DN fortsätter sin betygifiering och börjar nu sätta siffror även på recensionerna av datorspel. Och jag läser Jonas Thentes krönika om tilltaget och börjar fantisera om att DN löper linan ut och sätter siffror även på sina bokrecensioner.
Nu kommer det säkerligen inte att ske inom överskådlig framtid. Även om kultur och nöje flätats samman allt mer det senaste decenniet finns det fortfarande breda rågångar mellan ämnena redaktionellt och det är hittills bara klassiska nöjesämnen som fått siffror – biofilmer, skivrecensioner och nu datorspel. Jag utgår ifrån att det sista nöjesämnet, konserter, snart får nuffror också. Men därefter är det nog slut på ett tag.
Den här indelningen mellan vad som är kultur respektive nöje är rätt rigid ibland. På mitt jobb måste allting, visserligen i grunden av tekniska skäl, benämnas det ena eller det andra innan de skickas ut. Kategoriseringen förvirrar ibland nya vikarier, men är i princip glasklar – film och tv är alltid nöje oavsett de konstnärliga ambitionerna, böcker är alltid kultur oavsett vad som står däri och vem som skrivit dem. Det här ger att vissa ämnen ibland får olika epitet hos oss – artiklar om ”Ett öga rött” kan numera synas inom båda, när betoningen ligger på filmen är det en nöjesartikel, om vi skulle skriva om boken är det kultur. Teater och konst är kulturämnen, men här kommer undantagen in – privatteater är nämligen nöje, att slå i dörrar är nämligen nöjsamt men inte så kulturellt. Återstår då musiken, som nästan alltid är nöje om det som låter inte är jazz eller klassiskt, för då är det kultur.
Kanske låter indelningarna en smula fåniga, men som sagt, reglerna behövs rent tekniskt och konsekvens är ju alltid A och O.
Som vanligt kom jag nu bort en smula från ämnet. Men ändå inte. För även om den här rågången också är teknisk till sin art, så är det knappast en slump att enbart klassiska nöjesämnen fått siffror i DN. För betyg är inte fina, de sägs förenkla ett verk, bagatellisera det, snuttifiera en kanske uttömmande och resonerande recension till ett simpelt nummer. Och att då sätta sätta siffror på romaner och lyrik – tanken svindlar säkerligen hos många. En roman eller en diktsamling är ju komplexa konstverk som inte låter sig reduceras till en punchline. Sägs det.
Jag håller ju inte med. Jag tycker om siffror, solar, getingar, plustecken och stjärnor. Jag tycker att det är bra att guida när det går, att kunna ge en fingervisning och peka publiken i rätt riktning.
Och det här med komplexiteten för den delen – läs Thentes text som jag länkade till där ovan, och fundera över om det egentligen inte är svårare att sifferbestämma ett datorspel än en bok. Ändå anses det förra vara okej och det senare en styggelse.
Så snälla DN, provocera lite och sätt siffror på böckerna nu.