nordenstam). För precis som det i går fanns en del ekon av Annika Norlin i “Vi har redan sagt hej då”, så finns det ännu mer Stina Nordenstam, även om det aldrig skrivs ut. Faktum är att hela romanen föddes ur en tanke som började gro i mig efter att ha lyssnat väldigt intensivt på Nordenstams låt “Sharon & Hope” under en period.

So very Dannyboy, tänkte jag när jag blev tillfrågad att bidra med en låt till den här julkalendern. Och fylldes därefter av en lekfull entusiasm inför uppdraget. Men när jag väl började rannsaka mig själv, min läsning av romanen och min musiksamling tog det stopp. Jag insåg att jag inte alls sammankopplar läsning och musik. Att reducera en roman till en låt tycks mig omöjligt, eftersom den förra rymmer så mycket mer och är så mycket mer komplex än den senare. Så jag fick helt enkelt använda soundtrack-metaforen som en klivsten över till filmens värld och föreställa mig “Vi har redan sagt hej då” som en film. Och, frågade jag mig, vilken musik skulle jag vilja höra när eftertexterna börjar rulla? Det vore kanske mer i tiden med något som helt bryter av mot slutscenen i den av nyårsfyrverkerier upplysta tunnelbanevagnen, men jag skulle ändå anse Stina Nordenstams “The end of a love affair” vara en helt adekvat ljudfond när jag sedan sitter där i mörkret, uppfylld av vad jag just har upplevt.

För övrigt finns det nog få saker jag önskar så hett när det gäller mitt författande som att det han skriver i slutet av motiveringen någon gång blir sant.

Tidigare bidrag till Soundtrack of my novel:
“Hello” av Lionel Richie (Therese Dahl, Pocketlover)
“Energy” av Keri Hilson (Gustav Almestad, Nerd Life Deluxe)
“Dom vet ingenting om oss” av Moneybrother (Jessica Johansson, Ord och inga visor)
“It’s all been done” av Barenaked Ladies (Julia Skott)
“Nineteen” av Tegan and Sara (Fredrik Wass, Kajen och Bisonblog)
“If I were a boy” av Beyoncé (Malin Nordlund, Malins bokblogg)
“Long lost penal” av Hello Saferide (Jessica Andersin, Bokbabbel)