Månad: augusti 2007

Himlen är grå och jag likaså

Jag är lite trött. Huvudet ömmar en smula. Inte i närheten av någon morgonpromenad. Funderar på om jag borde tvätta. Öppna manusprogrammet. Läsa tidningarna. Frukost.

Jag drömde att någon mejlade mig och ogillade slutet i ”Dannyboy” och hoppades att det skulle bli annorlunda om det blev en film. Jag har dock ingen aning om vad det var personen ogillade eller hur det annorlunda förslaget såg ut. Men faktum är att jag går och funderar i olikhetsbanor. Saker ändras hela tiden, blir något nytt, rätas ut, knölas till, nödrimmas och tar en ny form. Samma beståndsdelar fast färre, och i lite annan stöpning. Vi får se.

Usch vad mulet det är i dag. I like it. Men säg den glädje som varar.

Själv är bäste dräng

Eeh?

På Knuffs förstasida just nu: Aktuell bok på svenska bloggar just nu, och därefter en stor bild på min roman, följd av texten 38 recensioner av denna bok; den nyaste på bloggen Daniel Åberg – en blogg om bok nummer två. Yes, come on in, här recenserar jag tydligen min egen bok. Det blir bäst så.

knuffa.jpg

Nä. Men om ni vill se några recensionsklipp, kolla här. Så tar jag tunnelbanan söderut och firar min väns födelsedag så länge.

Dags att vakna ur dvd-koman, SF

Ända sedan i måndags tycker jag att det har varit märkligt tyst om det jag skrev om i ett inlägg tidigare, att den svenska marknaden är rätt ynklig när det kommer till Ingmar Bergman-filmer på dvd. Det har skrivits om att det ska storsatsas på hans teatergärning med en kanske årligen återkommande festival, och det planeras massor av ny- och återutgivningar av böcker av och om regissören. Men om det som de flesta känner honom som – filmregissör – har det varit nästan helt tyst. Tills i dag vill säga, då DN har en sidoartikel om det magra utbudet i Sverige och att man måste vända sig utomlands för att köpa något vettigt, främst till Criterions och Tartans samlingar.

DN frågar sig hur det kommer sig. Men på SF, som sitter på större delen av filmerna, har man semester och tycker inte att det faktum att landets främste regissör genom tiderna dött är skäl nog att svara på några frågor om eventuella framtida dvd-boxar. På något sätt känns det väldigt symptomatiskt.

Whose bitch are you?

Kanske är det dumt att ha en t-shirt med texten Whose bitch are you? när man tar sin morgonpromenad. Eller så är jag av okänd anledning väldigt annorlunda just i dag. Mina fellow promenerare längs Klara sjös strand tittade hur som helst på mig ovanligt mycket just i dag.

Jag känner mig äckligt sund. Klockan är inte ens tio och jag har motionerat. Stärkt min själ inför dagens skrivande, med en timmes läsning av Mons Kallentofts ”Midvinterblod” fortfarande sjungande i öronen. För jo, jag har äntligen gett mig i kast med att lyssna på en ljudbok från början till slut. Det växer på mig. Och boken är rätt bra, med ett med svenska deckarmått mätt klyschfritt språk och välporträtterade människor. Jag har visserligen bara hunnit en tredjedel ännu, men tankarna går till Kjell Erikssons Uppsaladeckare.

Var för den delen en sväng i Uppsala i går över dagen. Jag upptäckte att det nybyggda Musikens hus ställer till lite problem för mitt filmmanus. Fan också.

Äh, dags för frukost och dagens skrivande.

Daniel är granne med gud. Eller dårhuset.

Jag hade nästan glömt det. Det var trots allt ett och ett halvt år sedan jag var tjänstledig på det här sättet tidigare. Jag hade nästan glömt hur socialt freakat det är att sitta här, hur jag blir uttråkad på mig själv, på det jag gör, på texten jag rapar ur mig, på orden jag skapar och hur det gör mig led och får det att krypa inuti mig, hur jag söker efter lindring men inte riktigt når fram hur jag än beter mig. Hur det irriterar mig och hur jag försöker larma och göra mig till men utan att det hjälper.

Jag är inte världens mest sociala varelse. Inte så att jag på något sätt är asocial – jag är ju för sjutton klassiskt skolad i kallprat på nationsmiddagar i Uppsala och jag är högst konversibel och åtminstone när det behövs lätt på tungan, även om jag är medveten om att jag vid vissa tillfällen kan ha ett drag av blyghet som för en utomstående yttrar sig som överlägsenhet. Detta är så klart dumt, men egentligen inte vadom jag nu sitter här och hojtar. För egentligen sitter jag här och hojtar om ingenting alls och samtidigt kanske det mesta. Kanske går det inte ens riktigt ihop, men det stör mig inte nämnvärt, tillvaron faller ju väldigt sällan ihop helt och fullt. Hm, det betyder väl egentligen något helt annat men kanske är det ändå ungefär samma sak.

Hur som helst – att skriva på heltid i sitt hem är en rätt asocial syssla. Det var bara det jag ville ha sagt och utsträckta vänskapshänder mottages tacksamt.

——

För övrigt rumsterar jag om hej vilt. Romanens kronologi i tillbakablickarna är puts väck, karaktärer åker rutschkana ur manuset och jag har inte den blekaste aning om det jag skriver lider av någon form av kvalitet eller bara är rappakalja. Det skrämmer mig en smula att jag inte kan bedöma mina egna ord. Men det har jag ju aldrig kunnat vid ett första påseende när jag tänker efter. Och i dagsläget är det full fart framåt och never ever ever look back in anger som gäller.